Sorgsna kommentarer av en gammal jazzordförande (SJR) (Om Leif W och Aneby Jazzklubb)

 Notering 18 febr 2022.

Så kom årets första nummer av JAZZ/OJ.

Det var inte roligt. Dels en stor artikel om att trumslagaren Leif Wennerström avlidit. Han var nog den trumslagare som jag hört oftast live, inte minst p g a att han var Bernt Rosengrens favorittrummis. Och han förekommer givetvis på en hel del skivor. Första gången var nog vid en spelning på "Gretas place" (dvs Club Artibus) i Gamla stan. Där spelades också in en del av SJR´s första skiva, "Improvisationer", som också blev Gyllene skivan. Med Bernt Rosengren och Leif Wennerström bl a. Under den aktuella tiden var jag SJR-ordförande. (SJR = Svenska Jazzriksförbundet, numera Svensk Jazz - Riksjazz). Medlem i SJR blev jag 1961, fick diverse kontakter och uppdrag (Jazz-Nytt- redaktör, informatör och sekreterare) som ledde till ordförandeskap ett par intensiva år, och sedan en avtrappning under några år.

(Under pandemitiden avled f ö Också Bosse Skoglund, en annan veteran inom trumslagarskrået. ) Något märkligt att läsa i JAZZ/OJ att Leif W avled redan den 28 april ifjol. Noterar även att förutom Leif W ägnas ytterligare fem nyligen avlidna jazzpersonligheter utförliga In Memoriam-texter i JAZZ. Därtill nämns att också ett tiotal internationella jazznamn avlidit, med bara namn och födelse- och dödsår angivna.

Sorgliga, trista nyheter.

Dels ännu en trist nyhet, som också den har en koppling till min aktiva tid i SJR. Det är att Aneby , jazzklubb tar paus under detta år, 2022. Klubben bildades 1961, och drevs av ett antal personer som var aktiva och pådrivande även i SJR och dess omvandling, och som nära samarbetande mig under 1960-talet. Aneby var dessutom "stationeringsort" för SJRs första (administrativa) kansli ett antal år, vid uppbyggnaden av SJR. En del Aneby-klubbister fortsatte dessutom även något eller några ytterligare decennier, - inte minst då vännen Göran Engström, mångårig förbundssekreterare i SJR, som också var den drivande intill slutet, i jazzklubben. Där de kvarvarande nu tar paus. Jag hoppas verkligen att nya, yngre krafter tar vid så att jazzen får liv i Aneby igen.

Pausen i år, och dess orsaker, känns sorglig för mig p g a av vad AJK betytt inte bara för Aneby, utan också för SJR och jazzen i Sverige.

Jag skulle kunna skriva mycket mera om detta, men intresserade kan finna mera både om Leif Wennerström och Aneby Jazzklubb i det precis nu utkomna numret av Jazz/OJ (som också har en lång historia - men fortfarande lever!) Gör det! Jag vill också nämna att Göran Engström inför SJRs 50års-jubileum 1998 skrev en väl genomarbetad historik, som både innefattar de första 20 åren och omvandlingen 1968 och utvecklingen till 1998 , där riktlinjer och ideér drogs upp till viss del redan före 1968 av bl a de som då tog över, och som lett till att Svensk Jazz är vad det är idag... (PS. "bl a" ska tydas som förutom styrelsen som tillträdde april 1968 så hade resonemang om SJR nya inriktning förts med t ex Anders Kling (som en kort tid var ordf), och Kurt Lindgren, basisten. DS.)

SJRs Jazzstipendier, m a a Börje Fredriksson

Riksjazzförbundet har en historia, som jag här inte ska redogöra för, men ändå försöka ge ett utsnitt ifrån den.
Från början, som kan räknas från 1948, låt oss säga det, hette det SJR och uttyddes Svenska Jazzklubbarnas Riksförbund, efter en del turbulens så, i st f att läggas ner, så ändrades namnet 1968 till Svenska JazzRiksförbundet, dvs med bibehållna initialer, SJR.  Vi stannar där betr namnet, men jag vill nämna en sak som var en viktig uppgift för SJR under några år, i sin jazzfrämjande mission: utdelandet av stipendier,  SJRs Jazzstipendier.

