Är det fult att få veta något om kristendom? Uppdat.

När jag gick i skolan då hette ämnet kristendomskunskap. Det var alltså kunskap om kristendom. Det var inte undervisning i kristen tro, inte i kristendom, utan om. På köpet fick vi även en aning kunskap om andra religioner.

Undervisningen i kristen tro var redan då hänvisad till konfirmationsundervisningen, som skedde frivilligt och genom Svenska kyrkan och andra trossamfund.

Därefter ändrades ämnet till religionskunskap, och skulle fortfarande informera om kristendom, men i högre grad även om andra större religioner och med än mera uttalat krav om neutralitet. Därmed fick dock eleverna veta varför olika helger och traditioner firas i vårt land. Till exempel att julen inte firas för att hedra Kalle Anka och Mammon utan till minnet av Jesu födelse.

När nu utbildningsminister Jan Björklund (fp), som är en av mina hackkycklingar, nu i någon mån går emot Skolverket och vill att nuvarande princip i huvudsak skall fortsätta gälla, då får han kritik. Kritikerna menar att Björklund går Sverigedemokraterna till mötes då han inte föreslår att det ges exakt samma utrymme för islam, hinduism och buddism som för information om kristendomen.

Det som kritikerna, inte minst inom (L)iberaldemokraterna nu säger, leder till att de ger SD tolkningsföreträde betr undervisningen i de svenska skolorna och sedan opponerar emot det. Det är inte rimligt! SD stjäl ju friskt av andra partier, för att söka dölja sin rasism. Men det gör inte ursprungspartierna till tjuvar. Det är det SD som är.

Liberalismen har kämpat emot konventikelplakatet, för religionsfrihet där Svenska kyrkan inte hade företräde före andra samfund och inte är statskyrka. En neutralitet betr trosuppfattning - eller att inte omfatta någon religion alls. Denna respekt för olika uppfattningar innebär inte att det ska vara millimeterrättvisa betr den information om olika (större) religioner. Det är faktiskt kristendomen som haft och har störst inflytande över människors tro i vårt land och för det svenska samhället - det som vi vill integrera även invandrarna i (som i avsevärd grad också kommer från "kristna" länder, trots vad SD påstår).
Att inte informera om detta, inkl grunden för traditionella högtider, det vore att grovt åsidosätta den rätt till information som alla elever bör få!
Däremot kan man givetvis diskutera om allt detta ska ingår i ämnet religionskunskap, eller i andra ämnen (som redan idag har knapp med utrymme). Min uppfattning är ändå att det hör hemma där, tills något bättre förslag kommer fram, eventuellt att ämnet bör utvidgas att omfatta lite elementa om filosofiska inriktningar.

Politiska uppfattningar-ideologier skall däremot självklart informeras om i undervisningen i samhällskunskap.

En intressant frågeställning i sammanhanget är om undervisningen om demokrati, ska vara neutral (som betr religioner), eller om det även i fortsättningen är ett prioriterat värde som man inte bara ska informera om, utan som även ligga som en grund för skolans - och samhällets -värderingar?

Tillägg.
Jag blir lätt konfunderad över den debatt som förevarit både i etermedia och på internet i denna fråga. Min hackkyckling Jan Björklund anklagas för att vara kristen fundamentalist, vilket är helt fel. Såvitt jag förstår är han i och för sig medlem i Svenska kyrkan, men inte alls aktiv, än mindre fundamentalist i någon som helst mening. Och det han förespråkar är inte att hjärntvätta någon i kristendom (eller något annat, vilket däremot en del av hans kritiker inte verkar helt främmande för), utan att skolan ska ge kännedom om kristendomen, dess innebörd och betydelse för det svenska samhällets utveckling, inklusive traditioner. Inte att det tragglas en massa utantillärning av en massa psalmer. Likaså att skolan ska ge motsvarande kunskap om de andra större religionerna. Det torde dock vara ostridigt att kristendomen betytt mera för det svenska samhället än andra religioner gjort, vilket motiverar större utrymme för kristendomen utan att därför på något sätt de andra ska försummas.
En del kritiker vill hänvisa kristendomen till (enbart) historieämnet. Då bör rimligen detsamma ske för övriga religioner, vilkas utrymme därmed försvinner helt betr svensk historia och minimeras i övrigt, frånsett korstågen och morernas erövrande av Spanien etc. Och dagens läge hör inte hemma i historieämnet...
Hänvisar man religionerna till ett filosofiämnet, så bortfaller de historiska/traditionella aspekterna. Är det rimligt att undanhålla våra barn och ungdomar den kunskapen?

Jag hävdar att det är alla elevers rätt att få kunskap OM alla religioner, inklusive vad de innebär idag, och vad de inneburit historiskt och för våra traditioner. Det finns klara övertoner från olika debattörer som verkar grunda sin argumentation på ett slags kristendomshat som kamofleras under en mask av att alla religioner ska behandlas lika. Oavsett deras betydelse och historia i Sverige och världen. Och ibland skymtar fram att man egentligen inte vill att det ska undervisas alls om religion i skolan.
Detta är ett tecken på kunskapsförakt, en i högsta grad oliberal vilja begränsa barns och ungdomars kunskaper och därmed valfrihet.

Några ord till sverigedemokraternas sympatisörer

Sverigedemokraterna ligger bra till i opinionsmätningarna. Orsaken lär vara deras alltmer uttalade främlingsfientlighet. Deras motvilja mot flyktingar och invandrare. Samtidigt gick de fram även i valen till de olika kyrkliga organen i förra månaden. Märkligt.

