Alla ska kunna lika lite - rädsla för utbildning styr BUN-ordf

Höstterminen 2012 inleds försöksverksamhet med spetsutbildningar i grundskolan.
I Piteå har en högstadieskola tagit ett utmärkt initiativ för att förbättra utbildningen, och att inte bromsa elever! Det gäller engelska och matematik.

Vi har ju sett hur svenska elever sackat efter jämfört med i andra länder. Detta samtidigt som alltfler elever känner att de hålls tillbaka, bromsas, för att de vill gå snabbare fram. Lärarna vågar, pga regler och den attityd en del skolpolitiker har, inte differentiera utbildningen efter elevernas förmåga. Ingen får vara bättre än någon annan. OK, det gäller inte i idrott, men i kunskapsämnen är det tabu att vara mera än högst genomsnittslig.

Initiativet beskrivs bra i Piteå-Tidningen.

Så långt allt bra. Men tidningen beskrivet också att Barn- och utbildningsnämndens ordfärande Ruth Rahkola (s) reagerat surt. Hon kallar spetsutbildningen för elitklasser, vilket den röda majoriteten i BUN är motståndare till.

"I yttrandet inför nya skollagen var nämnden negativt inställd till spetsutbildningar redan i grundskolan. Vi anser att det skapar en segregation mellan elever, säger Rahkola."

Detta är en typiskt konservativ 60-talsinställning som fortlever än idag hos en del sossar (och vänsterpartister). De hyllar den gamla flumskolan, där ingen skulle få lära sig mera än någon annan. Att den långsammaste styrde takten. I deras ögon betyder jämlikhet att stanna upp, att inte släppa fram elevernas nyfikenhet och kunskapstörst. För då kan det uppstå "segregation".

Jag vill nog påstå att då uppstår i stället stagnation. Piteås s-ordf i BUN verkar styras av en rädsla för kunskap.

Självfallet ska alla hjälpas fram efter vars och ens förutsättningar. Men det ska gälla alla. Även de som mera läsbegåvade. Det är inte bara idrottinriktade som ska få utvecklas för att bli bättre.

Spetsutbildningen ska inte på något sätt sänka utbildningstakten för någon. Ingen får sämre eller långsammare utbildning än tidigare. Men man släpper bromsen för de som vill framåt. Vad är det för fel i det?

Vad är bekymret med politiska vildar?

Detta ämne är givetvis aktualiserat av sd-aren William Petzälls avhopp från sitt parti, för att bli det som kallas "politisk vilde". Det vill säga, han kommer inte att tillhöra någon partigrupp i riksdagen.

Jag menar att det är helt OK att vara "vilde" i dagens system. Detta eftersom man på sätt och vis sitter på ett personligt mandat, om än under en partirubrik. Det kan ju vara så att man anser att partiet ändrat sig, och man själv står fast vid det som partiet gick till val på. Då är det ett klargörande av var man står i förhållande till det vinglande partiet.

Eller så har man själv ändrat sig, och då bör man givetvis inte stå kvar med en partibeteckning som inte är korrekt.

Att partiet ogillar att man lämnar partigruppen, det är partiets problem, och kan givetvis bestraffas av väljarna vid nästa val. Dvs om de gillar partiet mera än kandidaten. Eller, härliga tanke, så kan väljarna gilla personen mera än partiet, och han/hon blir invald igen!

Men, som sagt, idag står alla kandidater under en partirubrik på valsedlarna, men det är kandidaten som väljs in, enl vallagen är det inte partiet som fått mandatet utan kandidaten. Däremot så sorteras denne in under den partirubrik han kandiderat.

Specialfallet Petzäll är knepigt. Det verkar ju inte som varken han eller partiet ändrat sina principiella grunder. Hans avhopp, från partiet men inte från riksdagen, beror på hans missbruk (och att han vill behålla sin inkomst). Han inte vill sparkas ut ur riksdagen av partiledningen. Denna vill givetvis, som varje partiledning, ha en följsam knapptryckare som är nykter och sitter säkert vid voteringsmaskinen. Och som ger partiet partistöd i olika former.

Partiet kan inte sparka honom. Det är inte partiet som valt honom, det är väljarna.
Men det är onekligen osmakligt att sitta kvar, eftersom det uppenbarligen är av privatekonomiska skäl - inte av ideologiska. Han vi haft renodlade personval skulle rimligen varje kandidats personliga åsikter varit mera kända, och denne därmed haft ett mera uttalat personligt mandat i förhållande till partiledningen.

Ett sätt att tydliggöra personval kan vara att alla kandidater står på samma lista, eventuellt med en partibeteckning bakom sig som ett slags förtydligande. Men det är personen då som man kryssar. Och man kan då inte slött bara välja ett parti.

På något sätt kan man inte vara "vilde", i den mening vi idag lägger in i begreppet, med personval. För då är man ju redan från början "sin egen", och att man samarbetar med andra som har likartade (men ej nödvändigtvis identiska) åsikter är mera en praktisk fråga.

Och vi ska komma ihåg att så fungerade det i början i vår svenska riksdag. Motsvarigheterna till dagens partier var riksdagspartier där ledamöter med liknande ideologiska värderingar samarbetade. Samtidigt fanns, eller kunde finnas, valmansorganisationer som arbetade ute på fältet för att välja in lämpliga kandidater.

Med tiden växte organisationerna ihop. Och vi fick dagens system, där partiet är viktigare än ledamoten. Och är viktigare än väljarna för ledamotens möjligheter att arbeta - eller inte. En centralisering och likriktning som förstärkts av partistödets utformning (och omfattning).

Men Petzäll borde avgå. Av moraliska skäl, för att ta hand om sitt missbruk. Inte för att tillfredställa sin eller någon annan partiledning.

