Varför blir politiker hotade?

Härom dagen publicerades en rapport (kallad Politikernas trygghetsundersökning) om att många politiker utsätts för hot och våld. Inte mindre än var sjätte politiker säger sig varit drabbad av hot, trakasserier eller våld som följd av sitt engagemang. Och är det inte bara heltidsanställda toppolitiker som intevjuats. Nej, även engagerade på kommun- och landstingsnivå är med i undersökningen.

Demokratiminister Birgitta Ohlsson (fp och en av regeringens bättre statsråd) uttalade sig djupt bekymrad. Om inte folk vågar engagera sig i politiskt arbete är demokratin i fara. Visst är det så. Och på liknande sätt har många fler uttalat sig.  En av dem är alltid intressante Christian Dahlgren.  Med utgångspunkt i hans bloggtext med rubriken Demokrati under hot, gör jag följande kommentar.  Och detta eftersom jag inte sett mycken diskussion av orsakerna till hotbilden. 


Jag instämmer till fullo i det Christian Dahlgren skriver.  Våld och hot är inte acceptabelt i en demokrati. Och självfallet inte heller att detta leder till mord och mordförsök. Därför måste ett militant språkbruk undvikas, för att inte virrpannor och fanatiker stimuleras till vansinnesdåd.
Jag utsattes själv för en del hot under min aktiva tid, från personer med extrema åsikter. Det är irriterande, om än det inte föranledde mig att "ligga  lågt" med mina åsikter eller ställningstaganden. För det är ju det som de som hotar vill.

Dock måste en sak tilläggas. Stora delar av dagens politikerelit, de har i viss mån sig själva att skylla. Deras överlägsna och från verkligheten avskärmade liv och uppträdande har skapat en frustration som utgör en grogrund för extrema rörelser och ageranden. Som SD och deras gelikar, på båda sidor.  De senaste decenniernas politik, oavsett regering, har lett till ökade klyftor i samhället.  Livet och villkoren för sjuka, arbetslösa och pensionärer har blivit hårdare. Samtidigt har den politiska klassen beviljat sig själva löner, pensioner och avgångsvederlag/fallskärmar som icke är av denna världen. Att vara berusad eller att hota folk med järnrör ökar inte heller respekten för politiker.

Att de etablerade partierna, stora som små, är till förväxling lika varandra samtidigt som de mer eller mindre medvetet tränger undan sina respektive ideologier eller förvanskar tillämpningen av dem, det ger inte folk någon chans till verkliga alternativ. Avståndet mellan väljare och valda ökar. Och då är det lätt att demonisera den andra parten.
När politikerna verkar förakta väljarna, då leder det till att väljarna föraktar politikerna.

De ledande politikerna (och i viss mån media) har ett stort ansvar för att inte demokratin urholkas och desperationen sprider sig.  I ett samhälle där klyftorna är för stora och där samtidigt  ideologierna försvunnit i partierna, där är de få som vill engagera sig i det demokratiska vardagsarbetet.

Ska Bodström ha betalt för att "slippa" riksdagen?

På många bloggar diskuteras om Thomas Bodström ska ha någon form av "avgångsvederlag" i och med att han nu frivilligt (!) avstår från sin riksdagsplats. Det är en i och för sig principiellt viktig debatt. Jag såg någonstans att han skulle få ett års oreducerad ersättning, när han går. Jag har inte hunnit kolla om det är så, men om så vore är det helt orimligt! Han har inte blivit avsatt av väljarna, utan har avgått av fri vilja då han inte kan vara tjänstledig eller sköta sitt uppdrag från USA.

F.ö. torde Bodström klara sig utan att använda någon fallskärm. Hans inkomster som advokat och författare mm lär med råge överstiga en i och för sig väl tilltagen riksdagsmannalön.

