Den stora resan

Ja, de finns ännu. Människor som lever ”primitivt” djupt inne i djungeln eller i halvöken, och utan större kontakt med civilisationen.

Svt´s tisdagssatsning ”Den stora resan” under åtta veckor i september-oktober var oväntat bra. Det hela föregicks ju av negativ publicitet där producentbolaget fick på pälsen för snål arvodering av de medverkande i Namibia. Jag gissar att det möjligen gjorde att tittarsiffrorna blev något lägre än de annars kunde ha blivit.

För de som missat programmen kan sägas att de handlade om tre svenska familjer som under tre veckor följde och levde med i ”primitivt stamliv” (SVTs ord) på var sitt håll, långt ifrån Sverige. En familj for till Namibias torka i södra Afrika, en familj levde med en stam på ön Siberut i Indonesien och den tredje hamnade i Vanuatu i Melanesien i Stilla havet.

Det glädjande var att det var program fyllda av respekt. Från alla sidor. Upplägget visade visserligen hur primitivt stamliv fortfarande levs på flera håll i världen, liv utan (vanliga) kläder, utan el, utan duschar, utan kylskåp och el-spis, och utan pengar. Men det var inte turism, där vita turister såg ner på de stackars infödingarna. De deltog i vardagslivet och lärde sig uppskatta framför allt människorna och även det liv de för. Ett liv utan klockor, med kamp för födan men i eget tempo och med omsorg om varandra. Trots att både de tre familjerna var mycket olika, liksom deras värdfamiljer hade allt den gemensamma nämnaren av förståelse och kärlek. Ja, människokärlek. En djup vänskap som växer fram genom att lära känna varandra. Trots alla olikheter.
Jag fick en känsla av att alla som möttes saknade varandra när de skildes efter tre omtumlande veckor. Visst var det skönt att duscha vid hotellövernattningen före hemresan, inte minst för de som levat utan vatten i öknen. Men alla fick minnen, positiva minnen, som följer dem hela livet. Minnen av en gemenskap som troligen kommer att prägla dem i deras fortsatta liv.
Det gäller både de ”primitiva stamfolken” och de svenska familjerna. Programmen visade att trots olika kultur och vanor så är vi i grunden mycket lika. Lika värda. Och att vad som är lycka, det kan diskuteras. Är det tillgång till kyl och dusch, eller är det att leva i en gemenskap där alla tar hand om varandra?

Varför ska vi vara så inkrökta?

Lite plock i dagens AB. Granska spanarna, OK. Det är ju rätt. FRA-spanarna verkar ju leva i en egen värld. Instängda i sin bubbla.

Moderater vill skärpa kraven på invandrarna. Igen. Suck. OK, invandringspolitiken är inte bra. Men det är inte precis skärpning som behövs. I vart fall inte så att den drabbar vanliga invandrare och flyktingar. Givetvis bra om man kan underlätta för invandrare att få jobb.
Men själva ansatsen, att tala om skärpta krav, den känns fel. Som om invandrare vore lata smitare.

Lata smitare kanske vi vita "rika" europeer är i st. Som många av oss bär oss åt som turister i den fattiga världen. Det är bra att resa och se sig om. Att ta till sig kunskaper och intryck från andra kulturer, andra människor. Vi ska inte se på folk i andra länder som ngt slags djur i bur.
Inse att de är just människor. I grunden rätt lika. Men med andra vanor och ofta sämre levnadsvillkor. Möt dem som du själv vill bli bemött. Var en vanlig människa.

Vidga vyerna. Se människor som människor, inte som presumtiva terrorister, skurkar eller exotiska djur.

Funderingar kring turism och levnadskostnader

Jag läser i en ett par veckor gammal DN om Marcus Jonsson, som lockar utländska turister med älgsafari, vargar, myror och med att få bo i en gammal kolarkoja.
Tja, inte är det väl fel att folk kommer ut i naturen och att det går att tjäna en slant på det.
Eller?
Plötsligt tvekar jag och börjar grubbla.
Varför är det så dyrt i Sverige?
Vad är det som driver upp inflationen? Är det "bara" oljepriset, direktörslönerna och inflationsförväntningarna pga av den amerikanska bolånekrisen? (Den sista faktorn är ju dessutom ganska speciell för just denna inflationstopp.)

Varför blir det allt svårare att klara sig på en låg inkomst, en inkomst som ganska nyligt ansågs vara en normalinkomst?
Ja, alltmer kostar, sådant som tidigare varit fritt. Och även enkla "nöjen" kostar - och stiger snabbt i pris.
Alltmer blir föremål för exploatering. Ibland är det ett sätt för någon att överleva. Men lika ofta, eller oftare, därför att någon vill tjäna stora pengar.
Frisk luft, rent vatten och naturupplevelser kostar mer och mer. Om inte annat indirekt. T ex miljöstörande fabriker påverkar både vatten och luft och ger oss kostnader för att överleva, och försämrar livsmiljön.
Nå, i Sverige kan vi ännu, oftast, gå ut i skogen utan extrakostnader. Dvs om den ligger nära, så vi inte behöver bilen. Och om vi inte känner oss tvungna att köpa dyra "fritidskläder".

Som turist i utlandet kostar ofta varje steg vi tar. Är det då fel att "vi" tar betalt i Sverige också? Det kan man ju fundera över. Turism, spec den som riktar sig till penningstarka turister, har faktiskt en tendens att öka levnadsomkostnaderna också för lokalbefolkningen.

Är det bra? Är det oundvikligt?
Jag känner mig tveksam. Både turism och att kostnadsbelägga allting, det sliter både på natur, kultur och människor. Livet blir mera kostsamt att leva även för den som inte har "normalinkomst".
Vilket leder till att det s.k. utanförskapet ökar.