Ett 50-årsminne som visar att fake news och hatkampanjer inte är något nytt

År 1968 var ett händelsrikt år på många sätt, men jag ska, med Hans Lindblads hjälp, påminna om något som hände under den svenska valrörelsen i dessa dagar för femtio år sedan, och som fick stora konsekevenser.
En artikel från SvD.
"Hatkampanj i socialdemokratisk regi"
Bakgrunden var hur det kommunistiska Sovjet invaderat Tjeckoslovakien, brutalt. Jag har mycket levande minnen från detta.
(Och i valrörelsen utnyttjade socialdemokraterna detta på ett helt skamlöst sätt.)
Såhär skriver förre riksdagsmannen Hans Lindblad om detta.
"För snart 50 år sedan, den 5 september 1968, inträffade den mest perversa och utstuderat lögnaktiga aktionen i svensk 1900-talsvalrörelse. Den går under namnet ”Wedén-affären” eller oftast bara ”hemliga brevet”. Utrikesminister Torsten Nilsson kallade till en presskonferens i syfte att genomföra politiskt karaktärsmord på Sven Wedén, liberal partiordförande och oppositionsledare och därmed utmanare till Tage Erlander om statsministerposten.

Att bestörtningen hos liberaler genom attacken mot Sven Wedén blev så djup berodde delvis på att kombinationen hemligt dokument och försök till karaktärsmord var välkänd sedan tidigare. I hatkampanjerna mot Karl Staaff kring 1914 ingick anklagelserna att han var spion och sålt militära hemligheter till ryssarna. Det var alltså ett trauma sedan många år tillbaka.

Affären sträckte sig över hela valrörelsen 1968 och började med att Sven Wedén i ett tal den 26 juli varnade för Sovjetunionens verbala hotelser mot Tjeckoslovakien, snart följda av trupp- och stridsvagnssammandragningar vid landets gränser. Wedén ville att Sverige skulle uttrycka en solidaritetsförklaring med det hotade landet.

Han menade dessutom att hotelserna mot Tjeckoslovakien stod i absolut kontrast till den kommuniké som Tage Erlander och den sovjetiske regeringschefen Aleksej Kosygin strax innan skrivit under i Stockholm om att utveckla samarbetet mellan alla europeiska stater på grundval av jämlikhet, respekt för statlig och territoriell integritet och övriga principer i FN:s stadga.

Kommunikén var för Kosygins del enbart lögner för att vilseleda inför det förestående anfallet, och det visade sig sedan att han flög direkt från Stockholm till möten där den kommande invasionen planlades.

Folkpartledarens solidaritetsförklaring med Tjeckoslovakien ledde till besinningslösa angrepp mot honom från i första hand Tage Erlander, Torsten Nilsson och Olof Palme. Erlander jämförde Wedén med den amerikanske högerrepublikan Barry Goldwater. Olof Palme gick långt i sin hatkampanj mot Wedén och sade den 17 augusti att "det är bara på den yttersta högerkanten man inte tyckte att vi skulle tiga för det tjeckiska folkets skull".

Delar av Palmes attack mot Wedén fanns med i dokumentärfilmen Palme av Maud Nycander och Kristina Lindström som visades i TV och på biografer 2012, dock inte Palmes ord om att det gällde att tiga.

I en intervju i Expressen sade Torsten Nilsson en vecka före invasionen: "Det blev i alla fall ett gott resultat. Vi var oroliga men det gick ju bra." Inför utrikesnämnden den 15 augusti sade Tage Erlander att Sovjet inte brutit mot principen om icke-inblandning i andra staters inre angelägenheter. 

När invasionen kom natten till den 21 augusti vällde stridsvagnar in över gränsen i avsikt att stoppa demokratisering och liberalisering, det som kallats "Pragvåren" eller socialism med mänskligt ansikte. Det var säkert en dubbel chock för den socialdemokratiska partiledningen, som hela tiden markerat sitt förtroende för Sovjet.

