Bör partier och politik vara idédrivna eller drivas av maktbegär? -Om nyliberalism, socialliberalism, socialdemokrati och ”borgerlighet”.

SvanteNycanders artikel (DN 7 jan) om Svenskt Näringslivsopinionspåverkan genom bl a Timbro har förorsakat en hel del diskussion inte bara i pressen utan även i sociala media. Framför allt unga, nyliberala tyckare har sågat Nycander och glatt sig över nyliberalismens framgångar med stöd av Timbro etc.

Ett av de mer intressanta inläggen står Håkan Boström,ledarskribent i DN (8 jan), för. Boström deklarerar att han är socialliberal och sådär halva artikeln är en korrekt historiebeskrivning och ett stöd för vad Nycander skrev, medan slutet polemiserar emot Nycander. Mot den bakgrunden vill jag problematisera en del och ställa ett antal frågor.

Boström skriver, helt riktigt, att nyliberalismen står för en torftig politisk analys och människosyn. Men det betyder inte att Svenskt Näringsliv (dvs det som tidigare kallade sig SAF) inte skulle förträda marknadslösningar, enl Boström.

Är då Svenskt Näringsliv detsamma som näringslivet/företagarna? Det är tveksamt. Det omdöpta SAF är topporganet för storföretagen och deras VD:ar. För mig är näringslivet ett större och mera komplext begrepp, som innefattar t ex även anställda och småföretagare.

Nycander angriper Svenskt Näringsliv för dess nyliberala övertro på marknadsekonomi som ett mål i sig. Nycander menar å andra sidan, enl Boström (och jag instämmer), att marknadsekonomi är ett medel för att uppnå välstånd och frihet. Inte ett mål.

Jag vill också hävda att näringslivsföreträdare ofta bara till namnet förespråkar fri marknad och konkurrens. I praktiken agerar de för monopol eller monopolliknande lägen utan konkurrens och söker gärna bidrag från stat och kommun. Vilket de också får... oavsett regering.

Så visst har har näringslivet i viss mening vunnit på den utveckling, med sammansatta orsaker, som lett till olika avregleringar etc, men det har även socialdemokratin då den administrerat den utvecklingen.

Har då Timbros agerande för nyliberalism skadat de ”borgerliga” partierna? Det menar Nycander, men inte Boström. Då blir min fråga först: vad är borgerlig? Finns det en gemensam borgerlig ideologi? Nej, menade Bertil Ohlin, och nej säger jag. Borgerlig är i detta sammanhang bara ett annat ord för icke-socialistisk. Det beskriver vad man är emot, inte vad man är för. De s.k. borgerliga partierna var mer eller mindre ideologiskt grundade – men på klart olika ideologier, med olika samhällssyn och mål.

Timbro/”SAF:s” decennierlånga kampanjande suddade ut dessa ideologier till förmån till ett nyliberalt tänkande. Även det något suddigt, men ändå. Och kallade det för ”borgerligt”. Självklart har det skadat partierna att de förändrats/nivellerats så till den grad att de inte känns igen av väljarna. De hittar inte ideologierna, känner inte igen sig. Att göra den dåvarande oppositionen till en grå massa, ledd av ett parti med både stråk av nyliberalism och den närbesläktade neoconservatismen och med en nyväckt socialkonservatism med arbetarvänlig fernissa, det var det som gav Alliansen valseger.

Men på vilket sätt var det bra, för vem, för vilka? För benhårda icke-socialister (utan andra åsikter än just det) kanske, de socialistiska sossarna tvingades ju bort från makten. Det var viktigt 1976 efter fyrtiofyra år av s-regeringar och de tre partier som då tog över makten var rätt jämspelta och den begynnande nyliberalismen inom moderaterna tilläts inte att dominera. Men socialdemokratin är ju idag, enl Håkan Boström, inte socialistisk längre. Valsegern 2006 var bra för direktörerna i det omdöpta SAF, visst. Men tveksamt om man ser till näringslivet i stort, och än mer tveksamt, lindrigt sagt, för socialliberalismen (som ju motats bort från inflytande inom fp)och kanske för samhället i stort.

Inom fp finns visserligen socialliberaler kvar, men en del är det bara till namnet och de andra har föga inflytande. Centerna hade en kort period av flört med socialliberalismen, men den tynade snabbt bort och togs över av Stureplansvarianten av nyliberalism. Och idag vet ingen var centern hamnar, när alla strider emot varandra, förutom att partiet kan hamna utanför riksdagen.

Visst, miljöpartiet har idag vissa socialliberala tendenser och har i en del frågor övertagit folkpartiets radikala profilfrågor och väljare. Vilket väl få anses ha skadat de s.k. borgerliga partierna, för miljöpartiet ser sig inte som ”borgerligt” utan föredrar en friare ställning där socialdemokratin är en naturligare samarbetspartner.

Sossarna, anser Boström, inte vara socialistiska längre eftersom de inte (öppet) förespråkar socialisering i den gamla bemärkelsen. Boström anser att socialdemokratin idag är socialliberal. Och mot den bakgrundsmålningen vill inte Boström se (social-)liberalism (eller andra ideologier ?) knutna till visst eller vissa partier...

Nu är det faktist svårt att veta vad socialdemokrati idag står för, det verkar ytterst osäkert för dem själva. Den gamla definitionen ”demokratisk socialism” känns inte adekvat. Dels då det förefalller rätt så oförenliga begrepp, dels då socialdemokraterna (dvs dagens toppskikt) inte säger sig vara socialister (i den gamla meningen). Men också eftersom socialdemokrati är en partibeteckning, inte en ideologi i likhet med liberalism, socialism eller konservatism. Erlanders parti var ett pragmatiskt ”arbetarparti” som tvingades (av Bertil Ohlins fp) att avstå från socialism. Med Olof Palme togs i vart fall ett socialistiskt språkbruk tillbaka. Med Ingvar Carlsson hamnade s någonstans emellan Erlander och Olof Palme. Göran Perssons s-parti tog i praktiken, om än inte alltid språkligt, steg i nyliberal riktning. Idag är socialdemokratin en diversebutik som inte bestämt sig för det framtida sortimentet. Efter Carlsson och Göran Persson har partitoppen en försiktig ”förnyarprägel”, men stora delar av medlemmar och aktiva, i synnerhet utanför storstäderna, har kvar mycket av mera socialistiska drömmar och ideal.

Jag kan inte bedöma om Nycander ser (social-)liberala idéer som knutna till ett parti (fp), som Boström tycks mena, och ogilla, att Nycander gör. Däremot är det uppenbart att liberalismen i den den socialliberala tappningen har återfunnits praktiskt taget uteslutande i fp från i vart fall 40-talet och fram till senaste sekelskiftet. Att konservativa högern döpte om sig till moderaterna och stegvis under några decennier tog till sig nyliberala idéer, inte minst betr ekonomi, förändrar inte den saken.

Nu, efter ”SAF/Timbros” agerande under några decennier ser vi resultatet, de nyliberala/neoconservativa idéerna har tagit över. Socialliberalismen har ingen självklar hemvist längre. Det har självklart skadat folkpartiet , som förutom förlusten av ideologi även förlorat lejonparten av sina tidigare väljare. Likartad är situationen inom centern idag, nyliberalismen vill ta över efter socialliberalismens borttynande inom partiet – och de gamla bondeförbundarna slår bakut.

Än en gång, trots de fragment av socialliberalism som kan finnas här och där i olika partier så finns idag inget klart socialliberalt parti i riksdagen. De socialliberala väljarna är hemlösa och förvirrade. Och faktiskt är det på liknande sätt även för andra väljare som inte känner igen sina gamla partier. Att utveckla och tillämpa ideologier i nya situationer är en sak, men att avveckla ideologier är en helt annan sak.

Mot den bakgrunden kan det vara naturligt att, som Håkan Boström, i polemik emot Nycander, anse att politik inte handlar om ”teoretiska” ideologiska kompasser för partierna, utan om makt. MAKT maktens skull, blir det då. Därför vill partierna tillgodose sina (sic!) väljargruppers (ekonomiska) intressen. Väljarna ses som grupper, inte som individer. Som grupper med egenintressen – på samma sätt som LO, TCO eller direktörerna inom Svenskt Näringsliv.

Alltså, frågan blir: bör partier (och politik) vara idédrivna organisationer med en övergripande samhällssyn eller valapparater för att få makt, makt utan värdegrund?

Vad är bäst i en demokrati, vad ger medborgarna/väljarna reella valmöjligheter?

Är det populistiska vindflöjelpartier som söker frågor som lockar det egoistiska självintresset hos en förmodad majoritet som ger partiet makt att regera - eller partier som har en värdebas, en ideologi, som det vill vinna väljarnas förtroende för, som grund för sina ställningstaganden?

Personligen, och jag är inte ensam, så önskar jag som väljare veta vad partierna står för i grunden, ideologiskt, dvs bortom valmanifestens kortsiktiga önskelistor.

(Kommentera gärna här på bloggen.) 

Se även tidigare blogg om detta med kommentarer till Nycanders artikel. Länk. 

Arbetsgivarna ska inte vara ideologiska vägvisare för partierna

Är det intresseorganisationer som ska vara ideologiska vägvisare? Eller möjligen de politiska partierna? Det är kärnfrågan i en artikel i DN av dess förre chefredaktör Svante Nycander, med rubriken "Svenskt Näringslivs politiska insatser skadar politiken". 

Det Nycander ifrågasätter är om det är särintressen, som Svenskt Näringsliv, eller partierna och deras (ev.) ideologer som ska diskutera och utforma de ideologiska vägvalen. Detta mot bakgrund av SAF och dess efterföljares agerande för opinionsbildning.  "Det tjänar inte företagens ändamål att partier förleds att agera så att deras väljare inte känner igen dem".

Nycander exemplifierar med Centerns programförslag om fri invandring, månggifte och avskaffat skolplikt liksom om ungliberala åsikter att alkoholservering bäst regleras av marknaden.