Pressfriheten hotad

Passar på att ge dessa rader från Olle Wästbergs månadsbrev.

Pressfriheten hotad i Sydafrika


För ett år sedan var jag inbjuden till Sydafrika för att tala om press- och informationsfrihet. Då hade regeringen dels föreslagit en kontrollpanel som skulle kunna ingripa mot medier, dels en ”protection och information act”. De hamnade på hyllan efter en omfattande motkampanj. Men nu har de tagits ner igen och mediefriheten i Sydafrika är allvarligt hotad. Nästan allt kommer att hemligstämplas, s k whistleblowers kan få tio års fängelse, liksom journalister som publicerar saker regeringen inte gillar.


En organisation, Right2Know har bildats och samlat 20.000 medlemmar och 400 organisationer.
http://www.r2k.org.za/


Sydafrikas största problem är den omfattande korruptionen och det bästa sättet att komma åt korruption är offentlighet. Men det dominerande partiet ANC är föga intresserat, kanske därför att partiet i så hög grad är korrumperat.
---
Visst, Sydafrika har kastat av sig apartheids ok. Mandela gjorde som president ett storartat jobb för försoning och en demokrati som omfattar alla. Men hans parti, ANC, har speciellt under senare presidenter alltmer blivit självtillräckligt och genomsyrat av den korruption som långvarigt maktinnehav ofta innebär.

Gör inget dumt....

Medan jag funderar på hur jag ska hinna, och utforma, en artikel om Per Ahlmark och hans politiska åsikter och gärning så ser jag en utmärkt recension i DN av hans memoarer "Gör inga dumheter medan jag är död" (Atlantis).

Som jag tidigare nämnt så är Ahlmark en person som inte lämnar någon likgiltig.

Det kommer inte heller hans memoarbok att göra. Han kommer att hyllas - och angripas. Det senare främst då av sådana som antingen inte läser varken memoarerna eller något annat av honom, eller som angripits av Ahlmark. Angreppen på Ahlmark är, syns det mig, ofta märkliga. Att "vänsterfolk" inte gillar att få sina åsikter framlyfta och citerade, det kan jag förstå. Om de ändrat sig borde de tala om det. Om inte så borde de antingen hoppas på glömska eller försvara sina åsiker (hyllningar till diktatorer av olika slag). Men nej, oftast så öser de i stället invektiv över Ahlmark.

Ett exempel. Han beskylls för att vara neoconservativ när han hävdar demokratins fördelar, att är det en moralisk och ideologisk skyldighet för fria människor världen över att stödja demokratier emot diktaturstater. Jag förstår faktiskt inte att det skulle ha något med vare sig gammal eller ny konservatism att göra. Att stödja demokrati är en grundläggande liberal grundsats. Att säga att det är ett kännetecken för neoconservativt (eller socialistiskt heller, för den delen) tyckande är ohistoriskt och närmast absurt!

Ex-vis Åsa Linderborg i AB, som ibland ändå träffar rätt, har anklagat Per Ahlmark för att vara "nyliberal". Då är hon verkligen ute på svag is. Har hon ingen kännedom om vad Per Ahlmarks politiska gärning står för? DN-artikeln redovisar precis det som jag upplevt betr Ahlmark, dvs att denne "växte fram ur revolten mot en konservativ familj och en intensiv motvilja mot klassförtrycket på det reaktionära stockholmsläroverket Södra latin." "Som Folkpartipolitiker kom Ahlmark att engagera sig för välfärdsstaten, jämställdhet, utbyggd barnomsorg och inte minst full sysselsättning. Och mot såväl Vietnamkriget som palestinsk terror och israeliska bosättningar. I den första borgerliga 70-talsregeringen var Ahlmarks främste ideologiske motståndare Moderatledaren Gösta Bohman." För att citera ur DN.

Det som utmärker honom är inte kampen mot kommunism och vänsteråsikter utan en brännande motvilja mot alla former av totalitarism och tyranni.

De som inte gillar Ahlmark, eller tror sig ogilla, bör därför läsa hans memoarer - och DN-artikeln. Om de då fortfarande ogillar honom och hans åsikter så bör de göra det av rätt orsaker. Inte p g a skygglappar eller fördomar om honom. Utan p g a att de inte delar hans åsikter om socialliberalism och demokrati.

Den passionerade demokraten, lästips

Minns jag rätt så skrev Christian Dahlgren en gång en bloggpost med detta namn, och den handlade om Per Ahlmark. Jag tror inte Christian har något emot att jag "lånar" hans rubrik för att ge några lästips om Per Ahlmarks skrivande.

På nätet finns (åtminstone) dessa tre böcker för nerladdning.

1. Det öppna såret
http://www.perahlmarkstiftelsen.se/downloads/Det_oppna_saret.pdf

2. Vänstern och tyranniet.
http://www.perahlmarkstiftelsen.se/downloads/Vanstern_och_tyranniet.pdf

3. Det är demokratin, dumbom.
http://www.perahlmarkstiftelsen.se/downloads/Det_ar_demokratin.pdf

Per Ahlmark är nu runt sjuttiotvå år. Hans direkt politiskt aktiva tid ligger långt tillbaka, men fortfarande väcker hans åsikter och demokratiska lidelse känslor hos läsaren. Det går inte att vara ljum inför honom, det är antingen för eller emot.
Han har alltid varit en engagerad fiende till extremism, vare sig den finns till höger eller vänster eller av religiös art.

Jag minns ju honom från det han blev ordförande i fpu (folkpartiets ungdomsförbund) och åren framåt till och med hans tid som ordförande i folkpartiet. (Se t ex denna länk.)
På den tiden var fp odiskutabelt det liberala partiet, och det var detsamma som socialliberalt.
Därefter har han varit författare, dels av lyrik men även av politiska skrifter, där han redovisar sina åsikter och kommenterar aktuella eller principiella frågor. De ovan nämnda böckerna är exempel på detta. Givetvis har böckerna vållat debatt och heta känslor.

