Tre generationer omgivna av krig och maktgalna härskare, nu rysk invation av Ukraina

Torsdagen den 24 februari 2022. 

 Så här är det. Min pappa upplevde WW1, ja höll på att bli mycket konkret eftersom han emigrerade till Amerikat, och när USA gick in i WW1 så kallades han in för militärutbildning och var precis klar för överskeppning till Europa när det blev Vapenstillestånd, så det stoppades. Efter något år återvände han till Sverige. Och hamnade i diskussioner med både nazister och kommunister, de båda extrema och odemokratiska ytterligheterna. Farligt.

Jag föddes under WW2, men var för ung för att inkallas. Dock var det världspolitik som var mitt första politiska intresse. Indokinakriget, som ledde till att Frankrike tappade sitt inflytande där och som var en orsak till Vietnamkriget, som blev ett elände för USA. Stalin dog 1953. Men Sovjet överlevde. Ungernkrisen 1956 följde jag i radion, med Kurt Anderssons rapporter. Pragvåren 1968, då jag hade ett besök av en tjeckisk vän, följdes av att Sovjets tanks tog över i augusti, vilket jag följde i skolkontorets centralradio, vilket tysta och chockade lärare också gjorde.

Till slut revs Berlinmuren och Sovjetväldet föll.

Putin vill dock återupprätta Ryssland som en stormakt och i morse hann min unga son uppfatta att Putins startat kriget emot Ukraina, genom en omfattande invasion. Framkommen till skolan berättade han detta där, och följde nyhetsrapporteringen där (genom mobilens nyhetskanaler) så att både lärare och klasskompisar blev rejält informerade.

Ska krigen förfölja oss, generation för generation? min far (född på 1800-talet), jag född på 1900-talet och min unge son, född nu på 2000-talet. När Rysslands diktator hotar med kärnvapenkrig om någon "lägger sig i" när han vill ta över Ukraina och inkludera landet i sitt Storryska välde. Ett välde som blir allt mera reglerat, diktatoriskt styrt, där oliktänkande inte tolereras. Ryssarna måste skaka av sig Putin.

Kan demokratins fiender bli demokratiska? Vad visar historien? Apropå högern, kommunisterna och SD.

I dagarna (men i det fördolda en något längre tid) har  fd  nya moderaterna, numera nygamla moderaterna (dvs högern) fört hemliga samtal med SD (med det oegentliga namnet sverige-demokraterna). Detta för att sammanjämka sin politik och få SD:s röststöd i riksdagen för en "moderat" politik. Med syfte att ge ett alternativ till dagens rödgröna regering. Jag ifrågasätter om det kan bli ett demokratiskt alternativ.  Liksom att moderaterna borde hålla sig för goda för att flörta med SD med tanke på deras åsikter och ideologiska anti-demokratiska  grund.

Den fd fp-riksdagsmannen Hans Lindblad, med gedigen kunskap om bl a demokratins genombrott och partiernas historia,  har mot den bakgrunden kartlagt om odemokratiska partier kan ändra sig, och i så fall hur lång tid det tar.  Och han sätter in SD i sammanhanget, har en fråga och fundering om hur dagens moderater tänkte när de på förintelsedagen bjöd in SD till samtal.  Han gör också en kort notis som tangerar Trump.
Lindblads genomgång har karaktären av ett-email till AB:s ledarskribent Anders Lindberg, där Lindblad nämner att hans genomgång tangerar en planerad text inför demokratijubileet 2018.  Jag citerar, med en lätt inledande redigering, hela Hans Lindblads text.
-----
I sin ledare behandlar Anders Lindberg de tre stora antidemokratiska partierna i svensk modern historia, alltså högern, kommunisterna och sverigedemokraterna. Lite förvånande är att din (AB/Anders Lindbergs) huvudpoäng är att visa skillnaden mellan de två senare just nu. Mer intressant är väl likheten mellan de tre partierna och frågan om och i så fall hur ett ickedemokratiskt parti kan byta till motsatsen, alltså att bejaka och aktivt verka för demokrati. Det tog mycket lång tid för både moderater och kommunister, i båda fallen kring 30 år eller mer. Det skulle förmodligen ta betydligt längre tid för SD, men inget tyder på att de ens kommer att söka inleda en sådan process.