Mot detta har några yngre folkpartister och andra nyliberaler reagerat, och delvis raljerat över, i något fall med åberopande av just de nyliberala skribenter som Nycander just påpekat är de "unga" nyliberalernas ledstjärnor. Och menat att Nycander inte gillat att det finns för mycket principiell liberalism hos Centern och Liberal Ungdom. Till det vill jag kommentera att det Svante Nycander påpekar är inte för mycket "principiell liberalism" utan för mycket nyliberalism. Möjligen är inte alla hans exempel helt lyckade, men slutsatsen är ändå riktig som jag, som socialliberal i Ohlins anda, ser det. 

Fri invandring t ex är visserligen en gammal (social-) liberal princip men knappast något som  man förknippar med centern/bondeförbundet. Och är, tyvärr, ingen valvinnare heller i dagsläget.  

Ohlin var ju t ex kritisk till SAF efter andra världskriget pga dess kollosala överdrifter betr socialdemokraternas planhushållningsprogram.   Nu vann ju fp de aktuella valen stort, och lyckades stoppa sossarnas socialiseringsplaner. Men det är inte omöjligt att utan SAF:s överdrifter, som många väljare inte kände igen sig i, så hade fp:s framgångar blivit än större och lett till regeringsskifte och en liberal, fp-ledd regering under Bertil Ohlin. Att kalla citat av Ohlin för historierevisionism är märkligt. 

SAF:s agerande i pensionsfrågan gillade inte Ohlin heller då det  tvingade fram ett felaktigt ställningstagande inför folkomröstningen 1957,  vilket blev ödesdigert både för fp och för pensionsfrågans lösning. Vilket tog decennier att till en del reparera i riktning mot fp:s klarare liberala  förslag 1958. 

F.ö. bör varken Svenskt Näringsliv eller LO  bedriva partipolitik utan på bästa sätt stå för sina grundläggande uppgifter för medlemmarna. Både LO:s och SAF/svenskt näringslivs agerande riskerar att vara kontraproduktivt.
Den socialliberalism som fp under Ohlins tid stod för var näringslivs- och företagarvänlig, men inte som ett självändamål för att tillfredställa näringslivets direktörer. Nej, det var ett medel för att skapa ett bättre, liberalt samhälle där frihet skapas genom utveckling och konkurrens för att ge utrymme för sociala reformer och socialt ansvarstagande. 

Ett av problemen i dagens politiska klimat är att väljarna inte känner igen partierna. Och nog ligger en del  av förklaringen i det Nycander säger, att i kampen om Makten så har särintressenas opinionsbildning  i hög grad tagit över partierna.  

Om Fredrika Bremer liberal, religiös författare och feminist och om hur hon såg på teologen Theodore Parker.

 Fredrika Bremer, hur många minns henne, mer än som ett namn? Känd författare... visst, men vad stod hon för?  Fick just en text av Hans Lindblad, socialliberal debattör och fd fp-riksdagsman. Så vad är naturligare än att helt enkelt ge er texten här  i sin helhet.  Fredrika  Bremer var ju inte bara författare, utan en viktig liberal influens - även för senare årgångar. En varmt troende kristen, dock ej av överhetskyrkan. Och tidig liberal feminist.
Var så goda! Här är Lindblads text:

"I min bokhylla här i Gävle finns sedan 1995 den bok Fredrika Bremer (1801-1865) fick när hon mötte den mycket frihetlige amerikanske teologen Theodore Parker (1810-1860).

Hade hon sedan boken i bagaget under sin två år långa resa i USA? Och hur hamnade den på ett litet antikvariat i Göteborg, där jag fann den 146 år senare? Dedikationen är en påminnelse om ett av de sannolikt första tillfällen då två stora kulturpersonligheter från gamla och nya världen möttes.

Fredrika tog sig upp till Boston ganska tidigt under sin två år långa resa i USA. Hon ville där lära känna Ralph Waldo Emerson och Theodore Parker. Båda mötena, utan angivande av exakta dagar, gjorde stort intryck på henne. Hon beskrev detta i ”Hemmen i den nya världen” som bestod av Fredrikas brev hem till systern. Den boken utkom 1853, först på engelska och sedan på svenska och andra språk. Fredrika bidrog på det sättet att göra Emerson och Parker kända i Europa, och de blev de två första amerikanska tänkare som kom att påverka frihetens och demokratins pionjärer i Europa.

Den norske historikern Halvdan Koht var utrikesminister när Hitler amföll Norge 1940. Han reste sedan till Harvard nära Boston och skrev där ”The American Spirit in Europe” (1949). Koht ansåg att Fredrika gav en ny framryckning av frihetens idéer efter den konservativa reaktionen på revolutionsåret 1848.
Emerson, författare, poet och filosof, blev mycket läst också i Europa. Hans etiska krav ”var sann mot dig själv” blev ju också Ibsens.

Boken Fredrika fick av Parker hade titeln ”A Discourse of Matters Pertaining Religion”. Han hade skrivit den åtta år tidigare då hans tankar ledde till att han utestängdes från många predikstolar. Parker menade att religion finns i människors inre, och att det därför egentligen inte finns behov av kyrkor och präster. Han menade att Kristus var en god människa men inte gudomlig. Han förnekade underverk och ­ansåg att människor undan för undan skulle kunna skapa bättre religioner.
För Fredrika, kanske att inte göra henne besviken, medger han ändå möjligheten av under. Men då som en kraft inom naturen, ”tagen i stor skala”. Hon sade öppet sina invändningar mot hans kristologi och de hade en del lugn ”controversy”. Några timmar innan hade hon hört en predikan av Parker där han sade att Kristus i historien är ”a modest young man from Gallilea”.

Fredrika menade att Parker var en god människa, men ”som teolog är P. ej stark, och talar ej bra om det högsta och herrligaste i uppenbarelsens läror, ty det förstår han ej. I sin polemik mot den förstenade ortodoxien, den förstenade kyrkan, är han ofta lycklig och sann.”
I boken fortsätter Fredrika: ”Men P. forskar allvarligt och säger ärligt ut sin tanke, och det är alltid en stor förtjänst. Mer kan man näppeligen begära av en menniska. Dertill lärer han vara mycket god, göra mycket godt, och det tror jag av hans varma vackra ögon. Jag tyckte om mannen.”

Parkers bok översattes sedan till svenska under titeln ”En avhandling om religionen”. Man kan tala om en verklig Parker-entusiasm, bland annat hos Agust Strindberg.
Att Fredrika kom att tycka om just Parker är intressant. För tanken att Kristus var människa men inte gud hade några år tidigare förts fram också av den tyske teologen D F Strauss. När Fredrika första gången gav ut något under eget namn så var det ”Morgon-väckter” (1842) som var ett avståndstagande från Strauss, men inte i alla delar. Att en kvinna skrev om teologi väckte dock irritation.

I Sverige lästes först Strauss, sedan Parker, men båda kom i skuggan när Viktor Rydbergs ”Bibelns lära om Kristus!” utkom 1862. Också Rydberg förnekade treenighets­läran och avvisade Kristi gudom.
Sverige hade ännu inte religionsfrihet. Rydbergs ”Den siste atenaren” var en slagkraftig plädering för att religion var den enskildes ensak. Fredrika var mycket positiv till den 27 år yngre Rydberg, och hon övertalade den blivande amerikanske ambassadören W W Thomas att översätta ”Den siste atenaren” till engelska.
Konstigt nog har varken teologer eller litteraturvetare jämfört Fredrikas syn på Strauss, Parker och Rydberg. Jag är bara lekman och vill inte ge mig in på ett så stort ämne. Men nyligen har Rydbergexperten professor Birthe Sjöberg vid Lunds universitet reagerat positivt på en del uppslag jag delgivit henne, så förmodligen gör hon en studie.

Fredrika var varmt troende, men hela hennes budskap låg ljusår från statskyrkans mycket negativa lutherska. Mannen angavs som Guds avbild medan kvinnan stod för synden. Fredrika stod nära pietismen (i USA känd mest förknippad med området kring Boston, där Emerson, Parker och andra vidarevecklade den till vad de kallade ”transcendentalism”) liksom herrnhutismen. I USA visade Fredrika stort intresse för kväkarna i Philadelphia. Överhetskyrkan var inget för henne. Hon stod närmare väckelsefolket, men de svenska frikyrkorna organiserades i huvudsak efter hennes tid.

Theodor Parker avled i tbc under ett besök i Italien. Fredrika såg det i tidningar i Aten på väg hem från sin resa i Mellanöstern. Hon blev mycket ledsen över det beskedet.
Parker ville inte bara att den enskilde själv borde göra en bättre religion än i maktägande kyrkor. Hans syn på människovärdet gjorde honom till tidig och frän motståndare till slaveriet, så i USA minns han mer för det budskapet än sina teologiska tankar. En av Parkers elever blev kompanjon i Abraham Lincolns advokatfirma och bidrog starkt till den blivande presidentens avståndstagande från slaveriet. Lincolns legendariska korta tal vid invigningen av gravplatsen efter slaget vid Gettysburg var påverkat av Parkers tankar (om frihet och en regering ”of the people, by the people, for the people”. 

Senare kom det fram att Parker också bidragit ekonomiskt till John Browns våldsaktioner för att befria slavar. När Brown hängdes sade Parker att ”vägen till himlen är lika kort från galgen som från tronen”. Parkers frihetstankar levde vidare in i 1900-talet och inspirerade inte minst Martin Luther King Jr och dennes medborgarrättsrörelse. Att USA en gång skulle få en färgad president är naturligtvis i den andan.

Nog har det känts en smula högtidligt att ha en bok med en dedikation som kan läsas som en tidig önskan att förena amerikanska och europeiska frihetstankar. Tycker nu att det är naturligt att överlämna den till Årstasällskapet för Fredrika Bremerstudier.

Hans Lindblad"

---

Olof Palme och jag.

En tevekrönikör i DN idag gnäller över alla återblickar i media, med den underförstådda meningen att de ständigt hyllar tesen att allt var bättre förr. Jag håller inte med. Återblickar är nyttiga för att förstå historien och därmed även vår samtid.
Den 28 febr 1986 mördades Olof Palme på öppen gata i Stockholm. Palme var statsminister och s-ledare och en mycket kontroversiell politiker. På grund av att han blev mördad blev han omedelbart en helgonförklarad martyr.