Inte minst boken "Vänstern och tyranniet" upprörde vänsteretablissemanget i Sverige. Där lät han citaten av vad kända svenskar sagt och skrivit tala för sig självt. Vilket de citerade inte gillade... Okvädningsorden forsade över honom.

Den nya boken (memoarerna) kommer kanske att förvåna en och annan, inte minst eftersom han är så kritisk till högern. Titeln till boken "Vänstern och tyranniet" fick vissa att tro att han var en högersinnad hök vilket inte är rättvist. Innehållet handlade ju en hel del om folkpartister och moderater också, vilket de som bara läst referat eller andras tyckanden om boken inte uppmärksammat.

Nå, den som vill ha ytterligare tips kan lämpligen ladda ner någon av de nämnda böckerna, för där finns utförliga förteckningar av både hans skönlitterära verk och andra politiska skrifter från 60-talet och framåt.

Per Ahlmark, en klar och tydlig politiker (m tillägg)

På "allmän begäran" skriver jag några rader om Per Ahlmark, fd folkpartiledare, men sedan länge författare.

Nu finns en rätt utförlig artikel om honom på Wikipedia, delvis ord för ord överensstämmande med texten i Nationalencyklopedin, så jag behöver inte bli långrandig, utan mera koncentrera mig på egna kommentarer och om sådant som är diskuterat eller möjligen okänt.

Per Ahlmark föddes 1939, läste statskunskap och kom som rekordung in i politiken. Han gick med i Folkpartiets ungdomsförbund 1960 och valdes redan samma år till ordförande för förbundet (1960–1962). Han blev 1967 invald i riksdagen. En legendarisk influens för Per Ahlmark var Herbert Tingsten (skarp liberal profil och chef för DN). Per Ahlmark hade således en lång politisk erfarenhet bakom sig redan när han efterträdde Gunnar Helén som partiledare 1975, redan året gick fp framåt och kunde bilda en icke-socialistisk regering, ledd av Torbjörn Fälldin (c), där Ahlmark blev vice statsminister och arbetsmarknadsminister. Om man jämför hur denna regering var sammansatt och dagens allians, så finns stora skillnader. Centern var störst, moderaterna hade rätt lite inflytande trots att den koleriske Gösta Bohman ständigt ville sätta högerprägel på regeringen. Ahlmarks taktik, grundad på ideologisk övertygelse, var att så långt möjligt få en socialliberal prägel på regeringens politik. Det visade sig i kritiska situationer så att han och fp drev förhandlingarna intill regeringssammanbrottets gräns. För, fp kunde ju alltid hoppa av regeringen. Då skulle inte finnas någon majoritet för regeringen, och kanske skulle fp få igenom sina förslag med stöd från annat håll.

Idag lägger sig ju de små partierna platt för moderaternas diktat. Vilket de verkar ha lovat från början, inget hot om att spräcka regeringen för att få igenom sin politik nu inte... Så ser det ju ut som det gör också. Att Ahlmarks fp ingick i en icke-socialistisk regering berodde inte på någon vilja att ingå i ett "borgerligt block". Men han, och de flesta som inte var sossar, så det som viktigt att bryta socialdemokratins långa maktinnehav. Dvs, vem man samarbetar med beror på vilka frågor som är aktuella.

Redan 1978 avgick Ahlmark, både som partiledare och minister. Plötsligt för de flesta. Jag, som då var politisk sekreterare (fp) fick närmast en chock. Men hans skäl var högst personliga, och högst respektabla. Ahlmarks efterträdare blev Ola Ullsten, som också bildade en framgångsrik renodlad fp-regering-

Per Ahlmark var en vass och skicklig debattör, helt i klass med Olof Palme. Han kunde ibland förefalla väl så teoretisk och intellektuell (liksom Palme), men det var alltid fullt klart vad han och folkpartiet stod för under honom. En klar socialliberal, stod för sociala reformer samtidigt som han var/är en solklar anti-socialist. Givetvis emot allt vad kommunism heter, lika fullt som han var/är emot nazism och fascism. Han engagerade sig mycket för förtryckta grupper, exempelvis de förtryckta judarna i Sovjetunionen. Ahlmark är också en stark förespråkare för att också judarna ska ha rätt till en egen stat, vilket inte innebär att han på något sätt är enögd eller gillar vad alla israeliska regeringar gör. En intressant notis, refererad i SvD apropå hans nyutgivna memoarer, är att han påpekar att Israels befolkning inte är en homogen grupp, utan består av invandrare från mer än 100 nationer. Detta som en replik till Carl Bildt märkliga tro (okunskap) att Israel skulle vara ett mono-etniskt land.

Efter avgången som partiledare har Ahlmark främst varit författare och utgett flera diktsamlingar. Men han har dessutom skrivit flitigt om politik i t ex Dagens Nyheter och Expressen. Han har också varit styrelseordförande för Svenska filminstitutet.
Redan 1964 utgav han "Vår fattiga politik" och 1971 "Sveket mot kusterna".
Han anser att det är demokratiers plikt att stödja demokratiska strävanden.

Tillägg. På begäran har jag lagt till några lästips i kommentarerna om vad som finns att läsa av Per Ahlmark. Och som kan laddas ner på internet!

Per Ahlmark ryter till. Det borde alla folkpartister lyssna till. Och andra med.

Läs artikeln i SvD där förre fp-ledare Per Ahlmark tar itu med bl a Carl Bildt. Ahlmark har skrivit sina memoarer, och det verkar vara en högintressant läsning.