Jag vill lägga dessa ord på hjärtat till sd:s sympatisörer.
"Jag var hungrig och ni gav mig att äta. Jag var törstig och ni gav mig att dricka. Jag var hemlös och ni tog hand om mig." (Matteus 25:35)

Den som instämmer i dessa ord kan inte ställa upp på sverigedemokraternas politik. Oavsett om man kallar sig kristen eller inte.

Svensk flyktingpolitik må vara misslyckad i många avseenden, men dess syfte ligger ändå i linje med dessa ord. Att göra politiken ännu mera avvisande och snål, det gör den inte bättre. Tvärtom.

Gud i politiken

Skrev nyss ett inlägg om faran i att blanda ihop politik och religion. Dagens debatt är ju bara en bekräftelse på detta. Dvs den där kd-kvinnan Else-Marie Lindgren, som vill att (ateisten)Fredrik Reinfeldt som statsminister ska avsluta sina tal med "Gud välsigne Sverige".

Ett sådant synnerligen osvenskt tillägg till statsministerns tal skulle kännas mycket märkligt. Som sag, Reinfeldt är (såvitt han inte ändrat sig av någon outgrundlig taktisk anledning) ateist. Symboliska uttalanden emot en människas egen uppfattning måste vara helt fel.

Reinfeldt är statsminister, inte statschef. Presidenten i USA är statschef och USA har en helt annan tradition än Sverige.

Jag ser gärna religiösa människor engagera sig politiskt, men då utifrån sina politiska ideologier. I den mån det är möjligt i dagens partier...
Däremot ska de inte blanda ihop religion och politik. Inte inkludera religionen i och söka ge större (?) trovärdighet för sina åsikter genom att blanda in Gud.

Vi har sett för mycket elände som skett i Guds och Allahs namn. George W Bush åkallade alltför ofta Gud, men inte kändes det speciellt kristet inte.

Politiker ska inte kidnappa religionen!

Är religion farligt?

Religion och politik. Alltid brännbara ämnen. Från min mera aktiva period (publika och partianslutna) var det två ämnen som orsakade tidvis hätska telefonsamtal och till och med anonyma hatbrev. Det var om jag i något sammanhang uttalat mig om religiösa frågor i samband skolorganisation, t ex om rätten att starta friskola.
Det andra om jag sagt något i flyktingfrågor, t ex att jag hade full förståelse för (och beundran för) de oftast äldre damer som trotsade lagen och gömde flyktingar i sann humanitär anda.

Läste häromdagen någon som skrev att det är religionerna som skapar "allt" elände i världen. Personen ifråga rabblade upp en massa krig och förföljelser som haft religiösa förtecken. Kristna, muslimska och möjligen några andra religioner också. Hur kristna förföljt judar etc. Gamla testamentet och koranen åberopades.

Det som slår mig är att det som då hände var att de olika religionerna politiserats. Religionen har tagits som förevändning för ageranden som, vad jag förstår, inte alls är förenliga med dess grunder. Kristendomen i sig är ju en fredlig religion, och detsamma har sagts mig, av de som kan, att islam är.
Däremot ser vi ju idag att både islam och kristendomen används i politiska syften.

Är det då religionernas fel?
Eller är det möjligen politikernas (och politiserande prästers och mullors) fel, de som använder Gud och Allah som tillhygge?

Själv har jag svårt att se att det är religionernas fel i sig, däremot kan man i högsta grad klandra politikerna för att blanda ihop politik och religion.

Samtidigt känns det lite konstigt med denna logiska slutsats. De som säger sig inte vilja blanda ihop politik och religion är ofta högerpolitiker. I Sverige i vart fall. Ofta sker det då kristna företrädare sagt något som inte passar dessa högerpolitiker. (För hundra år sedan skulle de nog inte ha protesterat, för då var ju i vart fall Svenska kyrkan i hög grad en överhetens kyrka.)

För snart femtio år sedan började Lewi Petrus, pingströrelsens ledare, sina försök att få ut sitt budskap via politiska vägar, vilket ledde till att kristdemokratiska partiet bildades. Kristna har ju alltid funnits i de flesta partier, men kds (eller vilken förkortning man vill välja) var det första parti vilket bildades helt utifrån en (EN) kristen samhällssyn.

Redan tidigare var det vanligt att frikyrkliga engagerade sig politiskt, men utifrån sina olika ideologier. Statskyrkan var "opolitisk" på ett traditionellt högerinriktat sätt.

För några decennier sedan så började dock alltfler inom även Svenska kyrkan förespråka att kyrkan skulle engagera sig mera i samhällsfrågor. Med det menades att kyrkan skulle ta de svagas parti, ta mera socialt ansvar etc.

Det känns ju som rumsrena åsikter, i mina ögon.

Dock, med tanke på vad som politiken gjort för att förstöra religionen och använda (olika) religioner till, så blir jag ju ytterst tveksam.
Vilken kraft har religiösa företrädare att hävda sin religions värden när politiker och politiserande "prästerskap" gör allt för att kidnappa religionen för sina egna, ofta suspekta, syften?

Ska religösa rörelser över huvud taget kunna sättas under politisk lagstiftning i trosfrågor? Religös övertygelse har ju inget med majoritetsbeslut att skaffa.