Marit räddade folkpartiet, men piratpartiets och miljöpartiets integritetsvärnande politik vann valet. Valanalys, del 3.

Marit Paulsen tycks fortfarande ha en viss dragningskraft. Hon talar med auktoritet och i lättförstådda fraser om jordbrukspolitik. Ger intryck av en gedigen tant. I dessa frågor tillåter hon sig lite egen profil också. I annat följer hon oftast snällt partiprogrammet. Ett par-tre dagar för valet i söndags gjorde hon dock en uppmärksammad svängning betr integriteten. Uttalade sig lite mera positivt, vilket var menat som ett försök att med ”kompromissprat” rädda tillbaka de folkpartister som var bekymrade över folkpartiets batongpolitik även på rättssäkerhets- och integritetsområdet. Det verkar har övertygat en del tvehågsna. Det stora lasset i den frågan drog dock Olle Schmidt och Annika Beijbom. Cecilia Wikström fick ett gott renommé när hon gick emot regeringen i FRA-frågan (men var står hon idag?) som en av ”de 6” fp-kvinnorna. Betr Ipred är hon däremot på medialobbyns sida, vilket uppenbarligen inte alla uppfattat. Detta sammantaget kan vara en förklaring till att fp tog oväntat många röster i valet till europarlamentet. Fps kramande av EU gjorde också att en del moderater tillfälligt lånade ut sina röster till fp.

Av ”gammelpartierna” var miljöpartiet det parti som tydligast tog ställning för integritetsfrågan. Vänsterpartiet talade med kluven tunga, dess främste kulturpolitiker Siv Holma är ju för Ipred, och det verkar dessutom inte som att vänsterväljare uppskattar personlig integritetet...
Miljöpartiet var dock enat, och då hjälpte det inte att det fanns en och annan integritetetsförespråkare i de andra partierna. Dessa föreföll dessutom tämligen nyvakna i den frågan. Förutom Olle Schmidt då.

Både moderaterna och sossarna agerar som okänsliga betongpartier, inte minst i frågor som intresserar framtidsinriktade väljare.

Trots att massmedia i det längsta negligerade eller motarbetade piratpartiet så är det uppenbart att det var (pp) som drev den fråga som engagerade många väljare. Liksom att de såg integritetet och rättssäkerhets som viktigare än att ta ställning i strikt ekonomiska frågor. I kommentarer har sagts, i förklenande ordalag, att det var unga väljare, och till och med att (pp) lockat en del presumtiva sd-väljare.

Nu är det väl inget fel i att ett parti lockar yngre väljare. Förmodligen gjorde (pp) att valdeltagandet ökade, vilket ju annars alla säger sig vilja arbeta för. Dessutom visar en lite närmare analys att visserligen hade (pp) fler unga väljare än de andra partierna. De andra hade dock en skrämmande låg andel yngre väljare, vilket borde stämma till eftertanke!

Dessutom, även om 17% av (pp)s väljare var förstagångsväjare (dvs mellan 18-22 år), men 35% var i åldern 22-30 år och hela 43 % i åldern 30 till 64 år. Hela 78% får alltså anses vara i den yrkesverksamma åldern. Dessutom var 5% av (pp)s väljare pensionärer! Se statsvetaren Henrik Oscarssons analys.
http://www.henrikoscarsson.com/2009/06/pp-sd-och-de-ungas-eup-val.html

På samma sätt visar det sig att de insinuanta påståendena om något slags samstämmighet mellan (pp)s och (sd)s väljare är helt fel. Det rör sig om ytterst få rörelser. Och är av samma blygsamma grad som andra partiers väljares sympati för (sd). Även där kan man kolla upp i Oscarssons analys.

Piratpartiets framgångar måste nu givetvis leda till att också (pp) analyserar sina fortsatta insatser. Inte lär integriteteten räddas av bara en period i europarlamentet! Men än mera intressant blir om de gamla partierna förmår göra en riktig analys. Att de inser de traditionella liberala, demokratiska mänskliga rättigheterna, som (pp) förde fram, att de har en sprängkraft än idag och en lockelse på såväl yngre som medelålders och äldre väljare.

Eller om de ”somnar om”, invaggade i falsk trygghet av Marit-effekter och att Alf Svensson liksom fru Bildt kryssade upp sig.