De två politiska riktningar som drev igenom parlamentarism och allmän rösträtt var liberalerna och socialdemokraterna. Det blev en lång och hård politisk strid (ungefär från 1890 till 1918), varför Sverige sist av Nordens länder fick demokrati. Det är dock fel att säga att högern hade hela skulden, eftersom familjen Bernadotte ledde motståndet och högern i mycket var marionett till kungafamiljen. Jag hade anledning att beskriva detta närmare i min bok ”Karl Staaff – försvaret och demokratin” som utkom inför hundraårsminnet 2015 av Staaffs bortgång.

Kungaparets och högerpressens lögn- och hatkampanjer mot Karl Staaff 1914 har i generationer framstått som den värsta bottennoteringen i modern svensk historia. Staaff mordhotades och beskylldes för att vara rysk spion. Först de senaste åren har vi tvingats uppleva ett högerextremt näthat som nått ned till bernadottsk ondskenivå.

I år är det hundra år sedan Nils Edéns koalition mellan liberaler och socialdemokrater tillträdde i oktober 1917, sedan högern förlorat stort i valet till följd av den hungersnöd som till stor del skapats av kungaregeringen Hammarskjöld. Edén vägrade att bilda regering om inte kungen först lovade att inte längre ha högerledarna som sina hemliga rådgivare. Den nya regeringen satte som främsta mål att införa demokrati. Högermajoriteten i första kammaren fällde dock våren 1918 regeringens proposition om kvinnlig rösträtt. Sedan också den tyske kejsaren (liksom tidigare ryske tsaren) tvingats bort ställde Edén i samband med en urtima riksdag på hösten samma år ultimatum till högern att acceptera ett principbeslut inom införande av kvinnlig rösträtt och lika kommunal rösträtt (som skulle ta bort högermajoriteten i första kammaren). Skulle högern en gång till rösta nej var det sannolikt att också Sverige skulle få en revolution.

Riksdagen har beslutat (efter en motion från Leif Pagrotsky) att hösten nästa år högtidlighålla hundraårsminnet av demokratins införande. Han tänkte sig nog en historisk manifestation, men genom högerextremismens tillväxt i både Europa och USA bör jubileet naturligtvis breddas till ett mycket starkt försvar också i nuläget av demokrati och mänskliga rättigheter. De väldiga kvinnoledda demonstrationerna världen runt mot Trump kan vara inledningen till något mycket stort. Så stora manifestationer för demokrati har inte förekommit sedan de folkliga resningarna i Centraleuropa. Alltså de som ledde till Sovjetväldets sammanbrott.

Högern lade ned sina röster hösten 1918 för att släppa igenom regeringens förslag. Det var väl knappast någon människa som bytte åsikt till demokrati just då. En folkmajoritet med liberaler och socialdemokrater hade länge önskat demokrati. Högern ville undvika en revolution men tog naturligtvis inte demokratin till sitt hjärta. En av ytterst få högermän som under 20-talet öppet bejakade demokratin var Gunnar Heckscher. Jarl Hjalmarson som senare blev partiledare före Heckscher agiterade i stället hårt mot demokrati och fann de orimligt att godta den i en tid när Mussolinis fascism visade en annan väg. Hjalmarson skrev 1926 att ”konservatismen står mot demokrati. Demokratin kan inte godtas eftersom den är ett utslag av liberal individualism”.

Professor Rolf Torstendahl har sin ”Mellan nykonservatism och liberalism. Idébrytningar inom högern och bondepartierna 1918-1934” (1969) visat hur Lindman och andra inom högern aldrig talade väl om demokratin under dessa år. Så länge riksdagen haft konservativ majoritet talade konservativa inte negativt om den, men när vi fick allmän rösträtt såg högern riksdagen som något negativt och skadligt.