Det är verkligen härligt att läsa Per Ahlmarks totala sågning av inte bara Carl Bildt utan även av toppskiktet av dagens fp. Deras okunskap och frivilliga (?) underordning under moderaterna och Carl Bildt.
Citat ur artikeln. "Han anklagar Bildt för att ha förminskat serbernas massmord på bosnier i Srebrenica och för att ha tigit om den sudanesiska regimens ansvar för folkutrotningen i Darfur. Bildts lojalitet mot Lundin Oil som gjorde honom förmögen var större än hans avsmak för massdödande i Darfur, hävdar Ahlmark.

Per Ahlmark hävdar i sin bok att nuvarande folkpartiledaren Jan Björklund bekräftat för honom att Bildt förbjöd statsråd att använda termen folkmord om dödandet i Darfur.

”Ministrarna, även de så kallade liberala, lydde fåraktigt Bildts anvisningar”, skriver Ahlmark.
"Ahlmark anklagar också de fyra borgerliga partiledarna för att ha lurat väljarna 2006 genom att inte ha avslöjat att Carl Bildt skulle bli utrikesminister.

”Oljemannen med optionerna kommer, trodde vi lättsinnigt, att stanna kvar i norra Afrika och där fortsätta att bygga upp sin privata förmögenhet. Det var alltså fullt möjligt att rösta på alliansen 2006 och hoppas på det bästa. De lurade oss”, skriver Ahlmark."
"Han kritiserar även Bildt för att ha en ”enfaldig” syn på staten Israel som ett monoetniskt land, trots att det består av invandrare från mer än 100 nationer. ”Utrikesministerns okunnighet om detta lands historia, kultur, vitalitet och folkstyre är påtaglig och utgår från en klart fientlig attityd”, skriver Per Ahlmark.

”Inte minst här avslöjar Carl Bildt, öppet och ihärdigt, de reaktionära värderingar som så ofta har drivit honom”, skriver han."

Jag har länge mått illa av folkpartiets förfall, trots att jag vet att det finns en del verkliga socialliberaler kvar, till och med inom fp. De är bara alltför tysta. Men när Per Ahlmark ryter då är det med besked! Något som alla borde läsa. Givetvis alla dagens fp-are, men även alla andra!

Ett glädjande osvenskt val i Danmark

Svenska kommentarer till det danska valet igår lyfter framför allt fram att det blir (?) en kvinnlig statsminister. Samt att hon är sosse.

Visst är det så, men hur viktigt är det? Att Helle Thorning-Schmidt är kvinna tror jag inte har någon större betydelse rent praktiskt, även om det är en glad dunk i ryggen för feminister. Hon är socialdemokrat, ledare för ett hårt sargat parti som då och då försökt förnya sig, men i grunden ändå är väldigt traditionellt (konservativt dogmatiskt och ungefär lika invandrarfientliga som dansk folkeparti) om än ett snäpp närmare mitten än de svenska sossarna f.n. verkar vara. Danska sossarna tar troligen statsministerposten, men helt säkra ska vi inte vara. För att kunna skapa en regeringsduglig majoritet måste Helle ta väldigt stor hänsyn till att socialistisk folkeparti (SF, ungefär som svenska vänsterpartiet, men också negativa till invandring) gick tillbaka kraftigt de med, samtidigt som socialliberala (icke-socialistiskt och invandrarvänligt) Radikale venstre nära nog fördubblades.

Vinnare i en eller annan bemärkelse är först och främst just socialliberala Radikale. Mandat och röstmässigt, vilket får ses som väljarnas vilja att markera vikten av maktskifte, men samtidigt att de inte vill ha en socialistisk politik, att de är trötta på att både venstre och sossarna lutat sig emot dansk folkepartis invandrarfientliga och populistiska politik.
Framåt gick också den vänsterextrema Enhedslistan, som kan sägas vara en mix av marxister och gröna, liksom Liberal alliance, som är ett närmast nyliberalt skattesänkarparti på högerkanten.
Sossarna kan se sig som vinnare i och med att det blir regeringsskifte och att det (troligen) blir regeringsbildare tillsammans med ett till tre andra partier.
I viss mån kan neoconservativa Venstre se sig som vinnare i och med att de blev största parti, större än s, som fick knappt 25%.

Samtidigt är både sossarna och Ventre förlorare. De första pga att de gjorde sitt sämsta val sedan 1905 och de senare pga att det förlorade regeringsmakten.
Dansk folkeparti (DF, danmarks "sverigedemokrater") förlorade röster om än inte så många, men de förlorar rätt säkert i inflytande. Hur en ny regering än ser ut så lär den inte behöva DF:s stöd. Vilket känns härligt uppfriskande!
Störst förlorare blev det traditionella högerpartiet, de Conservative, som halverades och givetvis hamnar utanför regeringen. Socialistisk folkeparti (= vänsterpartiet) förlorade också stort!

De färöiska (2) och grönländska (2)mandaten brukar i huvudsak stödja socialdemokraterna.

Svenska kommentatorer talar i blocktermer när de beskriver valresultatet. Säger att högern, de blå förlorade och att de röda sidan vann. Det är dock en grov förenkling.
I Danmark är blockpolitiken inte lika hård som i Sverige. Nu luckras den upp än mera i och med Radikale venstres kraftiga uppgång, glädjande nog.
(En gång i tiden fanns också ett litet intressant parti som hette Retslistan el något liknande, som inte var direkt blockbundet. De danska kristdemokraterna är också närmast utplånade och ligger under 1%.)

Verkligheten är mera att det var regeringen som förlorade. Och den bestod av mer eller mindre högerinriktade partier, även om Venstre haft ett liberalt förflutet.