En annan principiellt viktig ser jag på bloggen Röda Malmö. Varför ska riksdagsledamöter ha ett bättre skyddsnät än oss andra medborgare? Borde inte - i jämlikhetens namn - samma regler gälla för alla som blir av med sitt arbete, även för (heltids) politiker som blir av med sina uppdrag?

Ja, det är en bra fråga. Ofta är de, eller kan vara, tjänstlediga från sitt ordinarie arbete, och kan återgå till detta om väljarna säger tack och adjö. I andra fall bör rimligen de vanliga A-kassereglerna gälla. Eller vanliga pensionsvillkor. En gräddfil för ex-politiker gör att klyftan mellan dem och vanliga väljare, gör det svårare för politiker att leva sig in i andras villkor. Och underblåser politikerföraktet.
Eller hur?

Svart, vitt eller grått. Förenklingar som komplicerar

När man lyssar till den politiska debatten kan man tro att verkligheten är antingen svart eller vit. I vart fall att de politiska "alternativen" är svarta eller vita. Varje sida beskriver sig som vit och motståndaren som svart.

Tänk så enkelt! Bara de kunde komma överens om vem som är vad och sluta tvista om det...

Jag hörde nyss med ett öra att en ledarskribent (på liberala Gefle Dagblad) att unga människor inte ser någon att rösta på när det bara finns två alternativ. Jag tror det var en kommentar till det brittiska valet, där det makabra valsystemet leder till att små partier missgynnas så kraftigt att de kan få 20-30% av rösterna men bara en handfull mandat. Samtidigt som de två aningen större partierna får storslam i mandat. Men uttalandet kunde lika gärna ha gällt den svenska situationen.

Det svenska politiska etablissemanget har länge strävat efter att väljarna bara ska ha två alternativ. Framför allt de stora partierna har menat att väljarna vill ha det så. Två klara alternativ.

Jag tillåter mig tvivla. Verkligheten är inte svart eller vit. Inte ens när det gäller politik och värderingar. Verkligheten är kanske inte grå, men den har mängder av nyanser. Och - vad gäller politiken så tenderar förenklingen av alternativen att göra dem grå. Ogripbara.

Det intryck jag får, när jag talar med folk som inte är partipolitiskt engagerade, är att man vill ha fler alternativ, fler och klarare. Inte minst gäller det unga väljare. Riks(dags)politiken är så långt ifrån människors vardag.

Idag ser vi två politiska block, där ett stort parti dominerar i vardera blocket och de mindre partierna blir till förvillelse lika det stora partiet. Blocken målar ut stora skillnader emellan sig, men väljarna ser att det inte är så. Man lånar till och med de värdeladdade orden från varandra. Det är polemiken som skiljer. Tonläget är högt, men de faktiska skillnaderna är små. Båda blocken vädjar till den tämligen välmående, friska majoriteten som har arbete.

De faktiska skillnader som finns kan ha visst symboliskt värde, men knappast mera. Den skuggbudget som det röd-gröna blocket lade skiljer sig från regeringsalliansens budget på ett par procent. Även om det i enstaka fall kan vara viktiga skillnader vad gäller färdriktning, så är det likafullt väldigt marginellt.

Frågan är också om det faktiskt är några större skiljelinjer mellan blocken idag. Visst utmålar sig de röd-gröna som om de värnar de sämst ställda lite mer, och visst förefaller det som att Alliansen gärna ger lite plus till de som redan har (jobb). Samtidigt förnekar båda sidor att det är så enkelt. De rödgröna säger att de inte bara vill bygga ut bidragen utan också skapa jobb (mest i den skattefinansierade offentliga sektorn visserligen) och alliansen menar att det är arbete som skapar välfärd även för de sämst ställda.

Mitt intryck är att det egentliga målet för båda blocken i första handen är MAKTEN. Vad de ska göra med den kommer i andra hand, om ens det. Ideologierna har dels rutchat runt inom och mellan partierna och dels dessutom förtunnats rejält. Det är dessutom något som bara delvis uppmärksammats av väljarna. Men när man upptäcker det, så förorsakar det förvirring och misstro mot det politiska systemet.

