Coronaviruset och ekonomins överlevnad

Nej, jag är, mig veterligt, inte smittad/drabbad av coronaviruset (covid19) direkt. Men jag är i en riskgrupp pga av ålder (och erfarenhet... ), nyopererad under "hemmavård" och med flera sjukdomsperioder i bagaget - och med en ung, arbetande/studerande familj. Så visst berörs jag av "corona". Dessutom är ju i stort sett hela samhället i riskzonen både för smitta - och ekonomiska följder.

Jag vill nu koncentrera mig på de konsekvenser viruset fått och får för ekonomin, i stor och smått.
Att viruset fått spridning snart sagt över hela världen, det har lett till att resandet, resandet av alla slag drastiskt minskat, folk varken kan eller vill flyga, besöksnäringen, turism mm existerar knappt alls. Företag som helt är beroende på intäkter varje dag, de går på knäna... etc. Tiotusentals anställda permitteras, mängder varslas om uppsägningar. Då bara i Sverige.
Vid sidan av att begränsa epidemin och ta hand om de insjuknade, så har därför också åtgärder tagits för att rädda företag, företagare och anställda från ekonomiska smällar.
Initialt så har främst det skett genom att ställa i utsikt krediter. Men också mer och mer bidrag, sänkta avgifter (tidsbegränsade) och t ex lägre hyror.

Sedan någon dag kom också kravet att utdelningarna till aktieägarna i (storbolagen) skulle stoppas eller sänkas. Att miljarder delas ut till aktieägarna för fjolårets vinster, det ses som stötande samtidigt som en del stora bolag (t ex i bilindustrin) permitterar/varslar mängder anställda.

Till detta vill jag säga följande.
Visst handlar det om moral. Men kritikerna skjuter bredvid målet anser jag. Nog kan utdelningarna diskuteras i en del fall, men trots allt är de relaterade till fjolårets resultat, inte till framtida resultat.  
Det som verkligen är provocerande ur moralisk synpunkt, det menar jag är (de stora börsbolagens) VD-ars "löner", som inte bara är en "fast årslön" som kan vara på 12-15 miljoner kr eller mer, plus ett (kortsiktigt) bonus som är lika stort plus lite till, och ett "långsiktigt bonus" som kan ge 30 mille ytterligare. 

 Samtidigt verkar bonusreglerna vara tämligen oberoende från vad VD:n verkligen gjort men är i grunden mera ett resultat på vad "fotfolket" av anställda gjort.

Obs VD är en anställd tjänsteman.

Moraliskt sett, menar jag att inte en krona i något slag av  bonus i dagens läge bör utgå  (och kvalifikationerna/reglerna  för ev  framtida bonusar skärpas kraftigt!),   likaså att fasta VD (och ledningsgruppens) lönerna sänkas med 20-30% fr o m mars månad och året ut.
Styrelsearvodena bör inte bara undvika att höjas, utan sänkas med 25-40% Ledamöterna är ju ofta dessutom storägare el representera storägare. Storägarna är ju också de som får "för mycket" av utdelningarna.
Däremot menar jag nog att de fastställda utdelningar ska delas ut vilket är viktigt för de många små ägarna. Men att det i övrigt kan diskuteras om inga höjningar ska ske, och/eller att utbetalandet kan ske succesivt under året. Detta för att inte dränera likviditeten i förtid.

De olika statliga/offentliga stöden ska inte bidra till att öka företagens vinst, utan för att dels rädda jobben, dels rädda företagens överlevnad så de kan blomma upp igen när coronakrisen är över. Där är det viktigt att hitta former för "stöd" som kan göra att också småföretagare och enskilda företagare, egenföretagare  (som  inkluderar även stora delar av kultursektorn - frilansmusiker, frilansskribenter etc) överlever.

Sen måste givetvis samhället bygga upp en bättre beredskap för att klara stora kriser.  Vilket gäller också hela vårdapparaten, försvaret etc. Men det är en annan fråga, än det akuta läget nu.
---
Tillägg fr TT:

Fakta: Så mycket tjänade direktörerna 2019

Volvochefen Martin Lundstedt, grundlön 14,9 miljoner, totala ersättningar inklusive bonus, aktieprogram och pension cirka 52 miljoner kronor.

Skanskachefen Anders Danielsson, grundlön 11,5 miljoner kronor, totalt 32,3 miljoner kronor.

Atlas Copcos vd Mats Rahmström, grundlön 14 miljoner, totalt 50,1 miljoner kronor.

Essitys vd Magnus Groth, grundlön 13,8 miljoner, totalt 27,7 miljoner kronor.

SKF-chefen Alrik Danielson, grundlön 13,4 miljoner, totalt 29 miljoner kronor.

Ericssons vd Börje Ekholm, total ersättning 49 miljoner kronor.

Källa: Bolagens årsredovisningar.
--- 

För hög eller för låg lön?

"Har de för hög lön", är rubriken på PT:s ledare (28/1), med en bild av en lokalvårdare som städar toaletten. Självfallet så är avsikten att man ska utropa; "Nej, det har de inte."

Eller har de det? Och i så fall, varför? Näringslivet ropar ofta att minimilönerna är för höga, det är för dyrt att anställa unga, utrikes födda eller "felutbildade". Det kan tänkas att det stämmer i något fall, men knappast generellt. Kanske skulle en och annan ytterligare kunna anställas om ingångslönerna "fryses",  men inte så många och att t o m sänka ingångslönerna, som också föreslagits, det tror jag inte alls på.