Självfallet är det tragiskt om en människa blir mördad. Alltid. Om personen blir mördad p g a sin politiska gärning är det än värre, inte minst ur demokratisk synpunkt. När det gäller Palme är det ju långtifrån säkert att det var ett politiskt mord. Även om många ifrågasätter att den fällde mördaren var ”rätt” person. Tragiken kring Palmes bortgång gjorde dock att hans politiska meningssfränder snabbt målade upp en idolbild av honom - och att både mera neutrala och rena motståndare till hans åsikter mildrade eller närmast förteg sina kritiska omdömen om honom under lång tid.

På senare tid har det gjorts alltfler försök till en mera komplett och varierad bild av Olof Palme, som person och som politiker. Nu senast i form av tre program i SVTs kanal ett. Det första av dessa program gav en, i mitt tycke, väldigt idylliserad bild av Palme, möjligen då det främst avhandlade hans första år, hans bakgrund och de första åren som Erlanders hjälpreda.

I det andra och än mer i det tredje programmet visades dock alltmer varför han var så kontroversiell, att det fanns mörka sidor hos honom som till och med hos vissa väckte rent hat.
Intressanta och tänkvärda kommentarer har gjorts av t ex Johan Westerholm, s-bloggare som beskriver sig som socialliberal och som ser socialdemokratin idag som sin politiska fålla, och av ledarskribenten Erik Helmerson i DN (3 jan 2013). Den senare under rubriken ”Politiker är sällan helgon”.

I sammanhanget vill jag också rekommendera Henrik Berggrens omfattande biografi över Palme, ”Underbara dagar ligger framför oss” (Norstedts förlag) liksom Hans Lindblads recension av den betydligt kortare biografi över Palme som ingår i en serie som omfattar det senaste seklets alla statsministrar.

Jag har svårt att se Olof Palme som ett helgon. Men jag hatade honom inte heller. Däremot var han en politisk motståndare. En mycket intelligent motståndare, som samtidigt var svår att greppa då hans åsikter och politiska ställningstagande ibland kunde vara mycket diffusa eller motsägelsefulla. Dessutom var han, i sin skicklighet, ofta, alltför ofta, obehagligt illvillig mot sina motståndare som personer. Detta möjligen p g a att han hade svårt att avläsa sin omgivning och hur hans sätt att debattera ofta gjorde att det inte blev något politiskt samtal om skillnader och eventuella likheter utan i stället grävde djupa klyftor till de som inte tyckte som han. Det blev ställningskrig i st f konstruktiva samtal.

Under Palmes tid var folkpartiet inte bara ett liberalt parti utan det självklara socialliberala partiet. En tid var Per Ahlmark fp-ledare, en uttalad ideologisk socialliberal, men också en intellektuell like till Olof Palme, med en debattskärpa av samma slag. Vilket möjligen gjorde att de hade svårt för varandra. Samtidigt ska man komma ihåg att Olof Palme faktiskt hade rätt lätt för att komma överens med fp-ledare som Gunnar Helén och Ola Ullsten, när det behövdes, trots olika ideologi.

Visst förstod jag att många avskydde Palme för hans debattmetoder, men egentligen var det först efter hans död som jag begrep att det i vissa kretsar fanns ett hat emot honom – ibland grundat i att han sågs som en ”klassförrädare”.

Nu har jag lite svårt att se att klassförräderi i sig skulle vara något allvarligt brott. I vart fall om det gäller att lösgöra sig från ingrodda fördomar och förakt för andra. Dessutom så kom visserligen Palme från en ekonomisk överklass, och från en familj som arbetet sig till både ekonomiskt och i viss mån politiskt inflytande. Det senare dock av liberalt slag. Och som nog låg till grund för hans senare gärning, även om han inte minst under sin USA-tid gled mera över till ett socialdemokratiskt tänkande för att till slut bli en propagandist, som t o m kallade sig socialist.
Olof Palmes klassbyte kom dock honom att idealisera arbetarklassen som sådan, på ett olyckligt sätt, vilket ledde honom fel (enl min åsikt). Detta belyser Lena Andersson i DN (29 dec 2012) under rubriken ”Palmes demokratiska gärning”. Där visar Lena Andersson, möjligen omedvetet (?), också den likhet mellan socialdemokratin och konservatismen som finns i synen på kollektivet, och därmed skillnaden mellan denna social-konservativa kollektivistiska syn och den liberala, som sätter den enskilda människan i centrum.

Det är, för mig, ingen tvekan om att Palme hade ett djupt engagemang för rättvisa inte minst för de sämst ställda, då definerade som ”klasser” eller nationer. Det är dock inte något som självklart kan definieras som socialism eller socialdemokrati. Tvärtom finns, frånsett kollektivtänkandet, det minst lika framträdande hos socialliberaler allt från Adolf Hedin och framåt.

Sina första framträdanden gjorde Olof Palme som studentpolitiker och då som en skarp och klar motståndare till socialism och kommunism, dvs i klart liberal anda.

Det märkliga är att han senare var så undfallande emot den Sovjetiska kommunismen och så entusiastisk inför Fidel Castros socialistiska diktatur på Cuba och ensidiga lovord över kommunistsidan i Vietnamkriget. Jag har svårt att bedöma om det berodde på en verklig beundran för dessa, eller om det var en ”populistisk” eftergift för den då rådande socialistiska tidsandan. I vilket fall som helst så stämmer det inte med en demokratisk grundsyn. Hans avståndstagande från kommunismens illdåd i Tjeckoslovakien förmår inte ta bort den fadda smaken från övriga hyllningar till kommunistiska diktaturer.

För en demokrat är och var det däremot självklart att ta avstånd från de facistiska diktaturerna i Grekland och Spanien. Och det gjorde ju Palme också. Men hans ovilja att, sedan han blev en politiker i första ledet, ta avstånd från diktaturer av båda slag det ger en grumlad bild av hans demokratisyn.
Makt korrumperar, det sa redan liberalen Lord Acton. Eller som Erik Helmersson (DN) skriver: Makt kan ha en deformerande kraft. Och Olof Palme var sannerligen inte förskonad. Palme hade många goda idéer och uppsåt. Om än han svepte in dem, enl min åsikt, i fel ideologisk kappa. Men han anpassade sig till vad han trodde var ett sätt att uppnå eller återfå makten. Som betr hans syn på löntagarfonderna, vilka han egentligen var emot (liksom Kjell Olof Feldt) men som han stred för, för att få LO med sig i kampen om makten.

Och hur skicklig han än var så ljög han medvetet i politiskt och moraliskt viktiga frågor. Som exempelvis bordellaffären (Geijeraffären), IB-affärerna där s-partiet syltade in sig i snaskig personregistrering och dess följder, han sålde vapen till diktaturer och/eller med mutor (Saudiarabien, Indien). Etc. Och han var obehärskat lynnig i sina utfall till och med emot partikamrater, och än mera emot politiska motståndare. På ett destruktivt sätt.
Nej, Palme var inget helgon. Han var en intelligent politiker, som med växande makt blev deformerad. Och därmed även hade svårt att inse vad som var rätt och fel, både personligt och politiskt. Han var en komplicerad och sammansatt person, inget helgon. Det visar inte minst vad som framkommit om honom på senare tid.

Det är viktigt att lära av historien. Och inte minst dagens socialdemokrati skulle må bra av att inse att han inte var ett helgon, att makt korrumperar och deformerar. Och med den insikten gå vidare.

Vilka överheter hotar individens frihet i en demokrati?

Torbjörn Jerlerup diskuterar under rubriken "Individens rätt gentemot överheten" frågan om individens (eventuella) skydd emot majoritetens beslut och vilka överheter som är farligast i en demokrati. Och  om det behövs balans - kontroll.

Torbjörns text föranleder mig att skriva denna kommentar.

Min första tanke blir att fr f a amerikanska statsvetare i hög grad tycks likställa demokrati och liberalism. Att demokrati förutsätter (någon form av) liberala. grundläggande idéer. Är det andra idéer som ska styra demokratin så blir det problematiskt. Jfr gärna demokratigraden i de s.k. folkdemokratierna. 

Nå. Torbjörn har väl rätt i att det idag bland de som kallar sig liberaler, oavsett vilket parti de ansluter sig till, endast betonar faran med statlig överhet, eller i vart fall överbetonar den faran jfrt med den privata överhet som onekligen finns - och som då är en fara för den frihet som liberalismen står för. 

Däremot tycker jag inte att den liberalism som jag förespråkar, och som var folkpartiets ledstjärna åtminstone fr o m Bertil Ohlin till ungefär senaste sekelskiftet negligerade den balans som måste (där håller jag alltså med TJ) finnas i ett liberalt demokratiskt samhälle. 

Alltså: individens rätt innebär att det finns valfrihet, till riksdag etc, med reella alternativ, men också att majoriteten inte skall förtrycka minoriteten, att statens OCH privata makthavares makt ska kontrolleras och balanseras. Min (liksom tidigare fp´s) liberalism innebär frihet i gemenskap. Att största möjliga frihet ska finnas för individen, men även insikten om att vi lever i gemenskap med andra. Vilket innebär att vi varken som individer eller som majoritet, ska skada andra. 

Ohlins fp lyckades under 50-60-talen rätt väl med att hindra staten (socialdemokraterna/majoriteten) att socialisera och göra staten till en enväldig överhet. Men betonade också att den fria marknad de förespråkade måste kontrolleras och ges spelregler som förhindrar att den fria marknaden tar död på sig själv genom karteller och monopol. Där lyckades väl inte Ohlins fp så bra. Men målet var detsamma under flera decennier och efterträdare.  
Och till det är kopplat att den statliga överhetens uppgift är att ge möjligheter till frihet. Och att den fria marknaden inte får sabotera detta.  Och Ohlin (och hans efterträdare) var pådrivande i att det allmänna skulle skapa ett skyddsnät för alla (dvs inklusive "det glömda Sverige"), dvs ge möjligheter också till det som kallades ekonomisk demokrati - men med olika innebörd för olika partier/ideologier.

