Makten är en farlig drog

Det finns några droger som är värre än alla sådana som klassificerats som farliga droger. Javisst, knark, sprit, tobak, de är farliga droger och bör givetvis bekämpas på grund av de skadliga verkningar de har på såväl nyttjaren som dennes omgivning.

Jag vill ändå påstå att makt och rädsla/fruktan är två andra droger, och faktiskt än farligare.

För vad är det som ligger bakom sådant som främlingsfientlighet, hat, utanförskap etc. Jo, rädsla, fruktan. Rädsla för det okända, för att bli utan jobb (inkomst och ev gemenskap). Fruktan att bli av med tryggheten.

Mark Klamberg skrev en kort text där han pekar på hur politiker bygger på fruktan och övervakning i stället för brobyggande. Så sant. Tyvärr är det inte bara sverigedemokraterna som agerar så. Alliansregeringen fungerar på samma sätt. Vad är FRA-lagen annat än generell övervakning av alla människor, av fruktan för något slags diffus terrorism? Man spelar på en rädsla. En terrorism som också den bygger på rädsla och utanförskap.

Anders Widén skriver också om detta. Om hatet och kärleken. Ja, han ropar av förtvivlan över den värld vi lever i. Och startade med detta en intensiv kommentarsdebatt. Något lugnad uppmanar han mig (och andra) att arbeta för det goda i de politiska sammanhang som ligger oss nära. Jag har aldrig mött Anders, inte annat än på internet, men har i honom funnit en människa som brinner för det goda, för kärleken, för brobyggande. Det känns aningen märkligt att också internet kan föra samman människor i samma gemenskap som den fysiska och geografiska närhet som exempelvis tv-programmet "Den stora resan" nyligen visat. Men så är det.

I den vardagliga samvaron med andra människor kan man förebygga rädslan, man lär känna andra och se att de i grunden inte är annorlunda än vi, trots annan kultur eller religion. På samma sätt kan internet bygga broar mellan människor. Allt som minskar rädsla och ökar förståelse genom brobyggande måste vara rätt.

Det som är fel och farligt, mycket farligt, är hur politiker använder den makt de tillskansat sig, för att skapa klyftor, rädsla, fruktan. Att de spelar på rädsla för att ta makt och hålla sig kvar vid makten. Tyvärr gäller det, som sagt, inte bara sverigedemokraterna. Hur ska riksdagspartierna kunna stoppa sverigedemokraterna när de i mycket spelar på samma rädslor och genom att skapa klyftor?

Strängt taget bryr jag mig inte om partier längre. Det är idéerna som är viktiga, inställningen. Och rätt inställning hittar jag lite här och där, om än i för liten grad i partierna som sådana och i deras praktiska politik.
Hörde just om hur den allt hårdare flyktingpolitiken lett till fler avvisningar - och givetvis att fler söker gömma sig. Rädslan sprider sig. Av maktdrogen berusade politiker utnyttjar och spelar på detta.
Och poliser gör bara sitt jobb. Undviker att tänka och ta ställning.

Att skapa ett samhälle, ett system som bygger på fruktan, det är ett brott mot mänskligheten!

Den stora resan

Ja, de finns ännu. Människor som lever ”primitivt” djupt inne i djungeln eller i halvöken, och utan större kontakt med civilisationen.

Svt´s tisdagssatsning ”Den stora resan” under åtta veckor i september-oktober var oväntat bra. Det hela föregicks ju av negativ publicitet där producentbolaget fick på pälsen för snål arvodering av de medverkande i Namibia. Jag gissar att det möjligen gjorde att tittarsiffrorna blev något lägre än de annars kunde ha blivit.

För de som missat programmen kan sägas att de handlade om tre svenska familjer som under tre veckor följde och levde med i ”primitivt stamliv” (SVTs ord) på var sitt håll, långt ifrån Sverige. En familj for till Namibias torka i södra Afrika, en familj levde med en stam på ön Siberut i Indonesien och den tredje hamnade i Vanuatu i Melanesien i Stilla havet.

Det glädjande var att det var program fyllda av respekt. Från alla sidor. Upplägget visade visserligen hur primitivt stamliv fortfarande levs på flera håll i världen, liv utan (vanliga) kläder, utan el, utan duschar, utan kylskåp och el-spis, och utan pengar. Men det var inte turism, där vita turister såg ner på de stackars infödingarna. De deltog i vardagslivet och lärde sig uppskatta framför allt människorna och även det liv de för. Ett liv utan klockor, med kamp för födan men i eget tempo och med omsorg om varandra. Trots att både de tre familjerna var mycket olika, liksom deras värdfamiljer hade allt den gemensamma nämnaren av förståelse och kärlek. Ja, människokärlek. En djup vänskap som växer fram genom att lära känna varandra. Trots alla olikheter.
Jag fick en känsla av att alla som möttes saknade varandra när de skildes efter tre omtumlande veckor. Visst var det skönt att duscha vid hotellövernattningen före hemresan, inte minst för de som levat utan vatten i öknen. Men alla fick minnen, positiva minnen, som följer dem hela livet. Minnen av en gemenskap som troligen kommer att prägla dem i deras fortsatta liv.
Det gäller både de ”primitiva stamfolken” och de svenska familjerna. Programmen visade att trots olika kultur och vanor så är vi i grunden mycket lika. Lika värda. Och att vad som är lycka, det kan diskuteras. Är det tillgång till kyl och dusch, eller är det att leva i en gemenskap där alla tar hand om varandra?