Å ena sidan fick man regeringen kommunistiska mördaraktionen och folkrättsbrottet på den politiska dagordningen, och å andra sidan visade det svenska folket att Sven Wedén hade haft rätt i sina varningar. Han hade på klarare än UD och hela regeringen förstått vad som höll på att ske.

I det läget beslöt den socialdemokratiska partitoppen att fabulera ihop en historia i avsikt att misskreditera Sven Wedén så brutalt att det fungerade som politiskt karaktärsmord – att han äventyrade Sveriges existens. Det var en svår uppgift eftersom Sovjets angrepp ju visat att Wedén haft rätt i sina varningar.

Erlander, Palme, Torsten Nilsson hade inget UD-dokument som i sak kunde användas mot Wedén. Det dröjde drygt två veckor innan Torsten Nilsson och hans medarbetare hunnit koka ihop en historia som kunde iscensättas som "bevis" mot Wedén. Upplägget byggde på att säga att man hade ett sådant bevis, men att det av sekretesskäl inte kunde delges allmänheten. Svenska folket fick alltså inte veta att det gällde ett brev till UD från ambassadör Agda Rössel i Belgrad. I brevet fanns inget specifikt rörande Sverige.

Rössel var själv oskyldig till att hennes brev kom att missbrukas mer än kanske något annat svenskt UD-dokument i modern tid.

Det mest dramatiska och spektakulära inslaget i valrörelsen var när utrikesminister Torsten Nilsson gick till generalangrepp mot Sven Wedén genom att den 5 september kalla till en TV-sänd presskonferens där han sade sig ha en "en ytterst hemlig UD-rapport" som "bevisade" att Wedén utgjorde en säkerhetsrisk genom sin kritik av Sovjetunionen. Nilsson sade sig dock vara förhindrad att delge allmänheten det sakliga innehållet i rapporten.

Det är unikt i europeisk historia att en regering kallat till presskonferens om ett specifikt dokument utan att ange något om dess innehåll. I verkligheten saknade rapporten relevans för svensk del. 

Någon av Wedéns vänner borde lätt ha kunna ordna att tidningar fick tillgång till brevet. Med sin starka beundran för brittisk parlamentarisk tradition och hedersbegrepp ansåg han sig dock personligen inte kunna bryta mot lagen ens för att stoppa en lögnaktig och närmast kriminell aktion igångsatt mot honom själv. Jag tyckte att det var närmast löjligt att Sven flera år senare sände mig ett långt handskrivet brev kring dokumentet, men ändå inte formellt ville bryta hemligstämpeln genom att låta mig se det faktiska dokumentet. 

Torsten Nilssons totalt skrupelfria agerande borde ha lett till att åtminstone någon såg till att tidningar fick veta sanningen. Men anta att brevet ändå hade någon substans som talat för att Sverige borde hålla tyst, som Palme önskade. Men det hade ändå inte kunnat påverka Wedén eftersom regeringen inte visade honom brevet förrän 16 dagar efter den sovjetiska invasionen. Wedén hade kommit med sin vädjan 27 dagar innan invasionen ägde rum. Hade regeringen haft dokument som visade att demokraterna i Prag inte önskade svenska sympatiaktioner, hade det alltså funnits gott om tid att visa dem.

Jag skrev min biografi om Sven Wedén bland annat för att få fram mer fakta rörande det hemliga brevet. Jag fick till exempel fram uppgifter om att Torsten Nilsson bad sina medarbetare att undersöka om det gick av att avskeda liberalen och folkrättsexperten Hans Blix från UD, då Nilsson misstänkte att denne gav information till Sven Wedén. Blix själv har berättat för mig att han inte hade tillgång UD:s alla dokument och att han inte heller lämnade sådana till Folkpartiet.

Aktionen mot Wedén är illustration till hur skrupelfritt och totalt hänsynslöst den socialdemokratiska partiledningen kunde vara i ett läge där man efter nederlaget i kommunalvalet två år tidigare kände att det fanns en överhängande risk att förlora regeringsmakten i andrakammarvalet 1968.

