Är det rätt att locka utländska toppkrafter till Sverige

Häromdagen, i Almedalen, så lancerade fp förlaget om att göra det enklare för kvalificerade, högutbildade att ta jobb i Sverige. Jag har bara läst lite mediarapportering om det, men intrycket av det är bl a att det gäller att locka toppkrafter utifrån till Sverige. I denna form av arbetskraftsinvandring kan ligga ett moraliskt dilemma.

Jag har (hittills) inte sett att förslaget skulle innebära några förbättringar i den svenska byråkratins behandling av utlandsfödda med gedigna och kvalificerade studier och som redan befinner sig här, som flyktingar eller t ex som anhöriginvandrare.
Idag är det ju så att både AF, högskoleverket, lokala universitet och andra myndigheter med både regler och rigid handläggning (liksom en del arbetsgivare) sätter upp hinder efter hinder för att den utlandsfödde ska kunna använda sin utbildning och yrkesvana i hemlandet för att få jobb i Sverige.

Man kan ju tycka att den första uppgiften borde vara att undanröja dessa hinder och ta tillvara de resurser som redan finns här. Det skulle vara till nytta både för Sverige som nation - och för de redan invandrade som annars kan tvingas leva i ekonomisk misär helt utan anledning och dessutom sänka deras självförtroende.

Men, OK, visst kan det vara bra att få hit ytterligare toppkrafter, akademiker och forskare av olika slag. Då i första hand genom förenklat regelverk för ökad rörlighet. Jag är alltså skeptisk (i vart fall preliminärt) till ex-vis ekonomiska stimulanser.

Jag vill ändå peka på en sak, som i vart fall för mig syns vara ett moraliskt dilemma. Många av de högutbildade toppkrafter som skulle vara intresserade av att arbeta i Sverige, och som inte på något sätt har flyktingskäl el liknande, de kommer från s.k. utvecklingsländer. De länderna har behov av sina högutbildade för landets egen utveckling.

Är det självklart rätt att dränera utvecklingsländer på "deras" bästa krafter?

Lindblad om vår "eminenta" polis

Hans Lindblad skräder inte orden när han i detta inlägg "tar itu med" den svenska polisen. Detta med anledning av aktuella fall och några andra kända fall. Läs och njut. Eller förfäras.
------

Sveriges djupt undermåliga polis

Det spelar ingen roll vad poliser eller åklagare gör för fel. De frias alltid, eftersom det finns en grundläggande tanke i hela rättssystemet att rättsväsendet i sig ska stå över lagen. Osmo Vallo-fallet visade hur polismyndighet, åklagarmyndighet och rättsmedicinalverket kunde fördröja ärendet så länge att brottet preskriberades.

Engla i Stjärnsund skulle leva idag om polisen i Dalarna inte mycket gravt misskötte utredningen av gärningsmannens föregående mord i Falun. Trots att man hade DNA struntade polisen att jämföra detta med dömda sexualförbrytare i grannkommunerna, Eklund var dömd för flera brott och bodde omkring 3 mil från Falun. Rikspoliskommissionen gav Dalapolisen en lista på namn som borde kollas. Men när ett annat polisdistrikt senare fick uppgiften att gå igenom Dalapolisenjs agerande hade Eklunds namn tagits bort. Vem som manipulerat materialet har polisen ännu inte angivit, trots att brottet begåtts inne i polishuset.

Ett tips om just Eklund blev liggande ett år. Polisen friades, eftersom tips brukar lämnas obearbetade eller får vänta mycket lång tid. Med en uppklarningsprocent kring 5 spelar det kanske inte någon roll vad man gör eller inte gör kan poliser tycka. Men sexualmördare har i många fall fortsatt att mörda, men Dalapolisen tyckte inte att det fanns anledning att prioritera utredningen av det föregående mordet, d v s att bearbeta tips.

