I ett mail till mig utvecklar Hans Lindblad en aning resonemanget om civilkurage och när man kan ha respekt för andras åsikter.
Jag vet att Hans inte har något emot att jag sprider hans åsikter, så jag tillåter mig att citera ett stycke, där han själv kommenterar sin artikel nu senast.
"Jag relaterar (till) John Kennedys bok om politiskt kurage. Han tar upp ett antal politiker som stått fast vid sin uppfattning även när de mött mycket starkt motstånd. Ett av de exempel Kennedy för fram är senator Taft (som senare förlorade mot Eisenhower ifråga om att bli republikanernas presidentkandidat 1945). Det Kennedy tar upp är Tafts kritik mot Nürnbergprocessen mot naziledarna, där Taft menade att domstolen inte byggde på etablerade grunder. Kennedy delade absolut inte Tafts åsikt, men han fann att Taft hade kurage genom vidhålla sin uppfattning, alltså att han tog självständig ställning och inte vek ned sig bara för att han hade många emot sig."
Hans Lindblad skriver vidare att han kan respektera riksdagsledamöter avsett om de i sak är för eller emot att FRA får spana i kablar.
"Däremot har jag svårt för ledamöter som före valet varit negativa mot att ge FRA ökade befogenheter men sedan efter valet byter sida."
Alltså, att de som efter att ha hamnat i regeringssits plötsligt vill spana på folk, fastän de tidigare var emot det.
Vidare ställer sig Hans frågande till de ledamöter som fram till för någon vecka sedan menade att det för landets säkerhet var viktigt att FRA fick de befogenheter Odenberg och sedan Tolgfors begärde.
"Hur kan de nu, strax efter, godta att FRA får betydligt snävare ramar för sitt agerande? Antingen vilseledde de medborgarna och överdrev hoten, eller också bryr de sig nu mycket mindre om de hot de själva ansett vara allvarliga."
Jag vill gärna att debatt förs i hyfsade former, även om jag kan förstå att man i upprörda ögonblick tar till mindre rumsrena uttryck. Som regel kan och bör man skilja på sak och person, och kunna respektera varandra också när man har olika åsikter. Är de väl genomtänkta och/eller ideologiskt grundade så är det dessutom ganska lätt att känna respekt.
Det bör också respekteras att personer kan känna osäkerhet i frågor där de inte är informerade, eller känner att de inte övertygats av den information de fått. Eller om de utsatts för starka påtryckningar från på olika sätt "närstånde". Att det då kan ta tid att komma fram till ett eget ställningstagade, eller att man ändrar ett ställningstagande efter det man fått mera information och hunnit tänka igenom frågan vidare.
Däremot är det svårt att respektera åsikter som inte är förenade med insikter. Liksom att ställningstaganden ändras till exempel om man för tillfället är majoritetsställning i stället för i opposition.
Och det är svårt att förstå, som i FRA-frågan, att det som ena stunden är så väldigt viktigt, den andra stunden är så oviktigt att man utan vidare kompromissar bort det.
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
08 oktober 2008
Veteranerna säger ifrån!
Bengt Westerberg sa nyligen ifrån i FRA-frågan, liksom han gjort i frågan om övergångsregler för den fria rörligheten i samband med EU-utvidgningen. Maria Leissner och Ola Ullsten sa också ifrån betr FRA-lagen. Hans Lindblad har tagit upp flera aspekter betr FRA-frågans hantering av dagens partiledning. Han har liksom Bengt Westerberg inte heller gillat fp´s vacklande betr övergångsreglerna.
Kritiska liberaler, som i det längsta är lojala men som till slut måste säga ifrån pga sina liberala samveten.
En som inte heller kan hålla tyst nu är fd statsministern Ingvar Carlsson (s). Det som fått honom att bli orolig är hur finanskrisen sköts. Han anser att det borde föras samtal över blockgränserna för att möta krisen och hur den kommer att slå mot Sverige. Där har han fått rätt också av Bengt Westerberg.
Men vare sig Carlsson eller Westerberg har märkt några tecken på samarbetsvilja hos dagens parter. Reinfeldt uttalade sig med uttalad kyla om tanken.