Valet beskrivs ofta som en stor framgång för Tage Erlander. Med 50,1 procent fick partiet för enda gången under Erlanders ledarskap ett valresultat med egen majoritet. Det är ett exempel likt Donald Trump på att skrupelfrihet och lögner mot huvudmotståndaren kan löna sig. 

Jag gjorde som riksdagsman försök att få ta del av det "hemliga" brevet. Jag fick nej, men privat sade utrikesminister Karin Söder att det inte vore bra att visa omvärlden hur dåliga brev en del svenska ambassadörer stod för. Först i april 1994, 18 år efter Wedéns död, hävde regeringen Bildt i en interpellationsdebatt på Lennart Rohdins (FP) begäran brevets hemligstämpel. Dock bara den enda mening som berörde icke namngivna tjeckiska, jugoslaviska och rumänska personers icke preciserade utsagor.

I debatten kunde både Bildt och Rohdin konstatera att Wedén utsatts för ett förkastligt övergrepp. Rubrikerna efter debatten (också i socialdemokratiska tidningar) var att Wedéns heder återupprepats. Ingen socialdemokrat deltog dock i kammardiskussionen och såvitt jag sett togs skandalen inte heller upp på någon socialdemokratisk ledarsida. Det vill säga, ingen av dem gjorde minsta försöka att försvara Erlanders, Palmes och Torsten Nilssons agerande mot Sven Wedén.

En enda socialdemokrat, Pierre Schori, tog till orda och hävdade i ett TT-uttalande att beskyllningarna mot Sven Wedén visst var rätt och riktiga. Några sakargument angav han dock inte. Schori angav att det dokument Torsten Nilsson i TV-framträdandet beskrev som "direkta bevis" enligt Schori kunde "läsas på olika sätt". Det låter mest som Schoris vanliga ryggmärgsreflex att i alla sammanhang hylla Olof Palme.

Inte alltid helt utsagt, men som botten i anklagelserna mot Sven Wedén under valrörelsen 1968 låg att hans kritik mot Sovjet var farlig genom att den kunde leda till ett anfall mot Sverige. Wedén kände den argumenteringen väl, då den gällande Hitlertyskland hade använts mot hans antinazistiska publicistiska idoler Torgny Segerstedt, Ture Nerman, JA Selander och Vilhelm Moberg. Men Sven var en av riksdagens ledande säkerhetspolitiker och visste att inga krigsscenarier för svensk del utgick från att Sovjet gick till angrepp i ett strategiskt viktigt område på grund av åsikter hos enskilda politiker.

De allvarligaste riskerna för sovjetiska anfall i Norden bedömdes ha flyg- och marinstrategiska orsaker.

Att Wedén kände så stor sympati med det tjeckoslovakiska folket hade en bakgrund som han själv inte talat så mycket. När han under 1930-talet låg svårt medtagen i tbc följde han från sjuksängen den allt kusligare utvecklingen. Den händelse som mer än annan skakade om honom var när demokratierna i München 1938 utlämnade Tjeckoslovakien till Hitler. Wedéns allt överskuggande passion blev att göra allt han kunde som intensiv antinazist. Han gav ut egna skrifter och tog kontakt med ledande antinazister. Länge bedömde han människor främst utifrån hur de förhållit sig nazismen. Han ogillade samlingsregeringens eftergifter mot Nazityskland och då särskilt ingreppen mot pressen.

Efter Hitlers död var kampen mot Sovjetunionen Wedéns självklara huvudintresse. Mentalt var han aldrig neutral. Han hade redan i 20-årsåldern tagit starka intryck av Hjalmar Brantings ord "demokratin är freden" och han bejakade Brantings övertygelse om kollektiv säkerhet demokratier emellan. Det var en mycket bättre tanke än alliansfrihet och neutralitet – och efter invalet i riksdagen 1948 blev han en av de ledamöter som intensivast förespråkade ett svenskt inträde i Atlantpakten. Det dröjde flera år innan alliansfriheten förvandlades till svensk dogm och debatten tystnade.