En notis, med länk till en inspelning på Youtube med Börje Fredriksson fick mig att gräva lite i sättningar och tidsföljd och när jag hörde honom live en gång i min ungdom (under hans korta livstid).
Jag gick då till boken "Svenska Jazzriksförbundet, Historik över SJR:s första 50 år", som utkom 1998, sammanställd av Göran Engström och utgiven av SJR.

Börje Fredriksson, SJR-stipendiat 1963

I skriften finns bland mycket annat listningar av var och när de s.k. jazzrixdagarna (årsmötena) ägt rum, vilka som spelat under de olika jazzrixdagarna - och vilka som fått SJRs jazzstipendier.

Då hittade jag snabbt att jag hörde Börje Fredriksson vid jazzrixdagen 1963 i Kolbäck. Jag minns att han i samband med detta fick stipendiet - och att han bl a hade trumslagaren Ivve Oscarsson med sig. Jag har faktiskt en minnesbild i min hjärna av både hur Börje spelade sin tenorsax och och Ivve Oscarsson spelade trummor där i Kolbäck.
Två stipendier utdelades detta år och den andre stipendiaten var trumpetaren Rolf Ekelund. Därmed ansågs rättvisa skipad mellan modernister och traditionalister. Klagomål hade framförts att stipendier "alltid" tilldelats modernister.

Det fick mig att fundera, för enl boken så anges inte att något stipendium utdelats tidigare. Och jag hade sedan gammalt en blyertsanteckning med Bosse Wärmell. Var det p g a att denne också fått ett stipendium, ja jag misstänkte det. Men VAR det så - och i så fall när? Och varför angavs det inte i boken?

Bosse Wärmell, SJR-stip

Rätt snart fick jag dock, med viss hjälp, bekräftat att Bosse Wärmell (ts) fått ett stipendium av SJR redan året före, dvs 1962. Att det sannolikt var det första som delats ut. Men att det inte delats ut vid 1962 års jazzrixdag, utan vid en spelning där Fredriksson spelade med sin grupp på jazzrestaurangen Gyllene Cirkeln i Stockholm  (enl notis i OJ).

Jag konstaterade också en del andra oklarheter i boken, men ska i detta sammanhang bara konstatera att året 1965 saknas betr uppgifter om stipendiater. Märkligt eftersom för 1966 finns uppgiften att Lars Sjösten och Jan-Gunnar Stolpe var stipendietagare.
Nå, efter genombläddring av OJ för 1965 så hittar jag en notis (ej på SJR-sidan!) om stipendiaterna för 1965, som ska ha fått sin stipendier vid jazzrixdagen i Gävle då (där jag var närvarande själv men inte har något minne av utdelningen)
Bengt Ernryd, Harry Bäcklund, Hans Carling. Jack Lidström var inte närvarande men var stipendiat, så inalles fyra stip detta år.

Troligen var 1966 sista året som SJR delade ut stipendier, i vart fall i denna form o på detta sätt.

(ska kompletteras ,,,, med frågor om ofullst musikermedverkan  på rixd )

Lasse Werner en lycklig (?) skit, med många vänner

Fick precis hem boken om Lars Werner, "Lasse Werner, En lycklig skit. Den svenska jazzens gossen Ruda", av brodern Mats Werner (Gidlunds förlag).

Hur ska jag börja? Detta är inte en recension, utan mera en redovisning av hur jag känner att ta i boken, bläddra i den och läsa några sidor. Och det är är många sidor - härligt - och massor av bilder. Och med boken (i det facila priset) följer en CD och en DVD.

Förutom att boken redan vid första anblicken ger ett gediget och genomarbetat intryck så slås jag av de härliga musiker som spelar med Lasse Werner på de spår som finns på CD-n. Nej, jag har inte hunnit lyssna på den. Den har 17 spår, varav jag nog har en del i andra versioner, men inte just dessa.