Det är sant att Lindman ansåg att partiets ungdomsförbund gick för långt genom att bejaka nazismen. Det ledde 1934 till brytning mellan parti och ungdomsförbund. Det senare bildade ett nytt parti, nazistiskt. Några högermän i riksdagen övergick till nazismen, men ingen av dem återvaldes 1936. Under Hitlers tid tog sig ingen svensk in i riksdagen på en nazistlista. Den typen av personer har kommit in i parlamentet först genom sverigedemokraterna.

Under kampen mot demokratin var Tyskland idealland för kungahus och högerparti. De som var unga under striden mot Staaff var ju på 30-talet ungefär 20 år äldre och hade efter Hitlers mattillträde väl ofta kvar samma beundran för det tyska. Högerledaren Gösta Bagge var aktiv för att stoppa judar från att komma till Sverige.

Under beredskapsåren var Bagge ecklesiastikminister med ansvar för utbildning och kyrkofrågor. I min biografi om Sven Wedén har jag berört hur Bagge ville ta efter Hitlertyskland genom att i gymnasiet minska läroämnen och i stället införa mer av ideologisk skolning. Förakt för bildning var ju ett nazistiskt kännetecken. I första hand önskade Bagge en kraftig ökning av propagandan i skolan för Svenska kyrkan. Han drev detta inom 1940 års skolutredning där han var ordförande. Det blev tio betänkanden på närmare 4 300 sidor. Bagge ville minska kunskapsförmedling till förmån för ”karaktärsdaning”. Där ingick ”trohet mot vårt lands traditioner”. Professor Gunnar Richardson har visat (i boken ”Hitler-Jugend i svensk skol- och ungdomspolitik”) att i Bagges utredning fanns i kapitlet om ”skolan i samhället” ordet ”demokrati” inte på med på något enda ställe.

När Bagge avgått som statsråd tog socialdemokraterna ett starkare grepp om utredningen. De bejakade att skolan skulle ägna sig åt karaktärsdaning, men på demokratins grund. Då vände högern på klacken och menade, som före Bagges utspel, att skolan skulle koncentrera sig på kunskapsförmedling.

I årtionden har jag sagt att det är ganska lätt att ange den slutliga omslagspunkten till demokrati för högern, nämligen Hitlers död. Efter den dagen är det svårt att hitta exempel där högermän programmatiskt talat negativt om demokratin, även om själva ordet var fortfarande olustigt för dem. Ordet finns inte i högerns ”handlingsprogram” antaget i maj 1946. Där sägs att partiet ”sätter fosterlandet först, dess trygghet och oberoende över alla andra politiska omsorger”. (Trump fick samma idé långt senare.)

Gösta Bohman började på 70-talet hävda att införandet av demokratin i Sverige var högerns förtjänst. Vi blev starka personliga ovänner då jag menade att han spred lögner om Staaff. Bohman blev förbannad och utmanade Gefle Dagblads ledarredaktion till offentlig debatt, något även moderata tidningar tyckte var ett konstigt sätt av en partiledare. Men när Bohman 1976 besökte Gävle hade vi ändå en debatt inför moderat publik rörande demokratins införande. Det enda publiken uppfattade var nog hur starkt vi avskydde varandra. Han har nämnt vår fiendskap i sina memoarer, utan att ange vad ämnet gällde.

Sofia Arkelsten (m) kom att upprepa Bohmans lögner, men lade också, som du visar, till också jämställdhet och apartheid. Där gick hon längre än Bohman, som aldrig skulle ha sagt att hans parti var för jämställdhet.

Jag vet inte vilken utbildning Arkelsten fått. Men hon har uppenbarligen gått igenom skolor utan att ha det ringaste begrepp om hur Sverige blev demokrati. Detta trots att striden för och emot demokrati pågick länge och var den särklassigt mest brutala konflikten någonsin i vårt land.