Wedén-affären kan ses som en brutal aktion i en politisk maktkamp. Men ideologiskt var den också en fortsättning på konflikten under andra världskriget och sedan under kalla kriget om i vilken grad partier och enskilda skulle tillåtas att kritisera näraliggande diktaturer. Alla visste att utrikesminister Östen Undén i nästan alla sammanhang undvek att kritisera Sovjet. Det var också aktiva beslut från Undén som låg bakom att Sverige inte gjorde något försök att bistå den fängslade Raoul Wallenberg genom utväxlingar av det slag andra länder fått till stånd. 

Bakom ryggen på Tage Erlander fick Undén 1959 regeringen att under en kort tid utestänga högerledaren Jarl Hjalmarson från den svenska FN-delegationen. Inte många kände till att Undén under 13 år, 1951-63, upprätthöll ett motsvarande förbud mot Sven Wedén. När Olof Palme lät regeringen utfärda en personlig utrikespolitisk bannbulla mot Carl Bildt var det en aktion utan täckning i gällande lag. 

När Sven Wedén uttalade sin sympati för Tjeckoslovakien var det samtidigt en markering av att Folkpartiet inte accepterade att regeringen hade rätt att bestämma vad andra partier och ledamöter fick säga om stormakter och andra stater. Undén, Erlander och Palme drev i flera sammanhang tesen att de hade rätt att ange vad andra partiers företrädare hade rätt att säga eller inte säga i internationella frågor. Bertil Ohlin och Sven Wedén – och för den delen inte heller högerns ledare – reflekterade dock inte ett ögonblick på att låta sig bindas på det sättet.

En del inom S och UD ville till och med gå längre och menade att regeringen inte bara skulle avgöra vad oppositionen fick säga utan också att den skulle kunna styra vad tidningarna fick skriva. Detta trots att tryckfrihetslagstiftningen ändrats efter andra världskriget för att undvika fortsatta tillslag mot tidningar. 

Dagens fyra allianspartier önskar svenskt inträde i Nato. På Erlanders tid skulle Socialdemokraterna med emfas ha hävdat att sådana tankar var förbjudna för svenska partier.

På det personliga planet kom Sven Wedén och Tage Erlander bra överens. De hade anspråkslösheten gemensamt och båda var starkt intresserade av Storbritannien. Båda hade starka minnen av tbc, i Erlanders fall genom att följt broderns plågsamma sista år. Men viktigast var nog att Wedén visste rätt mycket om det hemliga svenska samarbetet med Nato. Han såg denna samverkan som ytterst viktig och uppfattade Erlander som garanten för att den skulle fortsätta. Men personligen hade han helst sett att det inte varit hemligt utan redovisats för medborgarna.

Tage Erlander och Torsten Nilsson insåg naturligtvis att förr eller senare skulle "det hemliga brevet" bli offentligt och deras bluff därmed avslöjas. Brevet var det mest spektakulära inslaget i Erlanders mest framgångsrika valrörelse, och den dramatiska TV-sända presskonferensen var rimligen det mest publika ögonblicket i Torsten Nilssons långa politiska karriär. Båda tar upp valrörelsen 1968 i sina memoarer och lägger stor vikt vid den sovjetiska invasionen, men ingen av dem nämner med ett ord "det hemliga brevet" eller deras hårda angrepp mot Sven Wedén. Läsarna fick inget veta.

Och så har det förblivit i den socialdemokratiska historieskrivningen.

Professor Dick Harrison har nyligen gett ut en 875 sidor tjock bok om Tage Erlander – Jag har ingen vilja till makt (Ordfront 2018). Strax före sin bortgång invände Sverker Oredsson, också han historieprofessor i Lund, att Harrison behandlat Erlander så utförligt men mörkat det mest spektakulära inslaget i Erlanders sista valrörelse som statsminister, alltså det "hemliga brevet".