I Göteborg greps helt nyligen tydligen ett par personer som bara skulle förhöras utan att själva vara misstänkta för brott. Det är naturligtvis ännu ett tecken på grava kvalitetsbrister hos polisen. Det har vi massor av exempel på varje år.

Men värst tycker jag det är när poliser riktar vapen mot barns huvuden. Det är lika absurt vare sig deras föräldrar är misstänkta eller inte.

Det finns enskilda duktiga poliser, men det är trots organisationen, inte tack vare den. Duktiga poliser uppmuntras inte, tvärtom ser kollegor ofta med olust på personer som visar att de kan sköta jobbet bättre än genomsnittspoliser gör.

Hans Lindblad
------
Min kommentar är en fråga. Är det fel på polisutbildningen? Eller på rekryteringen? Eller på organisationen och hur den mal ner polisen till en ineffektiv byråkrati.
Blir det verkligen bättre om polisen får tillgång till en hisklig mängd data, som Ask vill de ska kunna få genom datalagringsdirektivet? När de redan idag har uppenbara svårigheter att ens kommunicera med varandra och använda egna data?

Byråkrater vid ratten

Även om Emma/Opassande berört detta kan jag inte låta bli att skriva några rader.

Att byråkraterna tagit ratten, det beskrev Hans Lindblad i några utomordentliga genomgångar här på denna blogg i höstas. Flera bloggare, bl a Johan/Mitt-i-steget, har också sedan varit inne på det.

Nu har FRAs GD Ingvar Åkesson uttalat sig igen. Ni minns, han som var den som i huvudsak drev regeringens (?) linje ifjol om nödvändigheten av en ny FRA-lag som gav FRA (laglig) möjlighet att koppla upp alla kablar för att kunna kolla upp i stort sett varje svensk.

Han har observerat att FRA 2.0 blir tung, för tung att jobba med pga alla konsekvenser av de 15 tilläggen som skulle säkra integriteten. Nej, han vill jobba utan att behöva tänka på vår integritet. Så nu gnäller han.

Och så saknar han andra myndigheter i debatten. De som handlat och som vill handla i FRA-shoppen. Han menar att de borde argumentera och delta i debatten om FRA-lagen/arna. På hans sida givetvis.

Hoppsan, där kom det igen. Åkesson vill se mera av politiserande byråkrater!

Tänk att det är så svårt att inse att byråkratin, myndigheterna de ska verkställa och genomföra de politiska besluten. Det är inte deras uppgift att driva den politiska debatten.

Visserligen kan man ha många kritiska synpunkter på hur och om politikerna redovisar och debatterar inför beslut. Men det är faktiskt de valda politikernas ansvar att stå för sina åsikter, att själva bilda sig åsikter. Inte att genomföra byråkratins beslut.

Idag verkar det helt bakvänt med beslutsgången i Sverige. Politikerna måste ta tillbaka ratten och sätta myndigheterna i baksätet. Kör politikerna fel eller orienterar fel, då kan vi (ännu) avsätta dem i valen.

Vi vill inte ha oavsättliga politiserande byråkrater! Varför är det så svårt för politikerna att inse sitt ansvar? Ta befälet - och konsekvenserna av det.

Basta!

A-kassereglerna är ett hot mot brandskyddet

Man undrar hur genomtänkta regeringens beslut är. Jag menar, även om de anser sig ha "ideologiska skäl" till att göra livet extra svårt för många människor (men, vad är det för ideologi?), så borde praktiska konsekvenser ändå ha utretts och analyserats i förväg.

Kan det verkligen vara meningen att A-kassereglerna skall vara en fara för brandskyddet? Det är ju en konsekvens av reglerna för "deltidssysselsatta", t ex deltidsbrandmän. Samma regler gör det dessutom snart sagt omöjligt för en arbetslös person som kan och vill ta ett "påhugg" på någon dag då och då under arbetslösheten. För då blir personen betraktas som deltidsarbetslös och hamnar snabbt utanför ersättningsreglerna.

