Har skrivit några gånger nyligen om privatkopieringsersättningen.
Bland annat här:
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2009/02/vem-tar-pengarna.html
och här:
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2009/02/paminnelse-de-far-redan-rundligt-betalt.html
I mitt senaste inlägg nämnde jag att jag inte visste hur de politiska ungdomsförbunden ställer sig till frågan om denna märkliga ersättning/skatt.
Skickade också ett mail till Frida Johansson-Metso, Luf:s ordförande.
Och hon svarade just enl följande:
"Hej,
LUF har egentligen ingen uttalad åsikt ifrågan, men eftersom vi inte anser att
privat kopiering ska begränsas alls, och avgiften du frågar om är ett trubbigt
verktyg för vilka som sedan får ersättning, och dessutom bygger på tanken om
korporativistiska lösningar, ställer vi oss mycket negativa till den typen av
avgifter."
Vilket härmed med glädje noteras.
Har också gjort ett litet försök att kolla cuf:s åsikt, men inte sett något svar än.
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
18 februari 2009
16 februari 2009
Var det bättre förr?
I en kommentar undras om det finns något ungdomsförbund som arbetar emot privatkopieringsersättningen (PKE, "kassettskatten"). Svaret är att jag inte vet det. Om de gör det så har det inte nått ut till en större allmänhet.
Med anledning av Pirate Bay-debatten så undras också om vi hade bättre politiker förr. Ja, kanske det. I vart fall tror jag att för några decennier tillbaka sedan var den ideologiska medvetenheten större i partiledningarna, likaså bland vanliga riksdagsledamöter och andra aktiva strax under den absoluta toppen. Det var inte bara makthungern som styrde. Därför lät man sig inte styras av partipiskan i samma mån som idag.
Partierna var dessutom större, hade fler medlemmar som kunde diskutera annat än nästa kommunala mötes dagordning. Alla satt nämligen inte i olika nämnder och styrelser även om uppdragen då var mångdubbelt fler än idag. Idag är det få medlemmar och en tystad intern debatt. Partiledningarna har tagit över och styr med hjälp av spin-doctors.
Att vara lobbyist har blivit lönsamt, och de trycker på politikerna mer än någonsin.
Apropå om det var bättre förr, den evige ungmoderaten Anders Björck har sagt ifrån betr FRA. Björck har alltid agerat som en yngling, som slänger ur sig mer eller mindre genomtänkta uttalanden, kom tidigt in i riksdagen, blev så småningom försvarsminister och hutade som KU-ordförande åt Carl Lidbom (s), känd för sina "lidbommarlagar". Nu sedan flera år landshövding i Uppsala med ytterst konservativ framtoning som majestätisk slottsherre.
När han nu protesterar emot FRA-historien genom att avgå som ordförande för FUN, försvarets underrättelsenämnd, anger han flera skäl. Han menar att FRA-lagarna (version 2.0? eller?) med dess olika "kontrollinstanser" blir ineffektiva, dyra och integritetskränkande. Jag har en liten misstanke att han också känner sig sårad att han tydligen inte skulle få förnyat förtroende som ordförande i FUN.
Nå, hur som helst är det bra att han protesterar, även om jag undrar varför han inte gjort det tidigare!
Att FRA-lagarna i sin senaste (och kommande?) utformning inte verkar vara några under av effektivitet ens ur underrättelsesynpunkt är väl snarast ett understatement.
Att den tilltänkta uppbyggnaden blir oerhört dyr är ingen nyhet, men förtjänar ju att än en gång påpekas.
Att det lapptäcke med olika "integritetsskydd" som FRA (2.0) ska bestå av inte ger ett integritetsskydd är också en gammal nyhet som bevisar att lagarna är feltänkta från start. Men det är bra det sägs igen, av en person som varit med ett tag.
Alltså, Anders Björck har än en gång trätt fram och tyckt till, och det har han gjort i en viktig fråga. Heders för det, Anders!
Jag vet inte om det var bättre förr, men då fanns ändå fler som vågade säga ifrån när det gällde integritet och mänskliga, demokratiska rättigheter. Och det var ju inte illa.
Med anledning av Pirate Bay-debatten så undras också om vi hade bättre politiker förr. Ja, kanske det. I vart fall tror jag att för några decennier tillbaka sedan var den ideologiska medvetenheten större i partiledningarna, likaså bland vanliga riksdagsledamöter och andra aktiva strax under den absoluta toppen. Det var inte bara makthungern som styrde. Därför lät man sig inte styras av partipiskan i samma mån som idag.
Partierna var dessutom större, hade fler medlemmar som kunde diskutera annat än nästa kommunala mötes dagordning. Alla satt nämligen inte i olika nämnder och styrelser även om uppdragen då var mångdubbelt fler än idag. Idag är det få medlemmar och en tystad intern debatt. Partiledningarna har tagit över och styr med hjälp av spin-doctors.
Att vara lobbyist har blivit lönsamt, och de trycker på politikerna mer än någonsin.
Apropå om det var bättre förr, den evige ungmoderaten Anders Björck har sagt ifrån betr FRA. Björck har alltid agerat som en yngling, som slänger ur sig mer eller mindre genomtänkta uttalanden, kom tidigt in i riksdagen, blev så småningom försvarsminister och hutade som KU-ordförande åt Carl Lidbom (s), känd för sina "lidbommarlagar". Nu sedan flera år landshövding i Uppsala med ytterst konservativ framtoning som majestätisk slottsherre.
När han nu protesterar emot FRA-historien genom att avgå som ordförande för FUN, försvarets underrättelsenämnd, anger han flera skäl. Han menar att FRA-lagarna (version 2.0? eller?) med dess olika "kontrollinstanser" blir ineffektiva, dyra och integritetskränkande. Jag har en liten misstanke att han också känner sig sårad att han tydligen inte skulle få förnyat förtroende som ordförande i FUN.
Nå, hur som helst är det bra att han protesterar, även om jag undrar varför han inte gjort det tidigare!
Att FRA-lagarna i sin senaste (och kommande?) utformning inte verkar vara några under av effektivitet ens ur underrättelsesynpunkt är väl snarast ett understatement.
Att den tilltänkta uppbyggnaden blir oerhört dyr är ingen nyhet, men förtjänar ju att än en gång påpekas.
Att det lapptäcke med olika "integritetsskydd" som FRA (2.0) ska bestå av inte ger ett integritetsskydd är också en gammal nyhet som bevisar att lagarna är feltänkta från start. Men det är bra det sägs igen, av en person som varit med ett tag.
Alltså, Anders Björck har än en gång trätt fram och tyckt till, och det har han gjort i en viktig fråga. Heders för det, Anders!
Jag vet inte om det var bättre förr, men då fanns ändå fler som vågade säga ifrån när det gällde integritet och mänskliga, demokratiska rättigheter. Och det var ju inte illa.
15 februari 2009
Vem tar pengarna?
Jag följer inte PB-rättegången i alla turer. Häromkvällen visade Aktuellt ett inslag som gjorde mig beklämd, en mycket subjektiv presentation av orsakerna till rättegången och ett långt inslag med upphovsrättsindustrins advokat. Det var juristsnack som balanserande på gränsen till hånfullhet. Och en intervju med en tjej från Piratbyrån, som inte lyckades speciellt bra. Slängigt, otydligt och gav ett nonchalant intryck.
Jag har för mig att rättegången ska handla om huruvida Pirate Bay har gjort något olagligt - eller inte - när de fungerar som en anslagstavla för de som är intresserade att ladda ner eller byta filer.
Men diskussionen handlar, liksom betr IPRED, mest om anklagelsen att det är att stjäla om man laddar ner musik eller film, som finns tillgänglig på nätet. Upphovsrättsindustrin (Stim, Ifpi etc) gråter krokodiltårar över hur mycket inkomster som de stackars artisterna förlorar när någon laddar ner en låt eller två.
Och en mindre grupp artister fungerar som industrins megafoner.
Som jag skrev i föregående inlägg liksom redan ifjol:
( http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/11/privatkopieringsersttning-allts-de-fr.html ) så får upphovsrättsinnehavarna i vart fall indirekt rundliga ersättningar, den sk privatkopieringsersättningen.
Nu har bl a Scaber Nestor ånyo visat siffror (och länkar) som än en gång visar att det inte är några småsummor det är frågan om.
Samtidigt vet vi att i många fall så leder en nerladdning till att personen som gjort denna antingen går och köper den aktuella CDn eller DVDn, eller tankar hem den via någon betaltjänst på internet. Vi vet också att många musiker lägger upp musik för fri nerladdning, eftersom de ser det som en möjlighet att bli kända för att få spelningar.
Vi vet också att mediaindustrin säljer mer än någonsin men att för främst musiker är konserter den stora inkomstkällan, skivorna betraktar de som reklam.
Nå, Copyswede är en organisation som inkasserar och fördelar uphovsrättsersättningar. I vart fall beskriver de sig själva så. Utan att här gå in i sifferexcersis (den som vill kan själv försöka tränga in i deras redovisning, länk t ex: http://www.copyswede.se/files/hTPPvQQV.pdf ) så vill jag bara peka på några saker.
1) Copyswedes intäkter har ökat dramatiskt under redovisade år!
2) Privatkopieringsersättningen står för den största delen av intänkterna!
3) Copyswede anger att ersättningen i möjligaste mån fördelas individuellt
till rättighetshavarna!
Mina frågor blir då.
Intäkternas ökning pekar knappast på att det är magra tider för upphovsrättsinnehavarna. Varför då denna klagan över uteblivna intäkter, som många menar är högst fiktiva?
Privatkopieringsersättningen är ett slags skatt. En ersättning som varje konsument betalar när man köper lagringsmedia. (Tidigare kallad kassettskatt)
Lagringsmedia kan användas till mycket annat än att lagra musik eller film på. I själva verket används de i mycket liten utsträckning för sådan lagring. I mitt och många andras fall inte alls, men skatten betalar vi ändå.
Hur kan upphovsrättsindustrin med någon trovärdighet påstå att ersättningen är för låg mot den bakgrunden?
Hur i allsin dag kan Copyswede säga att de fördelar ersättningarna individuellt?
Det verkar vara ren bluff, eftersom den övervägande delen av intäkterna kommer från den helt generella privatkopieringsersättningen. Hur kan de härleda vilken artist eller musiker som ska ha pengar för att vi köper inspelningsbara CD/DVD och hårddiskar?
Och dessutom är vi ju många som inte laddar ner musik el film ("olagligt").
Till råga på allt får vi ju mängder av vittnesmål från musiker, artister och författare, som säger att de inte får några ersättningar alls från Copyswede (eller annan "förmedlande" part i upphovsrättsindustrin), eller i vart fall mycket litet och att avgifterna de själva betalar till industrin är högre än det de får tillbaka.
Vart tar pengarna vägen? Copyswede redovisar tämligen låga administrationskostnader, men då det i hög grad borde vara datoriserade rutiner kunde de möjligen vara lägre. Var tar då pengarna vägen? Försvinner de hos andra inblandade, hos STIM, hos Ifpi eller var? Varför når de inte musiker och artister annat än i ett sådant fåtal att det verkar vara rena undantagen?
Är allt detta tal om stöld från svältande artister i själva verket ett sätt för de internationella skiv- och filmbolagen och upphovsrättsindustrin att blanda bort korten? Varför når inte de pengar vi alla betalar fram till konstnärerna? Vart tar de vägen?
Jag har för mig att rättegången ska handla om huruvida Pirate Bay har gjort något olagligt - eller inte - när de fungerar som en anslagstavla för de som är intresserade att ladda ner eller byta filer.
Men diskussionen handlar, liksom betr IPRED, mest om anklagelsen att det är att stjäla om man laddar ner musik eller film, som finns tillgänglig på nätet. Upphovsrättsindustrin (Stim, Ifpi etc) gråter krokodiltårar över hur mycket inkomster som de stackars artisterna förlorar när någon laddar ner en låt eller två.
Och en mindre grupp artister fungerar som industrins megafoner.
Som jag skrev i föregående inlägg liksom redan ifjol:
( http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/11/privatkopieringsersttning-allts-de-fr.html ) så får upphovsrättsinnehavarna i vart fall indirekt rundliga ersättningar, den sk privatkopieringsersättningen.
Nu har bl a Scaber Nestor ånyo visat siffror (och länkar) som än en gång visar att det inte är några småsummor det är frågan om.
Samtidigt vet vi att i många fall så leder en nerladdning till att personen som gjort denna antingen går och köper den aktuella CDn eller DVDn, eller tankar hem den via någon betaltjänst på internet. Vi vet också att många musiker lägger upp musik för fri nerladdning, eftersom de ser det som en möjlighet att bli kända för att få spelningar.
Vi vet också att mediaindustrin säljer mer än någonsin men att för främst musiker är konserter den stora inkomstkällan, skivorna betraktar de som reklam.
Nå, Copyswede är en organisation som inkasserar och fördelar uphovsrättsersättningar. I vart fall beskriver de sig själva så. Utan att här gå in i sifferexcersis (den som vill kan själv försöka tränga in i deras redovisning, länk t ex: http://www.copyswede.se/files/hTPPvQQV.pdf ) så vill jag bara peka på några saker.
1) Copyswedes intäkter har ökat dramatiskt under redovisade år!
2) Privatkopieringsersättningen står för den största delen av intänkterna!
3) Copyswede anger att ersättningen i möjligaste mån fördelas individuellt
till rättighetshavarna!
Mina frågor blir då.
Intäkternas ökning pekar knappast på att det är magra tider för upphovsrättsinnehavarna. Varför då denna klagan över uteblivna intäkter, som många menar är högst fiktiva?
Privatkopieringsersättningen är ett slags skatt. En ersättning som varje konsument betalar när man köper lagringsmedia. (Tidigare kallad kassettskatt)
Lagringsmedia kan användas till mycket annat än att lagra musik eller film på. I själva verket används de i mycket liten utsträckning för sådan lagring. I mitt och många andras fall inte alls, men skatten betalar vi ändå.
Hur kan upphovsrättsindustrin med någon trovärdighet påstå att ersättningen är för låg mot den bakgrunden?
Hur i allsin dag kan Copyswede säga att de fördelar ersättningarna individuellt?
Det verkar vara ren bluff, eftersom den övervägande delen av intäkterna kommer från den helt generella privatkopieringsersättningen. Hur kan de härleda vilken artist eller musiker som ska ha pengar för att vi köper inspelningsbara CD/DVD och hårddiskar?
Och dessutom är vi ju många som inte laddar ner musik el film ("olagligt").
Till råga på allt får vi ju mängder av vittnesmål från musiker, artister och författare, som säger att de inte får några ersättningar alls från Copyswede (eller annan "förmedlande" part i upphovsrättsindustrin), eller i vart fall mycket litet och att avgifterna de själva betalar till industrin är högre än det de får tillbaka.
Vart tar pengarna vägen? Copyswede redovisar tämligen låga administrationskostnader, men då det i hög grad borde vara datoriserade rutiner kunde de möjligen vara lägre. Var tar då pengarna vägen? Försvinner de hos andra inblandade, hos STIM, hos Ifpi eller var? Varför når de inte musiker och artister annat än i ett sådant fåtal att det verkar vara rena undantagen?
Är allt detta tal om stöld från svältande artister i själva verket ett sätt för de internationella skiv- och filmbolagen och upphovsrättsindustrin att blanda bort korten? Varför når inte de pengar vi alla betalar fram till konstnärerna? Vart tar de vägen?
14 februari 2009
Påminnelse, de får redan rundligt betalt
Scaber Nestor har på sin blogg kollat upp de senaste uppgifterna om privatkopieringsersättningen. Den avgift vi alla betalar när vi köper lagringsmedia, och som är efterföljaren till det som ursprungligen kallades kassettskatten.
