Varför blir politiker hotade?

Härom dagen publicerades en rapport (kallad Politikernas trygghetsundersökning) om att många politiker utsätts för hot och våld. Inte mindre än var sjätte politiker säger sig varit drabbad av hot, trakasserier eller våld som följd av sitt engagemang. Och är det inte bara heltidsanställda toppolitiker som intevjuats. Nej, även engagerade på kommun- och landstingsnivå är med i undersökningen.

Demokratiminister Birgitta Ohlsson (fp och en av regeringens bättre statsråd) uttalade sig djupt bekymrad. Om inte folk vågar engagera sig i politiskt arbete är demokratin i fara. Visst är det så. Och på liknande sätt har många fler uttalat sig.  En av dem är alltid intressante Christian Dahlgren.  Med utgångspunkt i hans bloggtext med rubriken Demokrati under hot, gör jag följande kommentar.  Och detta eftersom jag inte sett mycken diskussion av orsakerna till hotbilden. 


Jag instämmer till fullo i det Christian Dahlgren skriver.  Våld och hot är inte acceptabelt i en demokrati. Och självfallet inte heller att detta leder till mord och mordförsök. Därför måste ett militant språkbruk undvikas, för att inte virrpannor och fanatiker stimuleras till vansinnesdåd.
Jag utsattes själv för en del hot under min aktiva tid, från personer med extrema åsikter. Det är irriterande, om än det inte föranledde mig att "ligga  lågt" med mina åsikter eller ställningstaganden. För det är ju det som de som hotar vill.

Dock måste en sak tilläggas. Stora delar av dagens politikerelit, de har i viss mån sig själva att skylla. Deras överlägsna och från verkligheten avskärmade liv och uppträdande har skapat en frustration som utgör en grogrund för extrema rörelser och ageranden. Som SD och deras gelikar, på båda sidor.  De senaste decenniernas politik, oavsett regering, har lett till ökade klyftor i samhället.  Livet och villkoren för sjuka, arbetslösa och pensionärer har blivit hårdare. Samtidigt har den politiska klassen beviljat sig själva löner, pensioner och avgångsvederlag/fallskärmar som icke är av denna världen. Att vara berusad eller att hota folk med järnrör ökar inte heller respekten för politiker.

Att de etablerade partierna, stora som små, är till förväxling lika varandra samtidigt som de mer eller mindre medvetet tränger undan sina respektive ideologier eller förvanskar tillämpningen av dem, det ger inte folk någon chans till verkliga alternativ. Avståndet mellan väljare och valda ökar. Och då är det lätt att demonisera den andra parten.
När politikerna verkar förakta väljarna, då leder det till att väljarna föraktar politikerna.

De ledande politikerna (och i viss mån media) har ett stort ansvar för att inte demokratin urholkas och desperationen sprider sig.  I ett samhälle där klyftorna är för stora och där samtidigt  ideologierna försvunnit i partierna, där är de få som vill engagera sig i det demokratiska vardagsarbetet.

Varför mördas sossar?

Lotta Gröning frågar sig på Facebook "varför socialdemokrater väcker så mycket hat? Vi har ju faktiskt två döda ministrar i Sverige, varav en var statsminister."

Hon är inte den ende (socialdemokraten) som ställer den frågan.

Till henne (och de andra) vill jag säga. Dra inga förhastade slutsatser nu, för att göra socialdemokratin till något slags martyrer. Tyvärr tror jag att just det är för lätt att göra nu. Det är dock ingen hemlighet (följ t ex Facebookdebatterna) att ungefär samma hat finns från extermvänstermänniskor gentemot i princip alla som inte är (yttersta) vänster. Extremvänster och extremhöger har många beröringspunkter i synen på demokrati och föraktet för motståndare.

Ministermorden i Sverige var ruggiga. Oerhört skrämmande och omskakande. MEN jag tror det kunde ha drabbat vem som helts som varit minister just då, dvs oberoende av vilket (demokratiskt) parti denne tillhört!

Och Lotta, du skriver att det var två ministrar som dödades. Just det, i Sverige, liksom i Norge, har det närapå varit monopol för socialdemokrater att leda regeringarna. Därmed blir de mest utsatta för angrepp.

Vem mördade Palme, egentligen? Den officielle mördaren (Christer P) var i vart fall knappast politiskt motiverad, såvitt jag vet! Och hur var det med mordet av Anna Lindh, utrikesministern, var det ett politiskt mord? Knappast i någon verklig mening. Norge nu då, det var troligen ett politiskt mord - men dels begånget av en galen extremist (jag vill nog mena att extremism i så uttalad form är sjuklig vad än man menar från medicinskt håll, och jag menar inte att den sjuke galningen därför ska vara straffbefriad!), dels hyser han ett sjukligt hat emot ALLA politiker som inte är lika extrema som han är. Hade det varit andra vid makten än s i Norge hade de lika gärna kunnat råka illa ut.

