Under några dagar har piratpartiet diskuterats livligt. Tyvärr har då sakfrågorna kommit i skymundan, vilke jag ogillar.
Är pp höger eller vänster, fågel eller fisk. Till min bloggpost om att jag fann en sosse som tillåter diskussion utvecklades just - diskussion. Då mitt senaste svar till denna sosse, Alexandra Einerstam, blev rätt långt så lyfter jag också upp det till en egen post. Förhistorien kan läsas i föregående inläg och kommentarerna därtill.
Here we go:
Alexandra. Ja, du är ny, jag är en politisk veteran. Jag har visserligen i huvudsak verkat på lokalplanet, men med stor frenesi och energi under flera decennier. Jag vet att flera tidigare partiledare lyssnat på mig. Likaså många andra på olika poster på skilda nivåer. Men inte så de senaste partiledarna eller deras omgivning.
På något sätt ligger det i liberalismens natur att vara ifrågasättande, och att debatt inte bara accepteras utan stimuleras. Det sägs ju att när 2 liberaler diskuterar så finns minst 3 åsikter.
Denna öppna, tillåtande liberala attityd försvagades gradvis under detta sekels första år. Socialliberalismen lever inom fp nästan bara som ett honnörsord, men sällan i praktisk politik. I stället är dagns fp-politik en mix av mycket, där liberalismen, som den tidigare utformats, har ett marginellt utrymme.
Betr detta med missnöjespartier. Startar inte alla partier på grund av missnöje med tingens ordning? Man vill ha en förändring. T.o.m. konservativa partier vill ju förändra det som i deras tycke är för radikalt.
Jag har i tidigare inlägg noterat, som något positivt, att miljöpartiet utvecklats till ett parti med heltäckande program. Men inte gick det fort...
At jämställa pp med ny demokrati bara för att de är/var nya partier tycker jag är för förenklat.
Jag skulle också gärna se att pp orkade utvecklas till ett parti med ett helt program. Det skulle - kanske - göra det lättare för mig att rösta på det. Givetvis föutsatt att det någorlunda väl stämmer med min grundsyn.
Men det är partiets eget val om de vill göra det. Samtidigt har jag klargjort min inställning.
Jag såg att just nu tycks det främst vara från vänsterpartiet som pp får sina sympatisörer.
Personligen vill jag (bl.a.) ha ett starkare inslag av personval. Kanske är pp´s opinionsframgångar ett utslag för en snarlik inställning?
---
UPPDATERING.
Debatten går vidare. Denna text har föranlett ett par långa och intressanta kommentarer av JörgenL resp Rickard. Läs även dem, begrunda och kommentera.
På annat ställe fick jag också frågan hur man skulle förebygga maktkorruption, om man inte inför en begränsning av den tid en riksdagsman får väljas till åtta år. Mitt svar på det är starkare personval, författningsdomstol samt att söka finna sätt att minska partiledningarnas makt över ledamöterna. Jag skulle också gärna se att man söker vägar att minska inflytandet för lobbyorganisationerna.
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
9 kommentarer:
Det finns flera intressanta diskussioner i detta egentligen. Både du och jag är besvikna på hur det parti som står oss närmast programmatiskt har agerat i praktiken, du som i grunden frisinnad socialliberal, jag som demokratisk reformistisk socialist.
Detta skulle antagligen i bägge fall kunna avfärdas som gnällskallar som inte kan acceptera att partimajoriteten gått en annan väg än de individuella preferenserna, men det finns en del indikationer på att dt är en alldeles för enkel förklaring.
En sådan indikation är att vi inte är ensamma om den där känslan som jag misstänker att du också delar, att det känns som att partiets själ på något sätt blivit kidnappad. Väldigt mycket av politiken har blivit ren förvaltning av samhället precis så som det se ut, och det finns väldigt lite diskussion om färdriktningen. Triangulering är ordet för dagen, röstmaximering genom att försöka positionera sig där man stöter bort minsta antal möjliga väljare.
Så man kan säga att piratpartiet har gjort det explicit som de stora partierna under en följd av år gjort implicit, dvs. strunta i helhetssynen och hitta ett antal sakfrågor som hänger ihop med varandra och driv dem, strunta i den långsiktiga visionen om vart det ska leda sen, när det är uppnått. Och faktum är att det egentligen resultatmässigt inte skiljer sig så mycket från vad den parlamentariska politiken i övrigt uppnår.