Låt mig ta exemplet med de sociala trygghetssystemen. I opposition har socialdemokratin rasat mot alliansregeringens nedskärningar. Och lovat återställare. Men vilka var det som påbörjade nedrustningen? Jo, det var socialdemokraterna under 90-talet! De skapade därmed ett politiskt klimat som gjorde det möjligt för alliansen att fortsätta. Vilket den gjorde, alltför långt, enl min mening. Det intressanta är också att den rödgröna skuggbudgeten inte alls ger utrymme för några kraftfulla återställare. Tvärtom är det ganska bleka ändringar i långsamt takt, som inte alls står i proportion till den (i stora delar riktiga) kritik de riktat emot allianspartierna.

Jag uppfattar det som att de skillnader som blocken blåser upp är mera av symbolfrågor, för att egga de egna, än sakligt betydelsefulla. OK, för enskilda kan det ibland ha visst värde. Men ingendera sidan tänker t ex neutralisera de sänkningar av pensionerna som kommer de närmaste åren, annat är marginellt. Inte heller sänka pensionärernas skatter i samma grad som för de som har arbete. Ingendera sidan vågar i tillräcklig grad värna om de sämst ställda, eftersom det skulle kosta för mycket för skattebetalarna. Inte heller ska vi tro att de rödgröna vare sig vill eller kan återinföra en förmögenhetsskatt som både ger ett hyfsat tillskott till statskassan och neutraliserar de negativa effekter som en sådan skatt har på arbete och sysselsättning. Liksom tidigare kommer ventiler finnas för de verkligt förmögna. Det är alltså bara symbolpolitik, utan större reellt innehåll. De som drabbas blir en del sparsamma människor i tämligen normala lägen. Vilket i och för sig kan bli konsumtionshämmande, och därmed negativt för sysselsättningen.

Det som dagens riksdagspartier inte talar om, i vart fall inte tillräckligt och endast i ord, det är frågor som rör mänskliga rättigheter som frihet, privat integritet, rättssäkerhet.

Frihet och integritet är inte att bli registrerad av FRA, rättssäkerhet är inte att varje steg övervakas genom datalagringsdirektiv eller ett polisvälde där poliser står över lagen, inte heller att polisuppgifter läggs ut på privata företag (som upphovsrättsindustrin), inte att poliser ska få fritt fram att kräva att tonåriga tjejer ska kissa i något slags "drogtest" i påstått förebyggande syfte.

I dessa och liknande frågor är riksdagspartierna alltför lika, i negativ mening. De bygger i samförstånd upp ett samhälle där medborgaren in i minsta detalj är underställd den härskande politiska klassen och dess myndigheter. Socialdemokraterna, v och mp föreföll en kort tid lite negativa till FRA-lagen, men nu verkar de lika integritetskränkande som den FRA-kramande alliansen. En pervers "lag-och-ordning"-attityd råder där Bea Ask och Johan Pehrson tävlar med sossarnas Thomas Bodström om att vara värst. Det är en batongpolitik som leder till rättslöshet, ett osäkert samhälle för gemene man, som bara tillfredställer mörkermännen själv och deras knektar. Dessutom har ju både forskning och empirisk erfarenhet visat att mycket av det de föreslår inte är effektivt, bara repressivt.

Så har det blivit eftersom riksdagspartierna tappat sina medlemmar och alltmer avlägsnat sig från människornas vardag, heltidspolitiker har löner som alltför mycket sneglar på näringslivsdirektörerna, och pensioner och annat gör att toppolitiker inte behöver riskera att hamna i det de kallar "bidragsberoende"... Partistöd gör partierna självgående utan medlemmar. Partilivet har blivit en egen liten värld, där värderingarna styrs av maktsträvan.

Undra på att vi fått ett politikerförakt?