Det oerhörda är att det finns människor, sjuka eller inte, som drivs av ett hat mot alla som är demokratiskt sinnade, från "normalhöger" till "normalvänster"! Och att de inte har inre spärrat som gör att de stannar vid att verbalt uttrycka detta hat.

Jag tror faktiskt det är farligt att överbetona det faktum att det varit socialdemokrater (inklusive några regeringstjänstemän av okänd politisk tillhörighet) som dödats nu i Norge, liksom de två svenska ministrarna. Därmed missar vi att besinningslöst hat, som kan slå över i våldshandlingar, begås av folk som politiskt är extrema i olika avseenden, åt olika håll.
De uttalanden som kommit från diverse "gräsrötter" bekräftar att det finns ett utbrett hat emot politiska motståndare, ibland absurt överdrivet, men de flesta (hoppas jag) låter det stanna vid verbala vredesutbrott.

Eftersom det ändå finns folk utan spärrar, och som kan anses som sjuka, är det ytterst beklagligt (och farligt) när politiker i något slags officiell position och till och med partier själva blåser under fördomar och uttalar sig på ett sätt som inte visar demokratiskt sinnelag.

Massmord på journalister och djurplågeri

Ibland känns det inte helt angeläget att skriva av sig alla tankar man har i nya bloggposter. Det kan vara lika bra att bara kommentera på andras bloggar.

Den senaste tiden har djurplågeriet (vanskötseln av grisar), med rätta, upprört många bloggare.

Vikten att bekämpa sverigedemokraterna (och deras idéer) har också, glädjande nog, fått allt bredare anslutning. Och Sveriges kristna protesterar helt rätt i den inkränkta syn som MIV (och andra svenska myndigheter) har på vilken roll religionen har i andra länder.

Folkpartiets landsmöte föredrar jag att inte ytterligare kommentera, det skulle bara göra mig deprimerad (trots enstaka ljuspunkter).

Situationen för SAAB och Vattenfall (såväl bolagets som regeringens och tidigare regerings (van-)skötsel upprör många bloggare och kommentatorer i gammelmedia.

Lite vid sidan av detta kan ett par andra inlägg ses. Ex-vis Sagor från livbåten, som väcker frågan om bekantskapstest, med en ironisk släng. Vilket får mig att tänka på Sociogram...

Och en av piratpartiets förträffliga riksdagskandidater, Olof Bjarnason, har en intressant bloggpost om det enkla och komplicerade, vilken rekommenderas till läsning inklusive den livliga kommentarsdebatten!

Allt detta är viktiga saker, men förefaller dock som något småttigt när man tar del av nyheterna från Filippinerna, om det makabra massmord som skedde där häromdagen. Dvs där ett femtiotal människor grymt mördades i en massaker när hustrun till en kandidat var på väg att registrera maken till nästa års val (enl uppgift för det liberala partiet) ledsagad av bl a ett stort uppbåd journalister. De flesta dödade var journalister. Det förefaller uppenbart att de skyldiga var hejdukar till den lokale politikerpampen, lierad med president Gloria M Arroyo, som inte vill ha konkurrens om sin position. Om den filippinska reaktionen kan t ex läsas här. Till och med svensk press reagerade! T ex här och här.

Politiska mord är vanliga i Filippinerna, men detta var en ovanligt grov och omfattande kränkning av den sköra filippinska demokratin. Antalet offer är ovanligt stort, det förefaller planerat och genomfört av framstående lokala politiker som har (haft) stöd på det nationella planet. Massakern var förberedd, med gravar grävda i förväg, först skedde en kidnappning och sedan avrättning.
Att vara politiker, speciellt då i opposition, är farligt i Filippinerna. Samtidigt kan konstateras att landet är ett av de absolut mest farliga för journalister! Formellt är pressen mycket fri i landet, men de överhängande hoten om att mördas är en stark anledning till självcensur.

Ett hot mot rättssäkerheten är givetvis att i kampen mot terrorister (som muslims gerilla) så har lokala politiker privata arméer (milis), vars främsta syfte verkar vara att säkra makten för politikern och dennes klan. Nu har president Gloria förklarat undantagstillstånd och sagt att de skyldiga ska straffas, vilka de än är.

Nu är det upp till bevis för presidenten.