Är anarki på arbetsmarknaden lösningen, apropå t ex flyktingarna och Karl Staaff

Efter att ha lyssnat med ett halvt öra på riksdagsdebatten idag och kollat lite på FB känner jag en stor trötthet. Hur historielösa många är, oavsett om de anser sig vara socialister, moderater eller "liberaler" - eller sverigedemokrater.  Historielösa, i denna tid där girighet och främlingsfientlighet så tycks dominera debatten, trots den medmänsklighet som finns samtidigt. Och att det borde vara läge att ingående ta del av hur Sverige skapades, t ex nu genom att läsa de nyutkomna böckerna om Karl Staaff, den liberal som ledde vårt land i rätt riktning i flera avseenden; demokrati, rösträtt, en fungerande fackföreningsrörelse, sociala reformer etc.

Som nu detta med hur flyktingar ska få jobb, och de förslag som florerar om att "tillåta" flyktingar att jobba från dag ett, att "vi" skapar en låglönemarknad (med el utan skattefinansiering) för flyktingar och unga, att facken inte ska kunna kräva avtalsenliga löner (för då blir det för dyrt - för dem), att arbetsgivarna ska ha friare händer att göra i stort sett som de vill. Plus att staten ska subventionera jobben.  Etc.  Och att det är bättre med låglönejobb än inga jobb alls - och att vi inte ska missunna "duktiga företagare/entreprenörer" att tjäna stora pengar. ( T ex då de som hyr ut bostäder till flyktingar till priser som  ligger några hundra procent över de faktiska och normala kostnaderna?)

Ja, visst finns det jobb som behöver utföras, men som kostar "för mycket" - för konsumenten eller staten. Men är det därför de arbetslösas sak att acceptera löner som ligger mycket lågt, som t ex inte täcker boendekostnaderna och existensminimum? Samtidigt som det finns många som "tjänar" mycket, mycket mer, 10-20 ggr normallönen, och ännu fler som faktiskt tjänar bra då de inte hamnat på låglönejobb, i långtidssjukdom. Och som med råge ständigt blir kompenserade för inflation. En inflation som till stor del nog beror på det faktum att alla sneglar på de som har högst inkomster plus att dessa krav driver upp kostnadsläget.  Men de med låglönearbeten, ofta dessutom osäkra och tidsbegränsade, som inte kan få upp sina löner, halkar efter.

Men de med fasta jobb och med redan hyfsade (eller mycket höga)  löner har fått, och trivs med, en massa s.k. "jobbskatteavdrag".  Nej, det känns inte rättvist. Tvärtom tror jag att det skulle vara lättare att klara sig även på låglönejobb (om det inte är för extrema) om inte höjdarnas och medelklassens lönekrav drev upp kostnadsläget.

De förslag jag sett, med att skapa en låglönemarknad, dvs underbetalda jobb (jfrt andra och jfrt konsument- och boendekostnader) som antingen med eller utan statliga (skattefinansiering) bidrag till arbetsgivarna, och mindre facklig inflytande över löne- och anställningsvillkor, de tror jag skulle kunna leda till än värre klyftor i samhället - och till ett kaos, närmast anarki, på arbetsmarknaden. Möjligen en del tjänster till lägre kostnad för konsumenten (i över- eller medelklassen), men samtidigt till större vinster för företagen (arbetsgivarna), och stora kostnader för staten (dvs högre skatter, som dock ej torde drabba de med höga inkomster lika mycket som de med lägre). Och detta kan förstås leda till oreda - och t.o.m. i förlängningen politiska strejker.

Så tänker jag på hur arbetarvännen och den store liberalen Karl Staaff, mannen som i hög grad bidrog till en jämvikt på svensk arbetsmarknad genom att tillförsäkra fackföreningsrörelsen likvärdiga villkor som arbetsgivarna. Balans, ordning och reda. Varigenom arbetarna/löntagarna tillförsäkrades föreningsrätt, bättre löner och slippa risken att bli avskedade om de strejkat - eller utan annan anledning heller.  Hyllad av Hjalmar Branting. Men senare "glömd" av socialdemokratin, som ville se fackföreningarna som socialistiska kamporganisationer.

Om detta kan man läsa och fördjupa sig i i boken "Karl Staaff" - Arbetarvän, rösträttskämpe och socialreformator" (Ekerlids förlag),  i ett kapitel av Svante Nycander. Gör det!