Är det inte bra att folk försöker ta de jobb som finns? Ska de straffas ut ur A-kassan för det? Vad är det för parodi på "arbetslinjen"?

Ett annat exempel. Försäkringskassan hinner inte med att betala ut ersättningarna. Men varför då? Läser nu att de nya reglerna för intyg vid vård av sjukt barn har medfört en sådan byråkrati att ca hälften av ansökningarna måste skickas tillbaka, då de inte är kompletta. En onödig regel, som dessutom är svårtolkad för alla inblandade verkar det.

Och inte har den förväntade minskningen av vård av sjukt barn inträffat heller. Märkligt, för regeringen trodde ju att där fanns ett utbrett fusk. Enda resultatet är förseningar och onödig byråkrati.

Är parti eller politik det viktiga?

Joshen skriver på sin blogg idag att Sverige är en skendemokrati. Bland annat därför att tjänstemännen styr. Nog ligger det snubblande nära att tänka så.

Riktigt så illa är det kanske inte. Ännu kan vi i val avsätta politiker, välja fram nya majoriteter. Och politikerna kan återta makten, om de vill.
Frågan är just det, om de vill!

Idag är, i vart fall för oss bloggare, frågorna om integritet och rättssäkerhet viktiga och väsentliga frågor, som de flesta politiker i gammelpartierna skamligt försummar.
Därför ropar vi på nya politiker och nya partier.
Partier som tar makten från tjänstemännen.

Ett problem är ju att många (nästan alla) politiker tror att de har makten bara därför att de får färdiga förslag från byråkraterna, i stället för att behöva tänka fram dem själva. De litar på tjänstemännen.

Ett annat problem är att i ropet på nya politiker så klagas det ofta på att de nuvarande vet för lite, är för lite insatta t ex om internet... Men vill vi ha politiker som är tjänstemän-experter?

På senare tid har just frågan om nya partier, läs piratpartiet, blivit alltmera accentuerad.

Men då blir jag betänksam. Vad är det vi vill ändra? Är det partierna som är det viktiga?

Eller är det den politik som förs, dvs ideologin i praktisk tillämpning.

Felet med partierna är, som jag ser det, att de blivit maktapparater, i koalition med tjänstemännen. Ideologierna har underordnats, eller helt kommit bort. Möjligen pga tjänstemännen och att det blivit ett jobb att vara politiker.

Därför har jag idag, och sedan några år, allt svårare att identifiera mig med ett parti, nytt eller gammalt.

För mig är politiken i praktiken det viktiga, dvs vilken ideologi som styr. Vilka frågor som är aktuella varierar över tiden, men jag vill veta att de som styr har en ideologisk kompass.

Och helst att den kompassen visar rätt. Inte bara i dagens frågor.

Det kokar nu... Har byråkraterna kidnappat alliansens toppskikt?

Så kom myglet runt FRA-lagarna upp till ytan igen. Det är bra. Öppenhet hör hemma i en demokrati, FRA och dess supporters verkar inte trivas i ett öppet klimat, trots att de då och då låtsas genom att läcka ut uppgifter. Då ska de inte heller få chansen att vara demokratins dödgrävare.

Oppositionen har jag svårt att lita på, med deras bakgrund. Förtroendet för Alliansregeringen är lika lågt. Kan inte någon väcka någon ledande politiker inom Alliansen? Är de döva? Eller har de kidnappats av FRA-kramarna?

Vi har sökt föra en dialog, belevat och verserat, men ingen lyssnar. De interna FRA-kritikerna förs bakom ljuset och hyssjas ner. En del FRA-kramare hör oss, men utan att lyssna. Det blir ingen dialog. Ingen prövning av fakta och sakskäl.
Än den gång - vart tog demokratin vägen?