Eftersom inget av de övriga partierna heller i praktisk politik i realiteten arbetar med att förverkliga nån långsiktig vision så är även deras politik ett antal ståndpunkter i ganska kortsiktiga sakfrågor. Och det är just det vi är besvikna över som vill se nån slags vision och politik som är steg på vägen mot denna.
Frågan är varför det har blivit på det viset. Jag tror att det som vanligt är ett gäng samverkande förklaringar.
En reaktion på det visionsrika 70-talet. Många hade visioner om ett bättre samhälle, fp med "sociala reformer utan socialism", C de sin "decentralism och lokalsamhälle", s med löntagarfonder och ekonomisk demokrati. Allihopa kraschade i nån mening inför ett samhälle som förändrade sig allt snabbare och blev mycket mera komplext och svåröverskådligt väldigt snabbt under 80-talet med snabbt tilltagande globalisering och en ekonomi som inte längre gick att styra på nationell nivå så som det tidigare kunnat göras.
Politikernas reaktion på allt detta blev att lägga sig platt inför marknaden, man gick över från att agera till att reagrera. Tilltron till politikens möjlighet att förändra försvann.
Samtidigt som den här uppgivenheten över politikens möjligheter och uppgift spred sig var det också en det andra processer som ytterligare försvagade ideologiernas roll. Det var alltmer uppenbart att de relativt enkla 1800-talsbilderna av samhällsmekanismerna som alla de klassiska ideologierna bygger på inte längre beskrev den verklighet som folk levde i, de var alltför kraftiga förenklingar av det moderna samhället, och för många ledde det till en besvikelse som kastade ut barnet med badvattnet, att alla visioner om framtiden betraktades som fåniga drömmerier.
Mediautvecklingen har också gjort sitt till, den gemensamma berättelsen som gorde att de fanns en gemensam grund att stå på i diskussionen splittrades upp, i ännu högre grad än tidigare lever folk i olika verkligheter och saknar gemensamma referensramar. Det kräver alltså större ansträngning idag att föra en diskussion där man är överrens om vad man pratar om.
Allt det här samverkar för att leda politiken bort ifrån visionerna och konsekvensen blir det vi idag ser, partier som påstår sig ha en helhetssyn, men som bara respekterar sina honnörsord vid kongressöppningstal om ens då.
Ideologierna är inte döda, men det är oerhört svårt om ens möjligt att i dagens verklighet bygga en gemensam berättelse om samhället som varje individ köper som sin egen. Partierna agerar snabbt och utan att förankra ståndpunkterna bland medlemmarna, men det sättet att agera fungerar inte längre, det byggde på en auktoritetstro som försvann för 20 år sedan, och individerna idag håller inte med bara för att partiledningen sagt så. Partigängarna blir alltså allt färre, snart är det bara de kvar som hoppas på att få uppdrag.
Som jag ser det så finns det bara två vägar framåt. Antingen så börjar partierna diskutera visioner, provisoriska utopier, igen och engagerar folk, för ett intresse för politiska frågor finns, men forum som upplevs som meningsfulla saknas. Eller så blir det piratpartiets väg, att fokusera på enstaka frågor där det finns engagemang och föra fram dem. Så som partisystemet fungerar just nu så ser jag inte att det är ett sämre sätt. I slutänden blir det ju ändå inte ideologierna som avgör nåt, så varför ska ett parti idag nödvändigtvis ha en?
Om man ska titta specifikt på förutsättningarna för piratpartiet så tror jag det ligger mycket i det som nån beskrev som att västvärlden efter sovjetunionens fall inte längre har en odemokratisk fiende att markera skillnad emot. Inga av övervakningslagarna hade kunnat sjösättas så länge det fanns ett Sovjetunionen eller DDR att peka på och säga: Den här lagen hör hemma där och inte hos oss. Därför skiljer sig (pp) lite från beskrivningen ovan om partierna. (pp) driver sakfrågor ja, men ur en synpunkt kan man säga att (pp) faktiskt har en ideologi och den är i så fall "demokrati".
Hej! Ditt inlägg inspirerade mig till en kommentar om min uppfattning i frågan om PP borde ha ett helt program för politik eller fortsätta som fokusparti.
Jag tror aldrig PP kommer utvecklas till ett parti med ett "helt program".
Om du hoppas det så har du nog missat lite vad som är själva poängen med PP. Sveriges riksdag behöver inte fler heltäckande partier som kan placeras in på höger-vänster-skalan för att sedan inordnas i blockpolitiken.
