Vann Obama?

Ja, demokraten Barak Obama vann presidentvalet i USA. Det vill säga, han fick en klar majoritet av elektorerna. Detta efter att opinionsundersökningarna visat ett mycket jämt läge. Däremot fick republikanerna än en gång majoritet i representanthuset och troligen demokraterna en smal men ändå majoritet i senaten.

Vad visar det? Ja, att valsystemet har uppenbara brister. Valdeltagandet är lågt, om än troligen något högre än vid förra valet. Det är krångligt att rösta, varför många avstår. Dessutom har man ännu i flera delstater tydligen krångliga regler och gamla dåliga röstningsmaskiner, vilket leder till osäkra resultat och misstankar (och möjligheter) till valfusk.
Dessutom så är det inte en väljarmajoritet som självklart vinner. Väljarna utser inte president utan elektorer, och i vissa stater tar vinnaren alla elektorer, i andra så finns en viss proportionalitet. Det är således möjligt att en förlorare kan vinna sina delstater med klar majoritet, men förlora andra med knapp marginal. Som svensk ser jag det naturligare att först och främst, om nu systemet med elektorer ska finnas kvar, så ska dessa utses med något slags proportionalitet. Det skulle ge en mera rättvis bild av väljarnas vilja. Och i vart fall så borde det vara samma system i alla delstater!

Nå, med nuvarande regler så vann Obama, vilket jag i och för sig föredrar framför en seger för Romney. Men vad vann Obama? Han är ju nu tvungen att regera med en delad kongress där republikanerna är i majoritet i representanthuset, i vart fall de närmsta två åren.
Av tradition så röstar amerikanerna ofta fram en president från ett parti, men med en kongress av annan partifärg. Maktdelning kan man kalla det, vilket jag kan se som sympatiskt. Ingen ska ha absolut makt, makt ska kontrolleras.
Samtidigt så innebär det att det är svårt att föra en konsekvent politik. Och en negativ kongress kan mera ägna sig åt ren obstruktion än att driva en konstruktiv oppositionspolitik. Det har t ex visat sig under de senaste två åren för Obama. Själv har han inte varit så bra på att förhandla med kongressen, och republikanerna har i mycket ägnat sig åt demonstrativt aggresiv högerkonservativ politik. Bill Clinton mötte liknande problem på sin tid, men lyckades ändå i stort sett hantera detta på ett framgångsrikt sätt.

För några decennier sedan var de två partierna rätt lika varandra ideologiskt, om än med en viss konservativ övervikt inom republikanerna och med en mera socialliberal övervikt inom demokraterna. Men i stort sett var de ändå mera av valkoalitioner under gemensam hatt, mera än ideologiska partier. Idag står partierna längre ifrån varandra. Demokraterna är mera konsekvent medelklass, ett rätt liberalt parti med socialt ansvar även för de sämre ställda. Republikanerna har ambitionen att också de attrahera medelklassen, men det är den konservativa delen de vill nå, högerkristna, tea-partyanhängare etc, och dessutom de ekonomiskt framgångsrika, inte sjuka och arbetslösa.

För att styra USA idag krävs samarbete, men det är inte lätt när republikanerna i kongressen i mycket hög grad representeras av uttalat högerkonservativa (inkl neoconservativa) utan kompromissvilja.

Så, frågan är i vilken grad som Obama och demokraterna verkligen vann valet.

Utsatt borgerlighet??? Ideologisk förvirring!

Nog för att de svenska riksdagspartierna verkar djupt drabbade av ideologisk förvirring, av avideologisering, men dagens DN-debattartikel av näringslivslobbyns organ för att bekämpa socialdemokratin, Timbro, är ändå ett rätt ovanligt tydligt tecken på detta. I vart fall vad gäller alliansens partier.

Den som undertecknad artikeln är Markus Uvell, ny VD för Timbro, och rubriken lyder: "Borgerligheten befinner sig i ett mycket utsatt läge".

Det är uppenbart att denne Uvell vill ha ett samhälle som helt präglas av "borgerliga" värderingar. Detta utan att han på något vettigt sätt definierar "borgerlig"! Och det vill han ska ske genom att alliansen ska samarbeta djupare och bredare.
Jag konstaterar att samarbetet mellan oppositionens partier ledde till valförlust för dem, och nu bryts det för att partierna ska se över sin självbild och söka finna sina identiteter.

Uvell har rätt i att "borgerligheten" lever i ett idémässigt vacuum. Vilket tydligen ska avhjälpas genom att moderaterna fortsätter sin diversehandel utan profil, medan småpartierna ska tillåtas specialisera sig - för att nå vissa tänkta målgrupper. Och därigenom trygga moderat maktinnehav i fortsättningen och även utvidga det utanför det politiska område som den representativa demokratin ger. Samtidigt medger han att moderaternas storlek, dominans är ett problem. Ett taktiskt problem?

I grunden är borgerlig en marxistisk term, som demokratiskt sinnade människor borde undvika. Ändå är det två grupper som älskar att använda begreppet; moderater och socialdemokrater (inklusive socialister av olika schatteringar).
Bertil Ohlin, som var partiledare för folkpartiet på den tid som det var ett socialliberalt parti, avskydde begreppet. Han lär till och med ha utlyst en tävling för att finna ett bättre ord, men fick inga bra förslag - eftersom "borgerlig" bara betyder en enda sak: icke-socialistisk.

