Är politiker ondskefulla?

När politikerna syns fatta beslut som går stick i stäv med våra åsikter (eller vårt intresse), då är det lätt att tycka att politikerna är ondskefulla. Politikerföraktet göds. I dessa de yttersta dagar, efter FRA-lagsbeslutet, tänker en och annan i de banorna, politikerna vill oss illa. I vart fall de som inte tycker som vi tycker.

Vad är då en politiker? Vanligen när vi använder beteckningen tänker vi på "toppskiktet", dvs de (ofta välavlönade) heltidspolitikerna, sådana som ministrar, riksdagsmän, kommunalråd. Men det finns många andra politiker också. Mest inflytelserika är de politiska tjänstemännen, de runt ministrar och partiledningar. Men där finns också en krympande skara av fritidspolitiker i kommunfullmäktige och kommunala styrelser.

När man följer den politiska debatten i media är det lätt att få för sig att debattanterna tycker gediget illa om varandra, både vad avser åsikter och person. Den som har alltför färgade glasögon på sig anser dessutom att "den egna sidan" får för lite utrymme i snart sagt varje debatt och i media. Vi har ju t ex de två moderaterna som vill styra SR/SVT hårdare eftersom de anser att public-serviceföretagen är för "vänstervridna". Och så har vi de, som med sina mörkröda glasögon, anser att dagspressen (och då menar de de stora drakarna i Stockholm) är alliansvänlig, dvs har en odefinerbar blå färg. De vill därför vill reglera och kvotera mellan de två blocken, för att uppnå mera vänstervänliga texter. Om detta har jag skrivit bl a här, här och här.
Till det kan jag lägga att det vore förödande för en utvecklande debatt om det vore helt förutsägbart var man hittar texter man helt instämmer i, eller om man vet var det finns sådant man inte alls gillar och därmed helt väljer bort att läsa dessa!
Däremot vore det kanske skönt för enögda partigängare.

Åter till "ondskefullheten". Jag har själv varit politiskt verksam under flera decennier och på flera orter. Främst med kommunalpolitiska uppdrag, men även luktat lite på högre nivåer och diskuterat med åtskilliga "höjdare". Nu är det dock ett antal år sedan jag var aktiv inom partipolitiken.

Min erfarenhet är att absolut de flesta, ja snart sagt alla, som sysslar (sysslat) med politik på basnivå är hyggliga människor som vill väl. De är inte onda. De har olika åsikter, och på min tid var dessa dessutom oftast förankrade i en ideologi, men de vill göra samhället bättre för alla. Det som skilt är vägarna, hur man ska nå det bättre samhället. Inte i någon väsentlig mån målet.
En högerman/moderat har likaväl som en sosse trott att hans/hennes väg är den rätta.
Det må vara att jag, som socialliberal, anser att både den gamla och nya högern likaväl som socialdemokraterna ibland haft företrädare som har en lite nedlåtande syn på de undersåtar som de vill väl. De har en gammaldags patriarkal syn på samhället, inte en modern syn där de ser individen utan mera på kollektivet.

Jag tror faktiskt att till och med många företrädare för extremåsikter, som kommunister och nazister, i grunden vill väl. Och jag har mött flera kommunister (ja, de var äkta kommunister, inte något slags mera salongsfäiga vänsterpartister) som var gediget goda och ärliga människor. De trodde på sin sak. (OK, jag har inte mött någon aktiv nazist, men varför skulle de som människor vara annorlunda funtade än andra?)

Däremot så har och kommer jag intill döddagar att argumentera emot och bekämpa de åsikter som antidemokratiska ideologier som kommunism och nazism företräder. Man bör alltså skilja på sak och person. Än lättare borde det faktiskt vara - och är - när det gäller företrädare för demokratiska partier och deras ideologier.

Men då kom vi till knuten. Knuten är när målet blir så viktigt att det rättfärdigar vilka vägar som helst. Som idag när kampen emot terrorism blir så viktig att man med den kampen rättfärdigar att man inskränker demokratiska fundamenta som integritet och rättssäkerhet. Därmed har man låtit terrorismen vinna!

Hur kan man ha kommit dit? Jag tror att det i väsentlig mån beror, återigen, på att vi fått ett samhälle med "vi och de". En gammaldags syn på ett kluvet samhälle, där maktinnehavarna ser sig som bättre än oss andra. De ser själva makten som det viktiga. Viktigare än ideologin. Makten har blivit överideologin. De förespråkar en välvillig attityd till medborgarna, så länge medborgarna håller sig lugna och nöjda. Den politiska klassen ("Den nya klassen", som Milovan Djilas skrev om för bortåt femtio år sedan om den kommunistiska nomenklaturan) delar på makten och kontrollerar folket. I sin godhet.

Men när vi inte ser deras eventuella ideologi, vet vi inte heller vad de menar med sin "godhet", vilka vägar de anser leda till lyckoriket. Vi kan inte rösta bort dem, när de i praktisk politik är till förvillelse lika i sin strävan att behålla just makten.

Summa. Politiker är inte onda, inte om de vägleds av en ideologi, som vi känner till och som vi kan se hos dem. Gillar vi inte deraas ideologi kan vi rösta bort dem.
Men politiker som inte har en ideologi, utan bara vägleds av makten i sig, de kan vi inte veta om de är onda eller goda. Dock vet vi att makt korrumperar. Och av det kan vi dra slutsatser.