Men musikerna; det är ju i stort sett hela den unga, moderna jazzmusikergenerationen som var aktiv de år jag själv blev frälst av jazzen. "Frälst" är det uttryck som Lasse själv lär ha använt när han beskrev hur Dizzy Gillespies musik fångade honom.
Musiker som Jan Wallgren, Bernt Rosengren, Torbjörn Hultcrantz, Sune Spångberg, Börje Fredriksson, Bosse Skoglund, Bo Wärmell, Kurt Lindgren, Rune Carlsson, Idrees Sulieman, Bertil Lövgren, Göran Östling, Leif Wennerström, Jan Carlsson, Bengt Ernryd, Christer Boustedt, Gösta Wällivaara och många andra.

Jag blir varm och glad i kroppen av dessa namn, hör i mitt inre musik som jag både hört live många gånger och som jag har på otaliga LP-skivor - och på en och annan EP och CD. Men tiden är knapp och mängden skivor gör att många "äldre" skivor nu stått ospelade i skivhyllorna i alltför många år. Ibland räcker det nästan att bara ställa sig vid skivhyllorna och kolla in vad som är där - musiken finns inne i mig. Men visst, önskar att jag kunde spela om dem igen. Inte så lätt när jag får en 20-30 skivor i handen vid en snabbkoll, men möjligen hinner spela en av dem just då...

Nå, Lasse Werner var vad som kallades "modernist"  under 50- och 60-talen. Och det jag först fastnade för var nog hans skriverier i OJ. Jag började med traditionell jazz, även om jag mycket snart inte bara gillade swing utan även be-bop, budskapsjazz och annat som kallades modernt. Lasse verkade, trots sin modernitet, ändå känna till och ha förståelse för äldre jazz i högre grad än andra modernister. Samtidigt som han väckte intresse för modern jazz. För visst var han influerad av och inspirerad av en massa amerikanska musiker, som Gillespie, Parker, Monk, Bud Powell etc, men ändå var han helt unik. Både som musiker och kompositör. Och till det var han knappast den tillbakadragna musikern som satt/stod tyst på scenen. Han gjorde ofta sin musik till en happening, där vad som helst kunde hända. Och gjorde det. Musiken blev teater. Och han skrev och spelade musik till teatersammanhang. Och han var en entusiastisk organisatör och inspiratör till spridande av jazzen och för att ge musiken och musikerna fler chanser att visa upp sin musik.

Och flera, men inte alla, av hans medmusikanter hade denna utåtriktade inställning till (den moderna) jazzen, om än i varierande grad och intensitet.

Jag bodde långt från storstaden dessa år, och lärde känna musikerna främst genom radio och skivor,  men inte minst genom mitt allt intensivare jazzintresse som även innebar ett djupt engagemang i SJR, så tog jag mig till Stockholm då och då och diverse festivaler. (Liksom jag hörde en hel del livejazz under de år runt och strax före 1980) som jag arbetade i Botkyrka utanför Stockholm.) En och annan musiker kom jag lite närmare in på livet, trots min blyghet. Nej, inte Lasse Werner, men t ex Kurt Lindgren (tyvärr sedan länge bortgången som så många andra i de årgångarna) som också hade en hel del intressanta och givande synpunkter på hur SJR skulle arbeta. Dvs som ett slags allmänt "jazzfrämjande", musikerna hade ju Emanon och FSJ.

Inledningssidorna visar att Lasse Werner tycks ha haft en fin och kärleksfull uppväxt, i en välbärgad övre medelklassfamilj, där musiken fanns men knappast var det som fångade honom. Tvärtom, han avskydde lektionerna för pianotanten och att tvingas höra Tjajkovskij. Han hade planer på att bli ingenjör/tekniker. Tills han fick höra Dizzy Gillespie, och han blev frälst på den moderna jazzen. Köpte allt av Dizzy han kunde komma över och sprang på Nalen så ofta han kunde - trots att han egentligen var för ung. Övergav scoutlivet och modellplansbyggandet. Blev jazzmusiker. Och en känd och uppskattad och nydanande sådan inom den tyvärr minskande skaran av jazzlyssnare.