Jag ser att även Johan Westerholm har svårt att hålla en hovsam ton längre i sina senaste inlägg. Politikerna abdikerar, skriver Mark Klamberg, fortfarande med juristens analytiska formuleringar, men med en alltmer kännbar underliggande vrede .
Byråkrater och tjänstemän sitter i förarsätet, menar Hans Lindblad i sina artiklar på min blogg.
Det värsta är att vissa politiker till och med verkar trivas med att slippa hålla i ratten, de säger att nog håller byråkraterna trafikreglerna.
Pyttsan. Demokratins trafikregler verkar de inte ha en aning om. Och har de det, bryr de sig inte. Det räcker för dem att hålla i ratten.
Alliansens moderata första-femma har ju gett dem både ratten och startnycklarna.

Läste i Dagens svenskbladet, http://www.svenskbladet.se/politik/index.php?alias=fra_lagen_i_ny_forbattrad_version.html
Tänkte först att det var en lysande satir.
Så blev jag fundersam. Det är ju verklighet! Verkligheten överträffar som alltid dikten. Och jag ryser, fryser trots att det kokar inombords. Jag har inte tid med detta, men kan inte släppa det. Farmorgun i Norrtälje har som vanligt grepp om diskussionerna, och visar samma djupa oro... för att ta ett milt uttryck.

Och pajasen Alexander Bard lyckas med att förvirra med sina underliga uttalanden. Han skulle rädda fps integritetsprofil efter FRA-fiaskot, men gör bara saken värre. Jag gissar att Camilla Lindberg mår illa. Den trogna moderaten Mary i Minamoderatakarameller får allt svårare att behärska sig när FRA-lagarnas hantering kommer på tal. Dessutom har hon hoppat av Bards Liberati efter hans diktatoriska anspråk.

Med det senaste i FRA-frågan i åtanke så ska vi bara glömma Bard. Han är bara pinsam.

Det kokar nu...

FRA. politiserande tjänstemän - apropå Fokusartikeln

Fokusartikeln (länk: http://www.fokus.se/2008/09/spelet-om-fra/ ) har lett till lite debatt om hur tjänstemän drivit och driver FRA-frågan, bl a på någon centerblogg.

Med anledning därav så vill jag påminna om ett tidigare inlägg jag haft, som diskuterar detta.
Bland annat genom att citerar en ledare i Gefle Dagblad.

Läs och begrunda: http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/08/fra-lagen-byrkratins-seger.html

Det är ytterligare en aspekt på hur demokratins på flera sätt alltmer sätts ur spel.

FRA, debatten på bloggar och annars.

Enl en opinionsundersökning är nu 51% av folket emot FRA-lagen och bara en tredjedel för den. Resten är väl osäkra då. Och opinionen svänger till fördel för FRA-motståndarna. Bland unga är motståndet kompakt.

En stor del av motståndet manifesteras genom den fria debatten på internet, ofta i bloggar. (Fast pga hur min besöksräknare funkar så har jag en misstanke att FRA kollar min blogg, man kan bara undra varför och med vilket lagstöd? Så, hur "fri" är debatten?) Internetanvändare är gissningsvis mera insatt i modern kommunikationsteknik än de som skyr datorer och internet. Kanske därför inser de också farorna med FRA-lagen mer än andra.

Googlar jag runt och kollar upp lite vad olika bloggare säger om FRA är också motståndet nära nog fullständigt. Med vissa undantag främst för partimegafoner. Ibland kan man få ett intryck av att många FRA-motståndare är extrema nyliberaler av ett närmast anarkistiskt slag. Och tonläget är då och då väldigt högt, ordvalet väjer inte för grova tillmälen. Ibland, men inte ofta, kombinerat med ganska intelligenta analyser dessutom. Haha. Nå, jag föredrar nog en mera sansad diskussion, där sakargumenten får dominera och grundproblemen belyses.
Och går man djupare i debatten, och vidgar den utanför den inre cirkeln finner man nog också att "vanliga" opponenter emot lagen dominerar. Det är folk som inser att vi behöver underrättelsetjänst. Folk som inte är anarkister. Folk som ligger i den politiska mittfåra, som inte är lätt att definiera, men som likafullt finns. Och det folket är emot FRA-lagen, och ofta även emot FRA som sådant.