Det röda "blocket" består av sossarna och SF. Den mera extrema marxistiska Enhetslistan står rätt fritt till det röda blocket, men kan knappast stödja neoconservativ/nyliberal politik (som hos Venstre, de Konservativa och Liberal Allians eller DF).

Radikale venstre är, som sagt, socialliberalt och klart icke-socialistiskt. Och därmed obundet till block som är högerinriktade likaväl som till socialistiska. Däremot kan de, beroende på vilka frågor som är aktuella, samarbeta med endera sidan om den därmed kan föra en mera socialliberal politik än om höger eller socialister har egen majoritet.

Dansk politik är alltså annorlunda än svensk. Den visar också tydligt hur partinamn, som från början kan vara en klar indikation på ideologisk inriktning kan urholkas och förändras. Där liknar det ändå i det avseende läget i Sverige.

Att inte hålla käft - en tillämpning av frisinne/liberalism

Se detta gärna som en kommentar till pågående debatter om liberalismens mening och innehåll. Som sådan eller om dess svenska rötter och beståndsdelar, frisinnet och socialliberalismen.
Och till ledande svenska politikers ovilja att respektera ex-vis yttrandefriheten.

"Får man vissla under middagsvilan? Farbror Ernst hävdade att man inte fick det, eftersom man då störde honom när han skulle sova. Min åsikt var den motsatta: att man alltid fick vissla när man kände behov av det. I över femtio år har det varit min publicistiska princip."

Så inleder Bo Strömstedt sitt bidrag till boken "Fritt sinne" (Atlantis 1992).
Via en livfull skildring av hur han, när han lämnat en artikel till tidningen Dagen, fick en hälsning från Lewi Pethrus själv å hela pingströrelsen vägnar, att han skulle ändra åsikt eller hålla käft, så deklarerar han vad som är en tidnings uppgift.

"En tidning är till för att inte hålla käft."

Bo Strömstedt är en i högsta grad frisinnad och socialliberal publicist. Hans hjärta har alltid varit hos provokatörerna. Hos de som inte kunde hålla tyst. Som hos Vilhelm Moberg och dennes envetna rotande i skumma rättsaffärer. Som hos Bengt Anderberg, som smädade Gud men ändå frommare än himmelens änglar. Att inte hålla något heligt, utan att ifrågasätta, att pröva med fritt sinne.

Jag rekommenderar er att försöka hitta boken "Fritt sinne" på biblioteket, eller på något antikvariat. Denna rekommendation gäller självfallet även regeringens ledamöter, Carl Bildt inte undantagen.

Att svenska journalister vill granska Lundin Petroleum, det gillar inte Carl Bildt

Carl Bildt är en skicklig politiker, på sitt sätt. Han är kunnig i utrikespolitiska frågor. Skickligheten och självständigheten i förhållande till andra länders intressen kan dock diskuteras. Och hans ageranden och icke-ageranden väcker allt oftare förundran och frågor. Under senare år har också hans intressen i olika bolag, främst då i Lundin Petroleum, ifrågasatts då det kan innebära en intressekonflikt.

Ett exempel är hans ovillighet att försvara svenska journalister, som råkar illa ut när de fullgör sin journalistiska skyldighet - och demokratiska rättighet - att granska förhållanden i andra länder. Den tysta diplomatin betr Dawit Isaak i Eritreanskt fängelse är mer än lovligt tyst. Så tyst att det verkar som om den inte ens finns, i vart fall vad gäller Bildts agerande.

I somras fängslades de två svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson när de var i Etiopien för att granska det svenska oljebolaget Lundin Petroleum. Bildts UD var väldigt tystlåtet, och Bildt fräste något om att åker man till länder som dessa så får man skylla sig själv. Från etiopiskt håll anklagades de två för terrorism, en oerhörd men alltför vanlig anklagelse numera emot de som inte till fullo delar maktens åsikter. När det nu kommit fram att det var Lundin Petroleums agerande som journalisterna ville granska, då kan vi se hur vitt och godtyckligt begreppet "terrorism" kan användas när så ses lämpligt.

Jag anser nog att Bildt genom sitt ägande i Lundin Petroleum (vilket finns kvar vad jag vet, även om han mot sin vilja tvangs avgå från styrelsen i bolaget) försatt sig i det som brukar kallas delikatessjäv. Han sitter på två stolar, och därmed finns all anledning att misstänka att han sätter privatekonomiska intressen före sin uppgift som utrikesminister. Bara misstanken är nog. Att han inte inser det själv visar dåligt omdöme. Därtill uppträder Bildt ofta mycket arrogant emot de som inte delar hans åsikter.

Som Åsa Linderborg skriver i AB så använde Bildt i KU-förhören 2007 sina "insatser" i Balkan för att höja upp sig själv till skyarna. Vad han de facto gjorde kan diskuteras, men han har lyckat att i Sverige bli en världskändis pga detta, en person som inte får ifrågasättas. Han tillåts blanda ihop korten. Och som Per Ahlmark, fd fp-ledare som minst av allt kan anklagas för några kommunistiska sympatier, så uppvisar Carl Bildt ”likgiltighet inför massmord” (Dagens Nyheter 27 feb -07).

I tidskriften Etc, 12 sept, redovisas kort men sakligt bakgrunden till hela affären.

Det enda anständiga vore att UD och utrikesminister Carl Bildt med all kraft protesterar emot fängslandet av journalisterna, och på alla sätt ser till att de omedelbart friges. Detta med hänvisning till demokratiska rättigheter och journalisters rätt att granska olika företags förehavanden, när det finns misstankar om att de kränker mänskliga rättigheter.

Gör inte Carl Bildt detta bör han avgå. För att andra ska kunna rätta till det som han inte förmått, och för att förhindra fler situationer där han kan misstänkas för dubbla intressen.