Oredsson har skrivit att det sorgliga 1968 är att "då vann det parti som orsakade skandalen":

"Sven Wedén var utomordentligt konsekvent i sitt engagemang för den tjeckoslovakiska liberaliseringen. Han uppmärksammade faran från Sovjet långt tidigare än regeringen, och hans verklighetsbild var mer realistisk. Ändå blev han den tjeckoslovakiska krisens stora förlorare."

I en kris kände fler förtroende för landsfadern Tage Erlander. Oredsson konstaterar om Wedén "att socialdemokratisk taktik, och fräckhet, var honom för svår".

HANS LINDBLAD.

Bernt Rosengren, gyllene för femte gången! Och lite om SJR

Så har då Bernt Rosengren, jazzspelande tenorsaxofonist, fått en Gyllene skiva för femte gången. Gyllene skivan utses årligen sedan 1954 av Orkester-Journalen (OJ), av dels dess läsare, dels av en grupp musikkritiker, bland de jazzskivor som utgetts under det senaste året.

I dagarna har det blivit klart att priset för bästa utgivning under 2009 går till Bernt Rosengren för hans CD "I´m Flying" på Pb7.

1965 fick han utmärkelsen för "Stockholm Dues",
1969 för "Improvisationer", som gavs ut av SJR, Svenska jazzriksförbundet,
1974 för "Notes from the underground",
1999, efter ytterligare 25 år, för "Face to Face" tillsammans med Arne Domnerus.

Men Bernt har dålig koll på sina skivor, enl intervjuartikel i OJ med anledning av den senaste Gyllene skivan. Betr "Improvisationer" från det skivfattiga slutet av 60-talet är han, enl OJ-artikeln, lika okunnig som OJ:s intervjuare!
Märkligt, anser jag, som var SJR-ordförande då det begav sig och en av de som drev fram och arbetade hårt för att ge ut skivan. SJR, som 1968 gav sig självt en nystart som pådrivande för jazzintresset och jazzintresserade, ville dels dokumentera Bernt musik, som då fick anses som mycket modern, och dels visa att jazzen levde! Det var ett riskprojekt för en organisation som då bara hade några hundra medlemmar, byggde helt på idéelltt arbete och en budget på ett par tusenlappar.

Jag har skrivit om bl a detta på annan plats, och citerar ett stycke.
"Ett av de stora projekten efter revolutionen var att ge ut SJRs första skiva. Något som kändes mycket angeläget på grund av den ytterst ringa inspelningsaktiviteten dessa år. Mitten och slutet av 60-talet var en period då jazzens stora publik försvunnit till poppen och rocken. Jazzen strävade visserligen efter konstnärligt erkännade men musiken levde under mycket knappa villkor och omhuldades av en krympande skara entusiaster.
Detta ville vi på alla sätt förändra. Skivan med Bernt Rosengren producerades, döptes till "Improvisationer" och vann OJs omröstning som årets Gyllene Skiva. Men vägen dit var törnbeströdd. Ekonomiskt var det ett vågspel, självfallet. För att den skulle gå ihop skulle i princip varje ex säljas. En del fysiska kontakter i Stockholm, framför allt med musikerna för att få fram inspelningen skulle ombesörjas av unge herr Westin, som vid detta lag lämnat Sollefteå för storstaden. Det slitsamma jobbet med alla administrativa kontakter rörande produktionen, med tryckerier (där något gick i konkurs innan det hann anlitas etc) av etikett, av omslag, köp av innerpåse, pressning, framtagning av matriser kom i huvudsak på mig. Lars-Göran gjorde en textruta om SJR till omslaget. Ragna Rosengren kontaktades för att utforma framsidan. Ett nonfigurativt röd-grönt mönster. Som ordförande hade jag ansvar för att projektet inte sprang iväg över alla gränser ekonomiskt. Men jag hade begränsad insyn i Westins göranden. Och vi betalade inte bara ett hyfsat arvode till musikerna, vi betalade också NCB-avgifter och annat helt exemplariskt.
Någon lysande affär blev aldrig skivan. Upplagan sänktes jämfört med de första planerna, vilket möjligen minskade risken för förlust. I längden gick det väl ändå hyfsat ihop. Inte minst sett mot bakgrund av den good-will det ändå gav både bland jazzvänner och musiker att SJR rodde iland projektet. Vi visade aktivitet och framåtanda."