Sommartid på vintern

En kvällstidning frågar i en av dessa otaliga webb-enkäter om vi ska slopa omställningen mellan vinter och sommartid. Dessa omställningar på senvintern till sommartid och på förvintern till vintertid lär orsaka olyckor.

Kanske det. Men för min del är det framför allt konstigt att vi har "sommartid" under cirka sju månader i detta land där sommaren är bara en-två månader max. Samt att "vintertid" är kortare tid än sommartid, märkligt.

Ska man nu skifta mellan olika tider så bort skiftet komma minst ett par-tre veckor senare på våren och ske minst 4-6 veckor tidigare på hösten. Det skulle kännas mera naturligt, mera i takt med kroppens anpassning till befintligt dagsljus.
Eller så behåller vi vintertideräkningen året om.

Vi behöver ju egentligen inga solstolar eller trädgårdsmöbler i detta land. Det räcker att "glömma" att sätta undan sparkstöttingen.

En tidning för frihets och integritetsvänner?

På Emmas blogg, Opassande, förekommer en debatt om att ge ut en tidning, ett magasin, med blandade texter, om piratpartiet och dess åsikter. Detta för att nå nya väljare.

Jag är ju en såndär som har stark sympati för pp (nej jag vill inte skriva ut hela partinamnet för ofta då det är så töntigt och blockerande för mogna människor), men som ser sakfrågorna viktigare än Ppartiet. Och som därför inte är medlem. Men snudd på...

Nå, det är en oerhört viktig och intressant tanke, som jag hoppas blir verklighet. Men, som både Emma och andra nog förstår, målgrupp och syfte måste vara helt glasklart innan "man" börjar skriva. Det avgör stil och omfång och upplägg.
Det är viktigt att pp faktiskt publicerar sig på papper också. Dels är det i många sammanhang mera praktiskt, dels för att nå fler presumtiva väljare, de som inte sitter 20tim/dygn vid datorn.
Men självfallet måste pp producera fler pappersprodukter än denna tidning/magazin! För olika målgrupper! Vilket måste beaktas vid planeringen av detta!

Och jag konstaterar att de namnförslag som kommit fram hittills verkar helt vansinniga! De är blockerande för vanliga väljare med alla (tidnings-)namn som har "pirat" (spegelvänt eller anagram) i sig. En tidning för en liten grupp frälsta datornördar utan erfarenhet av livet två meter bortom datorn, den når inga 4%!!!

Tänk alltså bortom den egna gruppen, tänk på de som kan/bör dela partiets (alltför snäva) ideologi, men som inte skriver eller läser bloggar!

Detta sagt i all välmening, jag vill att ni kommer in i riksdagen! För frihetsfrågorna, för integriteten, för rättssäkerheten.

Några ord till sverigedemokraternas sympatisörer

Sverigedemokraterna ligger bra till i opinionsmätningarna. Orsaken lär vara deras alltmer uttalade främlingsfientlighet. Deras motvilja mot flyktingar och invandrare. Samtidigt gick de fram även i valen till de olika kyrkliga organen i förra månaden. Märkligt.

Jag vill lägga dessa ord på hjärtat till sd:s sympatisörer.
"Jag var hungrig och ni gav mig att äta. Jag var törstig och ni gav mig att dricka. Jag var hemlös och ni tog hand om mig." (Matteus 25:35)

Den som instämmer i dessa ord kan inte ställa upp på sverigedemokraternas politik. Oavsett om man kallar sig kristen eller inte.

Svensk flyktingpolitik må vara misslyckad i många avseenden, men dess syfte ligger ändå i linje med dessa ord. Att göra politiken ännu mera avvisande och snål, det gör den inte bättre. Tvärtom.

Skilj kyrkan från staten - på riktigt!

Nu är det hög tid att skilja kyrkan från staten! Oavsett vad man anser om beslutet om Sv kyrkan ska få viga homosexuella, så var det ett beslut som fattades av fel personer. Kyrkomötet är - genom statens inblandning - formellt kyrkans högsta beslutande organ. MEN, Svenska kyrkan är lika lite som Baptisterna eller Katolska kyrkan en del av den svenska staten. Ett kyrkomöte som är som en kopia av riksdagen är inte något som hör hemma i ett fritt samfund. Eller i någon annan fristående organisation som helst.

En fri kyrka skall naturligtvis besluta själv vad den tror på, vad den vill arbeta för. En fri kyrka är inte ett samhällsorgan för verkställande av politiska beslut. Hur den interna demokratin skall utformas i fria organisationer skall inte de politiska partierna lägga sig i. Visst kan utomstående ha synpunkter på det, men det är medlemmarnas sak att bestämma det, inte partiernas.

Beträffande beslutet i sig har det uttryckts farhågor för att FRA-lagen ökar risken för registrering och förföljelse av homosexuella. Det är givetvis helt riktigt. Däremot har jag svårt att se den direkta kopplingen till kyrkomötets beslut eller om det var bra eller dåligt.

Andreas Holmberg beskriver beslutet som ett politikens phyrrusseger.