Så nog var han "en lycklig skit" på det sättet. Han spred glädje, musik ska ju byggas utav glädje, och av ett slag som inte bara var yta utan innehöll kvalitativa djup. Samtidigt visste, eller anande jag att det fanns mörkare moln också på hans himmel. Han kunde inte sköta spriten, var nog tidvis alkoholist  och fick diabetes, som han inte skötte om. Hade många svåra år under 80-talet, och dog alltför ung 1992. Boken redovisar tydligen dessa svår förhållanden och år också ärligt.

Nu ska jag försöka fortsätta läsningen av boken. Och vid lämpligt tillfälle även kolla in CD-n och DVD-n. Liksom kolla in även diskografin som ingår. Noterar att förutom broder Mats så skriver en mängd andra vänner och kollegor till Lasse i boken också. I  ett slags introduktion så uttrycker t ex sångerskan Monica Borrfors sin saknad efter Lasse Werner. Hon saknar hans färg, idag är det för mycket av stajlande, grönsaksätande karriärister på jazzscenen, hon saknar det milda vansinnet och det egna uttrycket som Lasse Werner hade.

Jag instämmer.

(Bilden ovan visar Lasse W till vänster och "själsfränden" Christer Boustedt till höger)

Kustbandet, tidig swing av klass

Kustbandet, känner ni till den orkestern? Fyllde 50 år i fjol. Jag fixade några konserter åt dem på det sena 60-talet. Jazzmusik i tidig swingstil. Flera av de då aktiva är fortfarande still going strong. 
Lyssnar just nu på en inspelning jag gjorde från en konsert med orkestern i februari 1968 i biblioteket i Ljusne i Hälsingland. 
På rullband och med mycket enkla mikrofoner. 

På den tiden, 60-talet och en tid till, var Gösta Hägglöf manager och fixare åt orkestern. Hägglöf var min företrädare som ordförande i Svenska Jazzriksförbunder (SJR). Publikt var det dåliga tider för jazzen i Sverige under 60-talet. Hägglöf var mera intresserad av skivor, Louis Armstrong (han var redan expert betr denne, och blev det än mera med tiden) - och Kustbandet. Så han ville mest lägga ner SJR, eller i vart fall göra det till litet skivsamlarsällskap, något som inte krävde spec mycket administrativt arbete. 
Nå, det är en annan historia. SJR fick i vart fall en nystart, har fortlevt och har sedan något år döpt om sig till Svensk Jazz. 

Glatt överraskad över att min gamla Tandbergspelare gick igång. Och att bandet inte gått av. 45 år gamla rullband kan vara sköra. Det tog tid att värma upp bandspelaren, oj så trög den var. Men väl i gång gick det bra. Till och med min anslutning till extra högtalare funkade! Ett par högtalare som var det enda som inte tjuvarna stal när de var inne i min lägenhet och tog själva stereon, plus kassetter och lite annan smått och gott. 

Med på denna konsertinspelning 1968 var bl a än idag verksamma Ola Pålson cornet och Jens "Jesse" Lindgren trombon. Kustbandets stil kan man säga var pre-swing, bl a tidig Ellington. Och det är det ännu, plus att de lagt till en del karibiska rytmer. Vilket passar utmärkt.

Bilden är dock från modern tid ;)

OJ och Lennart Åberg, väcker tankar och minnen

Trots det ofrivilliga lösbladsformatet (dålig limning) av senaste OJ (nr 5/2013) så finns där en hel del för en jazzintresserad som varit med ett tag. Att, som ledaren skriver, kultur förebygger psykisk ohälsa, det är ju en gammal sanning, som tyvärr inte de politiker som sitter på pengapungen förstått.