Bloggaren Scaber Nestor har också skrivit bra och skarpt om detta.

Varför ser en del snett på socialliberalismen?

När folkpartiet bildades 1934 var det genom en sammanslagning av de partier som kallade sig liberaler resp frisinnade. Tidigare hade liberalismen partimässigt återfunnits i ett enda parti, men splittrades i förbudsfrågan (förbud till alkoholförsäljning eller inte). (Spritvännerna vann som bekant en ytterst knapp seger i folkomröstningen och resultatet blev ett slags kompromiss i form av motbokens införande.)

Det liberala partiet, som var det lilla, bestod av s.k. stadsliberaler och kulturliberaler. Sådana som var välutbildade och ofta hade en teoretisk bakgrund i och kännedom om de liberala tänkarna.
De frisinnade var det större liberala partiet och bestod av "praktiska liberaler", folk som bodde på landsbygden, där de flesta svenskar levde då, småbönder, hantverkare, arbetare, lärare etc. Ofta var de också aktiva inom de då starka folkrörelserna som frikyrkorna och nykterhetsrörelsen, ibland också inom fackföreningsrörelsen även om den alltmer sågs som en fråga bara för sossar och kommunister.

Inom det förenade folkpartiet fanns länge olika lokalavdelningar för frisinnade resp liberaler. Detta beroende på medlemmarnas bakgrund. Med tiden växte de ihop och någon egentlig skillnad fanns inte eftersom socialliberalismen tog kommandot inom fp, de frisinnade kände sig helt hemma med den och även "stadsliberalerna" accepterade att svensk liberalism var detsamma som socialliberalism. Dvs en förening av frihetsbegreppet och det sociala ansvaret, att friheten bara finns i gemenskap och hänsynstagande till andra. Och emot socialismen.

Med neoconservatismens uppkomst, i Sverige under beteckningen nyliberalism, så kom den in först inom högern/moderaterna, men efter en tid även in i folkpartiet. Det socialliberala sågs (och ses) officiellt som en god etikett, men dess innehåll har alltmer urholkats och ersatts med annat. Och både inom och utom fp så hånas ofta numera socialliberalism som något slags frihetsinskränkande förmyndaraktigt konservativt (och det säger neo-conservativa!) från frikyrkliga och nykterister.

Jag vill därför betona och klargöra att det som de frikyrkliga och nykteristerna stod för var riktig socialliberalism, dvs mycket nära det som länge kallats frisinne. Frisinne är det svenska ordet för liberal, i vart fall enl vissa ordböcker. En annan sak är att med tiden har en och annan blivit mer el mindre konservativ (och då ofta gått till kd), och de gamla folkrörelserna har tappat kraft och medlemmar.
Dessutom har begreppet svartmålats av dess motståndare, inte minst då av de nyliberaler/neoconservativa och andra som vill begränsa liberalismen, ja all politik, till att bara handla om pengar/ekonomi.
Både de frikyrkliga och nykteristerna såg människan, att människan måste leva i gemenskap med andra. Att egoism är något som gör andra ofria.
Deras (och dagens!) socialliberalism bestod därför i hög grad i att befria människor från religiöst tvång (statskyrkan) och för friheten att själv välja det man vill tro på. Eller inte tro på. Att befria människor från alkoholismens tvång och förtryck, både för den enskilde och dennes omgivning. De var frihetsrörelser, som såg människan som en individ som kan och bör leva i gemenskap med andra.

Det är därför ironiskt att en del av de som idag kallar sig för "livsstilsliberaler" ser ner på och förtalar de liberaler som såg och ser just att människans frihet begränsas när den skadar andra människor, men att inte staten/samhället ska tvinga på människor en syn på livet.

Att då socialliberalismen, och då främst en del av dess förespråkare, klandras för sin socialliberalism måste därför bero på att kritikerna inte ser socialliberalismens grund som en frihetsrörelse, och/eller att de inte delar socialliberalismens frihets- och gemenskapsbegrepp.

Bland de som i Sverige stod för socialliberalismen som praktisk politik kan nämnas Bertil Ohlin och Waldemar Svensson.

Teknisk upplysning för de som vill följa min blogg

En teknisk upplysning till mina bloggläsare. Har på begäran lagt in länkadressen till mitt RSS-flöde i min Geocounterruta, en bit ner i vänsterkanten på bloggen. För de som händelsevis skulle vilja ha den för att på sin blogg se vad som händer hos mig.

För de som använder Blogger finns ju andra vägar att genom en blogglista se rubrikerna för olika bloggares senaste texter. Men det finns ju både wordpress och andra bloggar.

För er info lägger jag in adressen här också.
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/feeds/posts/default

Genom RSS-flöden och blogglistor så hittar vi varandras alster bättre och snabbare. Det får väl kallas bloggkärlek. Ett begrepp som inte använts mycket den sista tiden, men desto mera för något år sedan.

11 September. 2001. 2003. 2005.

Vi påminns i dessa dagar om det som hände den 11 sept 2001, terrorattacken i New York. Jag fick nog nyheten ungefär samtidigt via radion och internet, trodde knappt det kunde vara sant. Men det var det. En förfärande massa människor fick sätta livet till, och inte bara i USA utan även i andra länder jorden runt gick det chockvågor. Tveklöst förändrade angreppet vår omvärldsuppfattning. På gott och ont. På gott då vi i väst definitivt måste inse att världen är större och mera komplex än vi velat tro. På ont mest ändå, eftersom rädslan gav politiker och andra opinionsbildare chansen att snäva in oss. Att vilja avskärma oss från främst då den muslimska världen. Att stifta lagar och regler som, i avsikt att skydda oss från terror, har begränsat vår frihet i flera avseenden. Kontrollen över oss alla har ökat helt sanslöst, inte bara på flygplatser världen runt. Alla kontroll-ivars i maktställning har haft julafton.
Bara någon dag efter 11/9 2001 fann jag mig föranlåten att varna för riskerna att ta terrorattackerna som ursäkt för onyanserade och överdrivna aktioner emot muslimer, liksom en övervakning som drabbar oss alla. Dvs att i demokratins namn kväva demokratins fundamenta. Det är sorgligt att jag blev sannspådd.