Däremot anser jag att hela hanteringen av frågan om homoäktenskap är helt oacceptabel. Vigseln, äktenskapet är en juridisk inrättning, som har koppling till en tung lagstiftning. Denna lagstiftning är inte något som något samfund kan göra, det är riksdagens sak.

Vigselrätten, att viga till äktenskap ska därför tas ifrån alla religiösa samfund, det bör lämpligen vara en sak för statliga organ att sköta om. Sedan är det upp till varje samfund att självt besluta om det vill ha egna ceremonier för att välsigna och bekräfta vigseln utifrån sin uppfattning.

Svenska kyrkan blir inte lika fri som andra samfund förrän den skakat av sig partistyrningen och sluppit ifrån vigselrätten.

Förvirrade väljare?

En av de kommentarer kring de senaste opinionssiffrorna jag läst (eller hört?) var den att sverigedemokraternas fina siffra nu - klart över spärren - inte innebär ett stöd till sd´s främlingsfientliga politik. Nej, den innebär att många väljare är missnöjda med både allianspartierna och med oppositionen. Vilket jag tror är en riktig analys.
Om de väljer sd i valet är en öppen fråga. Vars svar ligger i de etablerade partiernas händer.

Att piratpartiet inte passerar spärren i dagens undersökningar kan ha flera orsaker. En är att det verkar som att (pp) inte varit ett alternativ att välja på. Ett annat är att (pp) trots allt är ganska okänt utanför de internetaktiva ungdomarna. Liksom att det märkliga partinamnet skrämmer bort en del presumtiva väljare. Om man öht kopplar ihop partiet med något är det olaglig fildelning, i övrigt vet man inget. Vilket till stor del är partiets eget fel.

För mig förefaller det dock uppenbart att även många av de som anger sympatier för något av allianspartierna är missnöjda. Men de ser inte att (pp) är ett alternativ, och de vill inte ta i sverigedemokraterna med tång ens.

Jag skulle också tro att oppositionen drar fördel av missnöjet med alliansens integritetskränkande politik (FRA-lagen, Ipred mm) eftersom även där finns väljare som inte ser (pp) som ett allvarligt alternativ. Dessutom finns en hel del väljare där som är i ett gränsland mellan sossarna och sverigedemokraterna.

Det är klart att väljarna blir förvirrade, de traditionella partierna gör dem besvikna och alternativen upplevs som antingen oseriösa eller otänkbara av andra orsaker.

För oppositionen (s, v, mp) gäller det att göra klart dels skillnaderna mot sverigedemokraterna, dels att vara mera övertygande och klar i sin inställning till FRA-lagen etc.
Vill allianspartierna (m, kd, c, fp) att alla ska klara spärren och dessutom sitta kvar i regeringsställning så måste partierna visa sina skillnader - om de har några! - samt hitta tillbaka till sina grundideologier, dvs snabbt ändra kurs betr FRA-lagen och annat som är på gång i likartade frågor.

I annat fall lär valrörelsen och valresultatet bli en rysare, inte bara för väljarna, utan också för de flesta av dagens riksdagspartier.

Är politiker ondskefulla?

När politikerna syns fatta beslut som går stick i stäv med våra åsikter (eller vårt intresse), då är det lätt att tycka att politikerna är ondskefulla. Politikerföraktet göds. I dessa de yttersta dagar, efter FRA-lagsbeslutet, tänker en och annan i de banorna, politikerna vill oss illa. I vart fall de som inte tycker som vi tycker.

Vad är då en politiker? Vanligen när vi använder beteckningen tänker vi på "toppskiktet", dvs de (ofta välavlönade) heltidspolitikerna, sådana som ministrar, riksdagsmän, kommunalråd. Men det finns många andra politiker också. Mest inflytelserika är de politiska tjänstemännen, de runt ministrar och partiledningar. Men där finns också en krympande skara av fritidspolitiker i kommunfullmäktige och kommunala styrelser.

När man följer den politiska debatten i media är det lätt att få för sig att debattanterna tycker gediget illa om varandra, både vad avser åsikter och person. Den som har alltför färgade glasögon på sig anser dessutom att "den egna sidan" får för lite utrymme i snart sagt varje debatt och i media. Vi har ju t ex de två moderaterna som vill styra SR/SVT hårdare eftersom de anser att public-serviceföretagen är för "vänstervridna". Och så har vi de, som med sina mörkröda glasögon, anser att dagspressen (och då menar de de stora drakarna i Stockholm) är alliansvänlig, dvs har en odefinerbar blå färg. De vill därför vill reglera och kvotera mellan de två blocken, för att uppnå mera vänstervänliga texter. Om detta har jag skrivit bl a här, här och här.
Till det kan jag lägga att det vore förödande för en utvecklande debatt om det vore helt förutsägbart var man hittar texter man helt instämmer i, eller om man vet var det finns sådant man inte alls gillar och därmed helt väljer bort att läsa dessa!
Däremot vore det kanske skönt för enögda partigängare.

Åter till "ondskefullheten". Jag har själv varit politiskt verksam under flera decennier och på flera orter. Främst med kommunalpolitiska uppdrag, men även luktat lite på högre nivåer och diskuterat med åtskilliga "höjdare". Nu är det dock ett antal år sedan jag var aktiv inom partipolitiken.

Min erfarenhet är att absolut de flesta, ja snart sagt alla, som sysslar (sysslat) med politik på basnivå är hyggliga människor som vill väl. De är inte onda. De har olika åsikter, och på min tid var dessa dessutom oftast förankrade i en ideologi, men de vill göra samhället bättre för alla. Det som skilt är vägarna, hur man ska nå det bättre samhället. Inte i någon väsentlig mån målet.
En högerman/moderat har likaväl som en sosse trott att hans/hennes väg är den rätta.
Det må vara att jag, som socialliberal, anser att både den gamla och nya högern likaväl som socialdemokraterna ibland haft företrädare som har en lite nedlåtande syn på de undersåtar som de vill väl. De har en gammaldags patriarkal syn på samhället, inte en modern syn där de ser individen utan mera på kollektivet.

Jag tror faktiskt att till och med många företrädare för extremåsikter, som kommunister och nazister, i grunden vill väl. Och jag har mött flera kommunister (ja, de var äkta kommunister, inte något slags mera salongsfäiga vänsterpartister) som var gediget goda och ärliga människor. De trodde på sin sak. (OK, jag har inte mött någon aktiv nazist, men varför skulle de som människor vara annorlunda funtade än andra?)

Däremot så har och kommer jag intill döddagar att argumentera emot och bekämpa de åsikter som antidemokratiska ideologier som kommunism och nazism företräder. Man bör alltså skilja på sak och person. Än lättare borde det faktiskt vara - och är - när det gäller företrädare för demokratiska partier och deras ideologier.

Men då kom vi till knuten. Knuten är när målet blir så viktigt att det rättfärdigar vilka vägar som helst. Som idag när kampen emot terrorism blir så viktig att man med den kampen rättfärdigar att man inskränker demokratiska fundamenta som integritet och rättssäkerhet. Därmed har man låtit terrorismen vinna!

Hur kan man ha kommit dit? Jag tror att det i väsentlig mån beror, återigen, på att vi fått ett samhälle med "vi och de". En gammaldags syn på ett kluvet samhälle, där maktinnehavarna ser sig som bättre än oss andra. De ser själva makten som det viktiga. Viktigare än ideologin. Makten har blivit överideologin. De förespråkar en välvillig attityd till medborgarna, så länge medborgarna håller sig lugna och nöjda. Den politiska klassen ("Den nya klassen", som Milovan Djilas skrev om för bortåt femtio år sedan om den kommunistiska nomenklaturan) delar på makten och kontrollerar folket. I sin godhet.

Men när vi inte ser deras eventuella ideologi, vet vi inte heller vad de menar med sin "godhet", vilka vägar de anser leda till lyckoriket. Vi kan inte rösta bort dem, när de i praktisk politik är till förvillelse lika i sin strävan att behålla just makten.

Summa. Politiker är inte onda, inte om de vägleds av en ideologi, som vi känner till och som vi kan se hos dem. Gillar vi inte deraas ideologi kan vi rösta bort dem.
Men politiker som inte har en ideologi, utan bara vägleds av makten i sig, de kan vi inte veta om de är onda eller goda. Dock vet vi att makt korrumperar. Och av det kan vi dra slutsatser.

Varför baxades FRA-lagen igenom?

Med detta inlägg vill jag fästa uppmärksamhet på en välskriven och i flera avseenden klargörande analys av alliansregeringens sätt att regera och då i synnerhet hur de ser på politiken och hur de baxat igenom FRA-lagen.

Även om jag inte håller med om slutsatserna till 100% så närmar det sig nog 98%... Det är väl så nära man kan komma utan att lägga sig platt. Som liberal har jag svårt att göra det. Nå, det handlar om Sagor från livbåten, med underrubriken: liberala buckanjärer på flykt undan dumskallarna, och med bloggposten "Regeringsoduglighet".

Några smakprov: "FRA är en studie i hur svansen viftar på hunden, för lagen verkar vara skriven av samma tjänstemän som skall utföra spaningen. Den ser absolut inte ut som ett väl övervägt förslag, där behov och konsekvenser noggrant vägts mot varandra."
Det förefaller mig vara samma analys som Hans Lindblad gjorde för dryga året sedan, och som jag instämmer i.

"I det liberala idépaketet ingår att individens rätt måste skyddas gentemot staten. Det betyder i praktiken att varje inskränkning i individernas rättigheter måste vara väl motiverad, och att alternativet både partikulärt och sett som helhet skulle vara sämre.

När jag använder ordet liberal i det här sammanhanget så menar jag inte den politiska inriktningen liberalism eller någon ekonomisk liberalism. Jag menar liberal som i liberté: ett värnande om individens rätt och frihet gentemot alla former av auktoritet. Det kan omfattas av frihetliga socialister lika gärna som av libertarianer eller socialliberaler, även om de säkert använder olika ord."

Jag upplever att ordet liberal ofta misstolkas när man inte preciserar vad man avser med det. Dock förutsätter jag att de som läser min blogg insett att jag inte sätter likhetstecken mellan liberalism och folkpartiet (eller något annat parti i riksdagen). Inte heller ser jag liberalism som bara en ekonomisk teori. Samtidigt konstaterar jag att liberala värden, som jag ser dem, kan förfäktas även av personer som anser sig vara något annat, dock ej av något parti.

Att det skulle vara svårt förstå att just moderaterna drev igenom FRA-lagen ser jag inte. Moderaterna har sedan decennier varit ett parti med en märklig mix av neoliberaler och konservativa, och under senare år dessutom med klar avidéologisering i syfte att framför allt ta makten. Maktens enda ideologi är makten i sig självt, och maktens bevarande. Då är allt annat underordnat.

Ja, det finns mycket att instämma i, grunna över och även en del att ytterligare problematisera. Därför läs Marcus Fridholm på Sagor från livbåten.

Kan FRA-omröstningen bidra till en ny politisk situation?

Vad gör vi efter FRA och partiledardebatten?
Efter en tämligen trist partiledardebatt och omröstningen om FRA-lagen samma dag så börjar jag fundera över det framtida politiska landskapet i Sverige. Det allmänpolitiska läget har blivit allt tristare och är, ur min synpunkt, urspårat i flera år. Inte har det blivit bättre av det märkliga spelet kring FRA-lagarna, där de partier som traditionellt borde stått för integritet och skydd för medborgarnas rättigheter plötsligt och utan förvarning blivit integritetens och medborgarrättens motståndare.

Folkpartisten Camilla Lindberg var den enda på allianssidan som hade modet att inte stödja version 2.1 av FRA-lagen, hon avstod.

Att den röd-gröna röran säger sig vilja riva upp FRA-lagen vågar jag inte lita på, därtill är deras historia i frågan alltför tvivelaktig. Jag ser det mera som ett taktikspel för att fånga upp en bred opinion, och komma åt regeringen, än en vilja att verkligen göra om FRA-lagen (-lagarna) på ett vettigt sätt.

Piratpartiet (pp) säger då: rösta på oss. Kommer vi in i riksdagen, och då blir det troligen i en vågmästarställning, så lovar vi att stödja det alternativ som river upp FRA-lagarna och andra integritetskränkande lagar.

Men fullt så enkelt är det ju inte. Piratpartiet har inget tillnärmelsevis heltäckande program, även om integritetsfrågan och rättssäkerheten är viktiga frågor. Och jag vill inte rösta i blindo utan att veta vilka de kan stödja. Ja, ännu värre, jag vill inte att de stödjer något av dagens block! Alliansen är helt moderatdominerad, och präglas av en politik där maktetablissemanget står emot medborgarna, den för en extrem ”batongpolitik” och för ökade klyftor i samhället. OK, finanskrisen har hanterats hyfsat, men betr lågkonjunkturen finns en del att anmärka. Och så var det en massa annat.

Tyvärr litar jag inte en sekund på det röd-gröna alternativet heller. Deras ekonomiska politik är inte trovärdig, och jag ser mest taktik i deras motstånd mot de sociala nedskärningarna. Sossarnas förnyelse har kommit av sig och att gå i hand med vänsterpartiet gör inte saken bättre.

Idag finns bara två alternativ att välja på. Cementerade verkar det. Behöver det vara så? Tidigare var det en mera öppen situation och det fanns ett socialliberalt folkparti, som stod för ett anständigt alternativ. Numera är det ett lydparti till moderaterna, och ibland till höger om dessa. Socialdemokraterna och vänsterpartiet är allmänt opålitliga och för kollektivistiskt inriktade. Miljöpartiet har i viss mån utvecklats i rätt riktning som ett kvarts socialliberalt parti med grön färg, men är för hårt lierade med soss+vänstern.

Vad händer om (pp) kommer in i riksdagen? Kan det spela en roll? Tja, om det över huvud taget kommer in tror jag beror på om de breddar sitt program, och då i något slags liberal riktning, vilket skulle stämma med deras inställning till integritets- och frihetfrågor. Men hur många vill rösta på ett parti, som (som idag) säger sig kunna stödja vilka som helst av de ”blå” eller ”röda”? Men säg att de breddar sig och opinionssiffrorna i god tid före valet visar att de kan komma in. Vad händer då?
Är det tänkbart att de andra partierna positionerar sig på ett sätt som skulle underlätta en regeringssamverkan i vad som annars kunde bli ett jämviktsläge där (pp) kan utöva ”utpressning”?

Kan och vill miljöpartiet i det läget lösgöra sig från s+v och gå i mera socialliberal riktning?
Kan och vill fp och centern, och eventuellt kd, lösgöra sig från moderaterna och återgå till eller bli socialliberala?

Kan det ”tillåtas” att piratpartiet, till och med utan breddat program, ska få spela Fru Fortuna och bidra till en cementerad blockpolitik? Eller kan (pp) bredda sig och därmed indirekt få de icke-socialistiska småpartierna att gaska upp sig och bli mera självständiga till moderaterna?
I ett sådant läge borde det dessutom finnas en möjlighet att moderaterna och/eller socialdemokraterna gled i rätt riktning för att möjliggöra en anständig politik i folkflertalets intresse, för medborgarrätt, för social rättvisa och medkänsla, för integritet och rättssäkerhet!

Visst ligger det ett önsketänkande i detta scenario, men dagens politiska läge är så bedrövligt att man måste se om det kan finnas eller skapas alternativ!

FRA-lagen undergräver demokratin

Om FRA-lagen(-arna) tycker jag inte! Många har skrivit bra och analyserat de (marginellt) olika förslagen. För dagen vill jag bara hänvisa till Mary (Mina moderata karameller), som ger en kortfattad beskrivning av sin grundinställning och vad den grundas på. Jag instämmer i den.

