Måste vi ta oss an EU också?

Detta kan ses som en direkt uppföljning på föregående text om Avgrunden. Där skrev jag bl a att FRA-debatten och det som framkommit därvid gör att vi (=vi medborgare som är engagerade i att bevara och skydda den personliga integriteten som ett demokratiskt grundvärde) måste arbeta på två fronter. Eller med ett kort- och ett långsiktigt svenskt perspektiv om man så vill.

Kanske det inte räcker. Dvs om man ser de två första fronterna som svenska. För det är ju så att numera så lever vi i en värld där gränserna suddas ut, inte minst p g a internet! Vi har ju sett att EU:s regler också har stark betydelse för integritetsfrågorna.

Olof Bjarnason har i en kommentar till förra inlägget lyft fram hur EU behandlar, ja håller på att mygla bort det viktiga "tillägg 166 i Telekom-paketet". Och han hänvisar till Christian Engströms inlägg den 16 okt om detta.
Tyvärr är det väl inte det enda beviset på att integritetsfrågorna är viktiga att bevaka även i EU.

Ja, jag håller med om att EU har en oerhört komplicerad beslutsgång, med många möjligheter till myglande och odemokratiskt handlande.

Men, som övertydligt visats av FRA-frågan, att även om den formella demokratin i Sverige är bättre, så kan det ju gå mycket illa här med.

Är det inte ett slags "statskupp" som FRA-byråkraterna gjort när de med hjälp av en mycket liten grupp politiker tagit över det politiska beslutsfattandet? (Jfr Hans Lindblads första artikel, på denna blogg den 23 sept, http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/09/fra-lagen-hur-br-sdana-frgor-hanteras.html .)

Men OK, det är väl så att ska vi vara heltäckande så måste vi utvidga vårt problem, vår strid till inte bara två fronter utan tre, eller fyra eller fem!
Detta för att inkludera dels hur vi ska söka påverka aktuella frågor, dels hur vi ska rösta i EU-valet i vår.
Och dels även hur vi långsiktigt ska demokratisera EUs beslutsgång.
Frågan är om vi inte tar för oss en för stor munsbit då?

Betr aktuella EU-frågor kan vi fortsätta som nu, dvs att påverka nuvarande svenska EU-parlamentariker, men frågan är om det räcker, det visar bl a Bjarnason-Engströms exempel redovisat ovan.

EU-valet då? Jag tycker mig se fler mycket bra EU-kandidater från fp i nästa års val. Kandidater från fp kan bli t ex, förutom nuvarande EU-parlamentarikern Olle Schmidt, som ju gjort goda insatser, även förre fp-led Maria Leissner och riksdagsledamoten Cecilia Wikström, båda uttalade FRA-motståndare och goda liberaler.

Men, det blir mycket att ta ställning till och bevaka och arbeta aktivt för. Måste vi prioritera?
Och hur är samsynen om man ser på alla dessa aspekter och områden?