Jag konstaterar såhär efteråt att konstnärligt-musikaliskt blev skivan en stor framgång. Och Ragna Rosengrens omslag anses som ett bra exempel på fina och konstnärliga omslag, som en kontrast till konventionen då. Ändå gjordes många konstnärliga LP-omslag på den tiden. Musiken är inte bara ett tidsdokument utan ett bevis på hur modern och frisk svensk jazz kunde vara. Och tillika ett dokument över vad entusiastiska jazzvänner kunde åstadkomma utan ekonomiska resurser, men med brinnande intresse för musiken.

För den som måhända är intresserad av att läsa mera om SJR och slutet av 60-talet ger jag en länk här, scrolla ner en bit till rubriken som avhandlar SJR och "revolutionen 1968".

Kvinnlig alkoholism, en jämställdhetskonsekvens?

Radion är ett förträffligt media, man kan lyssna utan att sitta på en stol och glo på en skärm. Och där kommer, förutom stora nyheter, mängder annat intressant att tänka på.

Så sas häromdagen att alkoholismen bland kvinnliga pensionärer fördubblats (eller något sådant) de senaste tio åren. Kan inte ifrågasätta att det är så.

Men varför? Det som sas var att 40-talisterna nu blir pensionärer och tar med sig sina vanor. Och ovanor.
När vi 40-talister kom upp i 20-årsåldern så blev det flower power, "fri sex", jämställdhet och andra 68-företeelser. Kvinnorna började röka i ökande omfattning, liksom att kröka. Och det har hållit i sig. Varför skulle dessa "njutningsmedel" vara förbehållna männen?

Samtidigt har männen faktiskt minskat framför allt på rökningen, och i viss mån även supandet. Konsumtionen upprätthålls av kvinnorna. Ett exempel, som drogs i radion, var att efter skilsmässor (som ju ökat dramatiskt) så börjar många kvinnor dricka.
Jag som trodde att det bara var männen, som lämnats av sina fruar, som råkar ut för detta. Kvinnorna har ju sina sociala nätverk, har vi ju lärt oss. I motsats till männen då.

Tja, detta som en refexion kring ökad alkholism bland pensionerade kvinnor. Säga vad man vill, men inte är det en positiv företeelse. Inte ur något avseende. En negativ följd av jämställdhetssträvan?

Är det så att kvinnorna kommer att sänka sin livslängd så den blir densamma som för männen?

20 augusti, fyrtio år efter 1968.

Idag är det den 20 augusti. För fyrtio år sedan gick sovjetiska trupper in i Tjeckoslovakien. Inte några tiotusen, utan en halv miljon man enl uppgift. Med tanks och allt. Det väcker mängder av känslor och reaktioner.
Sommaren 1968 hade jag besök av en musiker från Tjeckoslovakien.

I april 1968 blev jag vald till ordförande för Svenska Jazzriksförbundet, SJR. Det blev en period av hårt, engagerat, ideellt arbete för den musikform, vars publik till stora delar börjat överge den till förmån för rockmusiken. Det konstnärliga erkännandet hade inte heller kommit riktigt ännu. Det var en av de saker vi i den nya styrelsen fick ta itu med.

Att det var s.k. majrevolt i Paris med studenter på gatorna, det visste vi, men åtminstone jag hade så mycket att göra med SJR och dess återuppbyggnad att jag inte hade mycket tid att då reflektera över detta. Innan jag blev ordförande i SJR hade jag under ett par år varit redaktör för förbundets tidskrift, Jazz-Nytt från SJR. I den egenskapen hade jag kommit i kontakt med en jazzintresserad ung man från Tjeckoslovakien. Han var musiklärare och tänkte komma till Sverige den sommaren.

