Titta vi flyger - och sjunger!

Under en dag då jag mest kollat runt på internet, bloggar och facebook, och på seriösa sidor hittar mest elände och trista tendenser så scrollar jag igenom AB:s sajt och råkar se en notis om dansande flygvärdinnor. På ett filippinskt flygbolag dessutom. Som jag flugit med.

Jo, det verkade trevlig enl ett dryga två minuter YouTube-klipp på en blogg. Det är på Cebu Pacific som flygvärdinnorna gjorde genomgången av säkerhetsbestämmelserna till en sång- och dansuppvisning till ett par poplåtar. Kul och fräscht och oskyldigt. Allt påpassligt filmat av en passagerare. Klippet sprids nu över världen och både flygbolaget och de filippinska turistmyndigheterna myser över uppmärksamheten.

Visst finns det kommentarer att en genomgång av detta slag bör ske med mera allvar. Men säg inte det. Kanske uppmärksamheten blir bättre genom denna presentation? Numera brukar jag, och många andra, gäspa oss igenom detta samtidigt som jag bläddrar igenom en tidning eller ordnar med handbagaget. Och nog har det kommit sura kommentarer från folk som menar att detta är sexism och allmänt förnedrande. Det tror jag inte de filippinska flygvärdinnorna tycker. De gillar att dansa och sjunga! Och uppträda. Ser inget förnedrande i det.

Däremot skulle jag inte gilla om det vore långa karokeshower under flygturerna. Alla vill inte sjunga, i vart fall inte alla som inte är filippinare eller filippinskor... Och på längre turer vill man kunna koppla av, slumra lite eller läsa i en bok. Inte störas av icke-vald tämligen högljudd underhållning av folk som sjunger hellre än bra...

Fest, det är ju ändå sommar!

Vi hade fest i helgen! Att bjuda hem, eller gå till vänner hör liksom till sommaren. För all del, visst kan man göra så under vintern också, men sommartid känns det lättare.

Därför göra jag ett för mig ovanligare inslag på min blogg, bjuder på lite bilder från festen i lördags. Tanken var att bjuda några filippinska väninnor till min hustru. Några var redan upptagna och därför omformades bjudningen att avse även män och barn. Listan omfattade därför ynka sju inbjudna. Vad tror ni det blev? Japp, det kom ca 25-30 pers, det var svårt att få dem sitta stilla så att man kunde räkna dem alla. Ryktet hade gått på stan, och en del som först tackat nej, de avbokade sina "förfall" och kom till oss i stället!

Om maten räckte? Jajamensan! Bjudningen var i filippinsk stil, dvs inte en rätt utan m-å-n-g-a och rikligt.

Blev det nervöst, med så många "objudna"? Nej, inte det minsta, det var bara att sprida ut dem i olika rum. Ungarna sysselsatte sig i stort själva. Och alla verkade ha trevligt. Utan sprit dessutom!

Äta och skratta

Att äta och skratta, är det livets mening?

En av de trevliga tjejerna på hotellet angav, på en av dessa datingsajter som alla filippinskor tycks besöka flitigt, som sina hobbies och intressen: äta och skratta.

Visst är det viktigt att äta och att få skratta. Men inte vill jag precis se det som mina hobbies eller främsta intressen.

Faktiskt tror jag att Filippinerna skulle må bra av att man hade fler prioriteringar. Att inte äta jämt och att inte bara skratta. Det är klart det är bättre att skratta än att gråta, men ändå...

Man måste ju få något gjort också. På ett mera konstruktivt sätt.
Har jag rätt eller fel?
Mår världen bra av att man äter upp alla resurser genast, och bara skrattar åt problemen?

Alla kanske inte vill jobba hårt för att avskaffa FRA-lagarna. Det är ju ett bra mål. Men det finns ju annat viktigt också. Som inte avhjälps med ett skratt.