Jag skrev om detta redan i höstas, se nedanstående länkar. Har inte haft tid att kolla Scabers tolkning av Copyswedes rapport för 2008, men det kan ju den som är intresserade själv göra. För övrigt ligger det ju helt i linje med vad som framkom i november redan. Bara med den skillnaden att det rör sig om ännu mera pengar...
Märkligt är att denna kunskap inte nått ut till alla, men det är förståeligt att upphovsrättsindustrin inte själv vill visa för allmänheten att vi redan betalt. Mycket vill ha mer.
Jag ger här ett par länkar till vad jag skrev då. Vid en snabbkoll verkar det fortfarande ha bäring, tyvärr.
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/11/privatkopieringsersttning-allts-de-fr.html
och
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/11/ska-inte-ungarna-lra-sig-att-betala-fr.html
Denna senare bloggpost är en genomgång av Ipred och Ipredkramarnas argument, och vad jag anser om dem...
Uppenbarligen finns det anledning att påminna om sakernas tillstånd än en gång.
Jag skrev om detta redan i höstas, se nedanstående länkar. Har inte haft tid att kolla Scabers tolkning av Copyswedes rapport för 2008, men det kan ju den som är intresserade själv göra. För övrigt ligger det ju helt i linje med vad som framkom i november redan. Bara med den skillnaden att det rör sig om ännu mera pengar...
Märkligt är att denna kunskap inte nått ut till alla, men det är förståeligt att upphovsrättsindustrin inte själv vill visa för allmänheten att vi redan betalt. Mycket vill ha mer.
Jag ger här ett par länkar till vad jag skrev då. Vid en snabbkoll verkar det fortfarande ha bäring, tyvärr.
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/11/privatkopieringsersttning-allts-de-fr.html
och
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/11/ska-inte-ungarna-lra-sig-att-betala-fr.html
Denna senare bloggpost är en genomgång av Ipred och Ipredkramarnas argument, och vad jag anser om dem...
Uppenbarligen finns det anledning att påminna om sakernas tillstånd än en gång.
Stuprör och överblick
I kölvattnet på de sju sossarnas motion om moratorium för integritetskränkande lagar är det ett par tankar som poppar upp hos mig.
En har Anders Widén hunnit inte bara tänka utan även skriva om.
http://djingis.blogspot.com/2009/02/varlden-ligger-50-ar-fore-riksdagen.html
Det handlar om stuprören. Detta att politiken och politikerna har skygglappar p g a att de har sina viktiga men ändå avgränsade områden att "ta hand om". De blir mer eller mindre experter på "små" områden. Och av gammal vana så lämnas ärenden till de utskott (liknande) som tidigare fått dem. Även om situationen idag är en annan än för femtio år sedan.
(Kul illustration med en bild på Gunnar Heckscher, en m-ledare som var så mycket före sin tid att han fick sparken av sitt parti.)
Ytterst få politiker har till uppgift att se helheten, ha ett helikopterperspektiv. Och än färre har förmågan att göra det.
Det andra är närbesläktat. I vart fall i dagens läge. Då tänker jag på den motion om en Integritetsbalk som Camilla Lindberg la i riksdagen i höstas. Jag vet inte vad som hänt den - om något hänt.
Däremot vet jag att det är/var en viktig motion. Jag diskuterade lite med Johan Westerholm om den, och vi såg rätt lika på saken. Integritetsfrågorna hamnar idag på fel ställe och överblicken saknas. En integritetsbalk skulle tvinga fram att i vart fall de frågorna sågs ur ett vidare perspektiv än de gamla stuprörens.
Vi översvämmas nu av en mängd märkliga lagar och lagförslag, i Sverige och i EU, så det knappt går att hänga med. Därför är ett moratorium, ett stopp, betr detta flöde så viktigt.
Men kommande steg, om motionen kan få genomslag inte bara i s utan även i andra partier och i riksdagen, det är t ex
a) en integritetsbalk
b) en fristående författningsdomstol
c) sen kommer en massa annat givetvis, som får tas steg för steg, som att avskaffa felaktiga lagar (FRA mm), stifta lagar som SKYDDAR integritet, rättssäkerhet med mera.
En har Anders Widén hunnit inte bara tänka utan även skriva om.
http://djingis.blogspot.com/2009/02/varlden-ligger-50-ar-fore-riksdagen.html
Det handlar om stuprören. Detta att politiken och politikerna har skygglappar p g a att de har sina viktiga men ändå avgränsade områden att "ta hand om". De blir mer eller mindre experter på "små" områden. Och av gammal vana så lämnas ärenden till de utskott (liknande) som tidigare fått dem. Även om situationen idag är en annan än för femtio år sedan.
(Kul illustration med en bild på Gunnar Heckscher, en m-ledare som var så mycket före sin tid att han fick sparken av sitt parti.)
Ytterst få politiker har till uppgift att se helheten, ha ett helikopterperspektiv. Och än färre har förmågan att göra det.
Det andra är närbesläktat. I vart fall i dagens läge. Då tänker jag på den motion om en Integritetsbalk som Camilla Lindberg la i riksdagen i höstas. Jag vet inte vad som hänt den - om något hänt.
Däremot vet jag att det är/var en viktig motion. Jag diskuterade lite med Johan Westerholm om den, och vi såg rätt lika på saken. Integritetsfrågorna hamnar idag på fel ställe och överblicken saknas. En integritetsbalk skulle tvinga fram att i vart fall de frågorna sågs ur ett vidare perspektiv än de gamla stuprörens.
Vi översvämmas nu av en mängd märkliga lagar och lagförslag, i Sverige och i EU, så det knappt går att hänga med. Därför är ett moratorium, ett stopp, betr detta flöde så viktigt.
Men kommande steg, om motionen kan få genomslag inte bara i s utan även i andra partier och i riksdagen, det är t ex
a) en integritetsbalk
b) en fristående författningsdomstol
c) sen kommer en massa annat givetvis, som får tas steg för steg, som att avskaffa felaktiga lagar (FRA mm), stifta lagar som SKYDDAR integritet, rättssäkerhet med mera.
Förlängd upphovsrätt på g inom EU (1.01)
Såg detta hos HAX.
"EU-Kommissionens förslag om förlängning av upphovsrätten från 50 till 95 år seglade nu i veckan rakt igenom Europaparlamentets rättsliga utskott – utan någon som helst förändring eller invändning."
Rättsliga utskottet alltså, inte parlamentet. Men illa nog ändå.
I kommentarerna ser jag att Eriks Josefsson (v) hoppas på Olle Schmidt (fp) i parlamentet.
Olle har en nystartad blogg, kolla gärna in den och kommentera eller skriv direkt till honom om detta. Förlängd upphovsrätt...
http://schmidtblogg.blogspot.com/
Samtidigt noterar jag med glädje detta ytterligare tecken på att när det gäller denna typ av frågor så är det samarbete över partigränser som gäller.
Ett annat tecken var ju när nämnde Erik skrev om liknade frågor (datalagringsdirektivet) tillsammans med Camilla Lindberg (fp).
http://www.expressen.se/debatt/1.1433917/lat-hederligt-folk-fortsatta-tala-fritt
Texten finns också på Camillas hemsida.
För övrigt anser jag att FRA-lagarna skall avskaffas.
Ett tillägg. Läs också detta, såg det just efter det jag pingat denna bloggpost.
Det handlar om den förlängda upphovsrätten, som är på gång inom EU, om vi inte samarbetar.
http://patrikohman.blogspot.com/2009/02/upphovsrattsmaffian.html
"EU-Kommissionens förslag om förlängning av upphovsrätten från 50 till 95 år seglade nu i veckan rakt igenom Europaparlamentets rättsliga utskott – utan någon som helst förändring eller invändning."
Rättsliga utskottet alltså, inte parlamentet. Men illa nog ändå.
I kommentarerna ser jag att Eriks Josefsson (v) hoppas på Olle Schmidt (fp) i parlamentet.
Olle har en nystartad blogg, kolla gärna in den och kommentera eller skriv direkt till honom om detta. Förlängd upphovsrätt...
http://schmidtblogg.blogspot.com/
Samtidigt noterar jag med glädje detta ytterligare tecken på att när det gäller denna typ av frågor så är det samarbete över partigränser som gäller.
Ett annat tecken var ju när nämnde Erik skrev om liknade frågor (datalagringsdirektivet) tillsammans med Camilla Lindberg (fp).
http://www.expressen.se/debatt/1.1433917/lat-hederligt-folk-fortsatta-tala-fritt
Texten finns också på Camillas hemsida.
För övrigt anser jag att FRA-lagarna skall avskaffas.
Ett tillägg. Läs också detta, såg det just efter det jag pingat denna bloggpost.
Det handlar om den förlängda upphovsrätten, som är på gång inom EU, om vi inte samarbetar.
http://patrikohman.blogspot.com/2009/02/upphovsrattsmaffian.html
12 februari 2009
S-motion utan upphovsrättsnoja! (1.01)
Efter en seg morgon får jag äntligen en chans att öppna datorn, och där ligger den: Den efterlängtade integritetsmotionen till sosse-kongressen i höst! Den motion som några av mina bloggarkollegor slitit med en tid.
Och den är bra! Visserligen, som Johan "Mitt i steget" Westerholm skriver, bara ett första steg. Men i helt rätt riktning. (Känner mig också smickrad av att någon av undertecknarna vid något tillfälle skrev att den var inspirerad av mitt skrivande och tänkande.)
Kärnan i motionen är detta, jag citerar:
"Vi vill att socialdemokratiska partiet sätter ner foten och verkar för ett moratorium, ett stopp för vidare ratificeringar eller godkännande av lagar som innebär intrång i oskyldigas privata sfär intill dess att samhället utvecklat eller återupprättat den process som erfordras för att säkerställa
• Transparens i den demokratiska processen
• Respekt för de parlamentariska institutionerna
• Medborgardialog och förankring samt legitimering av lagar genom folkbildning"
Om motionen får en seriös behandling och bifall av sosse-kongressen bör den rimligen få visst medialt genomslag också.
Jag kan erkänna att om (s) leddes av personer som motionsskrivarna skulle jag inte känna några större farhågor för landets framtid om (s) tog över efter alliansen. I vart fall vad gäller integritetsfrågorna och närbesläktade viktiga demokratifrågor.
Det jag nu gärna önskar är att några fler partier behandlade samma fråga, dvs att likartade motioner skrivs av demokratiförkämpar också inom övriga partier till deras kommande partikongresser och landsmöten.
Jag ser inga ideologiska hinder för något riksdagsparti att anamma motionen.
Möjligen får de stryka Branting-citatet och hitta ett liknande från den egna fållan.
Problemet är förstås att det är ideologierna som partierna tappat i det vardagliga tröskandet.
Men, alltså, ni som är medlemmar i andra partier gå nu och skriv av motionen, anpassa den i den mån det behövs till ert parti, och lämna in den till ert partis närmaste kongress.
Jag tror mig veta att de som ligger bakom motionen inte har det minsta emot att den lanseras även inom andra partier!
Ingen copyright eller upphovsrättsnoja där inte!
De som arbetat fram motionen och skrivit under den är dessa hedervärda personer.
Ann-Catrin Brockman, S-bloggare gör det tillsammans
Erik Laakso, Sossar mot storebror
Johan Westerholm, Ett första steg att göra om och göra rätt
Thomas Hartman, Dags för ett integritetsmoratorium
Ulllis Sandberg, Integritetskränkande politik - gör om gör rätt
Anders Widén, Det handlar om vilket samhälle vi vill leva i
Kristian Krassman, In Your Face
Uppdatering.
Motionen redovisas och diskuteras nu på flera bloggar. Så t ex på MinaModerataKarameller, där jag också gjort flera kommentarer. Likaså finns kommentarer till denna bloggpost.
Och den är bra! Visserligen, som Johan "Mitt i steget" Westerholm skriver, bara ett första steg. Men i helt rätt riktning. (Känner mig också smickrad av att någon av undertecknarna vid något tillfälle skrev att den var inspirerad av mitt skrivande och tänkande.)
Kärnan i motionen är detta, jag citerar:
"Vi vill att socialdemokratiska partiet sätter ner foten och verkar för ett moratorium, ett stopp för vidare ratificeringar eller godkännande av lagar som innebär intrång i oskyldigas privata sfär intill dess att samhället utvecklat eller återupprättat den process som erfordras för att säkerställa
• Transparens i den demokratiska processen
• Respekt för de parlamentariska institutionerna
• Medborgardialog och förankring samt legitimering av lagar genom folkbildning"
Om motionen får en seriös behandling och bifall av sosse-kongressen bör den rimligen få visst medialt genomslag också.
Jag kan erkänna att om (s) leddes av personer som motionsskrivarna skulle jag inte känna några större farhågor för landets framtid om (s) tog över efter alliansen. I vart fall vad gäller integritetsfrågorna och närbesläktade viktiga demokratifrågor.
Det jag nu gärna önskar är att några fler partier behandlade samma fråga, dvs att likartade motioner skrivs av demokratiförkämpar också inom övriga partier till deras kommande partikongresser och landsmöten.
Jag ser inga ideologiska hinder för något riksdagsparti att anamma motionen.
Möjligen får de stryka Branting-citatet och hitta ett liknande från den egna fållan.
Problemet är förstås att det är ideologierna som partierna tappat i det vardagliga tröskandet.
Men, alltså, ni som är medlemmar i andra partier gå nu och skriv av motionen, anpassa den i den mån det behövs till ert parti, och lämna in den till ert partis närmaste kongress.
Jag tror mig veta att de som ligger bakom motionen inte har det minsta emot att den lanseras även inom andra partier!
Ingen copyright eller upphovsrättsnoja där inte!
De som arbetat fram motionen och skrivit under den är dessa hedervärda personer.
Ann-Catrin Brockman, S-bloggare gör det tillsammans
Erik Laakso, Sossar mot storebror
Johan Westerholm, Ett första steg att göra om och göra rätt
Thomas Hartman, Dags för ett integritetsmoratorium
Ulllis Sandberg, Integritetskränkande politik - gör om gör rätt
Anders Widén, Det handlar om vilket samhälle vi vill leva i
Kristian Krassman, In Your Face
Uppdatering.
Motionen redovisas och diskuteras nu på flera bloggar. Så t ex på MinaModerataKarameller, där jag också gjort flera kommentarer. Likaså finns kommentarer till denna bloggpost.
11 februari 2009
A-kassereglerna är ett hot mot brandskyddet
Man undrar hur genomtänkta regeringens beslut är. Jag menar, även om de anser sig ha "ideologiska skäl" till att göra livet extra svårt för många människor (men, vad är det för ideologi?), så borde praktiska konsekvenser ändå ha utretts och analyserats i förväg.
Kan det verkligen vara meningen att A-kassereglerna skall vara en fara för brandskyddet? Det är ju en konsekvens av reglerna för "deltidssysselsatta", t ex deltidsbrandmän. Samma regler gör det dessutom snart sagt omöjligt för en arbetslös person som kan och vill ta ett "påhugg" på någon dag då och då under arbetslösheten. För då blir personen betraktas som deltidsarbetslös och hamnar snabbt utanför ersättningsreglerna.
Är det inte bra att folk försöker ta de jobb som finns? Ska de straffas ut ur A-kassan för det? Vad är det för parodi på "arbetslinjen"?
Ett annat exempel. Försäkringskassan hinner inte med att betala ut ersättningarna. Men varför då? Läser nu att de nya reglerna för intyg vid vård av sjukt barn har medfört en sådan byråkrati att ca hälften av ansökningarna måste skickas tillbaka, då de inte är kompletta. En onödig regel, som dessutom är svårtolkad för alla inblandade verkar det.