Jag var då en ung man, och hade visserligen ett ”civilt” jobb bredvid det ideella arbetet med SJR, men jag bodde bara i en enrumslägenhet. Så min vän Ruda bodde, mesta tiden, hos en familj i närheten som han också blivit bekant med. De hade ett par ungdomar i vår ålder och jag fixade så att Ruda och de ungdomarna, som också var musiker, fick göra en konsert på biblioteket. Därigenom fick han lite pengar att röra sig med också.

Nå, efter en tid måste han återvända till Tjeckoslovakien, där väntade ju hans kommande brud också.

I Tjeckoslovakien hade det en tid pågått en försiktig liberalisering av det tidigare så hårda kommunistiska väldet. Men det ledde till spänningar mellan Moskva och de reformvänliga ledarna i Prag. Och den 20 augusti så brakade den sovjetiska militärapparaten med full kraft in i Tjeckoslovakien. Jag minns hur jag nåddes av nyheterna i radion på mitt kontor, och jag kunde knappt hålla tillbaka gråten. Naturligtvis så förstärktes känslorna av vetskapen om att min vän nu var tillbaka i sitt hemland. Det var ett så våldsamt bevis på det omänskliga i kommunismens ansikte och det ryska behovet att dominera sina grannar.

Olof Palme tog bladet från munnen och fördömde kraftigt detta maktövergrepp som stora Sovjet gjorde på lilla Tjeckoslovakien. Men när fp-ledaren Sven Wedén också kritiserade Sovjet, då tog statsminister Tage Erlander chansen att misstänkliggöra Wedén å det grövsta. Det blev en valrörelse med många fula grepp från sossarna. Erlander visade här sin sämsta sida, men han såg inrikespolitiska poäng att vinna med att betona neutralitet och undfallenhet mot Sovjet.

Det var dessutom obehövligt. I orostider tenderar ju väljarna att stödja sittande regering. ”Man vet vad man har, men inte vad man får.”

Tjeckerna fick lida länge än under sovjetväldet. Ja, till och med ockupationen tog tid att avveckla. Och fp fick en smäll i valet.

Det är svårt att inte se parallellerna till den ryska invationen av Georgien, som nyss ägt rum. Visserligen är det inte kommunismen som regerar dagens Ryssland, men de ryska stormakts-drömmarna finns kvar, inte minst hos Putin. Dock känns det märkligt att ryska generaler liksom deras utrikesminister kallar sina styrkor för fredsbevarande. Det är ett exempel på nyspråk i Orwells efterföljd.

Det hände mycket 1968

1968 var inte "bara" Parisrevoltens år. Eller omvälvningen i SJR strax före, då jag valdes till ordförande.  Eller första året för bluesmagasinet Jefferson.
Nej, 1968 var också det år som Martin Luther King jr mördades i april. Och bara någon månad senare, denna dag för 40 år sedan, sköts Robert Kennedy.
Den dagen befann jag mig tillsammans med mina föräldrar på semester på Italienska rivieran. Minns ännu vilket chock jag fick när jag läste och dechiffrerade de italienska löpsedlarna om mordet.
Det kändes som att det definitivt blev för mycket, brodern John dödad bara några år tidigare, och så i rask föjd dessa två mord.
På topp av allt annat dystert som hände.
Senare på förhösten så tågade ju ryssarna in i Prag också för att kväsa den tjeckiska våren. Dubceks "liberala" kommunism gick inte an för Sovjets härkare. Tidigare på sommaren hade jag haft en jazzintresserad musiklärare från Tjeckoslovakien på besök. Det var med djup  chock jag hörde radiosändingen på morgonen invationsdagen, på jobbet omgiven av arbetskamrater och lörare, på väg till sina klassrum.
Och valet 1968 vann socialdemokraterna valet, med hjälp av en lögnaktig kampanj emot fp-ledaren Sven Wedén, stor demokrativän och vän av Tjeckoslovakiens frihet från kommunismen.