Två år senare, samma dag, mördades utrikesminister Anna Lindh (s) i Stockholm. Respekterad över partigränserna. Visst blev vi chockade över morder på Olof Palme, men att ännu en minister skulle mördas i lilla Sverige, det var liksom för mycket.
Rent privat kan jag konstatera att UD verkade bli helt förlamat och hade svårt att ta tag i problem av annat slag den dagen.

Så vad skulle då hända den 11 sept när ännu två år gått, 2005? Ja, något hände privat. Av nära nog lika oförutsägbar art. Dock enormt positivt! Vår son, Erik, föddes! Och det skulle verkligen inte alls ske den dagen. Tvärtom, han kom nära sju veckor för tidigt, hade bråttom den lille krabaten. Trots att han var liten och vägde dryga kilot mindre än barn som föds vid "rätt" tidpunkt så har han i alla avseenden utvecklats väl och normalt.

En riktig glädjekälla för oss föräldrar. Går i skolan (F-klass) och blir sex år på söndag.

Erik, nu nära sex år, men på bilden inte mer än tre och ett halvt år.

En återblick på 2006 års valaffischer

Jag har varit med om åtskilliga valrörelser och sett många valaffischer. Dock är det ett fåtal jag minns speciellt länge sedan de tagits ner. En del av de jag minns är dessutom klassiska affischer tillkomna före min tid, som "kosackvalet", de frisinnade som gick den raka vägen där höger och vänster låg i dikena, och fp´s frihetsaffisch där sopkvasten gick mot kommunister och nazister.
Råkade av en händelse se några av 2006 års affischer. En del av dem minns jag inte att jag såg ens när de var aktuella. Hur aktuella är de idag? Vad säger de om partierna, och dagens politik 2011?

Sossarna först då. "Alla ska med". Men även om valresultat visade att s fortfarande var största parti, så tappade det rejält. Göran Persson hade tankarna på annat håll. Varken han eller de två andra affischnamnen, Mona Sahlin och Thomas Bodström, är längre med... Och 2011 är det än färre som är med, i s-partiet eller som "innanför" samhället. Utanförskapet har ökat.

Vänsterpartiet. Det är ingen konst att hålla med om att 5 arbetslösa är fler är 4 direktörer. Även om de fyra direktörerna säkert har högre inkomst än 50 arbetslösa tillsammans. Att rättvisan kommer från vänster kan jag instämma i. Dvs enligt den klassiska definitionen för vänster vs höger. Alltså att vänster är liberal, höger är konservativ. Dagens vänsterparti är ju ett lite bleknat kommunistparti, som inte ens vågar erkänna att det är kommunistiskt. Kommunism i praktiken har inget med rättvisa att göra. Tyvärr.

Miljöpartiet sa: Rösta långsiktigt. Det lät och låter bra. Det antyder att det finns en vision, en ideologi, att det inte bara är röstfiske. Det gillar jag.
Att asylsökande inte ska behöva gömma sig i Sverige, det skriver jag under på. Trots att mp nog har något slags vision är den suddig, och har under åren efter 2006 delvis dolts av strävan efter makt. Vilket jag i och för sig känner igen från alla partier.

Kristdemokraternas tema var mera valfrihet. Utomordentligt bra! Men hur har de levt upp till det? Självklart är det bra med trygg äldrevård. Men valfrihet? Den innefattar alternativ, den innefattar respekt för individens integritet. Aj, aj, där ser vi kd som FRA-kramaren nummer ett. Ivrigt omfamnande både Reinfeldts moderater, Johan Pehrsons fp och hela FRA-etablissemanget.

Centerns "Mauderna tider" och Maud Olofsson som "åstadkommare" var rent pinsamma. Även där sjumilasteg bort från den socialliberalism som centern påstod sig stå för 2006 och istället ivrigt kramande av integritetskränkande FRA-lagar och andra slag både mot frihet och socialt ansvar.

Reinfeldts "nya" moderater påstod att Sverige behövde ett nytt arbetarparti. Det känns inte helt fel, med tanke på hur sossarna misslyckats. Men att det skulle vara moderaterna som skulle vara det nya arbetarpartiet. Det är ju ren parodi. En och annan lurades uppenbarligen av detta. Och nog står både socialdemokrati som konservatism för kollektivanslutning, men någon måtta får det ändå vara. Inser de inte att dagens väljare, oavsett om det är "arbetare" i någon bemärkelse eller inte, är individer. Individer, som ofta tänker själva. Vilket inte behöver betyda att de är själviska.

Till slut det parti som gick tillbaka mest och tappade ca 40% av sina väljare från 2002. Folkpartiet. Partiet med dataintrångsskandalen och den allmer krackelerade fasaden, där frihet i gemenskap alltmer ersatts av batonger, krav och pekpinnar. Temat för fp var affischer med rubriken Framtidens nyheter. Därmed förkunnande att om folkpartiet fick som de ville skulle det se ut som affischerna meddelade. Dvs stöket i skolan skulle minska, ordningsbetyg ger effekt, språkkrav infört. Etc.
Fromma (nåja) önskningar skulle jag säga. Men sättet att föra fram det, oj oj. Friheten försvinner i kraven från fp. Det man ser och hör i affischerna är inte socialliberalism, det är kravliberalism (ett motsägelsefullt ord), det är överhetens krav och pekpinnar till de små undersåtarna att hålla ordning och reda enligt maktens önskemål. Indirekt ger det en fingervisning om övervakning av alla och envar (FRA-lagar etc), att utsätta barn för "kissprov" etc, något man in sin vildaste fantasi inte kunde tro skulle komma från ett parti som ännu kallade sig liberalt!
Det som kunde läsas in i undertonen i budskapet var dock att liberalismen försvunnit och ersatts av en godtycklig konservatism, ett överhetsperspektiv. Att fp avlyssnade, snirklade sig in i sossarna interna valplanering var ett förebud.
Valresultatet visar att många kunde läsa in undertonen.

