Wikileaks och säkerheten (replik)

I mitt lokala husorgan, Piteå-Tidningen, var idag införd en debattartikel, skriven av Bo Persson, lokalt mycket känd debattör, och som handlade om Wikileaks, Carl Bildt och säkerheten. Perssons rubrik är: När jag hör ordet säkerhet...

Ett citat "Och vilket samhälle är det Carl Bildt vill ha, när han nu pekar ut Wikileaks som ett säkerhetshot?"

Vi har ju sett hur Wikileaks angrips oerhört aggressivt från maktens företrädare och att försvaret av press- och yttrandefriheten är väldigt lågmält, om ens det, från både politiker och media. Vi ser ju också att Wikileaks inte bara angrips verbalt, utan även reellt via störningar av deras möjligheter att komma ut på internet och på andra sätt. Jag såg det därför angeläget att lyfta fram Bo Perssons farhågor och stryka under hur viktig informationsfriheten är i en demokrati. Har tillställt PT detta debattinlägg som replik/kommentar.
---

Censur har alltid varit maktens medel att hålla oss i strypkoppel.

Hur kan information vara en säkerhetsrisk? Det är den underliggande frågan i Bo Perssons debattinlägg (PT 4 dec). Utan att gå in på Perssons exemplifiering med Afghanistan, så måste jag understryka det principiellt viktiga i hans resonemang om att säkerhetsrisker (och terroristhot) används allt flitigare för att minska medborgarnas insyn i vad makten har för sig. Därigenom minskar våra möjligheter till demokratiskt inflytande.

I och för sig har censur och övervakning alltid varit auktoritära makthavarnas sätt att hålla medborgarna borta från inflytande. Det intressanta och skrämmande är att numera används det även i ökande grad av makthavare i demokratier – med föregivet motiv att skydda demokratin och säkerheten. Givetvis har Bo Persson rätt i att vi bör (= måste) vara vaksamma och protestera mot alla dessa hänvisningar till säkerhet när informationsfriheten begränsas. Så länge vi kan. Vi får inte glömma att informationsfrihet är en förutsättning för en levande demokrati.

Makt är ju per automatik korrumperande, så tendenser till att använda alla möjliga förevändningar för censur och övervakning har funnits länge. Dock gjorde 11 sept 2001 att det blev en veritabel hysteri i ”säkerhetstänkandet”. På senare år har vi sett att ”säkerhet” och ”terrorism” varit förevändning för övervakning av oss inte bara på flygplatser utan även direkt in i våra hem via kontroll av vad vi gör på internet och i mobiltelefoner.

Nog ligger en ironisk paradox i att vi medborgare förutsätts ska acceptera fullt ut att överheten kontrollerar allt vi gör, men att samma överhet drabbas av panik när, som nu, Wikileaks avslöjar vad makthavarna har för sig. Till och med när vi får kännedom om diplomatskvaller och dokument som inte har minsta hemligstämpel så ropar de höga herrarna upprört på censur och jagar de som gett oss informationen och en del vill till och med arkebusera företrädare för den grävande journalistiken.

När yttrandefrihet betecknas som terrorism, då får vi se upp! De herrar och damer som säger sig vilja försvarar demokratin med att avskaffa grundläggande demokratiska rättigheter, de förtjänar inget förtroende. Det de förtjänar är att bytas ut mot andra, att de byts ut mot personer som inte ser makten i sig som ett självändamål, som kan försvaras med alla medel. Mot personer som försvarar demokratin inte bara till namnet utan även de demokratiska rättigheter som heter yttrande- och pressfrihet, rätten till fri information, integritet och möjlighet att avsätta makthavare när de inte lever upp till våra värderingar.