Att Tomas Östros då hakade på är kanske inte förvånande, även om måhända finansutskottet inte är bästa plats att föra dessa samtal. Däremot tror jag det är en god sak att ledande politiker håller dörrarna öppna för samtal så att överenskommelser kan nås i frågor som denna. Att minska finanskrisens och lågkonjunkturens skadeverkningar nere i Sverige kan inte vara något ideologiskt skiljande mellan partierna?
Det är synnerligen ovanligt att avgångna partiledare eller andra ledande politiker tar till orda i aktuella politiska frågor, speciellt då om de har annan uppfattning än dagens politiker.
Men det kanske skulle behövas att de gjorde det oftare.
Kritiska liberaler, som i det längsta är lojala men som till slut måste säga ifrån pga sina liberala samveten.
En som inte heller kan hålla tyst nu är fd statsministern Ingvar Carlsson (s). Det som fått honom att bli orolig är hur finanskrisen sköts. Han anser att det borde föras samtal över blockgränserna för att möta krisen och hur den kommer att slå mot Sverige. Där har han fått rätt också av Bengt Westerberg.
Men vare sig Carlsson eller Westerberg har märkt några tecken på samarbetsvilja hos dagens parter. Reinfeldt uttalade sig med uttalad kyla om tanken.
Att Tomas Östros då hakade på är kanske inte förvånande, även om måhända finansutskottet inte är bästa plats att föra dessa samtal. Däremot tror jag det är en god sak att ledande politiker håller dörrarna öppna för samtal så att överenskommelser kan nås i frågor som denna. Att minska finanskrisens och lågkonjunkturens skadeverkningar nere i Sverige kan inte vara något ideologiskt skiljande mellan partierna?
Det är synnerligen ovanligt att avgångna partiledare eller andra ledande politiker tar till orda i aktuella politiska frågor, speciellt då om de har annan uppfattning än dagens politiker.
Men det kanske skulle behövas att de gjorde det oftare.
Finanskrisen dämpar intresset för FRA-frågan
Vi måste inse det, den akuta finanskrisen, börs- och bankoron, det tar bort en stor del av intresset för FRA-frågan. Framförallt gäller det hos mera lindrigt intresserade och hos (gamla) massmedia. Men - även hos oss engagerade. Vi kan inte värja oss, finanskrisen oroar också oss.
Samtidigt är det så, att finanskrisen kan inte speciellt många göra något åt. Inte ens för de av oss som är ekonomer. Ansvar och beslut tas på annan nivå. Vi kan diskutera och möjligen skicka något mer eller mindre initierat varningsrop om sakernas tillstånd, men ...
När det gäller FRA-frågan har vi dock ändå en chans att påverka. Vi har redan gjort det, mer än någon kunde tro för ett halvår sedan, om än inte riktigt som vi hoppats. Genom internet kan vi hålla frågan levande, och bevaka vad som händer och inte händer.
Och så ska vi inte glömma de viktiga brister i demokratin som frågan blottat. Och som t ex Hans Lindblad diskuterat till vissa delar på denna blogg.
Samtidigt är det så, att finanskrisen kan inte speciellt många göra något åt. Inte ens för de av oss som är ekonomer. Ansvar och beslut tas på annan nivå. Vi kan diskutera och möjligen skicka något mer eller mindre initierat varningsrop om sakernas tillstånd, men ...
När det gäller FRA-frågan har vi dock ändå en chans att påverka. Vi har redan gjort det, mer än någon kunde tro för ett halvår sedan, om än inte riktigt som vi hoppats. Genom internet kan vi hålla frågan levande, och bevaka vad som händer och inte händer.
Och så ska vi inte glömma de viktiga brister i demokratin som frågan blottat. Och som t ex Hans Lindblad diskuterat till vissa delar på denna blogg.
07 oktober 2008
Hans Lindblad: Turerna i FRA-frågan är utan motstycke.
Här ännu en artikel jag fått av byråkratbekämparen, integritetsvärnaren och försvarsexperten Hans Lindblad (fp). F d riksdagsman. Rekommenderas till läsning!