Den som varit jazzvän ett halvsekel eller så har givetvis många gånger stött på saxofonisten mm Lennart Åberg, som ägnas den stora intervjun i detta nummer. Samtidigt så irriteras jag av att numret innehåller flera sidor recensioner och bilder från årets upplaga av Stockholms Jazz Festival. I och för sig så har jag inget emot att den ges ett omfattande utrymme. Min irritation orsakas av att det föregående numret innehöll ytterst sparsamt med festivalbevakning. Den som ville läsa om sommarens många jazzfestivaler hänvisades till nätupplagan. På samma gång som OJ hade svårt att få ihop tillräckligt med text till föregående numret. Det hade ju bara varit att ta in en del av den text i papperstidningen som skyfflats över till nätet. För mig är Orkester-Journalen en papperstidning. Primärt och framför allt. Efter att själv ha bevistat några av jazzfestivalerna i Molde i mitten av 60-talet har det intill nu alltid varit en viktig upplevelse att läsa referat och recensioner från Molde. Och att djupt i hjärtat känna saknaden av att inte haft möjlighet att komma dit igen. Det har också alltid varit givande att läsas om festivaler - och konserter - på andra håll i landet än bara i Stockholm.

Artikeln om Lennart Åberg visar sig också vara en historia som på sätt och vis är en parallell till hur jag upplevt mitt förhållande till jazzmusiken.  Jazzfestivalen i Molde var inte starten för jazzintresset vare sig för mig eller Lennart, men en viktig och tidig inspiration. Detta under en tid som jazzen i Sverige publikt sett precis råkat i en svacka. Dock ej musikaliskt.  Den viktiga skillnaden mellan mig och Lennart Åberg (vi är nästan på året jämngamla) är att jag blev "enbart" jazzlyssnare, om än en mycket intensiv sådan, medan Lennart blev jazzmusiker. Jazzmusiker av format och alltid under utveckling.

En tidig viktig inspirationskälla var givetvis radions jazzprogram med Claes Dahlgrens jazzglimtar från USA. Småler för mig själv åt detta att sitta vid radion ständigt beredd att spela in varje jazzton som kunde strömma ur den, och att med skivspelarens hjälp utforska det mesta av jazzhistorien. Namn som Bernt Rosengren, Kurt Järnberg, Olle Helander, John Coltrane, Bosse Broberg, Miles, Gugge Hedrenius, George Russel, Emanon, Simon Brehm, TV-programmet Trumpeten, Jan Johansson, allt detta är tidsmarkörer med djup innebörd för den som var med. Vare sig man var jazzentusiast eller jazzmusiker.

En likhet kan jag också se i att Lennart Åberg inte bara spelat, utan även ägnat sig åt "kollektiva spörsmål" som ordförande i FSJ, Föreningen Sveriges Jazzmusiker. För min del har det engagemanget främst visat sig genom några år som intensivt engagerad i SJR, Svenska Jazzriksförbundet, Numera Svensk Jazz, bl a som ordförande och Jazz-Nytt-redaktör, och till och från en del jazzskrivande (konsertrecensioner mm).

Musik Vaxdax

Nostalgi, det är inte det första man tänker på i samband med saxofonisten Mats Gustafsson. Eller kanske ändå, trots att han är en utpräglat "modern" musiker, i vad som i ett flertal decennier kallats free form. Som sagt, i flera decennier. Vilket innebär att tidens flykt ger utrymme för nostalgi även betr det som ansetts som det mest moderna inom jazzmusiken.

Till yttermera visso skriver Mats Gustafsson om jazz på vinyl i Orkester-Journalen (OJ). Det ger väl om något nostalgivibbar?

Eller så kan man bara anse att musik på vinyl avlyssnas bättre på vinyl än på plastplattor i form av CD. Det menar Mats G, och jag är benägen att i mycket hålla med om detta. Om än det finns undantag, t ex så finns en massa bra musik bara  på CD - eller möjligen dessutom på 78-varvare, vars ljudkvalitet var/är högst varierande.