De frågor som PP driver (ja, det är fler än en) går inte att inordna till höger eller vänster. Kritiken mot övervakningslagarna hade således stöd från alla sju ungdomsförbund till riksdagspartierna, allt fler ungdomsförbund (från höger och vänster) börjar tala om reformerad upphovsrätt osv.
Så vad skulle ett nytt heltäckande parti ha för funktion egentligen? Ingen alls tyvärr. Vad riksdagen behöver är en kil mellan blocken som kan upphäva grupptänk och korporativistiska strömningar. Ett slags nödbroms som kan stoppa den strida strömmen integritetshotande lagar. Lagar som kommer från såväl det rödgröna blocket som det borgerliga.
Själva idén med att inte vara heltäckande (jag hade hoppats att det skulle ha börjat bli klart vid det här laget men PP måste uppenbarligen fila på sin pedagogik) är att man som vågmästare kan ställa krav utan att behöva kompromissa med alla frågor eftersom man bara driver de frågor man anser vara viktigast just nu.
PP kan därmed, med sina få fokusfrågor, utlova att man kommer driva sina frågor kompromisslöst i riksdagen vid en vågmästarroll.
Ingen av de "heltäckande" partierna kan lova någonting om sin politik. Ju fler frågor, desto mer att kompromissa bort för att få den åtråvärda regeringsmakten. Ingen tror på allvar att folkpartiet, centern eller miljöpartiet kommer få igenom hela sitt partiprogram efter ett val.
Öppenhetsmanifest och kamp för integritet ekar här unket...
Trenden nu är att blocken innan valet bildar två stora kluster med gemensamma utspel - vilket liknar ett tvåpartisystem i mina ögon.
De får så klart göra som de vill med den saken men problemet är att de integritetskränkande lagarna kommer från bägge blocken - dvs det spelar ingen roll hur man röstar bland de sju sittande partierna sett ur FRA- och IPRED-synvinkel för att nämna något.
Att i det läget komma dragandes med ett likadant gammelparti med heltäckande program om dagisköer, skatteprocent och arbetsmarknadspolitik är faktiskt, som PP ser det, inte lösningen.
Ska man driva en politik för att stoppa den trend vi idag ser med korporativistiska strömningar och ökad övervakning som kommer oavsett vilket block som har makten så tarvas en kil mellan dem.
Ska man ha något att kompromisslöst förhandla om så bör man hålla sig till de viktigaste frågorna för partiet, dvs den grund på vilket partiet vilar.
Detta är också sett ur väljarnas perspektiv ett ärligt förfarande. Helt öppet säger därför PP:
Tycker du som vi att dessa frågor är de viktigaste för samhället och demokratin just nu, så röstar du på oss. Vi kommer kompromisslöst kräva att våra frågor för gehör mot att vi överlåter alla andra frågor till det block som köper budet.
Ett annan sätt att uttrycka det är att integritetsfrågorna är så viktiga för PP att vi överlåter all övrig politik åt de väljare som ändå inte röstar på oss. Tycker man skattesatser och fördelningspolitik är viktigare än skyddat privatliv och rätten till privat kommunikation, så ska man rösta på ett annat parti.
Väljarna vet innan valet hur PP kommer driva sin politik i fokusfrågorna och väljarna vet i förväg att alla andra frågor är upp till det block som sväljer betet.
På så vis kommer vi bort från den svekdebatt som drabbat främst centern men också folkpartiet och moderaterna i integritets- och frihetsfrågorna. Vi slipper som miljöpartiet kompromissa med för oss viktiga frågor eftersom vi har koncentrerat ned dem till några få viktiga frågor vilka utgör hela vårt program.
Jag har iofs förståelse för att detta i någon mån nya tänk (benhårt hålla fast vid endast en kärna av integritetsfrågor som inte låter sig klassas på höger-vänsterskalan) tar lång tid för folk att ta in.
Människor är vanedjur och när ett nytt partitänk uppstår famlar man efter de klassiska redskapen för att förstå det nya: är de höger eller vänster? vad vill de i sjukvårdsfrågan? i skattefrågan? i arbetsmarknadsfrågan?
Tids nog sjunker det in är dock min förhoppning.
Säg den väljare som i någon mån inte känt sig lurad på någon punkt i det program det parti den röstat på visat upp före valet.