Det är inte hennes fel att skolan ägnar så ringa intresse åt hur Sverige blev demokrati. I Norge kan nog varenda skolunge hur ombuden i Eidsvoll efter att den 17 maj ha antagit grunnloven tog varandra i hand och uttalade ramsan ”enige og tro til Dovre falder”. (Alltså eniga och trofasta tills Dovrefjäll faller.) När jag besökt Eidsvoll har guiden frågat barn, och alla har kunnat ramsan.

Den nuvarande moderatledaren A K Batra kan helt på egen hand (utan att innan rådgöra med partistyrelse och riksdagsgrupp) göra konstiga utspel. Men jag undrar om ens hon skulle komma på tanken att under demokratijubileet nästa år följa Bohmans och Arkelstens exempel och hävda att det var högern som införde demokratin. Det tog alltså ungefär 30 år efter 1918 innan högern godtog demokratin. Jag har intrycket att de flesta moderater inte kan redogöra för personer och händelser bakom hur demokratins införande i Norden. Ännu värre är naturligtvis att liknande obildning nog också kan finnas hos en del i andra partier. Pratar man om att demokrati är viktig måste man väl åtminstone bekväma sig att lära sig åtminstone något om hur Sverige gick över till parlamentarism och rösträtt för alla.

Vad gäller kommunisterna fanns säkert ingen enda medlem under Hilding Hagbergs tid som ville ha demokrati. Skulle Sverige ha blivit kommunistiskt skulle det som för andra europeiska stater naturligtvis förutsätta ett anfall från Röda armén. Politiker ur alla andra partier skulle likvideras, skolor och universitet predika kommunism, pressen likriktas, rättsväsendet ställas i kommunistpartiets tjänst.

Den fanatiske Stalinbeundraren C H Hermansson sökte lite plagiera Aksel Larsen i Danmark när denne ville fjärma sig från Kreml. Men i Sverige blev det långt mer halvhjärtat. Namnbyten och annat gjorde att det ändå kom in personer som inte önskade diktatur. Men ännu under Werner var partiet lojalt med Sovjet, och Ohly fortsatte att kalla sig kommunist. Så småningom blev det nog fler demokrater än diktatursvärmare i partiet. Den som fortfarande tror på diktatur håller förmodligen tyst, utom i fråga om Castro. Detsamma gäller nog moderater som fortfarande skulle önska personlig kungamakt. Om man tänker sig att personer går med i ett parti vid 20 års ålder och är kvar livet ut kan en total omsvängning av ett parti ta 50 år eller mer. Exemplen moderaterna och vänsterpartiet talar för att omsvängningen för majoriteten i ett parti tar åtminstone 30-40 år.

Inte minst moderater brukar kritisera vänsterpartister för att mörka partiets antidemokratiska förflutna. Men i den genren är moderaterna snarast värre. Det har ju också skrivits  mer om kommunistisk antidemokratism än om konservativ och monarkistisk sådan.

För Sverigedemokraterna tar det rimligen längre tid, eftersom en sådan process ännu inte påbörjats. Den som offentligt lovordar gaskamrar och antisemitism kan uteslutas, men nog mest för att Åkesson tycker att det PR-mässigt inte är till fördel för partiet att de är kvar. Det är en konstig tanke att ju fler som utesluts ur ett parti på grund av hatattacker mot människor på grund av kön, etnicitet, religion etc desto mer demokratiskt skulle partiet framstå.

Ska ett parti kallas demokratiskt måste det i alla sammanhang stå upp för människovärde, demokrati, tolerans och bildning. Ingen hos sverigedemokraterna har förmodligen tänkt att SD en gång i framtiden kan bli ett sådant parti.

Det skulle vara intressant att veta hur moderaterna tänkte när de på förintelsedagen berättade om det kommande mötet med SD.
-----
Så långt Hans Lindblad.