Nå, nu handlar detta inte om vad som är bäst i ljudteknisk mening. Detta handlar om att jag nästan bryter ihop av den härliga text som Mats G skrivit i OJ, nr 6/2012.  Jag kan bara instämma i hans text om Bengt Ernryds LP (Magnum mlp 713). Ypperligt ljud, trots att jag just nu lyssnar på en i panik inköpt "retro-anläggning" av medioker kvalitet.
Vad LPn heter? Musik, förstås! Och jag äger denna rara vinyl-LP, som tydligen gavs ut (och köptes) i mycket begränsad upplaga. Införskaffad via Kejje i Gröndal, som då var SJR-medlemmarnas inköpskälla. (SJR heter idag Svensk Jazz, men när detta hände var jag redaktör för SJR´s medlemsblad "Jazz-Nytt".)

Detta är härlig, fräsch och än idag ytterst modern (vad nu det är) jazzMUSIK. Jag hoppas  att jag skrev  en bra recension av den i Jazz-Nytt. Men hur som helst, läs Mats Gustafssons text i OJ! Ja, har du inte OJ så är det bara att börja prenumerera. Gör dig mödan att leta fram hur du bär dig åt genom att googla på internet. Det är både OJ och vinylen  Musik värda! För den som ännu har öron och sinnen öppna för god musik, den försöker hitta denna vinyl. I en eller annan form. Baksidestexten är värd besväret bara den. Ja, framsidan också, med .... ja, leta själva.

Dålig musik finns hur mycket som helst, så varför inte leta lite efter det som är bra?!
Andra tips, sånt som jag just nu lyssnar på är CD´n (!) Money Jungle med Duke Ellington och Charles Mingus. Och att via bloggen "The Wonderful World of Louis Armstrong" lyssna på "That´s My Home". Jodå, jag har originalversionen på en gammal 25-cm LP också. Men på bloggen finns några lysande alternativa versioner också.

PS. Mats Gustafssons  ex av Musik är i röd vinyl. Min är i svart vinyl, med etikett i blått mot vit bakgrund och text i silverfärg. DS.

Dom faller ifrån...

Nä, det var sorgligt att höra att Lasse Eriksson avlidit. Dessutom alldeles för ung, bara 61 år.
Jag skulle kunna hänvisa bara till bloggen Andraget, men vill lägga till några ord.
Lasse Eriksson växte upp i Piteå, 1984 blev han känd för TV-publiken med sina personliga betraktelser i Dagsedlar. Det handlade om korta avsnitt på fem minuter där han hade sällskap av hunden Hillman.
Åren 1985-1986 var han programledare för Café Luleå och 2002 lagledare i Snacka om nyheter.
Det är kanske främst som ståupp-komiker Eriksson blev känd. Han komponerade och skrev flera visor; hans mest kända visa är förmodligen Stället, en stillsam betraktelse över glesbygdsmänniskans vardagstankar.
Han nådde kanske inte samma stora publik som en del av dagens kändare stå-uppare, men hans humor var fylld av lågmält allvar och präglades av en medkänsla för den lilla människan.

Sorgligt också att nås av beskedet att en av landets mera framstående tenorsaxofonister,
Tommy Koverhult, avlidit knappt 65 år gammal. Han spelade i samma anda som Bernt Rosengren, en slags svensk Coltrane-stil. De två samarbetade även mycket under decenniernas lopp ofta tillsammans med sådana som Torbjörn Hultcrantz (bas) och Leif Wennerström (trummor). Den av SJR (Svenska jazzriksförbundet) utgivna LP:s "Improvisationer" ger goda prov på Koverhults spel och blev 1969 OJ:s Gyllene skivan. Där spelar Koverhult tillsammans med just Rosengren.

Till råga på allt har även en av Sveriges mera gedigna bluesartister/sångerskor/munspelare mm avlidit, Jenny Bohman. Hon blev bara 47 år, dödsorsak cancer. Hon var inte den som nådde speciellt långt utanför de mera renläriga bluesvännernas skara, men där var hon mycket uppskattad och fick bl a den hedersamma utmärkelsen "Janne Rosenqvists minnespris". Till yttermera visso gjorde hon utmärkta tolkningar av den franska vissångerskan Edit Piaf.