Och inte har den förväntade minskningen av vård av sjukt barn inträffat heller. Märkligt, för regeringen trodde ju att där fanns ett utbrett fusk. Enda resultatet är förseningar och onödig byråkrati.
Kan det verkligen vara meningen att A-kassereglerna skall vara en fara för brandskyddet? Det är ju en konsekvens av reglerna för "deltidssysselsatta", t ex deltidsbrandmän. Samma regler gör det dessutom snart sagt omöjligt för en arbetslös person som kan och vill ta ett "påhugg" på någon dag då och då under arbetslösheten. För då blir personen betraktas som deltidsarbetslös och hamnar snabbt utanför ersättningsreglerna.
Är det inte bra att folk försöker ta de jobb som finns? Ska de straffas ut ur A-kassan för det? Vad är det för parodi på "arbetslinjen"?
Ett annat exempel. Försäkringskassan hinner inte med att betala ut ersättningarna. Men varför då? Läser nu att de nya reglerna för intyg vid vård av sjukt barn har medfört en sådan byråkrati att ca hälften av ansökningarna måste skickas tillbaka, då de inte är kompletta. En onödig regel, som dessutom är svårtolkad för alla inblandade verkar det.
Och inte har den förväntade minskningen av vård av sjukt barn inträffat heller. Märkligt, för regeringen trodde ju att där fanns ett utbrett fusk. Enda resultatet är förseningar och onödig byråkrati.
Gud i politiken
Skrev nyss ett inlägg om faran i att blanda ihop politik och religion. Dagens debatt är ju bara en bekräftelse på detta. Dvs den där kd-kvinnan Else-Marie Lindgren, som vill att (ateisten)Fredrik Reinfeldt som statsminister ska avsluta sina tal med "Gud välsigne Sverige".
Ett sådant synnerligen osvenskt tillägg till statsministerns tal skulle kännas mycket märkligt. Som sag, Reinfeldt är (såvitt han inte ändrat sig av någon outgrundlig taktisk anledning) ateist. Symboliska uttalanden emot en människas egen uppfattning måste vara helt fel.
Reinfeldt är statsminister, inte statschef. Presidenten i USA är statschef och USA har en helt annan tradition än Sverige.
Jag ser gärna religiösa människor engagera sig politiskt, men då utifrån sina politiska ideologier. I den mån det är möjligt i dagens partier...
Däremot ska de inte blanda ihop religion och politik. Inte inkludera religionen i och söka ge större (?) trovärdighet för sina åsikter genom att blanda in Gud.
Vi har sett för mycket elände som skett i Guds och Allahs namn. George W Bush åkallade alltför ofta Gud, men inte kändes det speciellt kristet inte.
Politiker ska inte kidnappa religionen!
Ett sådant synnerligen osvenskt tillägg till statsministerns tal skulle kännas mycket märkligt. Som sag, Reinfeldt är (såvitt han inte ändrat sig av någon outgrundlig taktisk anledning) ateist. Symboliska uttalanden emot en människas egen uppfattning måste vara helt fel.
Reinfeldt är statsminister, inte statschef. Presidenten i USA är statschef och USA har en helt annan tradition än Sverige.
Jag ser gärna religiösa människor engagera sig politiskt, men då utifrån sina politiska ideologier. I den mån det är möjligt i dagens partier...
Däremot ska de inte blanda ihop religion och politik. Inte inkludera religionen i och söka ge större (?) trovärdighet för sina åsikter genom att blanda in Gud.
Vi har sett för mycket elände som skett i Guds och Allahs namn. George W Bush åkallade alltför ofta Gud, men inte kändes det speciellt kristet inte.
Politiker ska inte kidnappa religionen!
Är religion farligt?
Religion och politik. Alltid brännbara ämnen. Från min mera aktiva period (publika och partianslutna) var det två ämnen som orsakade tidvis hätska telefonsamtal och till och med anonyma hatbrev. Det var om jag i något sammanhang uttalat mig om religiösa frågor i samband skolorganisation, t ex om rätten att starta friskola.
Det andra om jag sagt något i flyktingfrågor, t ex att jag hade full förståelse för (och beundran för) de oftast äldre damer som trotsade lagen och gömde flyktingar i sann humanitär anda.
Läste häromdagen någon som skrev att det är religionerna som skapar "allt" elände i världen. Personen ifråga rabblade upp en massa krig och förföljelser som haft religiösa förtecken. Kristna, muslimska och möjligen några andra religioner också. Hur kristna förföljt judar etc. Gamla testamentet och koranen åberopades.
Det som slår mig är att det som då hände var att de olika religionerna politiserats. Religionen har tagits som förevändning för ageranden som, vad jag förstår, inte alls är förenliga med dess grunder. Kristendomen i sig är ju en fredlig religion, och detsamma har sagts mig, av de som kan, att islam är.
Däremot ser vi ju idag att både islam och kristendomen används i politiska syften.
Är det då religionernas fel?
Eller är det möjligen politikernas (och politiserande prästers och mullors) fel, de som använder Gud och Allah som tillhygge?
Själv har jag svårt att se att det är religionernas fel i sig, däremot kan man i högsta grad klandra politikerna för att blanda ihop politik och religion.
Samtidigt känns det lite konstigt med denna logiska slutsats. De som säger sig inte vilja blanda ihop politik och religion är ofta högerpolitiker. I Sverige i vart fall. Ofta sker det då kristna företrädare sagt något som inte passar dessa högerpolitiker. (För hundra år sedan skulle de nog inte ha protesterat, för då var ju i vart fall Svenska kyrkan i hög grad en överhetens kyrka.)
För snart femtio år sedan började Lewi Petrus, pingströrelsens ledare, sina försök att få ut sitt budskap via politiska vägar, vilket ledde till att kristdemokratiska partiet bildades. Kristna har ju alltid funnits i de flesta partier, men kds (eller vilken förkortning man vill välja) var det första parti vilket bildades helt utifrån en (EN) kristen samhällssyn.
Redan tidigare var det vanligt att frikyrkliga engagerade sig politiskt, men utifrån sina olika ideologier. Statskyrkan var "opolitisk" på ett traditionellt högerinriktat sätt.
För några decennier sedan så började dock alltfler inom även Svenska kyrkan förespråka att kyrkan skulle engagera sig mera i samhällsfrågor. Med det menades att kyrkan skulle ta de svagas parti, ta mera socialt ansvar etc.
Det känns ju som rumsrena åsikter, i mina ögon.
Dock, med tanke på vad som politiken gjort för att förstöra religionen och använda (olika) religioner till, så blir jag ju ytterst tveksam.
Vilken kraft har religiösa företrädare att hävda sin religions värden när politiker och politiserande "prästerskap" gör allt för att kidnappa religionen för sina egna, ofta suspekta, syften?
Ska religösa rörelser över huvud taget kunna sättas under politisk lagstiftning i trosfrågor? Religös övertygelse har ju inget med majoritetsbeslut att skaffa.
Det andra om jag sagt något i flyktingfrågor, t ex att jag hade full förståelse för (och beundran för) de oftast äldre damer som trotsade lagen och gömde flyktingar i sann humanitär anda.
Läste häromdagen någon som skrev att det är religionerna som skapar "allt" elände i världen. Personen ifråga rabblade upp en massa krig och förföljelser som haft religiösa förtecken. Kristna, muslimska och möjligen några andra religioner också. Hur kristna förföljt judar etc. Gamla testamentet och koranen åberopades.
Det som slår mig är att det som då hände var att de olika religionerna politiserats. Religionen har tagits som förevändning för ageranden som, vad jag förstår, inte alls är förenliga med dess grunder. Kristendomen i sig är ju en fredlig religion, och detsamma har sagts mig, av de som kan, att islam är.
Däremot ser vi ju idag att både islam och kristendomen används i politiska syften.
Är det då religionernas fel?
Eller är det möjligen politikernas (och politiserande prästers och mullors) fel, de som använder Gud och Allah som tillhygge?
Själv har jag svårt att se att det är religionernas fel i sig, däremot kan man i högsta grad klandra politikerna för att blanda ihop politik och religion.
Samtidigt känns det lite konstigt med denna logiska slutsats. De som säger sig inte vilja blanda ihop politik och religion är ofta högerpolitiker. I Sverige i vart fall. Ofta sker det då kristna företrädare sagt något som inte passar dessa högerpolitiker. (För hundra år sedan skulle de nog inte ha protesterat, för då var ju i vart fall Svenska kyrkan i hög grad en överhetens kyrka.)
För snart femtio år sedan började Lewi Petrus, pingströrelsens ledare, sina försök att få ut sitt budskap via politiska vägar, vilket ledde till att kristdemokratiska partiet bildades. Kristna har ju alltid funnits i de flesta partier, men kds (eller vilken förkortning man vill välja) var det första parti vilket bildades helt utifrån en (EN) kristen samhällssyn.
Redan tidigare var det vanligt att frikyrkliga engagerade sig politiskt, men utifrån sina olika ideologier. Statskyrkan var "opolitisk" på ett traditionellt högerinriktat sätt.
För några decennier sedan så började dock alltfler inom även Svenska kyrkan förespråka att kyrkan skulle engagera sig mera i samhällsfrågor. Med det menades att kyrkan skulle ta de svagas parti, ta mera socialt ansvar etc.
Det känns ju som rumsrena åsikter, i mina ögon.
Dock, med tanke på vad som politiken gjort för att förstöra religionen och använda (olika) religioner till, så blir jag ju ytterst tveksam.
Vilken kraft har religiösa företrädare att hävda sin religions värden när politiker och politiserande "prästerskap" gör allt för att kidnappa religionen för sina egna, ofta suspekta, syften?
Ska religösa rörelser över huvud taget kunna sättas under politisk lagstiftning i trosfrågor? Religös övertygelse har ju inget med majoritetsbeslut att skaffa.
08 februari 2009
God morgon, världen!
Jag är en sån där person som inte kan tänka mig att se på teve på morgonen eller förmiddagen.
Däremot så vill jag ha på radions P1, så jag kan lystra till om det kommer något intressant. Vilket det ju oftast gör.
Ett av de program jag absolut inte vill missa är "God morgon, världen" på söndagsförmiddagarna, två välmatade timmar med ofta goda analyser och kommentarer till det som hänt senaste veckan.
Och inte minst, "Public service". Idag bl a med kostliga och träffande kommentarer till Skånepolisens egenhändigt tagna "apvideo" och till Maud Olofssons kärnkraftsvändning. Med en Leif GW Persson som menade att polisernas IQ är så låg att han inte förstod att de kan använda en videokamera - "de förstod väl inte att knappen on var på". Och Maud Olofsson som häftigt förnekade att centern svikit någon kärnfråga, nej, "kohandeln" den är det heliga för centern.
Och Bosse Ringholm som undrade vad Rosengård var för djurpark.
Dessutom så kommenterade Ursula Berge (fd ledarskribent i NSD och chef för sossarnas tankesmedja) och en Tibro-kvinna, vars namn jag glömt, dagsläget i svensk politik. De var överens om en sak: Vi har två stora partier, s och m, som trängs i mitten. Och vars övergripande målsättning är densamma: Makten.
Ideologin kommer däremot helt i skymundan.
Ja, vad är det jag tjatat om under det sista åren, om inte det.
Vi lever i en trist och torftig politisk miljö, för att citera Johan Westerholm/Mitt i steget.
Däremot så vill jag ha på radions P1, så jag kan lystra till om det kommer något intressant. Vilket det ju oftast gör.
Ett av de program jag absolut inte vill missa är "God morgon, världen" på söndagsförmiddagarna, två välmatade timmar med ofta goda analyser och kommentarer till det som hänt senaste veckan.
Och inte minst, "Public service". Idag bl a med kostliga och träffande kommentarer till Skånepolisens egenhändigt tagna "apvideo" och till Maud Olofssons kärnkraftsvändning. Med en Leif GW Persson som menade att polisernas IQ är så låg att han inte förstod att de kan använda en videokamera - "de förstod väl inte att knappen on var på". Och Maud Olofsson som häftigt förnekade att centern svikit någon kärnfråga, nej, "kohandeln" den är det heliga för centern.
Och Bosse Ringholm som undrade vad Rosengård var för djurpark.
Dessutom så kommenterade Ursula Berge (fd ledarskribent i NSD och chef för sossarnas tankesmedja) och en Tibro-kvinna, vars namn jag glömt, dagsläget i svensk politik. De var överens om en sak: Vi har två stora partier, s och m, som trängs i mitten. Och vars övergripande målsättning är densamma: Makten.
Ideologin kommer däremot helt i skymundan.
Ja, vad är det jag tjatat om under det sista åren, om inte det.
Vi lever i en trist och torftig politisk miljö, för att citera Johan Westerholm/Mitt i steget.
05 februari 2009
Johan P tycks ha ett hemligt partiprogram (1.02)
Kommentardebatten hos HAX om den farsartade utnämningen av Cecilia Wigström i Göteborg till fps repr i signalspaningsnämnden i st för FRA-kritikern Camilla Lindberg har sina poänger.
T ex dessa.
Signalspaningsnämndens uppgift ska ju vara att hålla tummen i ögat på FRA. Alltså borde den, för att kunna fullgöra sin uppgift på avsett (?) sätt, fyllas av kritiker till FRA-lagarna.
Johan Batong Pehrsson har utttalat sig i kommentarfältet hos Hax. En prestation, grattis Johan. Synd bara att du så klart visar att du inte förstått problemet. Att du inte inser att riksdagsledamöterna inte väljs för att följa partiledningarnas nycker utan för att representera väljarna.
Dessutom Johan, du säger att ledamöterna ska följa partiets program. Var i fps program står det att fp ska arbeta för FRA-lagar som kränker medborgarnas integritet och som är så dåliga att de måste åtgärdas med ett lapptäcke av undantag och kontroller att de de facto är helt korkade samtidigt som de ger fältet fritt för FRA att göra som de vill.
Johan Pehrsson, din partikollega, fd riksdagledamoten och försvarsexperten Hans Lindblad skrev i höstas ett PM till folkpartiets riksdagsledamöter, ett PM som sedan även publicerades på min blogg. Hans Lindblad pekade just på det faktum att fp INTE gick till val på att införa FRA-lagar! Och påpekade den i alla avseenden helt felaktiga handläggningen av hela frågan. Har du Johan inte läst Lindblads brev till er som nu sitter i fps riksdagsgrupp? Som gruppledare är det ditt ansvar att ta del av sådana skrivelser och allvarligt begrunda vad gediget liberala företrädare har att säga om den nutida skötseln av partiet.
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/10/hans-lindblad-fra-fresprkare-har-ett.html
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/09/fra-lagen-hur-br-sdana-frgor-hanteras.html
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/10/hans-lindblad-turerna-i-fra-frgan-r.html
Herr Johan Pehrson tycks ha ett helt eget och hemligt valprogram som han gått till val på.
Och varför har "FRA-motståndaren" (enl egen utsago) Johan Pehrson inte svarat på frågorna från "riksdagssvar.se"
Det har däremot Gunnar Andrén gjort. Dock på ett så aggressivt och märkligt sätt att det avslöjar hans okunskap.
Andrén har också ett inlägg hos Hax av det märkligare slaget. Men en intressant sak är att han inte tycker att riksdagsledamöter ska bemöda sig om att ta reda på vad väljarna säger och tycker. Det förklarar ju en hel del, t ex varför riksdagsledamöterna är så ovilliga att svara på "riksdagssvar.se" liksom att delta i verkliga debatter före det att beslut tas.
