Härom dagen publicerades en rapport (kallad Politikernas trygghetsundersökning) om att många politiker utsätts för hot och våld. Inte mindre än var sjätte politiker säger sig varit drabbad av hot, trakasserier eller våld som följd av sitt engagemang. Och är det inte bara heltidsanställda toppolitiker som intevjuats. Nej, även engagerade på kommun- och landstingsnivå är med i undersökningen.
Demokratiminister Birgitta Ohlsson (fp och en av regeringens bättre statsråd) uttalade sig djupt bekymrad. Om inte folk vågar engagera sig i politiskt arbete är demokratin i fara. Visst är det så. Och på liknande sätt har många fler uttalat sig. En av dem är alltid intressante Christian Dahlgren. Med utgångspunkt i hans bloggtext med rubriken Demokrati under hot, gör jag följande kommentar. Och detta eftersom jag inte sett mycken diskussion av orsakerna till hotbilden.
Jag instämmer till fullo i det Christian Dahlgren skriver. Våld och hot är inte acceptabelt i en demokrati. Och självfallet inte heller att detta leder till mord och mordförsök. Därför måste ett militant språkbruk undvikas, för att inte virrpannor och fanatiker stimuleras till vansinnesdåd.
Jag utsattes själv för en del hot under min aktiva tid, från personer med extrema åsikter. Det är irriterande, om än det inte föranledde mig att "ligga lågt" med mina åsikter eller ställningstaganden. För det är ju det som de som hotar vill.
Dock måste en sak tilläggas. Stora delar av dagens politikerelit, de har i viss mån sig själva att skylla. Deras överlägsna och från verkligheten avskärmade liv och uppträdande har skapat en frustration som utgör en grogrund för extrema rörelser och ageranden. Som SD och deras gelikar, på båda sidor. De senaste decenniernas politik, oavsett regering, har lett till ökade klyftor i samhället. Livet och villkoren för sjuka, arbetslösa och pensionärer har blivit hårdare. Samtidigt har den politiska klassen beviljat sig själva löner, pensioner och avgångsvederlag/fallskärmar som icke är av denna världen. Att vara berusad eller att hota folk med järnrör ökar inte heller respekten för politiker.
Att de etablerade partierna, stora som små, är till förväxling lika varandra samtidigt som de mer eller mindre medvetet tränger undan sina respektive ideologier eller förvanskar tillämpningen av dem, det ger inte folk någon chans till verkliga alternativ. Avståndet mellan väljare och valda ökar. Och då är det lätt att demonisera den andra parten.
När politikerna verkar förakta väljarna, då leder det till att väljarna föraktar politikerna.
De ledande politikerna (och i viss mån media) har ett stort ansvar för att inte demokratin urholkas och desperationen sprider sig. I ett samhälle där klyftorna är för stora och där samtidigt ideologierna försvunnit i partierna, där är de få som vill engagera sig i det demokratiska vardagsarbetet.
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar