Makten är en farlig drog

Det finns några droger som är värre än alla sådana som klassificerats som farliga droger. Javisst, knark, sprit, tobak, de är farliga droger och bör givetvis bekämpas på grund av de skadliga verkningar de har på såväl nyttjaren som dennes omgivning.

Jag vill ändå påstå att makt och rädsla/fruktan är två andra droger, och faktiskt än farligare.

För vad är det som ligger bakom sådant som främlingsfientlighet, hat, utanförskap etc. Jo, rädsla, fruktan. Rädsla för det okända, för att bli utan jobb (inkomst och ev gemenskap). Fruktan att bli av med tryggheten.

Mark Klamberg skrev en kort text där han pekar på hur politiker bygger på fruktan och övervakning i stället för brobyggande. Så sant. Tyvärr är det inte bara sverigedemokraterna som agerar så. Alliansregeringen fungerar på samma sätt. Vad är FRA-lagen annat än generell övervakning av alla människor, av fruktan för något slags diffus terrorism? Man spelar på en rädsla. En terrorism som också den bygger på rädsla och utanförskap.

Anders Widén skriver också om detta. Om hatet och kärleken. Ja, han ropar av förtvivlan över den värld vi lever i. Och startade med detta en intensiv kommentarsdebatt. Något lugnad uppmanar han mig (och andra) att arbeta för det goda i de politiska sammanhang som ligger oss nära. Jag har aldrig mött Anders, inte annat än på internet, men har i honom funnit en människa som brinner för det goda, för kärleken, för brobyggande. Det känns aningen märkligt att också internet kan föra samman människor i samma gemenskap som den fysiska och geografiska närhet som exempelvis tv-programmet "Den stora resan" nyligen visat. Men så är det.

I den vardagliga samvaron med andra människor kan man förebygga rädslan, man lär känna andra och se att de i grunden inte är annorlunda än vi, trots annan kultur eller religion. På samma sätt kan internet bygga broar mellan människor. Allt som minskar rädsla och ökar förståelse genom brobyggande måste vara rätt.

Det som är fel och farligt, mycket farligt, är hur politiker använder den makt de tillskansat sig, för att skapa klyftor, rädsla, fruktan. Att de spelar på rädsla för att ta makt och hålla sig kvar vid makten. Tyvärr gäller det, som sagt, inte bara sverigedemokraterna. Hur ska riksdagspartierna kunna stoppa sverigedemokraterna när de i mycket spelar på samma rädslor och genom att skapa klyftor?

Strängt taget bryr jag mig inte om partier längre. Det är idéerna som är viktiga, inställningen. Och rätt inställning hittar jag lite här och där, om än i för liten grad i partierna som sådana och i deras praktiska politik.
Hörde just om hur den allt hårdare flyktingpolitiken lett till fler avvisningar - och givetvis att fler söker gömma sig. Rädslan sprider sig. Av maktdrogen berusade politiker utnyttjar och spelar på detta.
Och poliser gör bara sitt jobb. Undviker att tänka och ta ställning.

Att skapa ett samhälle, ett system som bygger på fruktan, det är ett brott mot mänskligheten!

Den stora resan

Ja, de finns ännu. Människor som lever ”primitivt” djupt inne i djungeln eller i halvöken, och utan större kontakt med civilisationen.

Svt´s tisdagssatsning ”Den stora resan” under åtta veckor i september-oktober var oväntat bra. Det hela föregicks ju av negativ publicitet där producentbolaget fick på pälsen för snål arvodering av de medverkande i Namibia. Jag gissar att det möjligen gjorde att tittarsiffrorna blev något lägre än de annars kunde ha blivit.

För de som missat programmen kan sägas att de handlade om tre svenska familjer som under tre veckor följde och levde med i ”primitivt stamliv” (SVTs ord) på var sitt håll, långt ifrån Sverige. En familj for till Namibias torka i södra Afrika, en familj levde med en stam på ön Siberut i Indonesien och den tredje hamnade i Vanuatu i Melanesien i Stilla havet.

Det glädjande var att det var program fyllda av respekt. Från alla sidor. Upplägget visade visserligen hur primitivt stamliv fortfarande levs på flera håll i världen, liv utan (vanliga) kläder, utan el, utan duschar, utan kylskåp och el-spis, och utan pengar. Men det var inte turism, där vita turister såg ner på de stackars infödingarna. De deltog i vardagslivet och lärde sig uppskatta framför allt människorna och även det liv de för. Ett liv utan klockor, med kamp för födan men i eget tempo och med omsorg om varandra. Trots att både de tre familjerna var mycket olika, liksom deras värdfamiljer hade allt den gemensamma nämnaren av förståelse och kärlek. Ja, människokärlek. En djup vänskap som växer fram genom att lära känna varandra. Trots alla olikheter.
Jag fick en känsla av att alla som möttes saknade varandra när de skildes efter tre omtumlande veckor. Visst var det skönt att duscha vid hotellövernattningen före hemresan, inte minst för de som levat utan vatten i öknen. Men alla fick minnen, positiva minnen, som följer dem hela livet. Minnen av en gemenskap som troligen kommer att prägla dem i deras fortsatta liv.
Det gäller både de ”primitiva stamfolken” och de svenska familjerna. Programmen visade att trots olika kultur och vanor så är vi i grunden mycket lika. Lika värda. Och att vad som är lycka, det kan diskuteras. Är det tillgång till kyl och dusch, eller är det att leva i en gemenskap där alla tar hand om varandra?