Idag piskas grupperna ihop bak stängda dörrar, sedan åläggs de att fungera som partimegafoner för partiledningarnas beslut. Ensidig progaganda kallas sådant, inte demokratisk diskussion.
PS. Gjorde strax efter jag skrev ovanstående en snabbkoll av Johan Pehrsons blogg. Tämligen mager, men en sak står klar, han lever upp till epitetet Batong-Johan. Det var länge sedan jag såg något så oliberalt! DS.
PSPS. En folkpartist som inte glömt vad liberalism och integritet betyder verkar dock finnas i EU-parlamentet, Olle Schmidt. Se hans senaste bloggpost och länken i det.
http://schmidtblogg.blogspot.com/2009/02/internet-integritet-och-upphovsratt.html
DSDS.
T ex dessa.
Signalspaningsnämndens uppgift ska ju vara att hålla tummen i ögat på FRA. Alltså borde den, för att kunna fullgöra sin uppgift på avsett (?) sätt, fyllas av kritiker till FRA-lagarna.
Johan Batong Pehrsson har utttalat sig i kommentarfältet hos Hax. En prestation, grattis Johan. Synd bara att du så klart visar att du inte förstått problemet. Att du inte inser att riksdagsledamöterna inte väljs för att följa partiledningarnas nycker utan för att representera väljarna.
Dessutom Johan, du säger att ledamöterna ska följa partiets program. Var i fps program står det att fp ska arbeta för FRA-lagar som kränker medborgarnas integritet och som är så dåliga att de måste åtgärdas med ett lapptäcke av undantag och kontroller att de de facto är helt korkade samtidigt som de ger fältet fritt för FRA att göra som de vill.
Johan Pehrsson, din partikollega, fd riksdagledamoten och försvarsexperten Hans Lindblad skrev i höstas ett PM till folkpartiets riksdagsledamöter, ett PM som sedan även publicerades på min blogg. Hans Lindblad pekade just på det faktum att fp INTE gick till val på att införa FRA-lagar! Och påpekade den i alla avseenden helt felaktiga handläggningen av hela frågan. Har du Johan inte läst Lindblads brev till er som nu sitter i fps riksdagsgrupp? Som gruppledare är det ditt ansvar att ta del av sådana skrivelser och allvarligt begrunda vad gediget liberala företrädare har att säga om den nutida skötseln av partiet.
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/10/hans-lindblad-fra-fresprkare-har-ett.html
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/09/fra-lagen-hur-br-sdana-frgor-hanteras.html
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/10/hans-lindblad-turerna-i-fra-frgan-r.html
Herr Johan Pehrson tycks ha ett helt eget och hemligt valprogram som han gått till val på.
Och varför har "FRA-motståndaren" (enl egen utsago) Johan Pehrson inte svarat på frågorna från "riksdagssvar.se"
Det har däremot Gunnar Andrén gjort. Dock på ett så aggressivt och märkligt sätt att det avslöjar hans okunskap.
Andrén har också ett inlägg hos Hax av det märkligare slaget. Men en intressant sak är att han inte tycker att riksdagsledamöter ska bemöda sig om att ta reda på vad väljarna säger och tycker. Det förklarar ju en hel del, t ex varför riksdagsledamöterna är så ovilliga att svara på "riksdagssvar.se" liksom att delta i verkliga debatter före det att beslut tas.
Idag piskas grupperna ihop bak stängda dörrar, sedan åläggs de att fungera som partimegafoner för partiledningarnas beslut. Ensidig progaganda kallas sådant, inte demokratisk diskussion.
PS. Gjorde strax efter jag skrev ovanstående en snabbkoll av Johan Pehrsons blogg. Tämligen mager, men en sak står klar, han lever upp till epitetet Batong-Johan. Det var länge sedan jag såg något så oliberalt! DS.
PSPS. En folkpartist som inte glömt vad liberalism och integritet betyder verkar dock finnas i EU-parlamentet, Olle Schmidt. Se hans senaste bloggpost och länken i det.
http://schmidtblogg.blogspot.com/2009/02/internet-integritet-och-upphovsratt.html
DSDS.
03 februari 2009
Demokrati är en passion
Som jag tidigare sagt, politiskt arbete är inte ett arbete, inte en födkrok. I vart fall inte politik som syftar till demokrati.
Demokrati är en passion.
Vi såg i somras och höstas hur Mark Klamberg envetet borrade sig in i FRA-lagarnas virrvarr. Och han har inte släppt taget än, verkar det. I en strävan efter att följa sina demokratiska grundprinciper om att i ett liberalt samhälle måste integriteten skyddas. Och nu slår han tillsammans med Amnesty larm om de brister som svensk lag har som kan göra Sverige till en fristad för krigsförbrytare.
När FRA-lagarna röstades igenom var Mark beredd att ge upp allt politiskt arbete i folkpartiet. Till slut övertalades han att behålla ett uppdrag i alla fall. Men det viktiga för honom var kampen för demokratiska, liberala värden, som han (och jag) ser dem.
De flesta som debatterar i det stora grupparbete som kallas bloggvärlden har inga politiska karriärer de riskerar om de står upp för sina demokratiska ideal. Men en och annan har det. Nu ser jag på Anders Widéns blogg att Johan Westerholm också är beredd att arbeta så hårt för demokratiska grundprinciperna att det kan skada hans politiska karriär.
Men det är ju så vi vill ha det. Att det är människor med gedigna demokratiska övertygelser som ska forma politiken. Folk som vet vad de vill, som kan ha olika ideologier men ändå har en gemensam värdegrund om demokratins överlägsenhet, att den innebär folkets deltagande.
Därför blev jag glad när jag läste Anders (och Johans) bloggar idag.
Alltså, politik ska inte vara en födkrok för makthungriga karriärister utan en passion för demokratiska principer.
Demokrati är en passion.
Vi såg i somras och höstas hur Mark Klamberg envetet borrade sig in i FRA-lagarnas virrvarr. Och han har inte släppt taget än, verkar det. I en strävan efter att följa sina demokratiska grundprinciper om att i ett liberalt samhälle måste integriteten skyddas. Och nu slår han tillsammans med Amnesty larm om de brister som svensk lag har som kan göra Sverige till en fristad för krigsförbrytare.
När FRA-lagarna röstades igenom var Mark beredd att ge upp allt politiskt arbete i folkpartiet. Till slut övertalades han att behålla ett uppdrag i alla fall. Men det viktiga för honom var kampen för demokratiska, liberala värden, som han (och jag) ser dem.
De flesta som debatterar i det stora grupparbete som kallas bloggvärlden har inga politiska karriärer de riskerar om de står upp för sina demokratiska ideal. Men en och annan har det. Nu ser jag på Anders Widéns blogg att Johan Westerholm också är beredd att arbeta så hårt för demokratiska grundprinciperna att det kan skada hans politiska karriär.
Men det är ju så vi vill ha det. Att det är människor med gedigna demokratiska övertygelser som ska forma politiken. Folk som vet vad de vill, som kan ha olika ideologier men ändå har en gemensam värdegrund om demokratins överlägsenhet, att den innebär folkets deltagande.
Därför blev jag glad när jag läste Anders (och Johans) bloggar idag.
Alltså, politik ska inte vara en födkrok för makthungriga karriärister utan en passion för demokratiska principer.
Diskussion om socialliberalismen - precisering?
Jag vill lyfta fram och puffa för ett inlägg om socialliberalismen, som idag publiceras på bloggen Liberal 2010 av Frede/Liberty Justice.
Jag håller inte med skribenten i alla avseenden, men han lyfter fram viktiga frågor för oss som vill se ett radikalt ickesocialistiskt alternativ i svensk politik.
Finns socialliberalismen idag, i så fall var? Måste den utvecklas? Är den en mittenideologi? Måste vi finna en ny beteckning för socialliberalismen? Plus mängder andra frågeställningar.
Delta gärna i den debatten.
Länk, se i vänsterkolumnen.
Jag håller inte med skribenten i alla avseenden, men han lyfter fram viktiga frågor för oss som vill se ett radikalt ickesocialistiskt alternativ i svensk politik.
Finns socialliberalismen idag, i så fall var? Måste den utvecklas? Är den en mittenideologi? Måste vi finna en ny beteckning för socialliberalismen? Plus mängder andra frågeställningar.
Delta gärna i den debatten.
Länk, se i vänsterkolumnen.
02 februari 2009
Avslöjande fråga om vem som betalar...
Eva Rundkvist, sossekvinna, frågar vem som betalar Hax och andra FRA-moståndare för det buller de fört. Hepp, är inte Eva Rq liksom andra sossar emot FRA-lagarna, eller var det bara snack?
Nå, frågan är ändå avslöjande, som sosse och så ser hon det som självklart att den som engagerar sig politiskt får betalt! Allt annat är tydligen otänkbart. Antingen är man välbetald knapptryckare i riksdagen, eller så är man välbetald lobbyist (som Göran Persson då) som talar om för knapptryckarna vad de ska t(r)ycka.
Jag tror faktiskt att i denna fråga så avslöjas ännu en orsak till politikens förfall i Sverige. Att politik anses som ett jobb, som ska avlönas väl. Att idealitet inte har någon plats. Att idealitet och engagemang tvärtom anses som något suspekt.
Jag hoppas verkligen att slutet på alla dessa märkliga "affärer" och turer betr FRA-lagarna, ACTA, IPRED, Medinarapporten, telekompaketet, polismetodutredningen, datalagringsdirektivet etc blir att politiken ruskas om ordentligt, att det kommer fram nya partier och politiker som ser sina uppdrag som kall, som ett sätt att kämpa för integritet, rättssäkerhet, mänskliga rättigheter, och där den pekuniära ersättningen får underordnad betydelse.
Det intressanta är också att idag kan ideellt arbetande politiskt medvetna människor utanför riksdagen samarbeta för gemensamma, demokratiska mål. Och det inte bara över partigränser utan över blockgränserna också! Det är väl ännu mera suspekt för väl insuttna riksdagsledamöter. (Jfr gärna med vad Anders Widén och Michael Gajditza skriver om detta.)
Nu ser jag i sista stund att Eva Rundqvist visst bett om ursäkt. Det är ju bra. Men att frågan ens ställdes är ändå väldigt avslöjande och belysande för hur många av dagens politiker tänker.
Därför behöver de bytas ut!
För övrigt noterar jag att ett par av de sex fp-kritikerna till FRA-lagen fortfarande inte verkar helt övertygade. Både Camilla Lindberg och Cecilia Wikström har ännu invändningar. Alltid något.
Nå, frågan är ändå avslöjande, som sosse och så ser hon det som självklart att den som engagerar sig politiskt får betalt! Allt annat är tydligen otänkbart. Antingen är man välbetald knapptryckare i riksdagen, eller så är man välbetald lobbyist (som Göran Persson då) som talar om för knapptryckarna vad de ska t(r)ycka.
Jag tror faktiskt att i denna fråga så avslöjas ännu en orsak till politikens förfall i Sverige. Att politik anses som ett jobb, som ska avlönas väl. Att idealitet inte har någon plats. Att idealitet och engagemang tvärtom anses som något suspekt.
Jag hoppas verkligen att slutet på alla dessa märkliga "affärer" och turer betr FRA-lagarna, ACTA, IPRED, Medinarapporten, telekompaketet, polismetodutredningen, datalagringsdirektivet etc blir att politiken ruskas om ordentligt, att det kommer fram nya partier och politiker som ser sina uppdrag som kall, som ett sätt att kämpa för integritet, rättssäkerhet, mänskliga rättigheter, och där den pekuniära ersättningen får underordnad betydelse.
Det intressanta är också att idag kan ideellt arbetande politiskt medvetna människor utanför riksdagen samarbeta för gemensamma, demokratiska mål. Och det inte bara över partigränser utan över blockgränserna också! Det är väl ännu mera suspekt för väl insuttna riksdagsledamöter. (Jfr gärna med vad Anders Widén och Michael Gajditza skriver om detta.)
Nu ser jag i sista stund att Eva Rundqvist visst bett om ursäkt. Det är ju bra. Men att frågan ens ställdes är ändå väldigt avslöjande och belysande för hur många av dagens politiker tänker.
Därför behöver de bytas ut!
För övrigt noterar jag att ett par av de sex fp-kritikerna till FRA-lagen fortfarande inte verkar helt övertygade. Både Camilla Lindberg och Cecilia Wikström har ännu invändningar. Alltid något.
01 februari 2009
Omedveten (?) socialliberalism på gång? Uppdaterad.
Jag har ju inte dolt på något sätt att jag är liberal, närmare bestämt socialliberal (dvs för en liberalism med socialt ansvarstagande). Det möts oft(st) av en slags artig tystnad, någon gång med ett litet instämmande och då och då med mer eller mindre aggressivt motstånd.
Det intressanta just nu är dock att mitt inlägg om "liberal rebell" har fått en del intressanta kommentarer samtidigt som (social-)liberalismen diskuteras och till och med lyfts fram av en del andra bloggare. Indirekt även av högste skattebyråkraten Mats Sjöstrand, som i dagens DN-debatt går ut till försvar för den personliga integriteten. Rätt så, offentlighetsprincipen är till för att vi medborgare ska kunna hålla koll på myndigheterna, inte för att underlätta snokande i alla människors privata angelägenheter.
Förutom oskicket att vältra sig i de privata uppgifter som skatteverket har, är det ju fler saker i tiden som underlättar integritetskränkningar. Jag tänker på sådant som FRA-lagarna, där uppgifterna visserligen ska skötas som vore de hemliga, med hopsamlandet innebär en uppenbar risk för läckor och obehörigt användande. På likartat sätt är Ipred, datalagringsdirektivet med mera farliga saker bland annat ur integritetssynpunkt.
På bloggen Liberal 2010, (länk: http://liberal2010.blogspot.com/ Av någon anledning funkar det inte att göra den klickbar här, men pröva länken i listan i vänsterspalt), har just inkommit ett inlägg om socialliberalismen och dess situation idag. Ytterligare ett är på gång. Jag hoppas att dessa inlägg läses och kommenteras.
Min tro är ju att socialliberalismen omfattas av fler än av de som tror sig vara socialliberaler. Och en del sk socialliberaler borde kanske tänka igenom vilken innebörd de ger ordet.
Socialliberalismen inom dagens partier ligger dock risigt till. Både inom folkpartiet och inom de andra partierna.
Så vad måste till?
Det bör diskuteras.
UPPDATERING. På kommentarplats finns en liten diskussion om offentlighet el ej av uppgifter som Skattemyndigheterna har. Liksom om vem som skall kontrolleras, den enskilde eller myndigheterna. I st f att upprepa det som sägs där (eller göra en ny bloggpost) så hänvisar jag intresserade att läsa kommentarerna här.
Jag skulle också välkomna inlägg på bloggen Liberal 2010 om socialliberalismen och dess framtid, vilket ju är vad detta inlägg också gör avstamp i. Men på den bloggen finns några nya och djuplodande texter, som förtjänar studium.
(2009-02-09)
Det intressanta just nu är dock att mitt inlägg om "liberal rebell" har fått en del intressanta kommentarer samtidigt som (social-)liberalismen diskuteras och till och med lyfts fram av en del andra bloggare. Indirekt även av högste skattebyråkraten Mats Sjöstrand, som i dagens DN-debatt går ut till försvar för den personliga integriteten. Rätt så, offentlighetsprincipen är till för att vi medborgare ska kunna hålla koll på myndigheterna, inte för att underlätta snokande i alla människors privata angelägenheter.