Min tro är att det som bekymrar medelsvensson inte är att oskyldiga privata mail kan kollas.
Det som oroar är vetskapen att vi idag, trots allt, har en "vänlig stat". Eller i vart fall vill vi tro det. Men att med FRA-lagen blir det otroligt lätt för demokratins motståndare att ta över befintlig lag och snabbt göra staten "ovänlig". I det läget får kritik inte förekomma. Och vi vill kunna kritisera vår överhet, den överhet som vi valt för att tjäna oss.

FRA-debatten är ett närmast övertydligt bevis för hur en stor del av våra "förtroendevalda" på heltid (riksdagsmännen) fjärmat sig från väljarnas vardag. Hur de ser sig just som överhet, som måste eller i vart fall har rätt att kolla oss väljare. Vi svenska vill ha trygghet, även mot yttre hot, men vi vill inte bli inlåsta och inte riskera munkavle (vilket en del riksdagsledamöter tyckte sig uppleva t.o.m. i FRA-omröstningen)!
Dessutom vill vi inte att spionbyråkrater ska ta över, och diktera för politiker vad som är bäst. Trots allt kan vi ännu avsätta politiker. Byråkrater är det svårare att avsätta, speciellt om vi har rädda och styrda politiker.

Mot det perspektivet bleknar diskussionen om teknikaliteter i FRA-lagen. Men det principiellt felaktiga ur demokratisk synpunkt blir desto mera tydligt.

FRA-lagen - byråkratins seger

Det största debattämnet denna sommar har varit - och är - frågan om FRA-lagen och det integritetkränkande i den. Vreden över politikernas och framför allt över regeringens agerande är stort! Många riksdagsledamöter tvingades att rösta ja till lagen emot sin vilja, och har ångrat sig. För denna ånger har de fått utstå både spott och spe från såväl anhängare av lagen som motståndare.

Från en fd fp-riksdagsman, har jag fått denna ledare som publicerades i Gefle Dagblad den 28 juli. Jag citerar den i sin helhet, då den förutom sin skarpa kritik av lagen i sig även belyser hur byråkrater och teknokrater spelar sitt spel. Jag menar att de fått ökat utrymme att agera för sina egna intressen när makten i sig blivit politikernas ledstjärna framför ideologin.

Ledaren har rubriken "FRA och byråkratins roll" och lyder:

"Allianspartierna vann valet 2006 och kunde bilda regering sedan de tydligt och konsekvent satte frågan om jobben i centrum. Även på en rad andra områden redovisade partierna gemensamt vad de ville åstadkomma i regeringsställning. Med hänvisning till detta har sedan en rad beslut genomförts. Så ska det vara i en demokrati, den politik man gick till val på är den man har mandat från väljarna att föra. Men inget av detta finns ifråga om vad FRA ska få avlyssna.

Inför valet sades inget om att en ny regering på detta område skulle söka utöka statens makt på bekostnad av enskildas och företags integritet. Hos inget av allianspartierna fanns heller beslut i den riktningen från landsmöten eller riksting. Väljarna hade snarast motsatt intryck, eftersom de fyra allianspartier i riksdagen var negativa till dåvarande justitieministern Thomas Bodströms propåer om övervakning av kabeltrafiken.

Den öppna delen av politiken utgår från partidemokratin och kontakterna med väljarna. Men det finns också en annan sida, nämligen statsbyråkratins roll. I teorin har statsförvaltningen uppgiften att verkställa politiskt fattade beslut, men i verkligheten är myndigheter snarare mer intresserade av att själva få påverka politiken.

Det är helt uppenbart att det främst är FRA själv som drivit på för att få ökade befogenheter. Myndigheten ligger under försvarsdepartementet, där först Michael Odenberg och sedan Sven Tolgfors ställt upp på FRA:s linje. Justitieminister Beatrice Ask var länge helt emot, men valde eller ålades sedan att hålla tyst.