Den som vill läsa mer om detta kan ju t ex kolla in alltid läsvärda Farmorgun.

FRA-lagen får underkänt vilket nummer man än ger den (dem). Att det (förmodligen) behövs viss signalspaning är en sak, men det är en fråga om metod, utformning och omfattning.
Här har de klåfingriga lagstiftarna, uppmuntrade och påhejade av maktlystna byråkrater gått inte bara för långt, de har gått fel vägar.

Det är en fråga om kränkning av integriteten, om yttrande- och kommunikationsfrihet utan risk för repressalier, om rättssäkerhet. Om demokratins fundamenta.

Målet helgar inte medlen.

Demokratin skyddas inte av lagar som kränker grundläggande demokratiska rättigheter.
Tvärtom.

Jag önskar att riksdagen betänker detta. Även om jag inte har så stort hopp om detta. Nästa vecka får vi veta.

Svårartad regleringslusta

Sedan jag skrev förra inlägget har jag uppmärksammat att ett par "tokmoderater" vill ytterligare reglera SVT och SR, då de anser dessa statsägda och reglerade organ är för mycket vänstervridna. Detta har bl a också uppmärksammats av Johan Westerholm. Även denna debatt kan ses som en illustration till mitt påpekande i ett tidigare inlägg om att regleringslustan finns hos såväl makt som vanmakt.

Noteras skall dock att de två moderaterna inte tycks ha partiet med sig. Lite kalla fötter tycks de också ha fått. En av dem säger till exempel att det är fri motionsrätt och att 99% av motionerna avslås...
I detta fall känns det bra att så sker.

Inget gott kan komma ur en ytterligare reglering av SVT-SR. Det viktiga är att det finns utrymme för debatt för allehanda åsikter och att även nya idéer får komma fram.
Inte bara de som är stöpta efter partiprogram eller eventuell blocktillhörighet.

Demokrati förutsätter fri opinionsbildning och mångfald, inte regleringar, censur, kvoteringar och annat som skapar enfald.

För övrigt, riv upp FRA-lagarna. Gör om. Gör rätt!

Kan man reglera fram "rättvisa" media?

Detta inlägg var tänkt som en kommentar till en replik till föregående bloggpost. Vännen och trätobrodern Peter vill ha en reglering av media så att mera "röda" åsikter kommer fram. Mitt svar blev dock för långt för att godtas av bloggers ramar, så här kommer det som en egen bloggpost. För helhetens skull rekommenderar jag att ni också då läser inte bara föregående bloggpost utan också kommentarerna där.

Jag väljer att bibehålla textens karaktär som en direkt kommentar till Peters kommentar.

- "Peter, Peter gamle vän. Du laddar med grovt artilleri, men du riktar det fel. Du dödar (tror du) likriktningen i media. Men icke.
Man måste ha målet klart för sig.
Vem är fienden?
Vad vill man uppnå? Är det mångfald i demokratisk anda? I så fall hamnar du helt fel.
---
Alltså, visst kan man (speciellt om man är enögd socialistromantiker som du!) tycka att det för likriktat i media. Men riktigt som du beskriver det är det ändå inte! Du är för svepande i din iver att driva din tes.

Demokratin är hotad, visst.
Men inte i någon väsentlig grad genom det du kallar det alliansvänliga kapitalet.

För det första, som jag skrev i föregånde bloggpost, måste man skilja på olika media och se på strukturen där. Vi har radio-TV, dagspress, internet.

Inom Radio-TV dominerar det statskontrollerade SVT och SR, vilka har ett slags objektivitetskrav på sig, som de lever upp till hyfsat om än inte perfekt. Ändå vill du inte lyssna på P4 och Ekot, eftersom de refererar även Allianspolitiken. Se mina inlägg tidigare om det.
Den slutsats jag drar av detta är att du vill ha en absolut dominans för dina röda åsikter, först då blir du nöjd. Men det är inte demokrati och mångfald.

Inom internet råder, ännu, i det närmaste full åsiktsfrihet och frånvaro av censur och reglering. Låt oss slippa det även i fortsättningen!
Reglering är den stora faran för yttrandefriheten!
Nackdelen med internet är faktiskt att där finns sådan mängd information och debatt att man riskerar att själv "filtrera" bort sådant som man tror inte stämmer med det man själv sympatiserar med.
Därmed motverkas debatt och dialog och utveckling av tänkandet!

Betr dagspressen så anser du att den är (nästintill) 100% alliansbunden genom att du glider till att bara räkna storstadspressen och hur den ägs. Men då faller du offer för din felsyn genom att du förutsätter att alla som inte är röda har en och samma ideologi. DET ÄR FEL.
Dessutom är det inte samma ägare till all storstadpress.
FELET KAN INTE VARA ATT DET ÄR "PRIVATA" ÄGARE TILL DAGSPRESSEN!
Att tro att man genom staten (eller röda partier) skulle kunna garantera mångfald är ännu en typiskt rödfärgad felsyn. Därigenom skulle man tvärtom uppnå enfald i st f mångfald. Som i Sovjetsystemet.
Dessutom vet vi ju att vare sig SAP eller VP är några duktiga tidningsägare. Dessutom har vi ännu en ganska god dagspress runtom i landet, med olika ägare, även om det sker en viss koncentration, tyvärr.

