Hjälpen kommer till tyfonområdena, men hur många hinner dö?

Tyfonernas Filippinerna.
USA har över 250 marinsoldater och annan personal på plats och Pentagon uppger att antalet förväntas öka. Soldaterna delar ut bland annat vatten, mat, skyddsutrustning och mediciner, enligt USA Today.

5.000 USA-soldater på väg.

USA, som är en nära allierad till Filippinerna, har även upplåtit åtta transportplan som ska leverera hjälp. Dessutom ska fartyget USS George Washington anlända under onsdagen tillsammans med fyra andra marinfartyg. Ombord på USS George Washington finns omkring 5.000 soldater och över 80 flygplan, skriver Reuters.

Japan skickar 1000 soldater för att hjälpa till med biståndsarbetet. Hjälparbetet kommer att vara koncentrerat till den totalförstörda staden Tacloban. Tacloban var en av de första städer som befriades från den japanska ockupationen efter andra världskriget. Kanske det ska ses som ett slags ursäkt för tidigare oförrätter emot Filippinerna. 

Över huvud taget kan man konstatera att hjälpen från omvärlden är på väg, och i vissa delar är på plats. Och den kommer inte bara från avlägsna Sverige. Och eftersom all samhällsservice slagit ut så måste även resurser sättas in för "vanlig" sjuk- och hälsovård. Så kommer tusentals barn att födas inom området... 

Folk blir alltmer desperata. Citerar: "Åtta människor dog när rislager stormades. Det var i Alangang, 17 kilometer från den ödelagda staden Tacloban, som människor i desperat jakt på mat i tisdags trängdes för att försöka nå fram till lagret.

– En vägg på vår lagerbyggnad kollapsade och åtta människor krossades och dog ögonblickligen, sade Rex Estoperez, talesman för landets livsmedelsmyndighet, som handhar statlig rishandel.
Rislagret bevakades av poliser och soldater men de övermannades av folkmassan, som fick med sig över 100.000 säckar ris, sade Estoperez. Varje säck väger 50 kilo, vilket säger något om hur många människor som måste ha deltagit i stormningen, tillägger han."

Samtidigt som den stora katastrofen sjunker ner lite i nyhetsvärde i media så vi alltså konstatera att även om hjälpen är på väg, så är den sen - Filippinerna ligger långt bort - och alla områden har man inte ens fått kontakt med.  Hur desperata är inte de som befinner sig där? Hur många kommer att dö?  Det är en jobbig fråga. Och katastrofer som denna går knappast att planera för, denna är FÖR stor. För komplicerad. Det land som snabbast och i störst skala hjälper till, det är USA. Det kostar givetvis pengar, men framför allt har USA både personella och materiella resurser att snabbt sätta in. Andra länder hjälper till så gott de kan. Dock inte alla - jag ännu inte sett någon uppgift om att China, den rika grannen, skickar någon hjälp.

I många länder skyndar sig även privatpersoner att donera pengar till olika hjälporganisationer. Här en länk till några vägar att hjälpa till för svenskar. http://www.dn.se/nyheter/varlden/sa-kan-du-hjalpa-efter-tyfonen-haiyan/ 

Monstertyfonen kostar - på alla sätt

Varför får den tyfon som drabbat Filippinerna sådan uppmärksamhet i svenska media? Jag hörde ett par sådana kommentarer i radion idag. Det gör mig beklämd. Hur kan någon människa beklaga sig över att en katastrof uppmärksammas. Visst förekommer andra naturkatastrofer också på andra håll - men det gör ju inte denna mindre! Det gäller ju människor! Det är bra att katastrofen uppmärksammas, så att de drabbade kan få hjälp och så att man kan tänka efter om det finns några sätt att lindra eller förhindra kommande katastrofer.
Dessutom var denna tyfon "bara" en i en lång rad av tyfoner som drabbat Filippinerna den senaste tiden. Ett par andra relativt stora hade knappt klingat av innan Haiyan-Yolanda drabbade mellersta Filippinerna med full kraft. En kraft som aldrig tidigare drabbat något land.

Nu avklingar tyfonen och drar vidare, förmodligen utan att ställa till skador i närheten av vad den gjort i Filippinerna. Fortfarande så når inte hjälpen och hjälparbetarna fram till alla områden. Det vi vet är att desperationen sprider sig bland de drabbade. Hjälp är på väg, men i liten skala än, och under stora svårigheter. Hjälpen från utlandet tar tid, främst på grund av de stora avstånden. Men folk behöver vatten, mat, medicin/sjukvård och logi. I första hand.

Antalet skadade och döda är mycket osäkert ännu, de officiella uppgifterna är relativt låga, samtidigt som folk på plats ger höga siffror och många områden inte nåtts än.

Nu börjar dock även de ekonomiska konsekvenserna beräknas. Fem procent av BNP är en siffra som nämnts. En gigantisk siffra, som visar det närmast ofattbara i denna katastrof.

På något sätt känns det fullt tillräckligt att ta del av olika kommentarer av folk på fältet.
Som dessa: "Enligt Jemalyn Lamberto, som under morgonen befann sig på flygplatsen, är det omöjligt att stanna kvar i staden.
– Allt ligger i ruiner, liken börjar stinka, och det finns inget att äta."

"Affärsägare i staden (Tacloban) säger sig också vara beredda att försvara sina affärer till varje pris.
– Vi har våra vapen och är redo att avfyra dem på vår egendom, säger den filippinske affärsmannen Richard Young till CNN"

Det är klart, folk måste ha mat. Men när affärerna (i den mån de finns kvar) plundras, så  innehavarna av med sina varor utan betalning. Och de kan inte starta om igen. Blir bankrutta. Samtidigt, de affärer som tyfonen förstört, de blir inte bara dyra att återuppbygga utan har ingen kapital att skaffa nya varor för de heller.

Tusentals försöker ta sig ombord på flygplanen för att komma ifrån förödelsen. Det går ju inte, det är bara ett fåtal flygplan som kan landa, och det är inte många som kan tas ombord på återvägen. Sedan ska de tillbaka och medföra hjälp av olika slag.