Självfallet skall all makt kontrolleras, oavsett vilken maktgrupp som än innehar makten. Som lord Acton sa: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”

Varför blir politiker hotade?

Härom dagen publicerades en rapport (kallad Politikernas trygghetsundersökning) om att många politiker utsätts för hot och våld. Inte mindre än var sjätte politiker säger sig varit drabbad av hot, trakasserier eller våld som följd av sitt engagemang. Och är det inte bara heltidsanställda toppolitiker som intevjuats. Nej, även engagerade på kommun- och landstingsnivå är med i undersökningen.

Demokratiminister Birgitta Ohlsson (fp och en av regeringens bättre statsråd) uttalade sig djupt bekymrad. Om inte folk vågar engagera sig i politiskt arbete är demokratin i fara. Visst är det så. Och på liknande sätt har många fler uttalat sig.  En av dem är alltid intressante Christian Dahlgren.  Med utgångspunkt i hans bloggtext med rubriken Demokrati under hot, gör jag följande kommentar.  Och detta eftersom jag inte sett mycken diskussion av orsakerna till hotbilden. 


Jag instämmer till fullo i det Christian Dahlgren skriver.  Våld och hot är inte acceptabelt i en demokrati. Och självfallet inte heller att detta leder till mord och mordförsök. Därför måste ett militant språkbruk undvikas, för att inte virrpannor och fanatiker stimuleras till vansinnesdåd.
Jag utsattes själv för en del hot under min aktiva tid, från personer med extrema åsikter. Det är irriterande, om än det inte föranledde mig att "ligga  lågt" med mina åsikter eller ställningstaganden. För det är ju det som de som hotar vill.

Dock måste en sak tilläggas. Stora delar av dagens politikerelit, de har i viss mån sig själva att skylla. Deras överlägsna och från verkligheten avskärmade liv och uppträdande har skapat en frustration som utgör en grogrund för extrema rörelser och ageranden. Som SD och deras gelikar, på båda sidor.  De senaste decenniernas politik, oavsett regering, har lett till ökade klyftor i samhället.  Livet och villkoren för sjuka, arbetslösa och pensionärer har blivit hårdare. Samtidigt har den politiska klassen beviljat sig själva löner, pensioner och avgångsvederlag/fallskärmar som icke är av denna världen. Att vara berusad eller att hota folk med järnrör ökar inte heller respekten för politiker.

Att de etablerade partierna, stora som små, är till förväxling lika varandra samtidigt som de mer eller mindre medvetet tränger undan sina respektive ideologier eller förvanskar tillämpningen av dem, det ger inte folk någon chans till verkliga alternativ. Avståndet mellan väljare och valda ökar. Och då är det lätt att demonisera den andra parten.
När politikerna verkar förakta väljarna, då leder det till att väljarna föraktar politikerna.

De ledande politikerna (och i viss mån media) har ett stort ansvar för att inte demokratin urholkas och desperationen sprider sig.  I ett samhälle där klyftorna är för stora och där samtidigt  ideologierna försvunnit i partierna, där är de få som vill engagera sig i det demokratiska vardagsarbetet.

Musik Vaxdax

Nostalgi, det är inte det första man tänker på i samband med saxofonisten Mats Gustafsson. Eller kanske ändå, trots att han är en utpräglat "modern" musiker, i vad som i ett flertal decennier kallats free form. Som sagt, i flera decennier. Vilket innebär att tidens flykt ger utrymme för nostalgi även betr det som ansetts som det mest moderna inom jazzmusiken.

Till yttermera visso skriver Mats Gustafsson om jazz på vinyl i Orkester-Journalen (OJ). Det ger väl om något nostalgivibbar?

Eller så kan man bara anse att musik på vinyl avlyssnas bättre på vinyl än på plastplattor i form av CD. Det menar Mats G, och jag är benägen att i mycket hålla med om detta. Om än det finns undantag, t ex så finns en massa bra musik bara  på CD - eller möjligen dessutom på 78-varvare, vars ljudkvalitet var/är högst varierande.

Nå, nu handlar detta inte om vad som är bäst i ljudteknisk mening. Detta handlar om att jag nästan bryter ihop av den härliga text som Mats G skrivit i OJ, nr 6/2012.  Jag kan bara instämma i hans text om Bengt Ernryds LP (Magnum mlp 713). Ypperligt ljud, trots att jag just nu lyssnar på en i panik inköpt "retro-anläggning" av medioker kvalitet.
Vad LPn heter? Musik, förstås! Och jag äger denna rara vinyl-LP, som tydligen gavs ut (och köptes) i mycket begränsad upplaga. Införskaffad via Kejje i Gröndal, som då var SJR-medlemmarnas inköpskälla. (SJR heter idag Svensk Jazz, men när detta hände var jag redaktör för SJR´s medlemsblad "Jazz-Nytt".)

Detta är härlig, fräsch och än idag ytterst modern (vad nu det är) jazzMUSIK. Jag hoppas  att jag skrev  en bra recension av den i Jazz-Nytt. Men hur som helst, läs Mats Gustafssons text i OJ! Ja, har du inte OJ så är det bara att börja prenumerera. Gör dig mödan att leta fram hur du bär dig åt genom att googla på internet. Det är både OJ och vinylen  Musik värda! För den som ännu har öron och sinnen öppna för god musik, den försöker hitta denna vinyl. I en eller annan form. Baksidestexten är värd besväret bara den. Ja, framsidan också, med .... ja, leta själva.

Dålig musik finns hur mycket som helst, så varför inte leta lite efter det som är bra?!
Andra tips, sånt som jag just nu lyssnar på är CD´n (!) Money Jungle med Duke Ellington och Charles Mingus. Och att via bloggen "The Wonderful World of Louis Armstrong" lyssna på "That´s My Home". Jodå, jag har originalversionen på en gammal 25-cm LP också. Men på bloggen finns några lysande alternativa versioner också.

PS. Mats Gustafssons  ex av Musik är i röd vinyl. Min är i svart vinyl, med etikett i blått mot vit bakgrund och text i silverfärg. DS.

Liberalism är inte egoism, tvärtom

Liberalism - nyliberalsim eller socialliberalism? Termen liberalism har idag en alltför "liberal" tolkning, verkar kunna innefatta inte allting, men alltför mycket, för att vara meningsfull. Ändå använder jag själv begreppet, med stolthet. Eftersom det för mig står för radikalism, nyfikenhet, utvecklingstilltro, kritiskt tänkande, förmåga till omprövning, frihet med ansvar. En livsattityd alltså. 

En attityd helt skild från konservatism och socialism i alla deras former.

Det är alltså på intet sätt något begränsat till ekonomi/plånboksfrågor - och än mindre till den ofta snävt egoisktiska syn som jag tycker mig finna hos de som betecknar sig som nyliberaler och ofta anser att det är den enda "rätta" liberalismen. 

För mig har alltid liberalism innefattat en stor portion idealitet. En vilja till och insikt i att vi alla lever på samma jord, att vi visar både tolerans och vilja att hjälpa andra.  Och den liberalismen ses som den stora fienden av kommunister och nazister av olika slag. 

Är det kanske så att denna min tolkning inte bara beror på att jag menar att t.o.m. de gamla liberala teoretikerna (som Adam Smith) hade en rättviseaspekt i sina resonemang. Utan även på att den liberalism jag växt upp och verkat i var en folkrörelseliberalism. Det som kallades frisinne. D v s en folklig, jordnära liberalism som växte fram i frikyrkorna och nykterhetsrörelsen, jag t o m inom den tidiga fackföreningsrörelsen innan den kidnappades av socialismen. 

Enligt en gammal ordbok så är frisinne det svenska ordet för liberalism. Så då så.

Idag finns bara fragment kvar av dessa folkrörelser, i vart fall i deras ursprungliga mening. I den mån de överlever har de stelnat och blivit bidragsberoende. 
Och ordet frisinne används bara i ytterst snäva kretsar. Tyvärr, men orsaken är givetvis att få förstår vad det står för. Ofta använder man termen socialliberal i stället. Det är möjligen ett aningen vidare begrepp, men är samtidigt ofta missuppfattat och/eller förlöjligat.  Till och med i folkpartiet, som var den folkliga liberalismens hemvist från åtminstone Bertil Ohlin-Waldemar Svenssons tid intill för sådär ett decennium sedan. 

Ändå föredrar jag idag att använda begreppet socialliberal, när jag närmare vill definiera min liberalism. Och ser det som en avgränsning gentemot ideologier som står för själviskhet och konservatism, emot kollektivism och inskränkt nationalism. För mig är socialliberalism en generös, tolerant och ideellt baserat ideologi för fria människor som lever i gemenskap med varandra. 

Kommentarer?

Är politik samtal eller matcher?

En liten bloggfundering av Mary X Jensen (Minamoderatakarameller) föranleder mig till en del hågkomster och kommentarer.


Jag har nu varit borta från fullmäktigesammanträden i 6-7 år sådär. För mig är det svårt att se så mycket förändringar över tiden i hur folk uppträder emot varandra. Däremot så satt jag i kommunfullmäktige  i flera olika kommuner, och det var lite olika.
De glimtar och den insyn jag haft på lite "högre" nivåer visar också en del skillnader mot hur det är på lägre nivåer.

I en del kommuner så var tonen hårdare mellan blocken än i andra. Jag har bara upplevt kommuner när där varit s-styre. Men ibland, särskilt där s-styret varit bastant så har tonen emot oppositionen oftast varit nedlåtande och ibland väldigt frän, speciellt om oppositionen vågar vara kritisk. Socialdemokraterna anser i sådana fall att de "äger" kommunen till 100% .  Om de under någon period råkat hamna i opposition själva så kan dock en viss passande ödmjukhet finnas.

Rent generellt så menar jag nog ändå att insikten hos kommunalpolitiker om att alla strävar efter att skapa ett bättre samhälle varit rätt god och utbredd. Partipiskan hos s är alltid stark, men tonen mellan ledamöterna ofta bra på det mera personliga planet.

