Va, måste vi betala? "Lurad" Kompletterad med Minnen av t ex räntesänkningar (sept 2025)

Bankerna var en gång serviceinrättningar, de tog emot sparmedel som gav en liten ränta, och lånade sedan ut dem  mot en något högre ränta till de som ville investera i något som kunde ge en bra avkastning. Starta en rörelse, en fabrik, eller för att bygga ett litet hus som inte kostade så mycket att bo i, men det var aldrig för att konsumera.  Men det uppstod fenomenet att handla på bok, dvs att betala när man fick lönen. Och större inköp kunde köpas på avbetalning, vilket givetvis blev dyrare än att betala kontant och genast. 

Minns så väl hur min kloke far sa, man handlar inte på vbetalning, man lånar inte. Det blir för dyrt. Och, den som är satt i skuld är icke fri. Han var bibelsprängd också. (Långt före Göran Persson... )  

Man sparar ihop i förväg, man ska ha pengarna i handen (eller plånboken) innan man handlar. Så sa min far. 
Men så uppstod bankerna, som ersatte procentarna och privatbankirerna. Och bankerna, affärsbankerna
 hade ett gott syfte, att möjliggöra (sund, lönsm) affärsverksamhet och sparbankerna detsamma för "vanligt och enkelt folk". 
Och alla transaktioner bokfördes noga, inte bara hos varje bankkontor, utan också i kundernas BANKBÖCKER. Och vid varje årsskifte räknades ut, och skrevs in i bankboken hur mycket ränta kundenfått på sin (sina) bankböcker. Decennierna gick, konjunkturer gick upp och ned, liksom räntorna. Det uppstod bankkrasher, när bankerana inte skött sig, lånat ut för mycket. Och när spararna inte fick ut sina sparade pengar. Systemet i sig överlevde dock, bl a p g a att guldmyntfoten avskaffades, och det började tryckas sedlar utan täckning...  med inflation som både orsak och verkan. 
Men folk visste om de hade pengar eller inte. Det såg man i plånboken och i bankboken. Och statliga penningpolitiska åtgärder blev allt fler. Och Keynes glömdes eller misstolkades...
Dock, bankerna hankade sig fram.  Fick stöd för att överleva. Då ofta pga att de satsat för mycket i att låna ut till bostadsbyggande. Men "billigt" blev inte billigt, och kunderna kunde inte betala lånen, husen tömdes liksom bankernas och kundernas konton. 
Nå. Bankväsendet "sanerades" och bakerna började tjäna pengar igen. De lånade ut, men betalade allt dåligare ränta till sparana, bankerna fick bra marginaler. 

Men, bankböcker började försvinna runt senaste sekelskifter, tror jag. Jag har ett antal (makulerade) någonstans. Och de är inte sedan stenåldern, utan en del sedan 1960-talet... De fanns alltså ännu kvar under det som kallades för "Nya tiden", då de flesta (?) av oss, här vid dagens daatorer, var unga, friska, med spänstiga ben och/eller med cykel eller bil försedd (fast det behövdes ju inte i storstäder eller världmetropoler, där fanns och finns subventionerde t-banor ochpendeltåg)..
Men, samtidigt i och med att internet kom och s.k. bankkort introducerades (vid ett hål i väggen, utanför bankkontoret, ATM), började eländet. Och vi bankkunder tappade alltmer kontrollen över våra pengar. Och bankerna lurade oss att låna pengar "billigt",  så vi trodde att vi kunde bo snudd på gratis i stora, moderna hus. Och länge var det " "omodernt" att amortera av på de stor huslånen också. Så även om räntorna var låga så sjönk ju inte lånen - utan bankerna fick in räntor ändå.....   utan att anstränga sig. 
Och de, bankerna betalade väldigt låga räntor till sparana, som dessutom måste betala skatt på pengarna.  Samtidigt som lånetgarna får ett avdrag på de (redan) låga räntor de betalar på (höga) huslånen.  
Vilket ju visar att det är en skriande orättvisa  mellan låntagare och sparare, till spararnas nackdel..
Det är alltså spararna som betalar att låntagrna har kunnat ha så låga räntekostnader.  (OBS!) 
 
Men nu i dessa yttersta dagar får vi veta att nu ska "vi" (dvs de gynnade låntagarna)  plötsligt BETALA - och upptäcker samtidigt att vi inte har kontroll på ekonomin. Den digitaliserade ekonomin är svår att kolla, när datorer och system är upplagda så att det för många är svårt att klara det. Rapporter och underlag får man inte på papper, utan måste letas fram via datorer och internet. (Datoer och internet som inte alltid funkar och som dessutom utsätts för  cybersabotage.)   
Och den som är satt i skuld är icke fri.... 
Bankerna har "lurat" oss, med statsmakternas goda minne. Spararna har fått  ynkligt lite betalt i (beskattad) ränta. Och de som tagit lån, har trott att det var nästan gratis att bo i fina stora hus. Som byggarna fått bra betalt för, genom att bankerna beviljat de höga lånen.
Vilken chock nu att upptäcka att man måste, inte bara i ngn mån amortera på de stora lånen, utan att man också måste betala en ränta, som inte bara är marginell, utan  sett i historisk perspektiv närmar sig ett normalläge.  Allt medan bankerna fortsätter att tjäna pengar. 
Men det blir tufft att bygga nya hus också, med de höga kostnader som är. Och att köpa begagnade hus, som p g a byggkostnader och  räntepolitik också blivit för dyra. I vart fall om man ska köpa med lånade pengar.  