Jag hävdar att mediaägare INTE per defintion är alliansvänliga bara för att de inte är rödmärkta! Ägandet kan tyckas vara för koncentrerat, men det är inte detsamma som att det är "alliansvänligt" (vad nu det är, jag är inte det minsta alliansvänlig själv trots att jag inte är vare sig sosse eller vänsterpartist) eller ens anti-sosse.
Tidigare hade ägarna en mera tydlig ideologisk (och ideell) syn på sina tidningar. Felet är i hög grad att de inte har någon ideologi alls idag! Ägandet är numera samlat i alltför ofta stora mediakoncerner UTAN tydligt ägarskap. De har i stort sett bara EN sak gemensam: största möjliga avkastning på investeringen.

De oideologiska direktörerna har i hög grad tagit över från chefredaktörerna. Därför sorteras olönsamt material ut och man koncentrerar sig på det som säljer, dvs det som de tror läsarna vill ha! De har ingen egen vilja, inte ens att bedriva en traditionell journalistik, än mindre att driva en politisk linje (utom på ledarsidan). Idag finns till och med exempel på att direktörsposten kombineras med chefsskapet för redaktionen, ibland kallas denne person för Tidningschef. Och förr var chefredaktören den som skrev ledarna. Så icke längre.

Att sträva efter något slags 50-50 balans i dagspress anser jag vara odemokratiskt. Av flera skäl. T ex rent praktiskt hur skulle det gå till utan att konfiskera tidningar eller genom att ta ifrån ägarna inflytandet över tidningarna? Det går ju inte. Det skulle tvärtom därför sluta i att Sverige hade EN Pravda. Statsstyrd (av den tillfälliga majoriteten). Samma resultat skulle vi uppnå genom en reglering av åsikterna!

Och som jag sagt tidigare, Peter du vill ju ha en rödare press, men det kan ju inte uppnås genom reglering. Det skulle bli en press som tidvis är helt röd, tidvis är helt "blå". I vart fall om det fortsatt skall vara fria val i Sverige. Om det blir röd diktatur så blir det en helröd press för evig tid (intill revolutionen), inte något slags 50-50.

Ännu en invänding till reglerings- och kvoteringstänkadet. Det är så statiskt! Det förutsätter att i Sverige finns bara två åsikter! Att det för evigt finns bara dessa två åsikter och att vi väljare ska vara åskådare till när den ledande nomenklaturan inom dessa "block" gör upp om makten. Det förutsätter att vi väljare inte vill vara med själva, och att det inte kan finnas en mängd olika ideer och ideologier och att nya kan utvecklas! För då spricker ju schemat för dig Peter!

Jag däremot vill se demokratin som något där vi alla kan vara med, om vi vill, och där det förs en debatt och en dialog som frambringar omprövning och nytänkande! Vilket t ex sker genom att vem som helst ska kunna publicera sig genom att starta en tidning, att ha flera tidningar att välja på när man vill skapa debatt, att radio och teve ska ge utrymme för annan debatt än den som ryms inom ett blocktänkande och att internet ska vara fritt för opinionsbildning - utan risk för repressalier. "

Och därför: RIV UPP FRA-lagarna! Gör om, gör rätt!

Såväl makt som vanmakt ropar på reglering och censur.

Visst är det lätt att bli frustrerad om det man själv tror på inte kommer fram i media. Och än mera när moståndare får, som man tycker, husera fritt. Jämför hur olika grupperingar klagat och klagar på SVT och SR och dagspressen (som ju inte har ett krav på sig att vara neutral)! Och i dessa sista dagar, klagomålen över internet, vårt nya media.

Nu är det ju olika spelregler för olika media. Som frihetsälskande liberal så vill jag givetvis att alla åsikter ska få komma fram. Det finns inget annat sätt för att få en levande och fruktbärande demokratisk debatt. En fri debatt bör stimuleras, inte strypas genom regleringar.

Dock, SVT och SR är public-service-företag med statsmaktens uppdrag att vara objektiva (ett något svårdefinierat begrepp) och opartiska (förutom i försvarandet av demokratin, om jag minns rätt). Pressen kan och ska givetvis inte ha ett sådant krav på sig. Inte så länge vi har pressfrihet och yttrandefrihet i detta land. Och när vi inte har det så har vi inte längre demokrati.

Vårt nyaste media är internet. Ännu så länge tämligen oreglerat och fritt. Enkelt och billigt att använda. Så har där också uppstått friska debatter om det mesta.
På internet behövs inte en egen tryckpress eller radiosändare för att komma ut. Visst får man kämpa med många andra röster, men så är ju livet. Vi är varken enslingar på en öde ö eller de enda med en megafon. Alla konkurrerar om debattutrymme - på lika villkor.

Alla demokratiska krafter borde därför bejaka den fria debatten på internet!
Det beklämmande är att inte minst etablerade makt- och tyckargrupper blir rädda över denna folkets frihet. En del pressmänniskor anser det suspekt med ett media där inte journalister och ansvariga utgivare kollar vad som folk får skriva - och läsa.
Politikerna vill censurera och reglera, styra internet, så att det blir enligt deras önskemål. Kommersiella intressen, med stöd av många politiker, vill göra internet till en säljkanal, till en kabel-TV där vi ska betala för att ta del av reklam och auktoriserade åsikter. Men inte kunna uttrycka oss själva.