I rikspolitiska sammanhang (och delvis även landstingsnivån) har det funnits fler rena karriärister, som vill skärpa tonen på ett sätt som ibland ger en obehaglig stämning. Inte så att ideologin varit mera framträdande, tvärtom, men däremot har partitaktik och personlig karriärlystnad förgiftat det demokratiska samtalet. Även på det personliga planet.

I sammanhanget vill jag också nämna en möjligen mera kuriös detalj. Inte minst i kommuner som länge haft samma majoritet (dvs i de fall jag upplevt, en socialdemokratisk övervikt) så har de kommunala tjänsterna befolkats av personer med "rätt partibok", och det både på lägre nivåer och på chefsnivå.
Ofta så slår detta igenom väldigt klart i deras tjänsteutövning. Det intressanta är dock att i flera fall har jag upplevt att, med tiden, så har en föredragande tjänsteman mer och mer fjärmat sig från sina politiska ledare och blivit mer och mer neutral och till och med i många frågor mer el mindre klart instämt i mina åsikter...

Det har känts bra ;)

Demokratins villkor, för att bli bättre

Frederik Shuster har på sin blogg skrivit om demokrati. Att demokrati inte  är bra, bara minst dåligt.  Eftersom hans text förtjänar att kommenteras har jag gjort det enligt följande.

 Ett intressant, men långtifrån invändningsfritt inlägg. En kort kommentar. Motsatsen till demokrati är faktiskt diktatur/envälde. Demokrati är bättre än diktatur. Trots demokratins brister. Därför ska vi i demokratisk ordning arbeta för att förbättra demokratin, inte för att avskaffa den. En brist är att demokratins (nutida) valda representanter tenderar att sätta sig själva på en scen där de själva agerar och att väljarna bara får vara åskådare. Där de inte ges möjlighet att agera själva när de anser att skådisarna/politikerna inte ger alternativ de gillar.

Självfallet är det inte bra att en majoritet bestämmer att förtrycka en minoritet. Men det innebär ju inte att det är bättre att en minoritet förtrycker en majoritet!  Därför, menar jag, innebär att majoritet och minoritet respekterar varandra och samarbetar för det gemensamma bästa.
En "idealisk" demokrati innebär frihet i gemenskap. Att varje människa i största möjliga mån har frihet att utvecklas och leva på det sätt han/hon vill, men att det sker utan att skada andra. Vi, valda liksom väljare, måste (för demokratins skull) inse att vi lever i gemenskap med andra. Att vi inte, vare sig som individer eller kollektiv, skall skada andra utan tvärtom att vi har ett socialt ansvar för varandra. Självbestämmandet har sin gräns där, eller vi kan säga att självbestämmandet innebär i en demokrati att vi respekterar varandras frihet så långt som denna inte skadar oss - eller de andra.
Detta är svårt att sätta upp klara lagregler för, det kräver en debatt som gör oss medvetna om demokratins innersta väsen och villkor.
Självfallet ska vi samtidigt söka finna bästa möjliga vägar för valsystem, som ger oss maximalt möjliga mix av frihet och gemensamt ansvar.
Det innebär t ex att vi alltid måste ha Lord Actons devis för ögonen: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”

Vems fel att SD går framåt?

På Facebook skriver Lars Stjernkvist, fd partisekr hos sossarna, numera lokalt aktiv i Norrköping,  att: "Jag får en del brev som avslutas med "hotet" att vederbörande tänker rösta på SD. Inte därför att SD har bäst politik, utan som en protest mot mig och andra.
I en demokrati har politiker ett stort ansvar, men också de som röstar.Därför fungerar inte hotet. Om någon röstar på SD går det inte att skylla på mig. Då får man banne mig ta ansvar för SD-s politik."
Min kommentar blir:

Såklart att var och en måste ta ansvar för sitt val. Så långt har Lars S "rätt". MEN - problemet är att de gamla partierna inte klarar att prestera en politik som vi kan lita på. Både nuvarande regering och de tidigare s-märkta har fjärmat sig från väljarna OCH samtidigt från sina deklarerade ideologier.

Jag har inte de minsta sympati för sverigedemokraterna, tvärtom. Men det är faktiskt inte så konstigt att många  i något slags protest röstar på, eller i vart fall säger sig sympatisera med SD. Och då inte i första hand pga SD´s rasistiska och invandrarfientliga politik, utan pga de gamla partierna misslyckanden.
Och DET är de gamla partierna ansvar!

De gamla partierna, från v till m och allt däremellan, har tappat orienteringen och förmår inte annat än att säga att de vill ha makt. Men till vad?
Inte konstigt då att SD får ökat stöd.

Det är tragiskt för demokratin - men ett underbetyg för de partier som anser sig mera rumsrena och fina.

Vann Obama?

Ja, demokraten Barak Obama vann presidentvalet i USA. Det vill säga, han fick en klar majoritet av elektorerna. Detta efter att opinionsundersökningarna visat ett mycket jämt läge. Däremot fick republikanerna än en gång majoritet i representanthuset och troligen demokraterna en smal men ändå majoritet i senaten.

Vad visar det? Ja, att valsystemet har uppenbara brister. Valdeltagandet är lågt, om än troligen något högre än vid förra valet. Det är krångligt att rösta, varför många avstår. Dessutom har man ännu i flera delstater tydligen krångliga regler och gamla dåliga röstningsmaskiner, vilket leder till osäkra resultat och misstankar (och möjligheter) till valfusk.
Dessutom så är det inte en väljarmajoritet som självklart vinner. Väljarna utser inte president utan elektorer, och i vissa stater tar vinnaren alla elektorer, i andra så finns en viss proportionalitet. Det är således möjligt att en förlorare kan vinna sina delstater med klar majoritet, men förlora andra med knapp marginal. Som svensk ser jag det naturligare att först och främst, om nu systemet med elektorer ska finnas kvar, så ska dessa utses med något slags proportionalitet. Det skulle ge en mera rättvis bild av väljarnas vilja. Och i vart fall så borde det vara samma system i alla delstater!

Nå, med nuvarande regler så vann Obama, vilket jag i och för sig föredrar framför en seger för Romney. Men vad vann Obama? Han är ju nu tvungen att regera med en delad kongress där republikanerna är i majoritet i representanthuset, i vart fall de närmsta två åren.
Av tradition så röstar amerikanerna ofta fram en president från ett parti, men med en kongress av annan partifärg. Maktdelning kan man kalla det, vilket jag kan se som sympatiskt. Ingen ska ha absolut makt, makt ska kontrolleras.
Samtidigt så innebär det att det är svårt att föra en konsekvent politik. Och en negativ kongress kan mera ägna sig åt ren obstruktion än att driva en konstruktiv oppositionspolitik. Det har t ex visat sig under de senaste två åren för Obama. Själv har han inte varit så bra på att förhandla med kongressen, och republikanerna har i mycket ägnat sig åt demonstrativt aggresiv högerkonservativ politik. Bill Clinton mötte liknande problem på sin tid, men lyckades ändå i stort sett hantera detta på ett framgångsrikt sätt.

För några decennier sedan var de två partierna rätt lika varandra ideologiskt, om än med en viss konservativ övervikt inom republikanerna och med en mera socialliberal övervikt inom demokraterna. Men i stort sett var de ändå mera av valkoalitioner under gemensam hatt, mera än ideologiska partier. Idag står partierna längre ifrån varandra. Demokraterna är mera konsekvent medelklass, ett rätt liberalt parti med socialt ansvar även för de sämre ställda. Republikanerna har ambitionen att också de attrahera medelklassen, men det är den konservativa delen de vill nå, högerkristna, tea-partyanhängare etc, och dessutom de ekonomiskt framgångsrika, inte sjuka och arbetslösa.

För att styra USA idag krävs samarbete, men det är inte lätt när republikanerna i kongressen i mycket hög grad representeras av uttalat högerkonservativa (inkl neoconservativa) utan kompromissvilja.

Så, frågan är i vilken grad som Obama och demokraterna verkligen vann valet.

Är normal trafik ofarlig?

Våra skolbarn lever ofta farligt, inte minst då på vägen till och från skolan. Många har skolskjuts, men andra har det inte på grund av för kort skolväg.
Nå, en kort skolväg är kanske mindre fysiskt betungande, om barnet i fråga har starka ben och/eller cykel och inte är alltför ung.
En obestridligt faktum är dock att trafiken blir alltmer intensiv för varje år. Och att det i ett område anses vara "normal" trafik innebär inte att det är ofarligt, speciellt inte för små barn. Någorlunda trafikmogna anses ju inte barn vara förrän i tolvårsåldern.
Vår son Erik, sju år, liksom grannflickan Frida, 6 år, har en farlig sträcka för att ta sig till skolan. Inom området bor dessutom fler barn, både några aningen äldre, och flera som inom något år själva ska börja skolan. Sträckan till skolan är aningen under den stipulerade gränsen för skolskjuts, men är, anser vi föräldrar, farlig för små barn, med flera komplicerade korsningar, tung och intensiv trafik. Och i norra Sverige är större delen av skolåret s.k. normaltid, dvs vinter med snö och kyla. Resten av året regnar det, i vart fall iår...
Efter tio veckors väntan på beslut från kommunens skolskjutshandläggare har vi tappat tålamodet och kontaktat lokaltidningen, som idag (PT 29 okt 2012) har ett flertal artiklar om detta.

Barn- och utbildningsnämnden (BUN) i Piteå har, som vi ser det,  rätt klara regler för skolskjusar, där det anges att skjuts ska beviljas där det är särskilt farlig trafikmiljö. Därvid ska ta hänsyn till barnets ålder. Att det ska ta sådan tid att bedöma detta är obegripligt.

Här ser vi hur Erik och Frida har det om de ska ta sig över vägen i en farlig korsning med mycket tung trafik.

Googles spionerande på oss. Lönsamt...

Jag gillar Google. Använder alltmer dem i stället för Internet Explorer, som ju är långsamt, hänger sig ofta och är allmänt trasslig. Men en sak som jag ogillar är dess i vart fall stundtals alltför undfallande attityd till akutoritära diktaturers krav på att få styra hur internet används.