tillägg 24 sept 2025: Nu, igår, sänktes låneräntan till 1,75%  Oj så lågt änker jag. Eller högt...  Inte minst för att jag vet att de flesta bankkonton ligger på noll %, och ev FR-konto bara aninge mer  för "inlåning" (som det heter när man sparar). 

Är det för många teoretiska ekonomer som styr ekonomin?

OK, jag är inte nationalekonom, har ingen fin examen åt det hållet. Dock har jag studerat en del ekonomi och tillämpat ekonomi i många sammanhang, större som mindre.  Blir alltmer förundrad över hur dagens ekonomer, av olika ideologier (ja, nationalekonomi anses ju av många vara en vetenskap som styrs i hög grad av ideologi)  ändå i så hög grad i praktiken vara så enstämmiga. Som om de alla läst EN bok och bara går efter den.

Idag går USA:s ekonomi åt rätt håll. Inte fort, men åt rätt håll. Europas ekonomier stampar eller är svaga. Ett undantag är Sverige, som, enl Di, går lika bra som USA. Men vi har "för låg " inflation!?
Vad är detta? Ekonomin går bra, varför denna skräck för att priserna inte skjuter i höjden som de gjort under tidigare decennier. Jag kan inte se annat än att ekonomerna tror sig veta att när inflationen är låg, närmast obefintlig så SKA ekonomin gå dåligt.
Jag har lärt mig att inflation är något som drabbar de fattiga. Att vi ska hata inflationen. (Ungefär så sa den store nationalekonomen Bertil Ohlin.) Men  nu säger de på nyliberala ekonomer frälsta ekonomerna att det MÅSTE vara inflation, helst minst 2%   För om den är lägre så går inte ekonomin bra, även om den gör det...
Och när ekonomerna säger så, så vågar inte näringslivet satsa. Och LO kräver allt lägre ränta, och nu fick de nollränta. För att få fart på inflationen.
För om det är inflation, säger ekonomerna idag, så går ekonomin bra. Och då vågar folk låna till det de inte egentligen har råd med. Med en låneekonomi så blir det högre priser. Och då kan man höja räntorna, så folk inte har råd med lånen. Och så blir det finanskriser, bostadsbubblor som spricker och arbetslöshet etc. Va?
Idag går ekonomernas teorier och praktiska handlande ut på att vi ska ha, nej inte full sysselsättnign som de säger, utan på att de ska ha vad de kallar balanserad sysselsättning vilket betyder en arbetslöshet på sådär 6-7-8 %. För annars händer otrevliga saker med ekonomin.

Säger de. Men så märkligt att siffran för "bra och tolerabel" arbetslöshet förskjutits hela tiden. Jag minns när den var ca 2%, så blev det 3%, och så blev 4% arbetslöshet ett mål att komma ner till. Numera anses 6% som fullt tolerabelt. Varför det? Är det inte så att inflation under denna tid varit både hög och låg utan att det till synes påverkat arbetslöshetsgraden. Och att räntan alltid legat högre än idag, oftast mycket högre än idag. Men idag är det som om det är enbart räntan som är det styrmedel man (politikernas uppdrag till ekonomerna) vill - eller vågar - använda för att stimulera (?) ekonomin. Och stimulans för ekonomin stavar de "låg ränta" och "hög inflation". vilket jag ifrågasätter är ett samband som inte är helt solklart.  Fastän då har jag inte lekt med statistik, utan gått efter hur jag sett ekonomin fungera i praktiken.

Nu har Riksbanken lagt sig på nollränta, vilket aldrig skett förut. Så nu ska det bli inflation och sysselsättning. Tro det den som vill. Men låg ränta tvingas inte fram lönsam produktion, långsiktigt lönsamma investeringar varken för näringsliv, privatpersoner eller stat och kommun.
Låg ränta gör att det inte lönar sig att spara. Men det gör det lätt att låna (om pengar att låna ut finns) för konsumtion och till sådant som man inte har råd med när räntorna stiger och lån ska amorteras (jfr fastighetsmarknaden!).
Staten trycker nya sedlar för att få fengar i omlopp, men de sjunker i värde genom inflationen, långivarna kan inte låna ut pengar som inte finns eller inte ger avkastning i form av ränta. OK, tryck mera pengar då¨.... och så är vi snabbt uppe i inflationstal som kraschar ekonomin totalt.

Och på grund av de risker som låg/obefintlig ränta medför så varnar nu Riksbanken för följderna av låg ränta. Och hoppas på och mer el mindre kräver "andar åtgärder" för att styra upp ekonomin, för att undvika krascher.