Förutom oskicket att vältra sig i de privata uppgifter som skatteverket har, är det ju fler saker i tiden som underlättar integritetskränkningar. Jag tänker på sådant som FRA-lagarna, där uppgifterna visserligen ska skötas som vore de hemliga, med hopsamlandet innebär en uppenbar risk för läckor och obehörigt användande. På likartat sätt är Ipred, datalagringsdirektivet med mera farliga saker bland annat ur integritetssynpunkt.
På bloggen Liberal 2010, (länk: http://liberal2010.blogspot.com/ Av någon anledning funkar det inte att göra den klickbar här, men pröva länken i listan i vänsterspalt), har just inkommit ett inlägg om socialliberalismen och dess situation idag. Ytterligare ett är på gång. Jag hoppas att dessa inlägg läses och kommenteras.
Min tro är ju att socialliberalismen omfattas av fler än av de som tror sig vara socialliberaler. Och en del sk socialliberaler borde kanske tänka igenom vilken innebörd de ger ordet.
Socialliberalismen inom dagens partier ligger dock risigt till. Både inom folkpartiet och inom de andra partierna.
Så vad måste till?
Det bör diskuteras.
UPPDATERING. På kommentarplats finns en liten diskussion om offentlighet el ej av uppgifter som Skattemyndigheterna har. Liksom om vem som skall kontrolleras, den enskilde eller myndigheterna. I st f att upprepa det som sägs där (eller göra en ny bloggpost) så hänvisar jag intresserade att läsa kommentarerna här.
Jag skulle också välkomna inlägg på bloggen Liberal 2010 om socialliberalismen och dess framtid, vilket ju är vad detta inlägg också gör avstamp i. Men på den bloggen finns några nya och djuplodande texter, som förtjänar studium.
(2009-02-09)
Vilket sällskap väljer piratpartiet?
EU-valet närmar sig med hög hastighet. Vissa opinionsundersökningar visar att piratpartiet har goda chanser till ett eller ett par mandat.
I den svenska politiken säger sig piratpartiet (pp) inte vilja ta ställning till frågor som inte har med sina egna frågor att göra (dvs integritet, rättssäkerhet etc, sådant som FRA-lagen, IPRED etc).
Detta med hänvisning till att man hoppas på att bli tungan på vågen och därigenom kunna förhandla fram "bästa" resultat, oavsett vilket sällskap det kan bli.
I EU-parlamentet lär pp inte bli vågmästare. Får inte chansen att kunna sälja sin röst till den som stöder dem i deras hjärtefrågor.
Desto större intresse får därför frågan om vilket resesällskap de väljer i EU. Alla partiet ansluter sig där till en "partigrupp", dels för att få bättre resurser, dels för att kunna förhandla sig till bättre insyn och platser i diverse utskott och få en bredare plattform för sitt agerande.
Alltså. Vilket sällskap väljer pp i EU? Tillsammans med regionala separatister? Tillsammans med socialisterna? Till den liberala gruppen? Till de konservativa-kristdemokratiska? Till ultranationalister/fascister?
Vilket sällskap? Det är inte oväsentligt, vi vet ju vilket problem som Junilistan hade att välja sällskap.
För mig är det viktigt att veta. Kanske för fler?
I den svenska politiken säger sig piratpartiet (pp) inte vilja ta ställning till frågor som inte har med sina egna frågor att göra (dvs integritet, rättssäkerhet etc, sådant som FRA-lagen, IPRED etc).
Detta med hänvisning till att man hoppas på att bli tungan på vågen och därigenom kunna förhandla fram "bästa" resultat, oavsett vilket sällskap det kan bli.
I EU-parlamentet lär pp inte bli vågmästare. Får inte chansen att kunna sälja sin röst till den som stöder dem i deras hjärtefrågor.
Desto större intresse får därför frågan om vilket resesällskap de väljer i EU. Alla partiet ansluter sig där till en "partigrupp", dels för att få bättre resurser, dels för att kunna förhandla sig till bättre insyn och platser i diverse utskott och få en bredare plattform för sitt agerande.
Alltså. Vilket sällskap väljer pp i EU? Tillsammans med regionala separatister? Tillsammans med socialisterna? Till den liberala gruppen? Till de konservativa-kristdemokratiska? Till ultranationalister/fascister?
Vilket sällskap? Det är inte oväsentligt, vi vet ju vilket problem som Junilistan hade att välja sällskap.
För mig är det viktigt att veta. Kanske för fler?
31 januari 2009
Liberal rebell
Plötsligt inser jag att jag inte kommenterat att jag gjort ett tillägg i mitt bloggnamn. Det måste göras. Från det i och för sig personliga, men tämligen intetsägande namnet, Lars-Ericks blogg, heter den nu stolt: Lars-Ericks blogg – en liberal rebell!
Den utlösande faktorn var att vännen Johan Westerholm i något sammanhang nämnde att han kallats för ”bombkastarvänster” i en debatt. Att beskylla Johan för detta verkar något förhastat, men Johan verkade samtidigt lite stolt över epitetet.
Liberal är ett ord som i dagens Sverige känns alltmer befläckat av mjäkighet, av kompromiss, av att vara närmast ett samhällsbevarande mellanting mellan höger och socialism.
Desto större anledning att påminna om dess stolta historia. Låt mig därför påpeka att den franska revolutionen 1789 betecknas som den liberala revolutionen! Där fanns sannerligen inget räddhågat kompromissande. (Bilden borttagen - se kommentar.)
Jag känner visserligen inget behov av att en ny liberal revolution skall vara blodig, men vi ska komma ihåg att liberalismen är att stå i opposition till det samhälle som förtrycker oss. Liberalismen står för mänskliga rättigheter och friheter, för demokrati och valfrihet, för rättssäkerhet, personlig integritet och internationell solidaritet. Allt detta är rena motsatsen till mjäkigt samhällsbevarande. Liberalismen vill göra samhället bättre, friare!
En liberal är en rebell! En som kämpar för sanning och rättvisa. Ett minne från franska revolutionen är att liberal är vänster, konservativ är höger. För så satt partierna i den franska nationalförsamlingen. Kom ihåg det! Liberal är vänster, liberal är rebell, liberal är inget ljumt mellanting.
I dagens Sverige känns det mer angeläget än någonsin. Med FRA-lagar och IPRED med mera behövs liberalismen, behövs att liberala människor inser att liberalismen står för omistliga värden. Värden som inte kan ”avvägas” bort så att det leder till ofrihet och förtryck av den fria tanken och yttrandefriheten.
”Till vapen medborgare! Fienden står vid portarna!”
Våra vapen behöver inte vara blodiga, men fienden måste mötas och kämpas ner! Därför har min blogg numera detta stolta namn.
En liten illustration ändå, Bastiljen stormas. Bastiljen idag kan ses som det faktum att vi alltmer snärjs in i ett nät av frihetskränkande lagar som FRA-lagen, IPRED etc.
Den utlösande faktorn var att vännen Johan Westerholm i något sammanhang nämnde att han kallats för ”bombkastarvänster” i en debatt. Att beskylla Johan för detta verkar något förhastat, men Johan verkade samtidigt lite stolt över epitetet.
Liberal är ett ord som i dagens Sverige känns alltmer befläckat av mjäkighet, av kompromiss, av att vara närmast ett samhällsbevarande mellanting mellan höger och socialism.
Desto större anledning att påminna om dess stolta historia. Låt mig därför påpeka att den franska revolutionen 1789 betecknas som den liberala revolutionen! Där fanns sannerligen inget räddhågat kompromissande. (Bilden borttagen - se kommentar.)
Jag känner visserligen inget behov av att en ny liberal revolution skall vara blodig, men vi ska komma ihåg att liberalismen är att stå i opposition till det samhälle som förtrycker oss. Liberalismen står för mänskliga rättigheter och friheter, för demokrati och valfrihet, för rättssäkerhet, personlig integritet och internationell solidaritet. Allt detta är rena motsatsen till mjäkigt samhällsbevarande. Liberalismen vill göra samhället bättre, friare!
En liberal är en rebell! En som kämpar för sanning och rättvisa. Ett minne från franska revolutionen är att liberal är vänster, konservativ är höger. För så satt partierna i den franska nationalförsamlingen. Kom ihåg det! Liberal är vänster, liberal är rebell, liberal är inget ljumt mellanting.
I dagens Sverige känns det mer angeläget än någonsin. Med FRA-lagar och IPRED med mera behövs liberalismen, behövs att liberala människor inser att liberalismen står för omistliga värden. Värden som inte kan ”avvägas” bort så att det leder till ofrihet och förtryck av den fria tanken och yttrandefriheten.
”Till vapen medborgare! Fienden står vid portarna!”
Våra vapen behöver inte vara blodiga, men fienden måste mötas och kämpas ner! Därför har min blogg numera detta stolta namn.
En liten illustration ändå, Bastiljen stormas. Bastiljen idag kan ses som det faktum att vi alltmer snärjs in i ett nät av frihetskränkande lagar som FRA-lagen, IPRED etc.
26 januari 2009
Motsatser som ger färg
- Vilket härligt väder, säger Medelsvensson.
- Ja, visst är Gud god, säger då Carola.
Medelsvensson hickar till inför detta religiösa uppgraderande av ett enkelt konstaterande. I Filippinerna skulle ingen höja ett ögonbryn.
Filippinerna är nämligen ett religiöst land. Ett land där religion defineras som kristendom och kristendom som katolicism. Men den katolska kyrkan har inget officiellt ihop med staten. Och toleransen är stor! Här finns praktiskt taget alla religioner. Och några djupare fördomar dem emellan har jag inte noterat. Möjligen är det så att många ser lite nedlåtande på muslimer som grupp. Samtidigt känner de flesta flera muslimer, har gått i skola med dem och ser inte annorlunda på dem än på andra kompisar. Och trots den terroriststämpel som ligger i luften när man säger "muslim" så har de full rätt att bli poliser eller säkerhetsvakter, såvitt mig berättats.
Den katolska påverkan gör att grundinställningen hos de flesta är konservativ, mycket konservativ. Konservativ och simple (enkel)är positiva signalord. Man vill inget förändra (trots allt som borde förändras enl mig), samtidigt älskar man allt modernt i vart fall om det är amerikanskt. Och enkel/simpel är ju inte precis hur en amerikan vill karaktärisera sig...
Den konservativa värdegrunden och kyrkan gör ju att homosexualitet är något mycket fult, i detta land där den traditionella familjen sätts så högt. Jag vet inte om det är straffbart, men det skulle inte förvåna mig. Däremot så verkar ingen, såvitt jag kan se, i praktiken bry sig. Det finns ingen sortering efter HBT-termerna. Alla något avvikande män kallas för bögar, vare sig de är homo, bi- eller transsexuella. "Ingen" gillar homosexualitet, men däremot så är man tolerant. Man säger att många frisörer är bögar. Man skrattar lite åt det, när man ser någon på stan som man tycker verkar vara bög, och låter det vara.
Kvinnliga homosexuella nämns inte, men tolereras de facto än mer än "bögar".
Hos en svensk väcker det viss förvåning när man första gången besöker ett stort varuhus och plötsligt i högtalarna hör att nu blir det bönestund. Arbetet stannar av och alla (anställda liksom kunder) stillar sig i en andaktsfull paus. Andakt i Mammons tempel.
(Kanske är det mindre märkligt att färjeturen med den moderna färjan inleddes med en bön om en lycklig resa, läst av en mjuk kvinnostämma samtidigt som texten gick att läsa på storbildskärmen. Filippinerna har ju en historia av mängder av färjekatastrofer.)
En stund efter bönepausen i varuhuset kan mycket väl komma en pausgympa. Lämplig musik sätter igång, förutom i kassorna avstannar verksamheten och personalen får röra på sina leder i uppfriskande gymnastik. Och som de rör sig! Resp (kvinnliga) avdelningschef föregår med gott exempel och svänger inte bara armar och ben utan även höfter och stuss på det mest energiska sätt. De man ser (som man) är ju den kvinnliga personalen i sina strikta blusar, ev en liten kavaj och korta, nej, mycket korta kjolar. Jag lovar, nog får de fart på blodomloppet av sådan gympa. Kanske blir en och annan manlig kund också lite varmare i kroppen bara av att se på...
Nå, lite värme i kroppen, och den lilla kavajen kan vara bra att ha även för dessa sales-ladys. Filippinerna är visserligen ett land med tropisk, fuktig värme. Men när man kommer in i ett varuhus så är det som i ett kylskåp, på högsta effekt.
Det är som man vill visa att här är man moderna och har air condition. Det jag undrar är bara hur många som får lunginflammation på kuppen, eller i vart fall svårartad hosta? Trots hettan så går mändger av filippinare omkring och småhostar hela tiden.
Så pausgympan är säkert bra, de har långa dagar. De åker jeepny hem sent på kvällen ut till den förortsby där de bor, hjälper mamman med småsyskonen. Nästa dag ska de stå fräscha med nystrukna blusar i varuhuset igen.
"In God We Trust" är den vanligaste devisen på de flesta fordon. Och det kan behövas, med tanke på den enorma trafiken. Att vara jeepnyförare kan inte vara hälsosamt, detta att andas disel- och bensinångor hela dagarna. "Keep distance" är en annan vanlig devis.
Ingen bryr sig. Marginalerna framåt och bakåt räknas i decimeter, inte i tiotal meter. Åt sidorna är det centimeter snarare än decimeter. Passagerare i olika jeepneys kan lätt snudda vid varandras armbågar.
Det här var alltså några, i mina ögon, i stort sett charmiga kontraster i den filippinska vardagen. Ett land och ett folk som i mångt och mycket har en mycket speciell grundinställning, som i princip kan verka mycket rigid, men som i praktiken är tolerant och generös, och i vissa avseenden närmast livsfarlig (som i trafiken).
Det är ett land med mycket byråkrati, men samtidigt finns något slags fritt utrymme kring varje människa. Inga personnummer eller annat som gör att myndigheterna har ständig koll på dig inte. Ett land med en slags civil olydnad emot både lagar och officiella föreställningar.
Och - trots (eller kanske pga) sin korta demokratiska historia, med bräcklig demokrati, så verkar det högst osannolikt att några sådana påfund som FRA-lagar, IPRED eller datalagringsdirektiv skulle kunna lanceras i detta land.
Därtill är man alltför rädda om demokratin, den sköra, och brända av diktaturens gissel.
- Ja, visst är Gud god, säger då Carola.
Medelsvensson hickar till inför detta religiösa uppgraderande av ett enkelt konstaterande. I Filippinerna skulle ingen höja ett ögonbryn.
Filippinerna är nämligen ett religiöst land. Ett land där religion defineras som kristendom och kristendom som katolicism. Men den katolska kyrkan har inget officiellt ihop med staten. Och toleransen är stor! Här finns praktiskt taget alla religioner. Och några djupare fördomar dem emellan har jag inte noterat. Möjligen är det så att många ser lite nedlåtande på muslimer som grupp. Samtidigt känner de flesta flera muslimer, har gått i skola med dem och ser inte annorlunda på dem än på andra kompisar. Och trots den terroriststämpel som ligger i luften när man säger "muslim" så har de full rätt att bli poliser eller säkerhetsvakter, såvitt mig berättats.
Den katolska påverkan gör att grundinställningen hos de flesta är konservativ, mycket konservativ. Konservativ och simple (enkel)är positiva signalord. Man vill inget förändra (trots allt som borde förändras enl mig), samtidigt älskar man allt modernt i vart fall om det är amerikanskt. Och enkel/simpel är ju inte precis hur en amerikan vill karaktärisera sig...