 Och enl PC-tidningen och DN fortsätter Google att kartlägga bl a våra politiska åsikter och inköpsvanor. Något som är av kommersiellt intresse för Google, och en del av dess användare. Vilket gör mig ytterst bekymrad.

 Ett citat från PC-tidningen. "Upp till 92 procent av hemsidorna som Dagens Nyheter undersökte lämnar ut information om sina besökare till Google. Bland annat Sjukvårdsrådgivningen, flera banker, en stor mängd partier och Datainspektionen använder verktyget, vilket gör att Google har tillgång till information som till exempel politisk åskådning, shoppingvanor och vilka sjukdomar personen sökt mer information om."

 Detta är i högsta grad integritetskränkande. Att partier och myndigheter liksom företag kan köpa uppgifter om oss, uppgifter som vi inte godkänt att de ska få känna till.

UPPDATERING. Att detta kränkande av integriteten är lönsamt, det visar denna Di-artikel.
Googles är nu större än Microsoft.

Sept 11, i glädje och sorg

11 sept 2001. Ja, nog minns jag den dagen. Jag satt och jobbade vid datorn, men hade radion på i bakgrunden... och plötsligt kom "underliga" nyheter, som verkade helt overkliga... Dock "förstod" jag tämligen snabbt att det verkligen var något stort och eländigt på gång i New York. Den fullständiga innebörden tog dock tid att ta in.
Konsekvenserna stannade ju inte "bara" med de tusentals döda vid Ground Zero. Skräcken för terrorism, och vad den kan ställa till, ledde till våldsamma reaktioner. Och en del politiker (George W Bush m fl) använde denna oro för att stifta lagar som kraftigt begränsade medborgerliga fri- och rättigheter på ett sätt som sakligt sett var överdrivna och som inskränkt demokratin. Både i USA och många andra länder, inklusive Sverige. FRA-lagen och andra integritetskränkande lagar och åtgärder får ses som en följd av Sept 11. Därmed kan man i någon mån säga att terrorattentatet lyckades i vidare mening, genom att det lett till demokratiska inskränkningar.

Något som jag faktiskt insåg risken av och varnade för bara några dagar efter attentatet.

Men även denna dag 2003 minns jag genom kombinationen av knivattentatet mot Anna Lindh, och att hon avled av detta - och i kombination med trista personliga erfarenheter denna dag, och de följande, av svensk UD-byråkrati hemma och i utlandet...

Dock denna dag, ytterligare två år senare, blev det en glädjens dag. Vår son föddes. Visserligen sju veckor för tidigt, men ändå! Och nu är han sju år! Så i längden kommer denna glädjande händelse att överskugga det mesta andra detta datum.

Ung och bortskämd.

Så har fjolårets "Ung och bortskämd" getts en ny säsong i SVT. Varför det? OK, det har ett visst underhållningsvärde. Troligen tillräckligt höga tittarsiffror för att dras ett varv till.
Och jag tittar. Och upprörs, förstås. Och förvånas, att några vill ställa upp i ett sådant program. Upprörs över att det finns ungdomar, så barnsliga och så bortskämda som dessa unga. Att de inte skäms.
Men än mera över föräldrarna som skämmer bort barnen så långt över alla gränser, så att barnen, dvs de barnsliga ungdomarna, förlorat all kontakt med hur verkligheten ser ut! Och att föräldrarna ställer upp på att vara sina ungdomars passoppar, ja slavar och som öser pengar över dessa odågor.
Först tänker jag att det måste vara oerhört rika föräldrar, men det verkar finnas i vart fall några med mera normala inkomster. Visst älskar man sina barn, men att klema bort dem så som här gjorts, det hjälper inte barnen till ett vuxenliv.
Och rika föräldrar, de kanske själva skämts bort alltför mycket. Men har de tid (även om de har pengar) att lägga all sin tid och kraft på att serva sina "vuxna" barn på detta sätt?
Eller har de själva haft det så knapert och/eller så frånvarande föräldrar att de i sin tur till varje pris vill ge "barnen" ALLT och mera därtill?
Ja, i något fall skymtar det fram att föräldern är ensamstående och tydligen har någon slags inre skamkänsla över att ätteläggen inte har två föräldrar. Kanske delvis en förståelig känsla, men inte blir ungen bättre av att bli bortskämd bortom allt förnuft. Dessutom matas vi ju ofta med att ensamma föräldrar har det så väldigt knapert ekonomisk. Men dessa verkar inte ha det så.

Det är i och för sig en sund reaktion hos de föräldrar som vill ha hjälp med att få lite stil på ungarna, att de unga ska få lära sig vad mat och annat kostar, att livet innebär arbete, och att man måste städa efter sig. Men att göra det inför teve-kameror?
De unga begriper väl inte bättre, de vill vinna resan som är priset till den som håller sig kvar längst i programmet, i ett slags Robinsonliknande utslagningsprocess. Och de tror att genom att visa sig i teve så blir man en kändis. Vilket verkar vara målet, i den mån de har något, för dessa unga.

Vad har hänt med svampen?

VAR är svamparna i år?
Visst, det har varit en märklig (men inte helt ovanlig) "sommar" med extremt långa perioder av både regn och torka (utan speciellt mycket sol). Men nu har det regnat i 2-3 veckor igen. Svampen borde ha poppat upp som raketer ur jorden. Kollat flera "säkra" ställen. Men ingen svamp. Ingen alls.
Om man inte räknar 2 flugsvampar och några övermogna röksvampar. Inte en enda Karljohan eller annan god sopp.

Är detta något som bara gäller här i södra Norrbotten, eller är det generellt.

Om den offentliga maktfullkomligheten

Knycker ett citat som Christian Dahlgren publicerat på sin blogg.

"“Kolosserna som så lätt blir självförhärligande kollektiv, måste hela tiden tvingas inse att de i hela sin verksamhet skall vara till för den enskilde.”
– Gunnar Helén, FP-ledare, kritiserar den offentliga maktfullkomligheten (ur debattboken Frihet i gemenskap, 1974). Ord som knappast har förlorat sin aktualitet.

Så sant, så riktigt.

Apropå vidlyftig representation

Jag tillåter mig att rakt av kopiera och ge er Olle Wästbergs lilla text i sitt senaste månadsbrev, om Anne Wibbles och detta med att vara sparsam med statliga medel.
Vilken skillnad emot hur många av dagens politiker - och byråkrater - handskas vårdslöst med våra skattepengar.

"Anne Wibble och dricksen

På tal om departementens julfestande: Jag var ju under några år dåvarande finansminister Anne Wibbles statssekreterare. Anne var mycket ekonomisk. Hon hade aldrig haft något kontokort, men pådyvlades ett som statsråd. I december 1991 skulle den politiska staben äta julmiddag. Vi gick på en restaurang dit vi brukade gå med mindre nogräknade utländska gäster.

Så småningom kom notan. Den slutade på 1.889 kr. Anne använde för första gången i livet ett plastkort och när kvittot kom tillbaka hade man inte fört in slutsumman och finansministern frågade mig varför. Jag svarade att de nog förväntade sig att hon skulle lägga på dricks.
- Jaha, hur mycket då?
Man brukar jämna upp till något lagom jämnt tal, svarade jag.

Varefter Anne Wibble lade på en krona så att det blev jämnt 1.890 kr."
---

Jag måste erkänna att jag känner stark sympati för detta restriktiva sätt att representera. Och för restriktiviteten att använda plastkort.

Bidragsfu(s)k, ett tecken på en kultur som utvecklas där makten ses som naturlig.

Att de inte lär sig...

SSU i Norrbotten har, enl socialdemokratiska (!) Piteå-Tidningen fuskat till sig miljonbelopp, och nu redovisar PT att även SSU i Piteå lurat till sig pengar de inte ska ha. Detta genom systematisk felaktig redovisning av kurser, rena bluffen alltså.

Jag undrar vad s-topparna i Norrbotten och i det starka s-fästet Piteå anser om Piteå-Tidningens grävande journalistik. De, s-topparna, kommer ju oftast själva ur SSU. Heders att s-ägda PT inte tvekar att avslöja dessa bedrägerier. PT:s politiske redaktör är socialdemokrat och tidningen ägs i huvudsak av lokala s-organisationer och privatpersoner.

Nu är olika slag av bidragsfusk en gammal kultur som tycks vara svår att utrota inom SSU. Jag ser det som ett tecken på att där ett parti länge haft politisk majoritet är det lätt att blanda ihop partiet med kommunen/landstinget/staten. Där majorteter aldrig skiftat ses skattepengarna som något som tillhör Partiet. Partiet är det som sätter upp reglerna för hur bidrag ska delas ut. Och dessa regler har alltid gynnat det största partiet, vilket här alltid varit socialdemokraterna. Man kan tycka att det skulle räcka.

Lokala vanliga partistöd har dock varit lätta att kontrollera, som regel utgjorts av bidrag per mandat, och på senare år ofta ett generellt grundbidrag av varierande höjd, där ofta en del avsetts gå till interna studier och kurser.

Det som är svårare att kontrollera är sådant som ska grundas på "aktiviteter" och medlemsantal, kurser, deltagande etc och där bidrag kunnat rekvireras av kommunen eller landstinget. Och det är där som fusk förekommit - och förekommer.

Som utvecklingen har varit under senare år, med partiernas krympande medlemsantal och tilltagande centralstyrning av politisk verksamhet, menar jag att de offentliga (skattebetalda) partistöden är alltför rikliga, för höga. De gynnar inte folkligt politiskt engagemang utan leder till att en mer el mindre självvald partielit styr partierna politik, utan att behöva hålla kontakt med (de fåtaliga) gräsrötterna.
Men självfallet ska bidrag som kan manipuleras och som är svåra att kontrollera riktigheten av, först av allt försvinna. Fusk som sker av politiska organisationer med skattemedel är inte försvarbart.

Bidrag till partier (med sidoorganisationer) ska kontrolleras minst lika noga som t ex sjukpengar till sjuka.

Politiskt bidragsfusk är lika allvarligt som slöseriet med skattemedel för representation, som i det "Tillväxtverk" som helt tyckts sakna verklighetsförankring och vars generaldirektör därför sparkats, på goda skäl.