Leden glesnar.

Och nu reklam, oj

Orkester-Journalens nummer 4 för i år har utkommit. Numera kommer den 6 ggr/år efter att sedan 50-talet utkommit med 11 nr/år.

Att OJ numera är inne på sitt 84:e år betyder att den faktiskt har kvar livskraft, trots åldern.

Man kan konstatera att OJ också blivit allt mera slängd på att använda internet, inte illa av en åttiofyraåring! I pappersupplagan så ser man att gammalt och nytt blandas tämligen väl. Med en övervikt för det "moderna" i vid mening. OJ har alltid haft snygga bilder av utmärkta fotografer. Av webbsidan framgår t ex att SJR (Svenska JazzRiksförbundet) fått en ny förbundssekreterare, att Zetterlunden (till Monica Zetterlunds minne) återinvigts och att Abbey Lincoln avlidit. Detta bara som exempel på nyhetsnotiser som finns på webben.

Abbey Lincoln blev 80 år, och var en skarpt profilerad, vacker och välljudande sångerska som också lyfte fram medborgarrättsfrågorna i sina sånger och framträdanden, med nerv och utan att smickra lyssnaren. Nu måste jag plocka fram en del av hennes inspelningar från 60- och 70-talet, men även senare. Tex Freedom day.

Det är ju ingen tvekan om att jazzen blivit mycket smal vad gäller publiken, en utveckling som startade med att rocken tog över den stora publiken runt 1960. Men musikaliskt är den bredare än någonsin! Och jazzens tidiga frontfigurer (Armstrong, Ellington, Parker etc) har haft ett inflytande och påverkan på all musik som knappast kan överskattas!

Orkester-Journalen började som ett anspråkslöst blad främst för musiker, därav namnet. Upplagemässigt har det varit stora variationer och en tid var det nära att ägaren tillika redaktören skulle tvingas lägga ner tidskriften. Och - ärligt talat - den hade perioder då den inte kändes så angelägen ens för inbitna jazzvänner. Den överlevde, men senare betonades initialerna OJ starkt och det fullständiga namnet tonades ner. Det kanske kändes mossigt och icke nog lockande för att nå läsare som inte visste historien. Sedan några år lyfts det ursprungliga namnet fram igen - med ett typsnitt som minner om gamla tider.

Detta nummer lyfter förstås fram referat av ett urval av sommarens jazzfestivaler och som vanligt finns en fyllig avdelning med skivrecensioner. Live jazz liksom skivor är ju de viktiga upplevelsekällorna för varje jazzvän.

Förhoppningsvis så kan Orkester-Journalen fortsätta att locka läsare, även av yngre årgång. Det är den faktiskt värd!

Bröllopsfest och nostalgi

Ja, idag ska vi på bröllopsfest. Nej, nej, inte vår egen. Vi har varit gifta länge nu.
Dock, festen leder till bloggpaus idag.

Innan jag loggar ut ser jag att "Livbåten" i samband med en väldigt utredande och intressant bloggpost länkat både till nyare och äldre texter av mig. När jag läser den senare blir jag nästan imponerad av vad jag skrev då i nov 2008. Tyvärr har det fortfarande bäring och aktualitet. Det handlar alltså om upphovsrätt, artisters ersättningar versus alla dessa mellanhänder.

Som producent en gång i tiden av en jazzskiva, blir jag smått förskräckt av hur moderna inspelningsbudgetar ser ut. Och hur många som "ska" profitera numera. På "min tid" var det ett utpräglat ideellt jobb att se till att en jazzmusiker på toppnivå ö h t fick göra en skiva. Då såg vi till att musikerna och NCB etc fick sitt. I övrigt stod vi (SJR) för allt annat, försökte minimera kostnaderna och få det att gå runt. Det gjorde det, men med ett nödrop. Och tack vare att vi som producerade inte profiterade på musikerna (Bernt Rosengren och medmusikanter).
Och skivan blev OJ:s Gyllene skiva 1969!