De argument som redovisats inför alliansens riksdagsledamöter har i sak inte kunnat övertyga alla dessa. Åtskilliga ledamöter var öppet emot men utsattes för starka påtryckningar.
Om ett parti eller en allians gått till val på ett budskap bör de valda sedan söka genomföra detta. Men ifråga om FRA var ju inget sagt före valet, och då måste enskilda ledamöter ha betydligt större frihet att agera efter eget omdöme.

FRA:s generaldirektör, alltså en i frågan extremt jävig person, är den som oftast skriver och uttalar sig till förmån för ökade befogenheter, därnäst ett par tidigare anställda vid myndigheten. Vad befogenhetena ska användas till sägs praktiskt taget ingenting om.
Härom dagen sökte FRA blanda bort korten genom att berätta om att signalspaning givit uppgifter rörande ett svenskt och ett ryskt flyghaveri långt tillbaka över Östersjön.
Den frågan som diskuteras gäller dock inte radiotrafik - där allt som går ut i etern självklart också kan avlyssnas - utan trafik i kablar. Det är som om socialstyrelsen skulle börja prata om benbrott och sparkstötting i en debatt om epedimiberedskap.

FRA-ledningen illustrerar mest att omdöme är en bristvara, vilket dock knappast kan vara en nyhet.Det blir alltmer uppenbart att FRA-frågan är ett skolexempel på byråkratmakt där det drivs ett spel bakom ryggen på folkvalda och allmänhet. Det har lett till en förtroendekris, och de enda som skulle kunna reda upp detta är riksdagen och dess ledamöter." Slut citat.

Vad jag förstått var Beatrice Ask, som annars är mycket lojal till Reinfeldt, mycket kritisk till lagen, men ålades munkavle.
Den brist på omdöme som FRA-ledningen visat är ytterligare ett skäl till att helt enkelt lägga ner FRA.
För de underrättelsebehov som finns, kan sedan ett nytt, fräscht organ byggas upp. Ett organ som präglas av demokratiska grundvärderingar och som styrs av regler som skyddar den personliga integriteten. FRA idag verkar vara befolkat av förvuxna grabbar med spionromatik på hjärnan. Det duger inte i dagens samhälle.

Och, som står i GD-ledaren, en regering ska uppfylla sina vallöften. Det är det den får mandat för i valet. Att man inte gillar sättet eller graden de gör detta på, är en annan sak. Däremot ska en regering inte utöka statens makt på bekostnad av enskildas integritet när detta inte ingick i valprogrammet, och dessutom är i direkt motsättning till vad som är regeringspartiernas ideologiska principer.Det är en av de allvarliga bristerna i den sorgliga historia som hanteringen av FRA-lagen utgör.

M-ledningen kritiserar sina kritiker, på fel grunder...

Läser nu att M-ledningen går till kraftig attack på de interna kritikerna till FRA-lagen. De beskyller kritikerna för att inte förstå lagen. Men en läsning av lagen visar att det är m-ledningen (och tydligen regeringen) som inte själv förstår vad de genomdrivit.

Partiledningen skriver: FRA får ej kopior på all elektronisk trafik. FRA får bearbeta delar av flödet av kommunikationen, i enlighet med lagstiftningen.
Men enl professorns i statsvetenskap Ulf Bjereld så är det fel. Själva lagtexten lyder: ”De trådägande operatörerna skall till särskilda samverkanspunkter överföra all trafik som förs över Sveriges gräns.” Och från dessa så kallade samverkanspunkter ”har myndigheten ansvar för att överföra signalerna till sina system”. Det visar att FRA-försvararna har fel, att m-ledningen inte själv begriper vad de genomfört. Eller att de medvetet blundar. Eller att FRA-ledningen fört regeringen och FRA-lagens försvarare bakom ljuset.

Byråkratins seger över politiken?