Den konservativa värdegrunden och kyrkan gör ju att homosexualitet är något mycket fult, i detta land där den traditionella familjen sätts så högt. Jag vet inte om det är straffbart, men det skulle inte förvåna mig. Däremot så verkar ingen, såvitt jag kan se, i praktiken bry sig. Det finns ingen sortering efter HBT-termerna. Alla något avvikande män kallas för bögar, vare sig de är homo, bi- eller transsexuella. "Ingen" gillar homosexualitet, men däremot så är man tolerant. Man säger att många frisörer är bögar. Man skrattar lite åt det, när man ser någon på stan som man tycker verkar vara bög, och låter det vara.
Kvinnliga homosexuella nämns inte, men tolereras de facto än mer än "bögar".
Hos en svensk väcker det viss förvåning när man första gången besöker ett stort varuhus och plötsligt i högtalarna hör att nu blir det bönestund. Arbetet stannar av och alla (anställda liksom kunder) stillar sig i en andaktsfull paus. Andakt i Mammons tempel.
(Kanske är det mindre märkligt att färjeturen med den moderna färjan inleddes med en bön om en lycklig resa, läst av en mjuk kvinnostämma samtidigt som texten gick att läsa på storbildskärmen. Filippinerna har ju en historia av mängder av färjekatastrofer.)
En stund efter bönepausen i varuhuset kan mycket väl komma en pausgympa. Lämplig musik sätter igång, förutom i kassorna avstannar verksamheten och personalen får röra på sina leder i uppfriskande gymnastik. Och som de rör sig! Resp (kvinnliga) avdelningschef föregår med gott exempel och svänger inte bara armar och ben utan även höfter och stuss på det mest energiska sätt. De man ser (som man) är ju den kvinnliga personalen i sina strikta blusar, ev en liten kavaj och korta, nej, mycket korta kjolar. Jag lovar, nog får de fart på blodomloppet av sådan gympa. Kanske blir en och annan manlig kund också lite varmare i kroppen bara av att se på...
Nå, lite värme i kroppen, och den lilla kavajen kan vara bra att ha även för dessa sales-ladys. Filippinerna är visserligen ett land med tropisk, fuktig värme. Men när man kommer in i ett varuhus så är det som i ett kylskåp, på högsta effekt.
Det är som man vill visa att här är man moderna och har air condition. Det jag undrar är bara hur många som får lunginflammation på kuppen, eller i vart fall svårartad hosta? Trots hettan så går mändger av filippinare omkring och småhostar hela tiden.
Så pausgympan är säkert bra, de har långa dagar. De åker jeepny hem sent på kvällen ut till den förortsby där de bor, hjälper mamman med småsyskonen. Nästa dag ska de stå fräscha med nystrukna blusar i varuhuset igen.
"In God We Trust" är den vanligaste devisen på de flesta fordon. Och det kan behövas, med tanke på den enorma trafiken. Att vara jeepnyförare kan inte vara hälsosamt, detta att andas disel- och bensinångor hela dagarna. "Keep distance" är en annan vanlig devis.
Ingen bryr sig. Marginalerna framåt och bakåt räknas i decimeter, inte i tiotal meter. Åt sidorna är det centimeter snarare än decimeter. Passagerare i olika jeepneys kan lätt snudda vid varandras armbågar.
Det här var alltså några, i mina ögon, i stort sett charmiga kontraster i den filippinska vardagen. Ett land och ett folk som i mångt och mycket har en mycket speciell grundinställning, som i princip kan verka mycket rigid, men som i praktiken är tolerant och generös, och i vissa avseenden närmast livsfarlig (som i trafiken).
Det är ett land med mycket byråkrati, men samtidigt finns något slags fritt utrymme kring varje människa. Inga personnummer eller annat som gör att myndigheterna har ständig koll på dig inte. Ett land med en slags civil olydnad emot både lagar och officiella föreställningar.
Och - trots (eller kanske pga) sin korta demokratiska historia, med bräcklig demokrati, så verkar det högst osannolikt att några sådana påfund som FRA-lagar, IPRED eller datalagringsdirektiv skulle kunna lanceras i detta land.
Därtill är man alltför rädda om demokratin, den sköra, och brända av diktaturens gissel.
25 januari 2009
Vi behöver "extremistpartier"
Jag lutar alltmer åt att det behövs fler partier i Sveriges riksdag. Partier som vågar vara idéburna. Partier, var blotta existens skulle tvinga eller i vart fall utmana dagens gammelpartier till något slags ideologiskt reningsbad.
Dagens debatt mellan riksdagspartierna är som en jämntjock gröt. Det mesta går att förutse. Inte på grund av att de håller sig till någon ideologi, utan därför att de egentligen endast söker makten, och därför vill hålla sig väl med alla, eller i vart fall så många som möjligt. Eller ligger så lågt med "farliga" frågor att inte folk ska upptäcka vad som är på gång.
Med resultat att i många fall så gör denna hållningslöshet att de även förlorar sina egentliga vänner.
Som nu detta med Sacrédeus och kd. Jag sympatiserar inte med Sacrédeus, men det är
skräp att han inte släpps fram i kd. Han representerar ju en stor del av de som är (var?) kds kärnväljare.
Kd är ju idag det mest "extrema" på högerkanten och vänsterpartiet på vänsterkanten (enl vår förenklade skala).
Men kd är ju alltmer salongsfäigt, anpassar sig till den "mittenhöger"-linje där alla andra ligger. Det behövs faktiskt en hemvist för konservativa och/eller religiösa människor - som för den skull inte behöver vara oanständigt extrema.
Och vänstern är ju numera ett parti för besvikna vänstersossar, inte är det mycket till kommunism där inte. Även om där finns enstaka personer som är det (i viss mån). Vart ska då de renläriga kommunisterna ta vägen? Till någon underjordisk bokstavskombination som ska slängabrandbomer?
Och än mer vattenkammade är de andra partierna, inget utrymme för personligheter eller personer som tänker och står rakryggade för någon klassisk idéologi.
Kanske skulle det också behövas i mera bokstavlig mening extrema partier. Som kan kanalisera diverse galenpannors ideer, och så att dessa inte har någon anledning att känna sig som martyrer. Inte för att jag på något sätt önskar minsta inflytande för dessa.
Det jag vill se är att partietablissemanget i Sverige skakades om så till den milda grad att de började rannsaka sina motiv, och så de hittade sina ideologier.
Dagens debatt mellan riksdagspartierna är som en jämntjock gröt. Det mesta går att förutse. Inte på grund av att de håller sig till någon ideologi, utan därför att de egentligen endast söker makten, och därför vill hålla sig väl med alla, eller i vart fall så många som möjligt. Eller ligger så lågt med "farliga" frågor att inte folk ska upptäcka vad som är på gång.
Med resultat att i många fall så gör denna hållningslöshet att de även förlorar sina egentliga vänner.
Som nu detta med Sacrédeus och kd. Jag sympatiserar inte med Sacrédeus, men det är
skräp att han inte släpps fram i kd. Han representerar ju en stor del av de som är (var?) kds kärnväljare.
Kd är ju idag det mest "extrema" på högerkanten och vänsterpartiet på vänsterkanten (enl vår förenklade skala).
Men kd är ju alltmer salongsfäigt, anpassar sig till den "mittenhöger"-linje där alla andra ligger. Det behövs faktiskt en hemvist för konservativa och/eller religiösa människor - som för den skull inte behöver vara oanständigt extrema.
Och vänstern är ju numera ett parti för besvikna vänstersossar, inte är det mycket till kommunism där inte. Även om där finns enstaka personer som är det (i viss mån). Vart ska då de renläriga kommunisterna ta vägen? Till någon underjordisk bokstavskombination som ska slängabrandbomer?
Och än mer vattenkammade är de andra partierna, inget utrymme för personligheter eller personer som tänker och står rakryggade för någon klassisk idéologi.
Kanske skulle det också behövas i mera bokstavlig mening extrema partier. Som kan kanalisera diverse galenpannors ideer, och så att dessa inte har någon anledning att känna sig som martyrer. Inte för att jag på något sätt önskar minsta inflytande för dessa.
Det jag vill se är att partietablissemanget i Sverige skakades om så till den milda grad att de började rannsaka sina motiv, och så de hittade sina ideologier.
24 januari 2009
Sälja smöret och tappa pengarna
Jakob Heidbrink skriver på sin blogg Meddelanden från juridikens maskinrum om polismetodutredningens betänkade. Mycket bra skrivet, så läs det.
http://jheidbrink.wordpress.com/
Jag vill här bara lyfta fram en kärnmening, som jag anser oerhört väsentlig i den pågående debatten.
"Finns några som helst indikatorer att vi åtminstone bytt bort vår integritet mot större säkerhet?"
Det frahålls ju ofta att "vi" måste göra avvägningar, som de kallar det när integriteten begränsas, för att skydda oss mot osäkerhet och terrorism.
Men finns det belägg för att så skett?
Är det inte så att "vi" sålt smöret och tappat pengarna?
Dvs vi har varken det ena eller det andra.
http://jheidbrink.wordpress.com/
Jag vill här bara lyfta fram en kärnmening, som jag anser oerhört väsentlig i den pågående debatten.
"Finns några som helst indikatorer att vi åtminstone bytt bort vår integritet mot större säkerhet?"
Det frahålls ju ofta att "vi" måste göra avvägningar, som de kallar det när integriteten begränsas, för att skydda oss mot osäkerhet och terrorism.
Men finns det belägg för att så skett?
Är det inte så att "vi" sålt smöret och tappat pengarna?
Dvs vi har varken det ena eller det andra.
23 januari 2009
Att ta sig fram
"To go somewhere" betyder definitivt inte att gå någonstans på Filippinerna. Att gå, promenera är något som ses av ondo. Man tar något slag av färdmedel, tricycle, jeepney eller taxi. Och eftersom det är varmt, alternativt hett, kan man i någon mån förstå inställningen.
Ett av de vanligare sätten är som sagt tricycle. Rent faktiskt kan det finnas varianter, men generellt sett är det en ombyggd/utbyggd lätt motorcykel för ett fåtal passagerare. Bilden här visar en variant som kan ta 6-8 personer, beroende på hur "storvuxna" de är. Just detta fordon tog vi för att ta oss upp till en liten by en bit från huvudvägen. Det betyder att vägens standard är urusel och dessutom hade det regnat kraftigt. Att verkligen gå var, förutom avståndet, sannerligen inte att tänka på. Vi hade ju inte stövlar... Men oj, vad den stackars "mc:n" fick jobba. Det var en av de enklare och svagare varianter jag sett. Till slut kom vi dock fram. Nästan fram. Sista biten fick vi jumpa oss fram mellan lerpölarna. Självfallet finns det ingen taxi som tar en körning på dessa vägar. De skulle köra fast och skaka sönder.
På senare tid har motorcykeln blivit ett populärt statusobjekt. Jag är inte så hemma på detta, men nog förefaller den vara ett mellanting mellan en moped och en lätt mc.
För de som vill ta steget från "fattig" och en bit upp så är det väldigt lockande att köpa en sådan mc, på avbetalning - vilket innebär att det verkliga priset ofta blir 2-3 gånger kontantpriset. Med mc så spar de in jeepnyfare. Dessutom är det många, speciellt yngre, som försöker finansiera inköpet genom att agera ett slags mc-taxi. Dvs de tar en-två passagerare efter vägar som taxi inte vågar köra. Och/eller där det är just bara en person som behöver skjuts men som har last, t ex en säck ris som ska hem från public market till byn några km upp i djungeln.
Här ser vi en mc-butik som ställt ut ett frestande sortiment "motorcyklar". Ett intressant faktum är att skyltningen sällan (aldrig?) anger priset, vare sig kontant eller avbetalningspris. Nej, det som anges är första avbetalningens storlek... Sedan får man hoppas att hugade spekulanter frågar hur många månader de ska betala.
Ett av de vanligare sätten är som sagt tricycle. Rent faktiskt kan det finnas varianter, men generellt sett är det en ombyggd/utbyggd lätt motorcykel för ett fåtal passagerare. Bilden här visar en variant som kan ta 6-8 personer, beroende på hur "storvuxna" de är. Just detta fordon tog vi för att ta oss upp till en liten by en bit från huvudvägen. Det betyder att vägens standard är urusel och dessutom hade det regnat kraftigt. Att verkligen gå var, förutom avståndet, sannerligen inte att tänka på. Vi hade ju inte stövlar... Men oj, vad den stackars "mc:n" fick jobba. Det var en av de enklare och svagare varianter jag sett. Till slut kom vi dock fram. Nästan fram. Sista biten fick vi jumpa oss fram mellan lerpölarna. Självfallet finns det ingen taxi som tar en körning på dessa vägar. De skulle köra fast och skaka sönder.
På senare tid har motorcykeln blivit ett populärt statusobjekt. Jag är inte så hemma på detta, men nog förefaller den vara ett mellanting mellan en moped och en lätt mc.
För de som vill ta steget från "fattig" och en bit upp så är det väldigt lockande att köpa en sådan mc, på avbetalning - vilket innebär att det verkliga priset ofta blir 2-3 gånger kontantpriset. Med mc så spar de in jeepnyfare. Dessutom är det många, speciellt yngre, som försöker finansiera inköpet genom att agera ett slags mc-taxi. Dvs de tar en-två passagerare efter vägar som taxi inte vågar köra. Och/eller där det är just bara en person som behöver skjuts men som har last, t ex en säck ris som ska hem från public market till byn några km upp i djungeln.
Här ser vi en mc-butik som ställt ut ett frestande sortiment "motorcyklar". Ett intressant faktum är att skyltningen sällan (aldrig?) anger priset, vare sig kontant eller avbetalningspris. Nej, det som anges är första avbetalningens storlek... Sedan får man hoppas att hugade spekulanter frågar hur många månader de ska betala.
22 januari 2009
Var finns dagens stora personligheter?
Vad små de känns, dagens verksamma politiker. Inte mycket bättre är det bland de som diskuterar politik och samhällsfrågor i gammelmedia.
På flyget från Heathrow (burr)häromdagen läste jag ett par notiser i DN om nyligen avlidna. Ingen av dem var i och för sig politiker, men de var starka personligheter, som påverkat många i deras sätt att tänka och vara. Trots att de var så olika så väcker det hos mig tankar om hur vi formas. Jag gissar att många av de som känner till den ene inte känner till den andre.
OK, Anders Isaksson, journalist och författare. Jag hade inget direkt förhållande till honom. Han betecknade sig som sosse, även om jag gissar att han inte direkt ville ha partistämpeln i pannan. Men han kom ju från Munksund utanför Piteå, från de rödaste trakter som finns. (Jag vet, men jag är inflyttad till Piteå.)
Det intressanta var att han inte agerade som partigängare, utan var ständigt ifrågasättande, kritisk och analytisk. Det gjorde det till ett äventyr att läsa hans texter.
Jag vill inte påstå att jag hade någon direkt personlig kontakt med Berthil Paulsson heller. Men ändå, indirekt genom den vänskap och påverkan som pastor Paulsson och min far hade på varandra. Pappa var äldre än Paulsson, som var 97 när han avled, men de möttes för sådär 70-talet år sedan när Berthil Paulsson var nybliven pastor i SMF och pappa var styrelseledamot i Bolidens missionsförsamling. Det var förmodligen till och med innan Paulsson blev riksevangelist, men det höll i sig så länge min far levde.
Jag gissar att en och annan sekulariserad läsare får associationer till religiösa mörkermän. Men så fel! Min far var en öppen, varm, kärleksfull kristen. Och jag har förstått att detsamma gällde Paulsson. Denne beskrivs som ekumen med öppet sinne, en språkets mästare, en person som samtidigt med sin toleranta och öppna attityd drog skarpa gränser till extrema rörelser. I samhällsfrågor beskrivs han som radikal. Jag känner igen detta hos min far, som självfallet influerat mig också.