Syndaflod, men Satchmo och Mahalia ger oss tröst

Såg just, än en gång, Jazz on a Summer´s Day.

"Det är söndag. Det är dags för världens största gospelsångerska, Mahalia Jackson."
Så presenteras det sista inslaget i den fantastiska filmen "Jazz on a Summer´s Day" (Bert Stern).
Har Du den så vet Du hur oöverträffad den är. Spela om den igen. Har Du inte sett och lyssnat på den, gör det!
Den finns säkert på VHS, DVD och även på Youtube, både i fullängd och uppspaltat i olika inslag, men då måste du ha bra högtalare till datorn, annars försvinner en stor del av upplevelsen.
Filmen inspelad på en av de finaste jazzfestivalerna i Newport. Med ett brett urval av de främsta jazzmusikerna (Monk, S Stitt, Anita O´Day, Gerry Mulligan, Art Farmer, Dinah Washington, plus en del blues - och Chuck Berry!

Och med Louis Armstrongs All-Stars (med the little Filipino boy, Danny Barcelona på trummor) PLUS Jack Teagarden på topp. En Satchmo på bästa och skämtsamt humör med bland annat en kommentar till besöket hos påven. Samt den magnifika avslutningen med Mahalia Jackson. Som får publiken att tystna i andakt.
Med bl a Didn´t it Rain (om hur syndafloden dränker oss) och The Lords Prayer.

När jag skriver detta är det söndag en sommardag. En sommar fylld av regn. Och regn. Är det syndafloden som är över oss, igen?
Måste vi bygga en ny Noaks ark? Kanske är det denna härliga musik, som ska rädda oss, trösta oss, som är vår Noaks ark?!

Har politisk diskussion på bloggar och FB någon framtid?

Mary X Jensen har i en bloggpost ett intressant resonemang om bloggandet, dess framtid och villkor. Hon ställer där frågan om det politiska bloggandet har någon framtid.

Jag har inte kollat någon statistik (det finns säkert!), men även om antalet politiska bloggar möjligen ökat så är min subjektiva uppfattning att aktiviteten drastiskt minskat under de senaste dryga två åren. Med viss återhämtning strax före valet 2010.

En orsak är utan tvivel att Facebook (och möjligen twitter) tagit över en stor del av aktiviteten. Där blandas dessutom politik med vardagens trivialiteter i en (o)skön blandning. Att skriva en-två rader på FB verkar kännas lättare än att skriva en något längre text på en blogg. Och kräver kanske mindre pregnans.

Visst kan det, ibland, bli en viss debatt kring ett FB-inlägg, och enstaka gånger ett rätt omfattande diskuterande. Men som regel (varje regel har som bekant undantag) blir det rätt ytligt på FB, om ens någon reaktion alls utöver några klick på gilla-knappen.

FB:s tillväxt har också inneburit att kommenterandet på bloggarna minskat kraftigt också. Trots att många bloggare "annonserar" sina bloggposter på FB så verkar det som att de eventuella kommentarerna till bloggen kommer på FB, där det ofta är tydligt att den som kommenterat på FB inte läst den bloggpost som han/hon kommenterar...

Mary Jensen snuddar vid det faktum att många (de flesta) politiker som nyttjar FB och/eller bloggar, de använder dessa fora som megafoner. De vill bara föra ut sitt budskap, kommenterar eller diskuterar inte de eventuella svar som inkommer.

Det är givetvis något som starkt reducerar värdet av deras bloggande och fb-aktiviteter. Samtidigt minskar det intresset för att använda bloggar och FB för diskussion om viktiga samhällsfrågor.

Människor som inte är partipolitiskt aktiva men som har ett intresse av att delta i det demokratiska samtalet vill givetvis ha en reell möjlighet att diskutera med de som har makten. Den som vill ha diskussion nöjer sig inte med att höra en monolog.

Att så många politiker inte inser det är illavarslande. I vart fall för dem själva. Samtidigt kan det faktiskt leda till att engagemanget för samhällsfrågor tar sig andra vägar och/eller förs i andra grupper än inom de krympande, nuvarande partierna.

Apropå FRA, SvD och Sverker Åström. Bloggar är viktiga

Om FRA-lagen, SvD, Mark Klamberg och Sverker Åström.
Vill uppmärksamma Mark Klambergs gedigna analys av SvD:s ledare om FRA och hur slarvigt den är skriven. Det finns ingen anledning att såhär i efterhand förringa den negativa innebörden av FRA-lagen, tvärtom. Mark ger på sin blogg en djupare insikt i detta än vad SvD förmår. Läs det! Bloggar är viktiga, och ger oftast mera djup och insikt än korta kommentarer på Facebook...

Diplomaten Sverker Åström har avlidit vid hög ålder. En man som kom att utforma den socialdemokratiska utrikespolitiken under decennier. Med mjukhet mot Sovjetdiktaturen och sträng kyla emot USA och Israel. Han verkar inte heller precis ha satt Raoul Wallenbergs insatser för att rädda judar från nazisterna under andra världskriget speciellt högt.

För mig ger lovorden över Åström en fadd bismak. Att en högt uppsatt person blir gammal får inte vara en ursäkt för att man "glömmer", dvs bortser från vad personen stått för inklusive det mindre positiva. Carl Bildts lovord över Åström är ren panegyrik. Det är nästan så att jag får känslan av att Bildt därmed vill överskyla sina egna negativa sidor.

I sin ungdom var, enl uppgift, Sverker Åström aktiv i en nazisympatiserande rörelse, nazistiska Sveriges Nationella Förbund, under flera år under 30-talet. Det kan ses som en ungdomsförsyndelse, som han säger sig glömt, men kan också vara en förklaring till hans avsky för USA och Israel, vilka om än inte invändningsfria ändå var och är demokratier. Möjligen också till att han var så överseende med Sovjetdiktaturen. Åström har också själv uppgett att SÄPO misstänkt honom för att vara Sovjetspion.

Betr Sveriges Nationella Förbund, läs detta.

Vem är nye s-ledaren Löfven?

Stefan Löfven är svår att greppa. Men här ett försök.

I mycket ger han intryck av att vara en gammal "hederlig" gråsosse, stundom med en framtoning av s.k. betonghäck.
Men samtidigt har han en vilja att i ytterst "lagom" dos antyda, nej inte förnyelse, men "öppenhet"...

Nja, "vilja", det var att ta i, för hans främsta mål är nog att få alla stridande fraktioner och nervösa sossesympatisörer att "komma hem", och sitta still i båten.

"Lagom", klädsamt konservativ och traditionsbunden till s-tiden före turbulensen med Mona Sahlin och Håkan Juholt. Antyder öppenhet, men vill inte oroa någon med "förnyelse". Inte skrämmas, inte säga för mycket.

Och så lånar jag en teckning av Jan-Erik Ander. Jag vet att han inte har något emot det.

En diskret tumme ner till enhjulingen och en diskret tumme upp för tvåhjulingen.

Kanske är "lagom bäst" den nya sossemelodin.

För att rädda EU (inkl Grekland m fl krisländer) krävs en återgång till grundarnas principer

Rubriken ovan: "För att rädda EU (inkl Grekland m fl krisländer) krävs en återgång till grundarnas principer" kan ses som en stark sammanfattning av en intressant kolumn i dagens DN (25 juni). Inlägget är skrivet av den amerikanska statsvetarprofessorn Anne-Marie Slaughter, vid Princetownuniversitetet. Jag hittar inte artikeln på nätet, i papperstidningen finns den dock på sid 5 i dagens tidning.

Jag är för EU, men självfallet finns där mycket att anmärka och kritisera. Inte minst i hur det idag styrs. Men t ex EU-parlamentet är då och då en ljusglimt i kampen mot byråkrater, kommission och maktgalna ministrar.

Slaugheters artikel har rubriken: Utveckla samarbetet i Europa. Där hon vill se ett samarbete i Schumans och Monets anda, som skulle rädda bl a Grekland och hela "Club Med"-området... För att, som EU var tänkt, säkra fred och framsteg.

Inledningen känns lite långsökt, men sedan blir det klartext. Hon frågar, Kan vi vänta oss att greker, spanjorer och portugiser ska finna sig i påtvingade åtstramningar därför att Tyskland och andra nordeuropeiska länder anser dem slösaktiga och lata? Det skapar ju bara bitterhet när det är samarbete som behövs.
Hon målar upp hur Grekland kunde leva upp som en förebild för demokrati och förnyelse och pekar t ex på förekomsten av naturgas i östra Medelhavet. Och påpekar snabbt att idag så är det många nationer som i nationell egoism kämpar om "rätten" till dessa fyndigheter. En egoism som är en stor konflikt och krigsrisk. Men att det samtidigt är konfliker som borde kunna lösas om EU besinnade sig och återgick till hur EU var tänkt och faktiskt fungerade från start, när de forna fienderna Tyskland och Frankrike bara några år efter andra världskriget skapade ett fruktbart samarbete i fredens tecken. Och det skulle, rätt tillämpat, göra Grekland till en fullvärdig partner i ett förnyat EU. (Vilket ju också rimligen skulle mildra smittoriskerna av dagens kris. Min anmärkning.) Mycket tänkvärda synpunkter.

Samtidigt noterar jag att Merkels och Anders Borgs svältkursmedicin för Grekland i flera artiklar i DN starkt ifrågasätts. Tyskland är inte oskyldigt till utvecklingen. Senast i gårdagens DN.

Min kommentar är att självfallet ska lån betalas. Men det är inte vettigt att ta död på låntagaren på köpet. En viktig lärdom är att ifrågasätta den extrema låneekonomin, och att sätta in åtgärderna på rätt sätt och i rätt ordning.

Ett lönande cirkusjobb: sport

Jag skiljer på sport och idrott. Sport, det är arenaidrott där utövarna är att betrakta som cirkusartister - med högsta ersättning. Idrott är mera för ära än ersättning, för att det är roligt och utmanande att mäta sig med andra idrottsmän. Visst, gränserna är idag flytande, men ändå... Jag måste ändå säga att jag är mera intresserad av idrott än av cirkussport. Men ingen regel utan undantag, toppartister inom välavlönade sporter kan vara oerhört fascinerade att följa också ibland. Om det inte är för tydligt att de gör det uteslutande för pengar.