20 augusti, fyrtio år efter 1968.

Idag är det den 20 augusti. För fyrtio år sedan gick sovjetiska trupper in i Tjeckoslovakien. Inte några tiotusen, utan en halv miljon man enl uppgift. Med tanks och allt. Det väcker mängder av känslor och reaktioner.
Sommaren 1968 hade jag besök av en musiker från Tjeckoslovakien.

I april 1968 blev jag vald till ordförande för Svenska Jazzriksförbundet, SJR. Det blev en period av hårt, engagerat, ideellt arbete för den musikform, vars publik till stora delar börjat överge den till förmån för rockmusiken. Det konstnärliga erkännandet hade inte heller kommit riktigt ännu. Det var en av de saker vi i den nya styrelsen fick ta itu med.

Att det var s.k. majrevolt i Paris med studenter på gatorna, det visste vi, men åtminstone jag hade så mycket att göra med SJR och dess återuppbyggnad att jag inte hade mycket tid att då reflektera över detta. Innan jag blev ordförande i SJR hade jag under ett par år varit redaktör för förbundets tidskrift, Jazz-Nytt från SJR. I den egenskapen hade jag kommit i kontakt med en jazzintresserad ung man från Tjeckoslovakien. Han var musiklärare och tänkte komma till Sverige den sommaren.

Jag var då en ung man, och hade visserligen ett ”civilt” jobb bredvid det ideella arbetet med SJR, men jag bodde bara i en enrumslägenhet. Så min vän Ruda bodde, mesta tiden, hos en familj i närheten som han också blivit bekant med. De hade ett par ungdomar i vår ålder och jag fixade så att Ruda och de ungdomarna, som också var musiker, fick göra en konsert på biblioteket. Därigenom fick han lite pengar att röra sig med också.

Nå, efter en tid måste han återvända till Tjeckoslovakien, där väntade ju hans kommande brud också.

I Tjeckoslovakien hade det en tid pågått en försiktig liberalisering av det tidigare så hårda kommunistiska väldet. Men det ledde till spänningar mellan Moskva och de reformvänliga ledarna i Prag. Och den 20 augusti så brakade den sovjetiska militärapparaten med full kraft in i Tjeckoslovakien. Jag minns hur jag nåddes av nyheterna i radion på mitt kontor, och jag kunde knappt hålla tillbaka gråten. Naturligtvis så förstärktes känslorna av vetskapen om att min vän nu var tillbaka i sitt hemland. Det var ett så våldsamt bevis på det omänskliga i kommunismens ansikte och det ryska behovet att dominera sina grannar.

Olof Palme tog bladet från munnen och fördömde kraftigt detta maktövergrepp som stora Sovjet gjorde på lilla Tjeckoslovakien. Men när fp-ledaren Sven Wedén också kritiserade Sovjet, då tog statsminister Tage Erlander chansen att misstänkliggöra Wedén å det grövsta. Det blev en valrörelse med många fula grepp från sossarna. Erlander visade här sin sämsta sida, men han såg inrikespolitiska poäng att vinna med att betona neutralitet och undfallenhet mot Sovjet.

Det var dessutom obehövligt. I orostider tenderar ju väljarna att stödja sittande regering. ”Man vet vad man har, men inte vad man får.”

Tjeckerna fick lida länge än under sovjetväldet. Ja, till och med ockupationen tog tid att avveckla. Och fp fick en smäll i valet.

Det är svårt att inte se parallellerna till den ryska invationen av Georgien, som nyss ägt rum. Visserligen är det inte kommunismen som regerar dagens Ryssland, men de ryska stormakts-drömmarna finns kvar, inte minst hos Putin. Dock känns det märkligt att ryska generaler liksom deras utrikesminister kallar sina styrkor för fredsbevarande. Det är ett exempel på nyspråk i Orwells efterföljd.