För den ideologiskt starkt medvetne Ohlin räckte det inte som en politisk-ideologisk definition. Och inte för mig heller. Därför vägrar jag att acceptera "borgerlig" som ett samlingsbegrepp på ett antal partier som i vart fall borde ha olika ideologiska utgångspunkter, ex-vis (social-)liberalism, (social- eller värde-)konservatism, eller andra ideologier (miljö, medborgarrätt och dess motsats främlingsfientlighet etc).

Det Uvell indirekt menar med etiketten borgerlig, visar sig också vara en pragmatisk moderat soppa, och lika svårdefinierbar som denna. Det visar hans exemplifieringar. Jag saknar t ex klart liberala värderingar i hans exempel, sådant som integritet och rättsäkerhet (i motsats till batonger och hårda straff, som han vill ha), och en frihet i gemenskap med andra. Fri marknad är inte ett vare sig ett mål i sig eller ett heltäckande begrepp... Analysen saknar djup och precision. Vilket i och för sig är förståeligt när han använder det diffusa begreppet borgerlig!

Varför vill han då ha denna odefinierade moderat/borgerliga prägel på Sverige, även utanför näringsliv och riksdagspolitik? Jo, för att socialdemokratin präglat (präglar, anser Uvell) samhällslivet i Sverige i stort. Han noterar att ett långt maktinnehav ger en anpassning till maktens agenda. Vilket i och för sig är riktigt.

Det vill han alltså "bota" genom en anpassning till den moderata agendan in i varje skrymsle. Det har han givetvis rätt att tycka. För mig som liberal, som en person som i likhet med Lord Acton inser att makt är korrumperande, är det viktigt att inte makten blir absolut. Det är faktiskt ett liberalt-demokratiskt värde med maktskifte, med maktbalans och maktdelning. Och - inte minst i att makten ständigt kontrolleras. Att medborgarna inte sätts på åskådarplats medan makten kontrollerar oss in i minsta detalj.
Det är ett mål som ger oss väljare rätt att välja bort makthavare, att personrösta, att ha verkliga alternativ. Men det innebär också att det ska finnas en levande debatt, som stimuleras av granskande journalistik, av ett levande kulturliv som inte går vare sig den ena eller den andra sidans ärenden utan alltid förmår gissla makten. Och fri forskning givetvis.
Att ersätta socialdemokratins dominans med en diffus och oklar "borgerlig" dominans över hela fältet, det är inget framsteg för demokrati och mångfald.

Det är bara att ersätta en enfald med en annan.

Författningsdomstol och demokrati (uppdat.)

I går jublade stora delar av bloggarvärlden över att den tyska författningsdomstolen i vart fall delvis/partiellt motsatt sig datalagringsdirektivet. (Idag rasar bloggarna över att regeringen vill öppna FRA-shoppen för fler.)

Jag och många andra driver tesen att vi behöver en författningsdomstol även i Sverige. Detta för att skydda demokratin och för att skydda grundlagarnas fina principer emot klåfingriga ingrepp från skiftande riksdagsmajoriteter. Idag har vi ju bara ett lagråd, som knappt ens kan kallas en lightversion av en författningsdomstol.

Men, om en författningsdomstol hjälper för att skydda grundlagen, det beror givetvis på hur den funkar, hur den tillsätts och vilka befogenheter den får.

Den måste givetvis vara självständig, fungera som en balans emot tillfälliga majoriteter i riksdagen som vill sätta sig över grundlagen.
Dock, att den skulle kunna gå emot riksdagen(s tillfälliga majoritet) är den huvudinvänding som sossarna har emot den.
Det kan inte vara rimligt att en tillfällig majoritet i riksdagen - eller en regering - ska kunna tillsätta domarna i en författningsdomstol. Något slags metod för att även tillsättningarna ska gynna självständighet måste skapas.

Grundlagsändringar ska endast kunna genomföras med bred majoritet och av två riksdagar med val emellan. Dvs med inbyggd spärr emot att en majoritet ska kunna utnyttja sin situation till ge sig själv fördelar, t ex för att konservera sin maktställning.

Maktdelning är en god grundprincip för bibehållen demokrati. Absolut makt är farlig. Därför måste en författningsdomstol kunna stoppa eller ändra lagar som strider emot grundlagarna. Den måste givetvis kunna ta upp lagförslag för gransking på eget initiativ.

I grunden är det givetvis bara folkets egen vakenhet och vilja som är det avgörande, hur många spärrar emot maktmissbruk som än vi försöker införa.

Därför är det viktigt att folket inte kontrolleras och att det fria ordet, även på internet, inte inskränks.

Uppdatering. Den som vill ha en mera juridisk genomgång kan t ex läsa Juristen.
http://juristensfunderingar.blogspot.com/2010/03/forfattningsdomstol-underkanner.html

Om en DN-artikel om liberalismen och friheten

På bloggen Liberal 2010 har jag lagt in en text som citerar och diskuterar en signerad ledare i DN idag (23/4) av Håkan Boström. Rubrik i papperstidningen är: Slaget om friheten. Jag tycker den är intressant. Dessutom är Håkan Boström den i ledarredaktionen som bäst hittat rätt ton i den frihetsdebatt som uppstått ur frågorna om internets frihet, integritet mm.

Här är länken till Liberal 2010 om detta.
http://liberal2010.blogspot.com/2009/04/hittat-en-liberal-pa-dn.html

Där finns även en länk till DN-ledaren samt i kommentarerna en länk om maktdelning och grundlagsfrågor.