Än en gång, var finns dagens stora personligheter i Sverige, de som kan inspirera till framåttänkande, som kan förmedla lidelse för de goda sakerna, som tror på människans godhet och rätt till integritet.
Sådan som inte bara vill stänga in oss.
På flyget från Heathrow (burr)häromdagen läste jag ett par notiser i DN om nyligen avlidna. Ingen av dem var i och för sig politiker, men de var starka personligheter, som påverkat många i deras sätt att tänka och vara. Trots att de var så olika så väcker det hos mig tankar om hur vi formas. Jag gissar att många av de som känner till den ene inte känner till den andre.
OK, Anders Isaksson, journalist och författare. Jag hade inget direkt förhållande till honom. Han betecknade sig som sosse, även om jag gissar att han inte direkt ville ha partistämpeln i pannan. Men han kom ju från Munksund utanför Piteå, från de rödaste trakter som finns. (Jag vet, men jag är inflyttad till Piteå.)
Det intressanta var att han inte agerade som partigängare, utan var ständigt ifrågasättande, kritisk och analytisk. Det gjorde det till ett äventyr att läsa hans texter.
Jag vill inte påstå att jag hade någon direkt personlig kontakt med Berthil Paulsson heller. Men ändå, indirekt genom den vänskap och påverkan som pastor Paulsson och min far hade på varandra. Pappa var äldre än Paulsson, som var 97 när han avled, men de möttes för sådär 70-talet år sedan när Berthil Paulsson var nybliven pastor i SMF och pappa var styrelseledamot i Bolidens missionsförsamling. Det var förmodligen till och med innan Paulsson blev riksevangelist, men det höll i sig så länge min far levde.
Jag gissar att en och annan sekulariserad läsare får associationer till religiösa mörkermän. Men så fel! Min far var en öppen, varm, kärleksfull kristen. Och jag har förstått att detsamma gällde Paulsson. Denne beskrivs som ekumen med öppet sinne, en språkets mästare, en person som samtidigt med sin toleranta och öppna attityd drog skarpa gränser till extrema rörelser. I samhällsfrågor beskrivs han som radikal. Jag känner igen detta hos min far, som självfallet influerat mig också.
Än en gång, var finns dagens stora personligheter i Sverige, de som kan inspirera till framåttänkande, som kan förmedla lidelse för de goda sakerna, som tror på människans godhet och rätt till integritet.
Sådan som inte bara vill stänga in oss.
I Eslöv finns liberala folkpartister.
När jag nu försöker skumma igenom vad som hänt under de senaste veckorna, så noterar jag att det i fps medlemsblad NU pågått en märklig debatt om IPRED. De flesta inlägg är så uppenbart okunniga och inspirerade av lobbyister för de IPREDs införande att de knappast kan anses seriösa. Dock står ett inlägg ut och visar att det ännu finns en och annan liberal kvar i fp. Vi har stött på honom tidigare, och hans namn är Daniel Rohdin. Han publicerar sig på Fp i Eslövs blogg, se till vänster om inte länken nedan fungerar.
IPRED-förespråkarna upprepar med en drucken papejogas envishet att nedladdning är stöld. Detta och flera andra påståenden sågar Daniel effektivt i Nu nr 1-2/09, sid 14.
Den 14 dec hade Daniel också ett inlägg med en genomgång av den senaste tidens angrepp på den personliga integriteten och liknande liberal värden i form av FRA-lagar, IPRED, datalagringsdirektiv etc. Mycket läsvärt och en god sammanfattning av den repressiva inställning som rikspolitikerna har till oss medborgare. Han citerar också några av fps punkter betr integritetsskydd - vilket gör det lätt att se skillnaden på vad fp säger och vad det tillämpar i praktiskt politik.
http://fpeslov.blogspot.com/2008/12/trygghetsnarkomani-eller-frihet.html
Jag hoppas bara att Daniel orkar kämpa på. Det blåser ju snålt idag kring oss som kämpar för liberala, demokratiska värden. Lagstiftarna koncentrerar sig på kontroll av oss små.
Hur ska vi kunna återta kontrollen över lagstiftarna?
IPRED-förespråkarna upprepar med en drucken papejogas envishet att nedladdning är stöld. Detta och flera andra påståenden sågar Daniel effektivt i Nu nr 1-2/09, sid 14.
Den 14 dec hade Daniel också ett inlägg med en genomgång av den senaste tidens angrepp på den personliga integriteten och liknande liberal värden i form av FRA-lagar, IPRED, datalagringsdirektiv etc. Mycket läsvärt och en god sammanfattning av den repressiva inställning som rikspolitikerna har till oss medborgare. Han citerar också några av fps punkter betr integritetsskydd - vilket gör det lätt att se skillnaden på vad fp säger och vad det tillämpar i praktiskt politik.
http://fpeslov.blogspot.com/2008/12/trygghetsnarkomani-eller-frihet.html
Jag hoppas bara att Daniel orkar kämpa på. Det blåser ju snålt idag kring oss som kämpar för liberala, demokratiska värden. Lagstiftarna koncentrerar sig på kontroll av oss små.
Hur ska vi kunna återta kontrollen över lagstiftarna?
21 januari 2009
Framåt där - bakåt här.
(Bildtext: Armstrong canceled a 1957 trip to Moscow after President Dwight D. Eisenhower refused to send federal troops to Little Rock, Ark., to enforce school-integration laws. “The way they are treating my people in the South, the government can go to hell,” he said. “It’s getting so bad, a colored man hasn’t got any country.”)
Låg det en tanke bakom valet av musikillustration efter det när radions P1 nu i morse (21 jan) rapporterat om att en av skolflickorna från Little Rock för dryga femtio år sedan nu var hedersgäst vid Obamas presidentinstallation?
Jag har varit med ett tag, och även om jag var mycket ung när händelserna i Little Rock utspelade sig, minns jag dem mycket väl.
Kortfattat kan man säga att de var kulmen i en våg av protester där färgade barn av föräldrar (till vita barn) förvägrades, delvis med hjälp av lokala myndigheter, att gå i samma skola som vita. Det var en av dessa färgade flickor som idag intervjuades med anledning av att hon var hedersgäst vid installationen av USA:s förste färgade president.
Då hette USAs president Eisenhower. Världens främste och mest kände jazzmusiker hette Louis Armstrong, och han hade under femtiotalet anlitats av USA:s regering för flera PR-turnéer för att sprida good-will om USA. I Arkansas var den beryktade Faubus guvernör. Charles Mingus skrev för övrigt en av sina mest kända kompositioner om dessa händelser och om guvernör Faubus.(Fables of Faubus) Mingus tillhörde en yngre och politiskt medveten generation musiker som ofta protesterade mot orättvisorna i USA:s behandling av de färgade.
Louis Armstrong var en generation äldre, världsberömd och genial, men såg sig själv blygsamt som underhållare och ville aldrig uttala sig om politik. Och vid denna tid var det tal om en turné till Sovjet för US State Departments räkning. Just dessa dagar befann sig Louis i Arkansas. Nu kunde Louis Armstrong inte hålla sig längre, han uttalade sig offentligt kritisk emot Eisenhowers tafatta behandling av frågan. Nej, Louis var verkligen inte glad, han träffade Arkansas guvernör (denne kom till artistlogen) och sa sin ärliga mening. Att färgade flickor inte ska kunna gå i skolan. Och han sa vid ett tillfälle ungefär som så, det har gått så långt att en färgade människor inte har ett land. Han var rasande.
Det var oerhörd starka ord för att komma från Louis Armstrong. Han ställde också in den planerade Sovjetturnén. Och det tog skruv. Myndigheterna började ta ställning för integrerad skolgång, militär vaktade färgade elever på väg till skolan så de inte skulle trakasseras av den vita mobben.
En kort beskrivning av händelserna finns bland annat i denna länk från 2007 till en artikel i New York Times.
http://www.nytimes.com/2007/09/23/opinion/23margolick.html?pagewanted=1&ei=5090&en=f8ed547c34592d13&ex=1348200000&partner=rssuserland&emc=rss
USA tog ett klart steg framåt för tolerans och mänskliga rättigheter.
Igår tog USA ännu ett steg i rätt riktning. För tolerans. Visade att kampen för mänskliga rättigheter fortsätter. Och fick en president som vill ingjuta mod och tillförsikt i det amerikanska folket och världen.
Hur stort det steget blir, det vet vi inte. Men det var i rätt riktning.
I Sverige går det motsatt väg. Detta Sverige som alltid (i vart fall sedan andra världskrigets slut) ansett sig vara bäst, mest demokratiskt och tolerant.
Här rusar förskrämda och okunniga politiker runt och stiftar lagar EMOT mänskliga rättigheter, för registrering av allt som kan lukta oliktänkande, lagar som skapar rättsosäkerhet. Etc. FRA 1.0, FRA 2.0, Ipred etc.
"What a Wonderful World" sjöng Louis Armstrong efter radions inslag om Little Rock och Obamas installation.
Vad borde man spela som illustration till de svenska politikernas odemokratiska åtgärder?
20 januari 2009
Polisen kan få jaga "småpirater"
Jag är tillbaka i Sverige.
Läser just nu denna rubrik i Metro, nätupplagan. "Polisen kan få jaga småpirater".
Länk. http://www.metro.se/se/article/2009/01/19/19/5118-45/index.xml
Suck.
Det har ju sagts att det var storbovarna man ville komma åt med IPRED. De notoriska nerladdarna av stora filer för kommersiellt bruk.
Ja, jag är sannerligen tillbaka i Sverige.
Läser just nu denna rubrik i Metro, nätupplagan. "Polisen kan få jaga småpirater".
Länk. http://www.metro.se/se/article/2009/01/19/19/5118-45/index.xml
Suck.
Det har ju sagts att det var storbovarna man ville komma åt med IPRED. De notoriska nerladdarna av stora filer för kommersiellt bruk.
Ja, jag är sannerligen tillbaka i Sverige.
Världens sämsta flygplats?
Är mäkta irriterad efter mellanlandningen på Heathrow, London. Efter en lång och tröttande resa med utmärkta Singapore Airlines ankom vi mycket tidigt till Heathrow. Grått. Kalla, långa korriodorer.
Jobbigt att bära handbagage för tre personer plus en sovande son. Letar förgäves efter en bagagevagn (trolley).
Hittade till slut en incheckningsdisk för att få boardingpass till vår anslutning ca fem timmar senare. Ser att numret på gaten inte står på boardingpasset. Nej, säger kvinnan, det kommer upp senare.
Min fråga om bagagevagn verkade hon inte förstå. Nej, det finns inte, sa hon till slut.
Ett korrekt svar. Visserligen hittade vi två förskrämda bagagekärror flera timmar senare när vi precis skulle in i gaten. Där gjorde de ju ingen nytta.
Gaten ja. Efter ytterligare grå korridorer var det en säkerhetskontroll. Va, redan? Då tar de grabbens vatten. Då hände det enda postiva på detta ställe. Kontrollanten sa att han skulle hälla ut vattnet, men vi fick behålla grabbens specialflaska och tillåtelse att fylla på den efter kollen.
I Singapore fick min fru smaka på vattnet, så de skulle se att hon överlevde och att det inte var något farligt gift som terrorister använder. Men flygplatsen i Singapore är trevlig, vänlig, ren och välskött. Även där långa avstånd, men är ju en stor flygplats, även den.
Tillbaka till Heathrow. Gatenummer? Visade sig att de kom upp väldigt sent. Och till vår gate kom den alldelses för sent. Vad är det för vits med att ange tid för när gaten öppnas, om man inte vet vart man ska gå? Utrikesgaterna låg i olika riktningar med gångtider på 10-20 min.
Tio minuter efter att gaten skulle ha öppnats ändrades uppgiften till att den skulle öppnas 15 min senare, dvs bara några minuter före annonserad avång. Men fortfarande inget nummer på gaten...
Nå, till slut kom numret. Gissa om det sprangs och konkades tungt bagage? Puh. Men sedan blev det lång väntan efter att ha passerade gate-disken. Men ingen toa där inne inte.
Även i planet satt vi närmare en timme innan det avgick, totalt 1,5 timme för sen avgång.
Jag har för mig att jag såg en info-disk någonstans, men inte där de mest behövdes, dvs i närheten av sista info-tavlan (med ofullständig info) före utgång till gaterna.
Allt andades en total nonchalans av kunderna/resenärerna.
Jag har svårt att tro att det finns andra stora internationella flygplatser med lika dålig service, avsaknad av bagagevagnar, och som inte anger gate i rimlig tid för avgångarna.
Jag hoppas jag kan undvika Heathrow i fortsättningen.
Jobbigt att bära handbagage för tre personer plus en sovande son. Letar förgäves efter en bagagevagn (trolley).
Hittade till slut en incheckningsdisk för att få boardingpass till vår anslutning ca fem timmar senare. Ser att numret på gaten inte står på boardingpasset. Nej, säger kvinnan, det kommer upp senare.
Min fråga om bagagevagn verkade hon inte förstå. Nej, det finns inte, sa hon till slut.
Ett korrekt svar. Visserligen hittade vi två förskrämda bagagekärror flera timmar senare när vi precis skulle in i gaten. Där gjorde de ju ingen nytta.
Gaten ja. Efter ytterligare grå korridorer var det en säkerhetskontroll. Va, redan? Då tar de grabbens vatten. Då hände det enda postiva på detta ställe. Kontrollanten sa att han skulle hälla ut vattnet, men vi fick behålla grabbens specialflaska och tillåtelse att fylla på den efter kollen.
I Singapore fick min fru smaka på vattnet, så de skulle se att hon överlevde och att det inte var något farligt gift som terrorister använder. Men flygplatsen i Singapore är trevlig, vänlig, ren och välskött. Även där långa avstånd, men är ju en stor flygplats, även den.
Tillbaka till Heathrow. Gatenummer? Visade sig att de kom upp väldigt sent. Och till vår gate kom den alldelses för sent. Vad är det för vits med att ange tid för när gaten öppnas, om man inte vet vart man ska gå? Utrikesgaterna låg i olika riktningar med gångtider på 10-20 min.
Tio minuter efter att gaten skulle ha öppnats ändrades uppgiften till att den skulle öppnas 15 min senare, dvs bara några minuter före annonserad avång. Men fortfarande inget nummer på gaten...
Nå, till slut kom numret. Gissa om det sprangs och konkades tungt bagage? Puh. Men sedan blev det lång väntan efter att ha passerade gate-disken. Men ingen toa där inne inte.
Även i planet satt vi närmare en timme innan det avgick, totalt 1,5 timme för sen avgång.
Jag har för mig att jag såg en info-disk någonstans, men inte där de mest behövdes, dvs i närheten av sista info-tavlan (med ofullständig info) före utgång till gaterna.
Allt andades en total nonchalans av kunderna/resenärerna.
Jag har svårt att tro att det finns andra stora internationella flygplatser med lika dålig service, avsaknad av bagagevagnar, och som inte anger gate i rimlig tid för avgångarna.
Jag hoppas jag kan undvika Heathrow i fortsättningen.
16 januari 2009
Ska FRA sprätta pappersbrev också?
Läser i Piteå-Tidningen för den 14 januari en kort debattartikel av en Hans Nilsson (Junilistan).
Länk: http://www.pitea-tidningen.se/debatt/artikel.aspx?ArticleId=4362860
Den går ut på att den utveckling vi idag ser i sin logiska förlängning kan innebära att brevhemligheten för pappersbrev (sk snigelpost) försvinner. Detta då FRA plötsligt kan inse att någon terrorist kan få för sig att använda detta kommunikationsmedel, som ännu är skyddat...
Det kan verka långsökt, men är det det?