 Nyttig läsning för nyliberaler som tror att "marknaden" är detsamma som företagarna och arbetsgivarna och att de anställda ska hållas kort, och för socialister som tror att facken mår bäst av att vara socialistiska kamporganisationer och inte så mycket inriktade på bra löner och arbetsvillkor, och som tror att liberaler som Staaff var arbetarnas fiender.

Marviken – fiaskot som inte fick bli nationalmonument.

I den biografi över Sven Wedén, som Hans Lindblad skrivit, finns bland annat ett initierat kapitel om ”Spel kring kärnvapen”. Även för de som tror sig veta turerna och bevekelsegrunderna för de olika ställningstagandena och hur och varför det blev som det blev, kommer fram sådant som inte varit känt i alla delar, och i övrigt är det en nyttig uppdatering och komplettering. Kanske återkommer jag till det senare. Just nu känner jag att jag vill ge er ett tämligen komplett utdrag beträffande ödet för den reaktor i Marviken i Östergötland som var avsedd att att kunna producera plutonium ca 25-30 atombomber per år. Nu beslöts, efter sju sorger och åtta bedrövelser och efter både taktiska, politiska och moraliska avvägningar att Sverige inte skulle framställa egna kärnvapen. Marviken kom aldrig att användas för det som det var avsett. Egentligen.

Hans Lindblad beskriver slutet för Marviken såhär. Det har sina poänger både betr ekonomi och politiskt ansvar. Och slut.

”Ungefär samtidigt med anslutningen till icke-spridningsavtalet inträffade en nästan symbolisk händelse. Reaktorn i Marviken som vid en svensk anskaffning av kärnvapen skulle ha kunnat leverera plutonium för uppåt 30 kärnladdningar per år var just färdigställd. Men Ingenjörsvetenskapsakademien och andra experter varnade för att AB Atomenergi valt en så riskfylld konstruktion att Marviken av säkerhetsskäl inte borde laddas. Alla stora partier hade varit inblandade i det omfattande projektet och hade föga intresse av närmare granskning av Marvikens uppgång och fall.

Formellt ansvariga statsråd för Marviken var Gunnar Lange och sedan Krister Wickman. De hävdade vid det snöpliga slutet att skattebetalarnas pengar inte var bortkastade, eftersom vi lärt om projektering (av något som inte fungerade). En indikation på att den inre kretsen i regeringen (s)  inledningsvis sett en kärnvapenanskaffning som mest sannolik ligger väl i att utan betalning från försvaret för leveranser av plutonium skulle Marviken årligen ha gått med rejäl förlust.

Riksdagen fick veta ganska lite. Marviken skulle bli världens mest avancerade reaktor av sitt slag. Det verkar ha varit minst två stora problem. För plutoniumframställning var det önskvärt att kunna göra bränslebyten under drift, vilket var mycket komplicerat. Man ville också ha så kallad nukleär överhettning för att få högre elproduktion. Men ju varmare härden blev, desto snabbare förlöpte kärnreaktionen. Ingenjörer fann att den i krisläge inte skulle gå att kontrollera, utan reaktorn kunde skena, samma som sedan hände med de grafitmodererade reaktorerna i Tjernobyl. En fråga som såvitt jag förstår aldrig besvarats är: Om riksdagen beslutat om svenska kärnvapen, skulle programmet efter några år ha hamnat i kris därför att Marviken visade sig för farlig? 

För att dölja hur stort fiasko Marviken var föreslog regeringen att det skulle byggas om till världens enda oljedrivna kärnkraftverk. Vattenfall svarade att i så fall var turbinerna genom fel temperatur så ineffektiva att anläggningen bara kunde gå ihop om dess värde skrevs ned till noll. Verket blev ändå bara användbart som reservkraft vid elbrist.

Jag (alltså Hans Lindblad) var då ny i första kammaren och motionerade om en alternativ användning. Nämligen att omvandla Marviken till nationalmonument. Jag tyckte Marviken motsvarade alla rimliga krav, det var stort, fult och kunde inte användas till något annat och föreslog därför att riksdagen skulle uppdra åt Kungl Maj:t att ”utarbeta nödig inskription.”

S-ledamöter i det berörda utskottet var sura och menade att man i riksdagen inte fick driva med statens verksamhet. Sven däremot kände ingen prestige och invände inte.”

Citatet ur "Kärlek, tbc och liberalism", Ekerlids förlag, 2013, av Hans Lindblad