Detta är min personliga tolkning av piratpartiets politik och inte att betrakta som ett officiellt uttalande från partiet. Engström och Falkvinge uttrycker frågorna officiellt på sina respektive bloggar och på partiets hemsida för den som vill ha den officiella varianten.
Jörgen L. Måste i allt väsentligt instämma i din analys, tyvärr. Med en viss reservation i vissa stycken när du kommer in på pp.
Nej, vi är inte ensamma. Jag vet ju flera sossar som känner som du. Och mängder av liberaler. Ibland blir det svårt att mötas på stan och prata politik. Orden stockar sig och vi kämpar med tårarna. JA, JAG KÄNNER MIG BESTULEN PÅ MITT PARTI.
Herbert Tingsten hade rätt i mycket, men inte när han påstod att ideologierna är döda.
Inte bland människorna. Inte heller hos enstaka politiker. Men hos partierna - partledningarna.
Därför tror jag inte heller på ngn långvarig framgång för få-frågepartier som pp. Men trots allt önskar jag dem framgång, för att ruska om de gamla partierna.
Rickard.
Kanske ska jag förtydliga mig än en ggn.
Självfallet väljer ett parti själv strategi. Det jag diskuterar är vad jag skulle önska av ett parti för känna mig någorlunda nöjd med det. Därför har jag också synpunkter på t ex pps val av strategi. Detta inte minst eftersom jag vet att jag inte är ensam om dessa synpunkter.
En vits med mitt efterlysande av ett nytt parti med heltäckande program är att jag vill se det hos ett parti med levande ideologi!
Det skulle inte bli ytterligare ett till parti likt de gamla -eftersom de alla tappat ideologin!!!
Det är ju det som är problemet!
Skulle de leva upp till sina bortglömda ideologier så funnes inget som helst utrymme för pp.
Men pp lämnar ju walk-over i mängder frågor, som det inte tar ställning till.
För min del vill jag veta vad de säljer (eller godtar, om ngn föredrar den termen) för att få igenom de i sig viktiga integritetsfrågorna.
Andra kan tycka annorlunda.
... man behöver för den sakens skull inte kräva att ett parti inordnas på en höger-vänsterskala.
Lars-Erick! Ingen skulle bli gladare än PP om det funnes ett eller flera partier som skötte våra frågor bättre och i enlighet med sin ideologi. PPs långsiktiga mål är att inte behövas. Just nu finns inte det alternativet varför PP anser sig behövas ;-)
Lars-Erick: "För min del vill jag veta vad de säljer (eller godtar, om ngn föredrar den termen) för att få igenom de i sig viktiga integritetsfrågorna.
Andra kan tycka annorlunda."
Det är förståeligt. Men å andra sidan, det får man inte veta av NÅGOT annat parti. PP säger iaf i förväg att de INTE tänker sälja bort sin ideologi i dessa frågor. Andra partier vågar inte ens säga det ens om enstaka frågor, då det viktigaste uppenbarligen är att få vara med i en regering, inte vad resultatet av denna regering blir.
Det finns jättemånga småpartier med heltäckande program. De är föga intressanta, anser jag.
Stefan. I ngn mån förenklar du nog problemet, i vart fall som jag ser det.
Men visst, även betr partier med heltäckande program kan det vara svårt att förutse deras faktiska handlande. Om än det brukar framgå av debatten vilken prioritetsordning de har. I vart fall för den lyhörde.
Men svårigheten finns. Vilket är en anledning till att jag efterlyser fler klara besked från det nya alternativet. Jag är inte nöjd med de gamla parterna.
Därför vill jag gärna se ett BÄTTRE alternativ. Som både är heltäckande och som menar vad det säger.
Min fråga kvarstår - varför inte försöka förändra inifrån? Många av mina partikamrater är kritiska mot t.ex. FRA och IPRED. De gör allt för att föra en intern debatt. De lämnar inte partiet för t.ex. pp.
Jag tycker dock att det blir spännande att se hur pp i de kommande valrörelsen arbetar och hur valresultaten lyder för pp.
Om det visar sig att pp får två procent - kommer ni fortsätta att engagera er i pp, eller kommer ni att ansluta er till något av de etablerade partierna.
Mp var i princip ett enfrågeparti, men utvecklade ett "helt" program, där till exempel miljö, feminism och hbt-frågor lockar till sig många unga. Det är därför Mp är här för att stanna.
Intressant debatt, länkar vidare till ditt inlägg!
Skicka en kommentar