För att komma ur denna situation måste det blåsa in friska vindar i partierna och riksdagen. Demokratin måste förnyas, väljarnas inflytande måste ökar i hög grad. Väljarna måste få fler och klara alternativ att välja emellan och få bättre möjligheter att faktiskt påverka politiken - vardagen. Medborgarna måste återfå en frihet som politikerna tagit ifrån dem. Och i övrigt få välja politiker som de kan lita på, genom verkliga personval. Demokrati kan inte innebära att 51% ska diktera över 49%. Folk förstår att man måste kompromissa om mycket i politiken. Men jag tror att folk först vill veta inte bara vad partierna vill, vilken grund de står på, utan också vad de olika politikerna står för.

Mångfald, verklig valfrihet, respekt för den enskilde. Det är några förutsättningar för en levande demokrati där kompromisser för folkflertalets bästa, kan ske.

Är en kompromiss önskvärd i FRA-frågan?

Går det att få en öppning i FRA-frågan?
I så fall hur?
Är det ens önskvärt med en "kompromiss" ?

När jag söker resonera med riksdagsledamöter, som röstat ja till lagen, händer det att de vill se konkreta förslag. Jag menar att det finns konkreta förslag. Men det de vill se är ett lappande och lagande på FRA-lagen, inget annat. Och de säger sig inte se några sådana förslag.
Så det är där vi är.

Signalspaningslagen har skapat en polarisering i svensk politisk debatt. De hårda förespråkarna för lagen, som finns i riksdag och regering, verkar orubbliga, trots ett fåtal luddiga uttalanden som är avsedda att ses som öppningar.

Det starkaste motståndet emot lagen finns främst ute bland folket, väljarna. De är övertygade, engagerade, starkt politiskt intresserade människor. Sådana som i stor utsträckning blivit bevikna på de partier de hittills röstat på.

Så finns emellan dessa grupper en liten skara riksdagsledamöter som antingen är mer eller mindre kritiska till, eller direkta motståndare till lagen. Plus några få andra ledamöter som också röstat ja, då de tubbats acceptera att det behövs en signalspaningslag, men som gärna ser ett förbättrat integritetsskydd i lagen.
Denna lilla grupp av rikdagsledamöter söker nu, tillsammans med en del partistrateger i ett par av allianspartierna, ett slags lösning, oftast beskriven som en kompromiss. En kompromiss som bevarar lagen men som ger några förbättringar betr integriteten.

Jag skulle karaktärisera denna lilla grupp som traditionella politiker, som i sann svensk anda vill nå en uppgörelse, så att det blir lugn och ro. Så att alla blir nöjda, eller lika missnöjda. Så man kan gå vidare till andra frågor.

Det är inte omöjligt att det till slut blir en kompromiss i denna anda. Däremot tror jag inte att det därmed blir lugn och ro. Det FRA-lagens försvarare inte inser, eller inte vill inse, är att den är felkonstruerad. Den har i sig inbyggd ett systemfel som innebär massavlyssning av oskyldiga människor. Det problemet går inte att lösa på annat sätt än genom att den avskaffas och så försöker man börja om från början, från en infallsvinkel som inte innebär att alla ska betraktas som skyldiga intill de bevisat sin oskuld.
Det är meningslöst att leta efter kompromisser som bevarar FRA-lagen. En kompromiss måste, enl mitt sätt att se, innebära att underrättelsebehovet tillgodoses med andra medel än genom FRA-lagen eller någon lag som är uppbyggd på likartat sätt. Demokratin kan inte försvaras med odemokratiska medel om den ska förbli demokrati.

Ett kompromissande som innebär ett bevarande av FRA-lagen, med någon ytterligare "spärr" eller ny myndighet som ska kolla de som kollar oss, den kommer att befästa den djupa klyfta som uppstått mellan folket och makten. Den kommer att spä på politikerföraktet.