Frågan som bör ställas är varför det behövs "höga" löner, även till unga och lågutbildade? Svar: levnadsomkostnaderna är för höga. Och att leva på bidrag är inte bra varken för den enskilde eller samhället. Det djupare svaret kan då bli att det beror på för höga löner, som gör allt (?) dyrare.

Kanske delvis sant. Men en del saker blir faktiskt billigare, och bättre (i en fungerande marknad). Kan det möjligen vara så att det inte är alla löner som gör det (för) dyrt att leva? En gammal sanning är ju att om arbetarna har rimliga löner så har de råd att efterfråga det varor som produceras. Just det, rimliga löner. Inte för låga. Men det innebär, menar jag, att alltför höga löner för de som redan är högavlönade, bara är kostnadsdrivande. Limpan och falukorven kostar ju inte mer för den som tjänar 100 000 kr/mån än för den som tjänar 16 000 kr/mån. Men om de som har mycket pengar kan betala högre priser, då höjs priserna, och det för alla! Och vinsterna ökar. Varvid de högavlönade får kraftiga lönehöjningar.

Jag menar inte att alla ska ha samma lön. Det måste finnas skillnader beroende på arbetsinsatsen, på kvalifikationer, på ansvar, på om personen har långa studier med höga studieskulder etc. Men under de senaste tjugo åren har löneskillnaderna sprungit iväg helt bortom allt förnuft. Och de för högt högavlönade har blivit alltfler. Ingen, inte ens en börs-VD, kan göra rätt för mångmiljonlöner som dessutom kryddas med bonusar och lyxliv på firmans bekostnad!  Och fallskärmar. För några decennier sedan kunde man säga att det inte var mer än marginella kostnader för företaget. Men det var då mindre skillnader och färre som fick dessa förmåner. Det var främst ett psykologiskt problem, dvs fler ville ha det bättre.
Idag är denna psykologiska effekt mycket kraftigare. De har spridit sig till både den offentliga sektorna och till fackens toppar. Och dessutom påverkar det faktiskt kostnadsnivån synligt om en VD (motsv) inte har "bara" 3-10 ggr en normallön utan 50-100 ggr så mycket. Vilket innebär att de anställda underställdas löner måste hållas nere, och en del avskedas...  Varvid skillnaderna ökar än mer, och det blir allt svårare för de som måste leva på en jämförelsevis låg inkomst.

Det finns alltså både för låga löner och för höga. De för höga lönerna för vissa gör att den allmänna kostnadsnivån blir för hög och därmed de låga lönerna blir för svåra att klara sig på.

Rimliga löneskillnader eller orimliga inkomstklyftor

Någon  på Facebook skrev att det  var fel att LO-pampar klagade på att näringslivsdirektörer på börslistan hade mångmiljonlöner. Och menade att det skulle inte LO-pamparna säga eftersom de själva hade väldigt höga löner.

Nå,
1. nu tycker jag faktiskt att alla, oavsett egen lön eller sysselsättning, har rätt att konstatera att nog är det en våldsam löneskillnad när (en del, många) VD:ar har en lön som är ca 30 ggr högre än en normalinkomsttagare. Det är en skillnad  som inte  på något sätt kan  motsvaras av en 30 ggr högre arbetsinsats.
2. Men visst, även LO-, TCO- och SACO-topparna (de som företräder löntagarna) har mycket bra löner.  Sådär dryga miljonen per år i  snitt. (Varierar från 1 milj till 1,6 milj/år). Det är tio ggr mer än vad jag har. Nu gör jag väl inte så mycket mer nytta än att jag försöker påverka opinionen efter min ringa förmåga, men är det inte det som fackförbundsordförandena gör också? Fastän de har fina kontor och mer el mindre raka rör till massmedia.
3. Löntagarsidans prat-toppar har alltså mycket bra betalt. Men den andra sidans prat-toppar har inte motsvarande inkomster. Nej, de är mångdubbelt högre. Svenskt Näringslivs VD Urban Bäckström hade 2012 drygt 7,7 milj och VD Kenneth Bengtsson hade drygt 17,9 milj kr. Två VDar samma år, det tyder på att de avlöste varandra....  (har en svag aning om att det var så också). Tillhopa hade motsvarigheterna i SN till LO:s Karl-Petter Thorwaldsson 25,6 milj, Drygt.  (Enl Di idag.)
Trots allt är det en enorm skillnad !
4. SUMMA. Löneklyftorna är enorma i Sverige. Ovanstående är bara ett litet exempel. Löneskillnaderna är inte på ngt sätt rimliga sett ur utbildning, värde eller arbetsinsatser!  Folk ska givetvis kunna tjäna bra, om de kostat på sig utbildning och om jobbar bra, extra bra. Men SÅ stor skillnad är det inte på arbetsinsatsen i vad folk gör!
Att de beror på marknadskrafterna är inte heller riktigt riktigt. Topparna sätter nämligen i hög grad lönerna åt varandra, dunkar varandra i ryggen.
Fackföreningstopparna  har för höga löner, men Svenskt Näringslivs toppar har, i likhet med många börsföretagsVD-ar väldigt mycket för höga löner! Och deras lönesättning är kostnadsdrivande, "alla" vill ju ha mer... och höga lönekostnader höjer priserna.
De som får betala, genom eftersläpning, är de lägst avlönade och de gamla, sjuka och arbetslösa, de som inte kan kompensera sig.