2006 års affischer kommer inte att gå till historien. Men visst ger de ändå intressanta upplysningar om partierna 2006, och deras kommande väg.

Vart tog fp vägen?

Dessa rader föranleds främst av ett litet grubbel kring i första hand valet 2006.
Vad hände då? Jo. moderaterna gick fram oerhört kraftigt. Från 15% till 26%
Men med 26% kan man inte bilda en regering utan stöd från andra. Således lät sig de andra alliansbröderna plockas in i regeringsunderlaget. Detta trots att de samtliga gick bakåt. Trots att de tappade mycket av sina gamla väljare till just moderaterna.

Fp, kds och c de lydde snällt Reinfeldt och blev undergivna stödpartier och belönades med några ministerposter för det. Bilden har hela tiden varit densamma. Inga sprickor i fasaden. Enade vi stå, söndrade vi falla. Att få igenom sin egen politik har inte varit någon prioritering för de små stödpartierna. Någon departementspost som tröst räckte. Enighet viktigare än innehållet. (Dagsaktuell kommenta: Hur i fridens dagar kan kd svälja att de blev helt överkörda av de tre andra betr pensionärsskatten? Det är obegripligt både sakligt och partistrategiskt.)

Valet 2002 blev dels en framgång för fp, dels var det det sista valet som ännu socialliberalismen ändå var ledstjärnan för fp. Även om antydningar till en krackeliering funnits i några år. Men inför valet 2006 så gjordes tydliga markeringar att fp inte längre stod för socialt ansvar på det sätt som tidigare varit självklart. Fp var öppet för nedskärningar i de sociala skyddsnäten. Samtidigt hade fp´s ledning svävat på målet betr invandringspolitiken och nära nog varit berett att köpa Göran Perssons (felaktiga) resonemang om "social turism", men fick till slut bakläxa. Det visade dock en svaghet i viljan att stå fast vid den socialliberala grundprincipen. Inför valet 2006 hade fp även en del affischer som visade på en stark frammarsch för det som kom att kallas krav"liberalism" och batong"liberalism".
I sista stund visade även partiets ledning, inkl dåvarande partisekreteraren, att de inte förstod integritetens och rättssäkerhetens betydelse, manifesterat genom intrånget i SAP:s interna datornät.

Så blev valet 2006 en KATASTROF för folkpartiet. Inte bara en smärre tillbakagång. Nära hälften av fp´s röstandel försvann! I glädjen över att få ingå i en moderatstyrd regering så lyckades partiledningen får både det egna partiet och väljarna i stort att glömma bort denna katastrof.

Att få sköta skolan (vilket i stort skett bra) fick skyla över allt annat. Den sociala nedrustningen (som i och för sig påbörjats under sossetiden dessförinnan!) fortsatte i än högre grad än gick att ana före valet. Osäkerheten kring flykting och invandringspolitiken fortsatte. Och frihetsfrågorna försvann från fp´s agenda. Rättssäkerhet och integritet är inte frågor som batong"liberaler" som Johan Pehrson prioriterar precis. Ur ideologisk synpunkt blev både partiets handläggning av och ställningstagande betr FRA-lagen (med närliggande frågor) en fullständig katastrof.

Därför återkom inte 2010 de liberala väljare, som 2006 gick till moderaterna, till fp. Fp´s dataschabbel 2006 visade sig ju bara vara förvarning till FRA-katastrofen 2008.
Och vart skulle de socialliberala väljarna gå 2010, de som redan 2006 var besvikna på partiets väg från socialliberalismen? Ja, inte återkom de till fp i vart fall.

Om fp visat tecken på tillnyktring, till att återta den socialliberala väg som varit naturlig, till att lyfta fram både frihet och integritet liksom socialt ansvar, då borde valet 2010 ha blivit en återhämtning, kanske till och med ej rejäl sådan.
Tyvärr vidhöll fp i stället halsstarrigt sin vingliga, principlösa och till moderaterna (och regeringsmakten) underdåniga politik. Med resultat att även valet 2010 blev en motgång. Helt välförtjänt.

Folkpartiet idag förtjänar inte att sitta i regeringsställning. (Och det gör i och för sig inte kd eller c heller, de är lika principlösa och anpassliga i sin vilja att prioritera makten.)
1976 och 1991 satte sig fp i regeringarna för att genomdriva en socialliberal fp-politik. 2006 och framöver har det bara varit viljan att sitta i regering. Den ideologiska ledstjärnan, innehållet i politiken, det ses inte längre som viktig.

Så har det än en gång visat sig att Lord Actons tes är riktig. Den gäller även liberaler i maktställning. "Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare."

Detta gäller alla partier och ledande politiker, men här beskriver jag främst folkpartiets förfall.

Fp har tappar både det sociala ansvaret och den liberala frihetstanken i sin praktiska politik. Detta i strävan efter makten.

Som en föjd därav så har fp tappat halva väljarkåren från 2002. Finns det inte någon valstrateg, som ser detta samband? Och är de kvarvarande socialliberalerna inom fp utan inflytande på partiets vägval?