Visst, vi måste, eller mår bra av, en viss tillväxt. Men är det inte bättre att den sker så att säga naturligt och organiskt inte i snabba ryck där en kraftig uppgång alltid följs av en kraftig nedgång? Att folk inte förutsätter att den ska gå för snabbt och så råka ut för kriser. Att ekonomerna slutar förutsätta att låg ränta är förutsättningen för att göra lönsamma investeringar, att folk sparar i st f att låna till konsumtion, sparar först - köper sedan. Och ger bankerna möjlighet att låna ut pengar till en vettig (dvs inte för låg och inte för hög) ränta till på sikt lönsamma investeringar! Att vi t ex inte köper alltför dyra villor i tron att de inte kostar i ränta och amorteringar? Att billigare boende inte bygger på statliga subventioner och låga räntor/amorteringskrav, utan på en effektiv konkurrens inom byggsektorn.

Etcetera.  Men jag är väl gammaldags, som tror att hög sysselsättning inte är beroende av hög inflation, och att ekonomisk tillväxt inte förutsätter en gigantisk lånefinansiering och/eller statliga bidrag och subventioner (möjligen med undantag i verkliga nedgångstider) i tid och otid. Utan i en fungerande marknadsekonomi utan monopol med konkurrens som håller nere priser och höjer kvaliteten.
Som sagt, jag är nog gammaldags, som inte tror på dagens ekonomers konforma syn på ekonomi.

Hur kan t ex börsen gå upp kraftigt idag, efter räntesänkningen.  Blir företagen verkligen mera lönsamma när de inte behöver vara lönsamma? (Dvs nu behöver de ju inte tjäna in pengar för att betala investeringslån...)  Märkligt, men beror väl på att dagens ekonomer säger ungefär så:  Sälj, för nu behöver det inte löna sig ;)

Och nu sjunker kronans värde.  Det blir dyrare att handla utifrån. Och dyrare att resa. Är det bra för vår ekonomi?

Staten gillar SLÖSA, men ogillar Spara

Hur ska sparbankerna göra med sin sparstimulernade serie Spara & Slösa.  Den klassiska serien var ju borta rätt många år men kom tillbaka, med ny tecknare. Sparbankerna (före Swedbank iaf) var ju till för sparande. Det framgår ju redan av namnet (då) och ansågs inte bara privat- utan även samhällsekonomiskt riktigt. Men det var då det.
Spara först och sedan köpa det man ville ha. Och sparandet gjorde det möjligt för småföretagare att låna till förhoppningsvis lönsamma investeringar.  Idag anses det fult att spara. En uppsjö "nationalekonomer" vill att vi ska konsumera, och då helst på lånade pengar. Och ekonomerna (som syns och hörs) de vill ha en inflation.
Därför sänkte Riksbanken räntan, gjorde det lättare att låna - för att få snurr på hjulen som man sa förr - och för att inte sparande ens skulle få en ränta som täcker inflationen.  Men Bertil Ohlin framhöll att inflationen är mest negativ för de som har det sämst, de som har dåliga inkomster (t ex pensionärer och anställda i branscher som inte kan betala höga löner).

Men idag vill de som bestämmer regering, riksdag (ja även sossarna) och riksbank ha låg ränta så det ska vara billigt att låna men dyrt att spara. De vill gynna de som agerar som gamla Slösa. Inte skötsamma Spara.
Riksbanken var så rätt för risken att inflationen skulle hamna på minus 0,1 % att den sänkte räntan med 0,5%. Och nu visar det sig (enl  KPI) att vi redan har en inflation på plus 0,2%.  Det hade räckt med en kvarts procents sänkning....   Sparandet hade ändå missgynnats nog.

Nu sänktes med viss fördröjning bankerna utlåningsräntor, kanske inte så mycket som Riksbanken avsett, men ändå. Så risken för stigande fastighetspriser (och därmed boendekostnader) kvarstår genom att det så billigt att låna (och att amorteringar blivit omodernt).
Däremot blev det full fart hos bankerna att sänka inlåningsräntorna. Och det rejält. S.k. transaktionskonton har långe inte gett någon ränta. Men spar- och kapitalkonton är nu i stort sett lika dåliga de också, med några små symboliska räntor i något fall. Och de tidigare bästa kontona har rasat ner i botten de med. I skrivande stund verka Nordea vara snålast, men alla verkar följa efter. Även "sparbankerna"...

Spara är inte populär längre. Men Slösa, hon är poppis hon. Spara får lära sig att stoppa sin lilla sparbuffert i madrassen. För förståndiga Spara inser nog också att fonder är dyra de med, med alla bankavgifter och med den statliga schablonintäkten, som tas ut även om  fonden går back. För att inte tappa köpkraft så får Spara lära sig att konsumera pengarna direkt, inte ha någon sparbuffert inte.

Och nog lär det dröja då innan hon kan köpa ett antal aktieposter. Och vems pengar ska bankerna få tag i för att låna ut när nog många inser hur det är ställt med banker, räntor och inflation?