Med tanke på den snabba utveckling vi ser med nya integritetskränkande lagar så verkar allt vara möjligt i den vägen. Hur omöjligt det än hittills verkat.
Kampen mot terrorismen innebär ju numera att vi alla vanliga människor ska terroriseras av de som sig makten tagit haver.
Därför anser jag att FRA-lagarna ska rivas upp.
Länk: http://www.pitea-tidningen.se/debatt/artikel.aspx?ArticleId=4362860
Den går ut på att den utveckling vi idag ser i sin logiska förlängning kan innebära att brevhemligheten för pappersbrev (sk snigelpost) försvinner. Detta då FRA plötsligt kan inse att någon terrorist kan få för sig att använda detta kommunikationsmedel, som ännu är skyddat...
Det kan verka långsökt, men är det det?
Med tanke på den snabba utveckling vi ser med nya integritetskränkande lagar så verkar allt vara möjligt i den vägen. Hur omöjligt det än hittills verkat.
Kampen mot terrorismen innebär ju numera att vi alla vanliga människor ska terroriseras av de som sig makten tagit haver.
Därför anser jag att FRA-lagarna ska rivas upp.
14 januari 2009
Äta och skratta
Att äta och skratta, är det livets mening?
En av de trevliga tjejerna på hotellet angav, på en av dessa datingsajter som alla filippinskor tycks besöka flitigt, som sina hobbies och intressen: äta och skratta.
Visst är det viktigt att äta och att få skratta. Men inte vill jag precis se det som mina hobbies eller främsta intressen.
Faktiskt tror jag att Filippinerna skulle må bra av att man hade fler prioriteringar. Att inte äta jämt och att inte bara skratta. Det är klart det är bättre att skratta än att gråta, men ändå...
Man måste ju få något gjort också. På ett mera konstruktivt sätt.
Har jag rätt eller fel?
Mår världen bra av att man äter upp alla resurser genast, och bara skrattar åt problemen?
Alla kanske inte vill jobba hårt för att avskaffa FRA-lagarna. Det är ju ett bra mål. Men det finns ju annat viktigt också. Som inte avhjälps med ett skratt.
En av de trevliga tjejerna på hotellet angav, på en av dessa datingsajter som alla filippinskor tycks besöka flitigt, som sina hobbies och intressen: äta och skratta.
Visst är det viktigt att äta och att få skratta. Men inte vill jag precis se det som mina hobbies eller främsta intressen.
Faktiskt tror jag att Filippinerna skulle må bra av att man hade fler prioriteringar. Att inte äta jämt och att inte bara skratta. Det är klart det är bättre att skratta än att gråta, men ändå...
Man måste ju få något gjort också. På ett mera konstruktivt sätt.
Har jag rätt eller fel?
Mår världen bra av att man äter upp alla resurser genast, och bara skrattar åt problemen?
Alla kanske inte vill jobba hårt för att avskaffa FRA-lagarna. Det är ju ett bra mål. Men det finns ju annat viktigt också. Som inte avhjälps med ett skratt.
12 januari 2009
Chockladkullarna
Visst är det en fin bild!
Privat, men ändå. En av anledningarna till att resa en sväng till Bohol var att uppleva "Chockolate Hills", en av Filippinernas största av naturen skapade attraktioner.
Varför de fått namnet har jag inte kläm på. De skapades dock för sådär 2 miljoner år sedan, sägs det. Och det är cirka ettusentvåhundrafemtio grönklädda snarlika, mjukt rundade eller lite toppiga kullar inom ett begränsat område.
Här står jag med lille sonen, fru, en svägerska och en farbror till fruganoch i bakgrunden kan man skymta en del av kullarna.
Området ligger en dryg timmes bilresa från Tagbilaran, hamnstaden. Delvis genom bördiga risfält, delvis på vägar helt täckta av djungelns gröna växtlighet. Ris och turism har gjort Bohol till en välbärgad ö.
11 januari 2009
Riksdagen drunknar, är det Gutenbergs eller internets fel?
Jag skrev för några månader om likheterna mellan den situation som uppstod vid boktryckarkonstens genombrott och nu genom internet. (Även publicerad hos Arvid Falk.)
Publicerad hos mig 10 okt:
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/10/vad-har-gutenberg-med-fra-och-demokrati.html
Ser till min glädje att det temat nu lyfts fram igen, nu av bloggarna Johan Westerholm och Anders Widén.
Länkar: http://mitt-i-steget.blogspot.com/2009/01/rdda-mnniskor-med-makt-r-farliga.html
resp
http://djingis.blogspot.com/2009/01/befria-ymnighetshornet.html
Samtidigt har hos Farmorgun blossat upp debatten om riksdagens/politikernas arbetsvillkor. Är det för många eller för få riksdagledamöter? Vad hinner de? Måste - kan de lita på varandra?
http://farmorgun.blogspot.com/2009/01/riksdagsledamter-frklarar-sin-tystnad.html
Även detta är saker som jag diskuterat ett otal gånger. Ett exempel finns på denna länk.
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/11/tid-fr-demokrati-eller-drunknar.html
Närliggande text också på
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/10/vad-br-ska-och-vad-kan-politiker-gra.html
Nå, vi kan konstatera att både Gutenberg och internet är upphov till en informationsexplosition. INGEN KAN TA DEL AV ALLT. Men alla, snart sagt, har chansen att ta till sig så mycket mer än förr. Så mycket att det kan medföra att de börjar ifrågasätta beslut och klokheten hos de mäktiga.
Riksdagen har ännu inte lärt sig hantera Gutenberg. Än mindre internet. De ser det som ett problem. Vissa tror sig kunna möta det genom förbud och regleringar. Som katolska kyrkan gentemot Luther och böckerna.
Och det ÄR ett problem.
Jag vet inte hur man löser det. Eller om det ens går eller är önskvärt.
Det jag vet är att jag kräver två saker av alla makthavare inklusive riksdagens ledamöter.
1. Att de har en säker ideologisk kompass. (Då menar jag inte att de kan rabbla partiprogrammen, utan något mycket djupare och viktigare!) Annars går de vilse omedelbart.
2. Att de lyssnar och kommunicerar med medborgarna. Då får de relevant information om både sakfrågorna och om stämningsläget hos de som de skall representera. De får inte låsa in sig för att läsa handlingar så ögonen blöder. Det är bra att kunna saker. Men fackidioti, som leder till räddhåga inför att ta ställning för viktiga demokratiska värden, det är inte det vi vill se hos er.
Behöver det i grunden vara svårare än så?
Då kommer aldrig tankar om FRA-lagar eller IPRED ens att uppstå.
Publicerad hos mig 10 okt:
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/10/vad-har-gutenberg-med-fra-och-demokrati.html
Ser till min glädje att det temat nu lyfts fram igen, nu av bloggarna Johan Westerholm och Anders Widén.
Länkar: http://mitt-i-steget.blogspot.com/2009/01/rdda-mnniskor-med-makt-r-farliga.html
resp
http://djingis.blogspot.com/2009/01/befria-ymnighetshornet.html
Samtidigt har hos Farmorgun blossat upp debatten om riksdagens/politikernas arbetsvillkor. Är det för många eller för få riksdagledamöter? Vad hinner de? Måste - kan de lita på varandra?
http://farmorgun.blogspot.com/2009/01/riksdagsledamter-frklarar-sin-tystnad.html
Även detta är saker som jag diskuterat ett otal gånger. Ett exempel finns på denna länk.
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/11/tid-fr-demokrati-eller-drunknar.html
Närliggande text också på
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/10/vad-br-ska-och-vad-kan-politiker-gra.html
Nå, vi kan konstatera att både Gutenberg och internet är upphov till en informationsexplosition. INGEN KAN TA DEL AV ALLT. Men alla, snart sagt, har chansen att ta till sig så mycket mer än förr. Så mycket att det kan medföra att de börjar ifrågasätta beslut och klokheten hos de mäktiga.
Riksdagen har ännu inte lärt sig hantera Gutenberg. Än mindre internet. De ser det som ett problem. Vissa tror sig kunna möta det genom förbud och regleringar. Som katolska kyrkan gentemot Luther och böckerna.
Och det ÄR ett problem.
Jag vet inte hur man löser det. Eller om det ens går eller är önskvärt.
Det jag vet är att jag kräver två saker av alla makthavare inklusive riksdagens ledamöter.
1. Att de har en säker ideologisk kompass. (Då menar jag inte att de kan rabbla partiprogrammen, utan något mycket djupare och viktigare!) Annars går de vilse omedelbart.
2. Att de lyssnar och kommunicerar med medborgarna. Då får de relevant information om både sakfrågorna och om stämningsläget hos de som de skall representera. De får inte låsa in sig för att läsa handlingar så ögonen blöder. Det är bra att kunna saker. Men fackidioti, som leder till räddhåga inför att ta ställning för viktiga demokratiska värden, det är inte det vi vill se hos er.
Behöver det i grunden vara svårare än så?
Då kommer aldrig tankar om FRA-lagar eller IPRED ens att uppstå.
09 januari 2009
Porrindustrin vill ha stöd.
Porrindustrin vill ha stöd (är inte den just ett stöd till vacklande förmåga?)
Många sköna miljarder dollar.
Räcker det inte med IPRED???
--- Jag skrev bara för en tid sedan ( 5 dec 2008) om porrindustrin och Ipred. Nu känns det som att jag inte vågar skriva om de mest osannolika samband och intressesamband som tänkas kan. Tyvärr kan allt bli sant alltför snabbt i denna förvridna värld där politiker ägnar sig åt räddhågad repressiv politik i stället för att försvara demokratin.
För övrigt kräver jag att FRA-lagen rivs upp och att Susanne Eberstein (s) avgår från signalspaningsnämnden. Hennes uttalanden gör henne jävig och oförmögen att upträda till integritetens försvar.
Många sköna miljarder dollar.
Räcker det inte med IPRED???
--- Jag skrev bara för en tid sedan ( 5 dec 2008) om porrindustrin och Ipred. Nu känns det som att jag inte vågar skriva om de mest osannolika samband och intressesamband som tänkas kan. Tyvärr kan allt bli sant alltför snabbt i denna förvridna värld där politiker ägnar sig åt räddhågad repressiv politik i stället för att försvara demokratin.
För övrigt kräver jag att FRA-lagen rivs upp och att Susanne Eberstein (s) avgår från signalspaningsnämnden. Hennes uttalanden gör henne jävig och oförmögen att upträda till integritetens försvar.
OK, tupparnas land också då.
Några ytterligare egenheter med filippinarnas intressen är, förutom coca-colan, deras förkärlek för basket, i detta land av kortvuxna män. Och så boxning förstås, i de lättare viktklasserna då. Macho är inget fult ord här. En riktig karl ska vara macho.
Kanske har detta faktum någon koppling till deras intresse för tuppfäktning? Även i storstäder väcks man av tupparnas intensiva morgongalande.
Här en bild av en grann tupp. I motsats till hönsen så hålls tupparna kedjade eller bundna på något sätt. Detta vare sig de tränas till att vara stridstuppar eller bara är till för hönsens förnöjelse.
Utanför ett hotellrum mötte vi denna syn, en tuppgård! Ingen trängsel, som i en hönsgård precis. Men inga stora revir.
Kanske har detta faktum någon koppling till deras intresse för tuppfäktning? Även i storstäder väcks man av tupparnas intensiva morgongalande.
Här en bild av en grann tupp. I motsats till hönsen så hålls tupparna kedjade eller bundna på något sätt. Detta vare sig de tränas till att vara stridstuppar eller bara är till för hönsens förnöjelse.
Utanför ett hotellrum mötte vi denna syn, en tuppgård! Ingen trängsel, som i en hönsgård precis. Men inga stora revir.
Coca-colaland (bild)
Filippinerna har några huvudsakliga ingredienser i sin nationella mix. Före spanjorernas ankomst för sådär 500 år sedan var det ett antal små, tämligen fristående kunga- eller hövdingedömen.
Spanjorernas erövring innebar att landets blev en administrativ enhet och fick namnet av en spansk kung, Filip.
Spanjorerna gav landet den katolska kyrkan och spanska ord förekommer flitigt i ”filippinskan”. Annars är det mest några rostiga statyer och smutsiga kyrkor som påminner om den spanska tiden.
Spanjorernas makt bröts och övertogs av USA för ca 100 år sedan. Därmed gjorde den amerikanska engelskan sitt intåg.
Den andra bestående ”gåvan” är Coca-colan.
Plus kärleken till US-dollarn.
Idag har Phils, som är den flitigt använda förkortningen för landets namn, två officiella språk; engelska och tagalog (filippinska). Dessutom finns ett otal dialekter, där bisayan/visayan (cebuano) står ut extra som den förhärskande dialekten i de södra och mellersta delen av landet. Folk i söder behärskar ofta tre språk, bisayan, tagalog och engelska (i varierande grad).
Katolska kyrkan dominerar totalt, trots att det finns många andra religioner också. Toleransen är stor.
Det mest kännetecknande är dock att ”money rules” samt Coca-cola. Coca-colaskylten är den vanligaste reklamskylten här. I och för sig tätt följd av Tanday, den lokala (!) spritsorten, som också finns jämsides med coca-colan i varje sari-sari store i den djupaste djungeln.
Coca-cola är för mig en läskedryck, som jag till nöds kan tvinga i mig om det inte finns andra alternativ till snacks (mellanmål). Här är det den vanligaste måltidsdrycken, och dricks i kopiösa mängder. Sött och fettbildande.
Och ”amerikanskt” och därmed fint...
Jag befinner mig i Coca-colaland.
Spanjorernas erövring innebar att landets blev en administrativ enhet och fick namnet av en spansk kung, Filip.
Spanjorerna gav landet den katolska kyrkan och spanska ord förekommer flitigt i ”filippinskan”. Annars är det mest några rostiga statyer och smutsiga kyrkor som påminner om den spanska tiden.
Spanjorernas makt bröts och övertogs av USA för ca 100 år sedan. Därmed gjorde den amerikanska engelskan sitt intåg.
Den andra bestående ”gåvan” är Coca-colan.
Plus kärleken till US-dollarn.
Idag har Phils, som är den flitigt använda förkortningen för landets namn, två officiella språk; engelska och tagalog (filippinska). Dessutom finns ett otal dialekter, där bisayan/visayan (cebuano) står ut extra som den förhärskande dialekten i de södra och mellersta delen av landet. Folk i söder behärskar ofta tre språk, bisayan, tagalog och engelska (i varierande grad).
Katolska kyrkan dominerar totalt, trots att det finns många andra religioner också. Toleransen är stor.
Det mest kännetecknande är dock att ”money rules” samt Coca-cola. Coca-colaskylten är den vanligaste reklamskylten här. I och för sig tätt följd av Tanday, den lokala (!) spritsorten, som också finns jämsides med coca-colan i varje sari-sari store i den djupaste djungeln.
Coca-cola är för mig en läskedryck, som jag till nöds kan tvinga i mig om det inte finns andra alternativ till snacks (mellanmål). Här är det den vanligaste måltidsdrycken, och dricks i kopiösa mängder. Sött och fettbildande.
Och ”amerikanskt” och därmed fint...
Jag befinner mig i Coca-colaland.
05 januari 2009
Reser runt
Tiden här nere rinner väg. Inatt gäller inrikesflyg till en annan ö, sedan färja till en tredje samt ett par-tre dar där. Kombination av rent (!) turistande och grävande efter frugans rötter. Biljetterna till flyget klara sedan länge. Färjebiljetter köps på plats.
Men det var nervigt igår kväll och i morse innan det blev klart med hotellrum. Familjerum för fyra vuxna och ett barn. På stört. Men det gick.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)