Jag ser Lindblads text som en gedigen historisk genomgång av högsta aktualitet som det ser ut i Sverige idag. Och även betr utvecklingen i USA, där Trump "kidnappat" det republikanska partiet, som i och för sig sedan några decennier blivit alltmera konservativs/neoconservativt, men som under Trump fått en del rent extrema inslag, som knappast hör hemma i ett demokratiskt parti som försvarar mänskliga rättigheter.  Både betr Sverige och USA visar det hur ett parti, för maktens skull, är berett att svika demokratiska ideal.  / Lars-Erick Forsgren

Lars Landberg, en god socialliberal

Sorgligt. Idag är den för mig tyngsta nyheten i min lokaltidning. PT,  att en verklig socialliberal avlidit. Lars Landberg.

Lars var en man jag verkligen respekterade och kände stark samhörighet med politiskt. Den omfattande minnestexten har skrivits av Jan Lundquist, pensionerad tidningsman, men fortfarande aktiv som lokalhistoriker och "senior editor". Tillika socialdemokrat, som bl a varit kyrkopolitiskt verksam. 
Det är en väldigt fin text, ovanligt lång och inkännande, kunnig och uppskattande, som Jan skrivit. Minnesord med stor uppskattning över Landbergs verklighetsbaserade och konsekventa socialliberalism. Den sorts socialliberalism som jag själv står för. Och som jag vet att Lars Landberg under senare år var bekymrad över att den trängts tillbaka inom folkpartiet,  En sorg som jag (och andra) delar.
Jag minns bl a ett långt resonemang om detta som vi hade för ett par år sedan, när vi satt på en parksoffa på Rådhustorget och väntade på att våra respektive skulle handla färdigt. 

Lars Landberg blev 90 år, om några veckor skulle han fyllt 91. Och som Jan Lundquist skriver hade Lars en stark socialliberal kompass som var hans ledstjärna i det politiska arbetet. Landberg hade uppdrag i bl a kommunstyrelse och kommunfullmäktige, men även landstingspolitiken. Och han var aktiv i fp´s lokalavdelning långt efter det att han slutat med sina offentliga uppdrag. 

Jag kan bara bekräfta vad Lundquist skriver att Lars L hade en öppen attityd och diskuterade glatt och villigt även med politiska motståndare, han var modig och frimodig, kunnig och engagerad. En varm människa och initierad socialliberal med social ansvars- och utvecklingskänsla.
Jag minns väl hur han, när jag som nyinflyttad deltog i olika fp-sammanhang lokalt, helt självklart satte sig med mig för lite småprat, för att jag skulle känna mig välkommen. 

Ett annat minne, som visar att han kunde skilja på åsikt och person är att han kom hem till mig och ville ha hjälp med att skriva en insändare. Det var vid en tidpunkt då man ofta i debatten gick hårt åt en del vpk-are som ännu i grunden var kommunister. Han gillade inte detta, inte de personliga angreppen och invektiven. Även om han var en klar motståndare emot den kommunistiska ideologin. Han kunde uppskatta även kommunister som personer, inte minst för deras ärlighet, även om han avskydde ideologin. 
Vi fick ihop en bra text om det, för jag hade samma erfarenhet och åsikt. Några av de ärligaste politiker jag känt under min verksamhet, det har varit riktiga kommunister, inga luddiga rödvinssocialister av det slag som gjorde om skp till vpk och sedan till v.  Trots den vedervärdiga  ideologin var de ärliga och riktiga människor.  
Och minns jag rätt tog PT också in den.


Lars Landberg på 90-årsdagen, med hustru Karin

20 augusti, fyrtio år efter 1968.

Idag är det den 20 augusti. För fyrtio år sedan gick sovjetiska trupper in i Tjeckoslovakien. Inte några tiotusen, utan en halv miljon man enl uppgift. Med tanks och allt. Det väcker mängder av känslor och reaktioner.
Sommaren 1968 hade jag besök av en musiker från Tjeckoslovakien.