Men - det är lika illa när man vill reglera gammelmedia som teve och dagspress. Det går inte att begära stoppur för olika sidors åsikter. Vem bestämmer för övrigt vilka åsikter som ska anses unika och värda presentation och debatt? En statlig övercensor? Inte heller kan rättvisa skapas genom att mäta spaltcentimeter och ålägga redaktioner till något slags rättvis fördelning.

Nej, press och internet ska vara organ för fri debatt. Mångfald och debatt skapas genom fri debatt, därigenom får vi chansen att både delta i debatten och bilda oss en egen uppfattning.
Det ska inte regleras vad som är olika politiska åsikter, hur de grupperas, hur de ska mätas etc. Nya ideer måste få komma fram på alla tillgängliga sätt. En tillfällig maktgrupp ska inte kunna reglera fram mediaövervikt för sig. En tillfällig opposition ska inte kunna kräva reglering för att deras åsikter ska komma fram bättre. En opposition kan se olika ut, den kan vara en tidigare maktelit, men likaväl vara helt nya idéer och åsikter. Opionioner och åsikter kan och ska ändras utifrån hur verkligheten skiftar. Verkligheten låter sig inte regleras. Demokrati är inte ett statiskt tillstånd, där två makteliter för tid och evighet kämpar om makten med väljarna som passiva åskådare. Nej, demokrati är fri och öppen debatt, utan reglering.

Allt annat är en tillbakagång till ett odemokratiskt synsätt.

För övrigt anser jag att FRA-lagarna ska rivas upp, göras om och göras rätt!

Tsunami, apatiska barn och FRA-lag

När jag började blogga för många år sedan, på annan plats, så var två av de stora frågorna apatiska barn, hur de behandlades illa av svenska myndigheter (då s-styrda) och Tsunamin, s-regeringens handlande och icke-handlande och smusslet därefter i regeringens handläggning. Jag gick hårt åt regeringen i båda frågorna.

Betr de apatiska barnen så skedde en viss reträtt till slut, men nu tycker jag mig förstå att dagens m-minister rör sig i fel riktning och att antalet apatiska flyktingbarn visar en tendens att öka. Jag måste nog kolla upp det mera. Men det känns illavarslande.

Betr tsunamin så har vi de s.k. tsunamibanden. De som skulle, förmodar man, bringa viss klarhet i vad gårdagens makthavare (s) sysslade med de aktuella dagarna.
Johan Westerholm och bloggaren "Alla dessa åsikter" beskriver ur olika aspekter det oroväckande, ja vidriga i Alliansregeringens hanterande av Tsunamibanden. De visar hur lite makthavares påstådda ideologi betyder när de väl kommit till makten. Liksom båda dessa bloggare anser jag att det inte är rätt när far super. För att anspela på ett gammalt ordspråk.
Fel är fel, vare sig man kan ha sympati eller antipati för de (angivna) grundvärderingar som styr styrande. Än en gång visar det sig att det överskuggande för dagens makthavare är just makten, att skydda makten.

Frågan om Tsunamibandens eventuella offentliggörande var uppe för ett par år sedan, då regeringen ville hemligstämpla dem för 70 år. Detta kritiserades och underkändes av lagrådet. Bea Ask menade då att man skulle lyssna på lagrådet och kanske behövde göra en del ändringar.
Nu vet vi vad hon - och regeringen - menar. Förslaget strider mot tryckfrihetsförordningen i grundlagen, därför ändrar man, nej inte mörkläggningsförslaget, utan grundlagen! Det är syftet!

Ytterligare ett steg i att begränsa folkets insyn i den makthavade klassens göranden och låtanden. En begränsning i de medborgerliga rättigheterna. Ett sätt att ytterligare fördjupa klyftan mellan de styrande och de styrda. Johan W beskriver även min vrede utomordentligt också i detta blogginlägg.

Jag förmodar att fler än jag ser likheter och samband med hur Alliansregerigen också (miss-)skött FRA-lagen. Hur politiker i styrande ställning ger sig själva rätten att in i minsta detalj kontrollera oss vanliga undersåtar. Samtidigt som de ser till att deras maktutövning skall undandras kontroll.

Och därmed blir det mindre utrymme för sakligt grundad öppen demokratisk debatt.
Utförsbacken blir allt brantare.

Är det för sent att byta regering nästa år? Och var finns realistiska och ärliga alternativ? Alternativ till Bodströmsamhället och mörkläggning. Alternativ som inte bara i ord utan också i handling står för demokrati, insyn, offentlighet, integritet, rättssäkerhet, frihet.

Frihet är inte en fråga som längre kan kopplas till en ideologi. Förr var det ju liberalismens främsta ledstjärna. Dock ej så i Sverige längre av de parti(er) som kallar sig liberala. Och i det röd-gröna lägret finns ingen självklar frihetskänsla. Dock finns många där som ändå kämpar för frihet och demokrati.
Men hur få betongen att krakelera hos maktpartierna?

Kan och vågar piratpartiet ta ett större tag för att greppa dessa frågor? Ser de parallellen mellan sina integritetsfrågor och den obefintliga transparensen i regeringens hantering av Tsunamibanden och det som följer därav?