Det vore negativt inte bara för förtroendet för såväl underrättelseverksamhet som politikernas vilja att skydda demokratiska värden som den personliga integriteten. Nej, det vore förödande för demokratin som sådan och skulle skapa ökat utrymme för odemokratiska krafter.

Politikerförakt, nickedockor, FRA och sverigedemokrater.

Bloggen Bent skriver (13 aug) att ”Politikerförakt bara är nyttigt” och Gefle Dagblad skrev den 11 aug om ”Ett gäng nickedockor”. Den svenska debatten handlar om FRA-lagen och samtidigt så smyger sverigedemokraterna uppåt i opinionssiffrorna.

Förakt tycker jag är något man ska undvika, men begreppet används framför allt av politiker själva. För att beskriva andra politiker. Vanligt folk misstror politiker, och i det ligger en sund liberal attityd till makthavare och överhet. Erfarenheten visar att makt alltid ska kontrolleras, eftersom den annars lätt spårar ur, t.o.m. korrumperas.

Att så många riksdagspolitiker anses som nickedockor är självfallet en anledning till den misstro som finns. Jag menar att det är bra med många riksdagspolitiker, så att många viljor och åsikter från skilda delar av landet kan diskutera och bryta och byta sina argument och fatta kloka beslut. Jag måste dock medge att denna min åsikt får sig en rejäl knäck om praktiskt taget alla riksdagspolitiker ”bara” sitter som nickedockor och trycker på knappen som partiledningen sagt de skall trycka. Som GD skrev så var det i FRA-frågan bara en enda ledamot som röstade efter eget förnuft och i strid mot partiledningen, Camilla Lindberg (fp).

FRA-lagen och debatten kring den visar också en annan anledning till misstron mot politiker. Detta att riksdag och regering avskärmat sig från folket. Jag har påtalat detta många gånger och i GD den 5 aug diskuteras samma tema. I regeringsställing (och som regeringsunderlag) så tenderar man att formulera sin politik som sutte man i en glasbur, lyssnar inte på folk och debatter, går emot sin egen ideologi och kommunicerar inte ens med sitt partifolk på gräsrotsplanet. Det är för priviligierat att vara toppolitiker idag och har man kommit dit så behöver man inte lyssna. Tror man. Och man glömmer varifrån man kommer och varför man valts. Självklart skapar detta misstro.

Ju mer ledande politiker i sin praktiska politik avlägsnar sig från de åsikter de sagt sig ha och från väljarna, desto fler väljare får allt svårare att identifiera sig vid ett parti eller en ideologi. Både partier och ideologier blir alltmer diffusa. Man vill inte ha en etikett, som är så tveksam eller mångtydig. Man funderar alltmer på soffan. Eller på något parti som inte sitter i riksdagen. Som nu sverigedemokraterna.

Sd är ju ett obehagligt parti med många otäcka ideer främst i invandrarpolitiken. Men de försöker dölja dessa i viss mån genom att också knycka mera salongsfäiga ståndpunkter om äldrevård, och kulturkonservativt allmängods, som även återfinns hos sossepartiet och/eller kd. Och framför allt, de är oprövade i riksdagen. De framstår ännu inte som en grå massa av nickedockor.

Politiker som visar större trohet mot sina idéer skulle minska misstron mot politiker. Det innebär bland annat att en sådan sak som FRA-lagen skulle vara en omöjlighet. Att personval skulle underlättas och ge plats för folk som vågar stå för sina åsikter. Partipiska framstår alltmer som ett tveksamt instrument i en levande demokrati. Bara för något decennium var det hedervärt och aktat att i vart fall vara fritidspolitiker. Nu vill inte många syssla med något så smutsigt som partipolitik. Så blir också urvalet som det är. Med fler som vågar följa sitt samvete skulle misstron mot politiker minska. Kanske skulle till och med partierna leva upp och bli något annat än valmaskiner som saluför färdiga koncept från sina partiledningar.

Och sverigedemokraterna skulle få sämre jordmån för sin propaganda.