I april 1968 blev jag vald till ordförande för Svenska Jazzriksförbundet, SJR. Det blev en period av hårt, engagerat, ideellt arbete för den musikform, vars publik till stora delar börjat överge den till förmån för rockmusiken. Det konstnärliga erkännandet hade inte heller kommit riktigt ännu. Det var en av de saker vi i den nya styrelsen fick ta itu med.

Att det var s.k. majrevolt i Paris med studenter på gatorna, det visste vi, men åtminstone jag hade så mycket att göra med SJR och dess återuppbyggnad att jag inte hade mycket tid att då reflektera över detta. Innan jag blev ordförande i SJR hade jag under ett par år varit redaktör för förbundets tidskrift, Jazz-Nytt från SJR. I den egenskapen hade jag kommit i kontakt med en jazzintresserad ung man från Tjeckoslovakien. Han var musiklärare och tänkte komma till Sverige den sommaren.

Jag var då en ung man, och hade visserligen ett ”civilt” jobb bredvid det ideella arbetet med SJR, men jag bodde bara i en enrumslägenhet. Så min vän Ruda bodde, mesta tiden, hos en familj i närheten som han också blivit bekant med. De hade ett par ungdomar i vår ålder och jag fixade så att Ruda och de ungdomarna, som också var musiker, fick göra en konsert på biblioteket. Därigenom fick han lite pengar att röra sig med också.

Nå, efter en tid måste han återvända till Tjeckoslovakien, där väntade ju hans kommande brud också.

I Tjeckoslovakien hade det en tid pågått en försiktig liberalisering av det tidigare så hårda kommunistiska väldet. Men det ledde till spänningar mellan Moskva och de reformvänliga ledarna i Prag. Och den 20 augusti så brakade den sovjetiska militärapparaten med full kraft in i Tjeckoslovakien. Jag minns hur jag nåddes av nyheterna i radion på mitt kontor, och jag kunde knappt hålla tillbaka gråten. Naturligtvis så förstärktes känslorna av vetskapen om att min vän nu var tillbaka i sitt hemland. Det var ett så våldsamt bevis på det omänskliga i kommunismens ansikte och det ryska behovet att dominera sina grannar.

Olof Palme tog bladet från munnen och fördömde kraftigt detta maktövergrepp som stora Sovjet gjorde på lilla Tjeckoslovakien. Men när fp-ledaren Sven Wedén också kritiserade Sovjet, då tog statsminister Tage Erlander chansen att misstänkliggöra Wedén å det grövsta. Det blev en valrörelse med många fula grepp från sossarna. Erlander visade här sin sämsta sida, men han såg inrikespolitiska poäng att vinna med att betona neutralitet och undfallenhet mot Sovjet.

Det var dessutom obehövligt. I orostider tenderar ju väljarna att stödja sittande regering. ”Man vet vad man har, men inte vad man får.”

Tjeckerna fick lida länge än under sovjetväldet. Ja, till och med ockupationen tog tid att avveckla. Och fp fick en smäll i valet.

Det är svårt att inte se parallellerna till den ryska invationen av Georgien, som nyss ägt rum. Visserligen är det inte kommunismen som regerar dagens Ryssland, men de ryska stormakts-drömmarna finns kvar, inte minst hos Putin. Dock känns det märkligt att ryska generaler liksom deras utrikesminister kallar sina styrkor för fredsbevarande. Det är ett exempel på nyspråk i Orwells efterföljd.

Social-demokrati och social-liberalism, o lite om social-konservatism

Vad är socialdemokrati? Från början var det en vilja från en del (f.d. radikala) socialistiska arbetarledare (alla arb-ledare var inte socialister, många var frisinnade/liberala) att bygga ett parti som skulle ta makten med demokratiska medel, dvs genom allmänna val, och inte genom revolution.
När de tog namnet "socialdemokrati" så såg de nog "social-" som en, möjligen smart, förkortning av termen socialistisk. De ville (vill?) ha en socialistisk omvandling av samhället, men inte skrämma folk med blodig revolutionsromantik.

Det visade sig vara en vinnande strategi. Visserligen är det inte ofta som sossarna vunnit egen majoritet, men de har alltid haft kommunisterna som ett lydigt och lojalt stödparti. Och har ibland hittat andra stödpartier (bondeförbundet/centern eller miljiöpartiet), som inte anser sig som socialister, men ändå ställt upp.
När sossarna velat ta för stora steg i sin socialiseringsplan (ex-vis löntagarfondsfrågan) så har de fått ge sig, backa. Det har varit smartare att ta ett litet steg i taget - salamistrategin. Då och då har man bestridit sin socialiseringsplan, ibland av taktiska skäl. Ibland har det funnits företrädare som varit mera pragmatiska och själva inte varit så socialistiska. Men i grunden verkar partiet som sådant vara stabilt socialistiskt, de s k "förnyarna" till trots.

En del sossar kallar sig t.o.m. för socialliberaler. Ofta är det en missuppfattning, de tror att socialliberalism är liberaler som är socialister (vilket ju är en omöjlighet, man kan inte vara både-och), om än med en mjukare framtoning. En del sossar inser att marknadsekonomi är ett måste, att det är den välfärdsskapande kraften. Att en socialistisk planekonomi bara leder till fattigdom och ofrihet. Vad dessa sossar har för ideologi i grunden är oklart.

"Social" i socialliberalism är alltså något annat än socialism. "Social" står här för socialt ansvarstagande utan socialism. Ja, socialliberalismen är anti-socialistisk, den anser att alla människor ska behandlas lika, inte att alla ska vara lika. Samtidigt finns det även liberaler som ser med skepsis på socialliberaler, de har samma felsyn på ordet "social" som många sossar.

Men socialliberaler har ofta samarbetat med socialdemokratin. När de haft samma mål. Exempelvis när den allmänna och lika rösträtten för både män och kvinnor skulle genomföras i kamp mot de konservativa. Exempelvis när sociala reformer skulle genomföras, trygghetssystem införas för sjuka, för barnfamiljer, för äldre etc(även det i strid mot de konservativa). Så länge dessa system inte slagit över i socialisering. För socialliberaler har frihetsaspekten alltid varit viktig, att se till individens integritet, att den enskilde är viktigare än ett svårdefinierbart kollektiv. Sossarna har gärna prioriterat kollektivet och statsnyttan före individen. (Under några decennier såg sossarna också möjligheten att köpa röster genom att överdimensionera olika bidragssystem till en grad som i längden inte kunde hålla.) Att prioritera staten före individen är något de har gemensamt med de konservativa och med kommunister/socialister.

Socialliberalismen står således för både social trygghet, som "alla" vill ha, och samtidigt för individens rätt och integritet, som också "alla" vill ha. Några socialliberala teoretiker är John Stuart Mill, John Rawls, Karl Popper, i Sverige Bertil Ohlin.
Socialdemokratin vill också (?) ha social trygghet, men prioriterar kollektivet och staten och vill att staten ska vara en Storebror som ser och styr allt, socialisering.
Socialkonservatismen vill också ha en grundläggande social trygghet - men inte på den enskildes villkor, utan den ser det mera som en godhet som staten/patronen i nåder ger de stackare som inte klarar sig själva. Staten är viktigare än individen, liksom hos socialdemokratin, men med skillnaden att socialkonservatismen inte gillar socialisering.

Eftersom staten är så viktig för både sossar som konservativa är makten över staten i form av riksdag och regering det helt övergripande målet.
"Riktiga" socialliberaler vill i stället stärka den enskilde i förhållande till både staten och privata maktcentra.

(Efter det att jag skrev detta såg jag bl a följande bloggar som delvis diskuterar detta ämne:
http://susning.nu/Socialliberalism
och: http://nihonshu.blogsome.com/2007/03/29/socialliberalism/
De ger en del ytterligare intressanta aspekter på det hela. )