Nå, dessa rader är föranledda av Forbes lista över de megainkomster som toppartisterna inom sporten uppnådde 2011, publicerad i DN 20/6 (sportbilan, sid 12).

Två boxare toppar, Floyd Mayweather, USA med 85 milj dollar (nära 600 milj kr!) och Manny Pacquiao, Filippinerna med 62 milj dollar (cirka 420 milj kr, i peso en summa som är än mera löjligt hög. Golfaren Tiger Woods har halkat ner till tredjeplats, men skrapade ändå ihop 59,4 milj dollar.
Någon svensk finns inte bland de tjugo mest avlönade. Men vi vet ju att fotbolls- och hockeyspelare ofta kommer upp i rena fantasiinkomster de med, numera.

Det är länge sedan som idrott- och sport bedrevs på en renodlad amatörnivå, inkomstmässigt. Observera att amatör i sammanhanget inte betyder någon som är sämre, utan är en som inte har idrotten som (väsentlig) inkomst. För inte så förfärligt länge sedan så var det strängt reglerat i vilken mån som en idrottare kunde få någon form av rese- eller traktamentsersättning. Lön var det inte fråga om.
Det fanns proffsboxare, som alltså hade boxning som yrke, men så fanns det "amatörer" som boxades för nöjes skull...

Apropå filippinaren Pacquiao. Han blev omåttligt populär när han blev världsmästare härom året. Och han strödde pengar kring sig. Var en kille som kom ur mycket enkla förhållanden. Jag följder inte hans bravader, men han tjänar alltså kopiösa summor numera - och det verkar inte påverka honom direkt positivt. Han lär inte vara lika populär längre, och har till och med förlorat någon match.

För vem är det viktigt att ha "sund" ekonomi?

Nej, i skrivande stund vet jag inte hur det grekiska nyvalet går. Och problemet är att hur det än går så torde konsekvenserna bli ytterst besvärliga, i första hand för Grekland men även för Europa, euron och troligen även för hela världsekonomin.
Den grekiska tragedin har en smittoeffekt som inte "bara" torde drabba Spanien, Italien, Irland och Portugal.

Detta p g a att ekonomierna är sammanvävda och påverkas av både realia och psykolgi. Och orsakerna till Greklands kris är lite mer komplicerade än man i förstone vill tro.

Samtidigt vet vi att både enskilda stater och stora delar av världsekonomin genomlevt många kriser tidigare. Följderna har varierat i styrka, men världen har överlevt. Så hur går det denna gång?

Dagens söndagskrönika på ledarsidan i DN ger ett intressant och tankeväckande perspektiv, där Peter Wolodarski söker avliva myterna om det svenska 1990-talet.

Jag har alltid varit skeptisk till att låna. Speciellt gäller det den privata ekonomin. Att låna kostar pengar, och därför är det dessutom extra påfrestande för den som redan har knapert med pengar. Det är möjligt att denna inställning beror på uppfostran och den tidsanda som länge rådde och som gjorde "Spara och Slösa" till det tunga och viktiga i Sparbankernas tidning Lyckoslanten.

Visst, även jag inser att en så stor investering som ett eget hem kan kräva ett banklån. Även om dessa lån till en början låg på en rätt rimlig nivå så länge byggkostnaderna hölls nere och kompletterades av egna insatser, både pengamässiga och genom praktiskt arbete.

Jag inser också att i affärsverksamhet kan det behövas riskkapital (förutom aktiekapital), och kan vara försvarligt om det finns en god chans att verksamheten ska kunna betala både räntor och amorteringar. Jag menar också att Keynes teori om att staten ska kunna låna i lågkonjunktur, för att stimulera samhällsekonomin, och dra ner på kostnaderna i högkonjunktur (för att motverka inflation bl a) verkar rimlig. Det sista ledet har dock ofta glömts bort.

I Sverige har vi nu en finansminister vid namn Anders Borg, som jag och många andra menar är rätt bra på att hålla ordning på statsfinanserna. En hyfsat bra kamrer. Om än jag har kritiska synpunkter i hur han (och regeringen) prioriterar.

Det DN-krönikan idag visar är därför intressant, då den visar att statsskuldens nivå i (början av) en kris inte är det avgörande för hur krisen ska bekämpas.

Några citat. "Om ett lands viktigaste mål är att statsbudgeten visar plus, så befann sig svensk ekonomi på topp omkring 1990. Det året var överskottet i de offentliga finanserna 4 procent av BNP, en nivå som inte ens rikshushållaren Anders Borg lyckats nå upp till."

"Sedan hände något oväntat. På bara tre år genomgick samma finanser en dramatisk försvagning, som 1993 resulterade i ett rekordunderskott på 13 procent av BNP. Värt att notera är att inget av dagens krisande euroländer har ett sådant stort hål i sin kassa.

Förståelsen av det svenska 1990-talet kan bidra till att göra en rimlig analys av dagens europeiska oro. I Sverige har det funnits en del myter om varför ekonomin rasade för drygt 20 år sedan. Många tolkade felaktigt krisen som ett tecken på att välfärdsstaten kört in i väggen. Övertunga och ineffektiva arrangemang hade till slut kollapsat och framkallat en förtroendesmäll för svensk ekonomi, löd analysen."

"Men även om välfärdsstaten hade sina problem kunde dessa knappast förklara chocken i svensk ekonomi.

Lika fel var det att skuldbelägga den dåvarande Bildtregeringen för det statsfinansiella moraset. De borgerliga partierna hade sina brister, men det var inte deras påstådda slösaktighet som låg bakom det prekära läget.

Skälet var i stället att Sverige, precis som dagens utsatta euroländer, råkade ut för en svår finanskris. Under lånefesten som inleddes i mitten av 1980-talet blåstes en stor prisbubbla upp på fastighetsmarknaden. Efter ett antal år sprack den och bankerna fick allvarliga problem."
Wolodarski refererar till ekonomiprofessorn Hans Tson Söderström som fann att 90-talskrisen hade framkallats av fastighetskraschen och den påföljande bankkrisen. Hushåll och företag – inte staten – var överskuldsatta. När prisbubblan sprack tvingades de sanera sina balansräkningar. Och för att kunna göra det behövde de under flera år spara kraftigt, vilket omedelbart drog ned investeringar och konsumtion. Efterfrågan i ekonomin föll.

"I likhet med Sverige 1990 hade Spanien och Irland budget­överskott och låg statsskuld när krisen bröt ut. Men problemen blev ändå akuta därför att den privata sektorn var överskuldsatt. "

Slutsatsen blir att den privata sektorn måste stramas åt, och att skulderna direkt eller indirekt "flyttar" in i statsbudgeten. Med följd att statsfinanserna inte blir i den goda ordning som Anders Borg (och EU-kollegorna) förordar. Givetvis måste staterna ha ordning också på finanserna, men det bör lämpligen komma som steg två, dvs när den privata sektorn (hushållen mm) och dess låneekonomi fixats till. I Sverige på 90-talet skedde så. Vilket dagens svenska regering inte verkar komma ihåg, påpekar DN, som slutar med orden: "Det är lika lite slösaktiga sydeuropéer som ensamma ligger bakom eurokrisen som det en gång var välfärdsstaten eller Bildtregeringen som orsakade 90-talsdepressionen."

Alltså, sydeuropéerna har "slösat", men det är inte enda orsaken. Och åtgärderna måste sättas in i rätt ordning.

En viktig lärdom är att möjligen gäller inte precis samma regler för hushållen och staten (den offentliga sektorn), men överdriven låneekonomi är av ondo och sparsamhet är det inget fel på. Det gäller även för hushållen.
Det betyder att vi måste försöka att som privatpersoner spara först och konsumera eller investera sedan. Det får både privatekonomiska och samhällsekonomiska katastrofala konsekvenser om vi faller för bankernas ivriga (och giriga) uppmaningar till oss att låna.

Kanske är det inte lika lustfyllt, och en smärtsam ny erfarenhet för den som vant sig att få allt på en gång genom att låna (och glömma att både räntor och lån), att vara tvungen att vänta ett tag. Men alternativet borde avskräcka än mer. För oavsett om de för tillfället styrande politikerna sätter in nödvändiga åtgärder alls, eller gör det i rätt eller fel ordning så kostar det på. Inte bara på ett diffust "högre" plan, utan för de flesta av oss med normal eller svag ekonomi.

Är vinyl nostalgi bara?

Dessa rader kan ses som en uppföljning till föregående bloggpost.

Skrev där om att vinylskivor finns att köpa via Ginza. Vill därför betona att vinyl numera finner alltfler köpare. Ett tecken på det är att världens äldsta och ännu levande (om än med knackig ekonomi) jazztidskrift OJ, dvs Orkester-Journalen, senast i nr 2 för iår hade en krönika, som avses återkomma, om (jazz)musik på vinyl. Jag kan hålla med om de flesta positiva omdömen som där ges om vinyl som ett överlägset medium för musik. Och att CD:s överlägsenhet betr kvalitet är betydligt överdriven. Liksom givetvis att den ljudkvalitet som man kan få genom nedladdningar är mycket sämre - förutom att totalupplevelsen via internet oftast är mindre än via en skiva, vare sig den är en CD eller en vinylskiva.

Problemet med vinyl är "bara" det att vinylskivor lätt blir repade eller skadade på annat sätt. Vilket är förargerligt. Och att de idag är dyrare. I allt annat är de överlägsna.

Det är inte heller så att vinylutgåvor bara består av återutgivningar, nej fler och fler musiker föredrar att ge ut ny musik på vinyl. Och skribenten i OJ om vinyl är Mats Gustfsson, en känd musiker i vad som kan kallas "free form"-traditionen...

Alltså, leta fram och spela era gamla vinylskivor, köp och läs Orkester-Journalen. Och hittar ni något nytt på vinyl som passar, köp det. Det är inte fråga om bara nostalgi, det är fråga om bra musik av hög kvalitet.