"Turerna kring FRA-frågan innehåller moment som torde sakna motstycke i riksdagens historia. Konflikten mellan förment statsintresse och individens integritet är däremot inget nytt, den motsättningen fanns redan långt innan Sverige blev demokrati. Vi känner igen den från konventikelplakatet, lösdriverilagen, samelagstiftningen, tvångssteriliseringar, krigsårens arbetsläger, IB och mycket annat.
På den enskildes sida
Två svenska parlamentariker står i en klass för sig själva genom att ta enskildas parti mot överhet i form av koncentrerad makt och byråkratvälde, Adolf Hedin och Waldemar Svensson i Ljungskile, båda liberaler.
”Folktribunen” Hedin var riksdagsman i omgångar från 1870 till sin död 1905, och under hela denna tid hade han ständiga strider för enskilda mot övergrepp av olika slag. I samband med tvåkammarriksdagens tillkomst gav han 1867 i 15 anonyma brev, först i en tidning och sedan som broschyr, ett framsynt och märkligt täckande program för område efter område. Det första sakområdet beskrev han som ”Ämbetsmannaväldet i Sverige”.
Hedin var svår att ha att göra med tyckte många, han ruckade aldrig på sina ideal för att göra någon till lags. Jag noterade med visst vemod att när folkpartiet 2005 hedrade Hedin på hundraårsdagen av hans bortgång så betonade de närvarande aktiva politikerna starkt hans roll som de svenska socialförsäkringarnas store pionjär men betydligt mindre hans roll som byråkratins främste övervakare.
Svensson i Ljungskile myntade begreppet ”allmakt” om statligt förmynderi över medborgare. Ensam i riksdagen tog han upp raden av rättsskandaler i början av 50-talet, med rötter in i hovet, domstolar och polisledning. Man kan säga att han i riksdagen drev den granskning av maktövergrepp mot enskilda som Vilhelm Moberg samma tid gjorde i artiklar, en pjäs och boken ”Det gamla riket”. Båda märkligt lika till utseende, framtoning och attityd, totalt omutliga och lika tjurskalliga som Hedin kunde vara, men Moberg samtidigt förbålt rolig. Riksdagen kom omsider att göra en särskild lagändring ”Lex Ljungskile”, för att säkra parlamentarikers möjlighet som granskare!
Hedin som förebild
Under mina riksdagsår sökte jag efter fattig förmåga ha Hedin som ideal och förebild. Det gav en slags trygghet i rollen, inte minst under många års bataljer med generaler och deras eftersägare som ständigt sökte utmåla mig som okunnig och inkompetent i försvarsfrågor.
Bilden av den svenska riksdagens främsta värnare av den enskildes integritet och rättigheter är alltså två buttra, principfasta och totalt omutbara ledamöter med många år i riksdagen.
I FRA-frågan röstade en enda ledamot i allianspartierna emot en integritetskränkande lag, ironiskt nog med inskränkningar som nu tre månader senare ingen enda tycks vilja försvara i sak. Camilla Lindberg från Dalarna hade dock ingen starkt inarbetad ställning som Hedin och Ljungkile, tvärtom var hon nybörjare, invald i senaste valet, okänd för de allra flesta.
Färska kritiker
Nio ledamöter i regeringspartierna har uttalat starkt motstånd mot tanken på massavlyssning, sex folkpartister, två centerpartister och en moderat. Det historiskt nya ligger i den remarkabla sammansättningen.
Sju av nio är kvinnor.
Sex av nio är helt färska, invalda 2006.
De tre övriga invaldes 2002.
Det betyder att ingen av alliansens riksdagsledamöter invalda före 2006 haft några mer väsentliga invändningar mot FRA-lagen. Det är svårt att se det bara som en statistisk slump.. Kan historiker eller statsvetare ge något tidigare exempel i riksdagen att det enbart är nybörjare som hävdar egna uppfattningar?
Personlig integritet förklaringen
Kunde förklaringen möjligen vara att det här rör sig om internet och att unga begriper det mer än äldre? Så är det nog bland bloggare. Flera av de nio är verkligen unga men tre är födda åren 1949, 1956 och 1958. Det gemensamma för de nio är alltså inte åldern utan att de trädde in i riksdagen vid senaste eller näst senaste valet. Men framför allt, kablarna i sig är komplett ointressanta. Det är den personliga integriteten som är den centrala frågeställningen, och där borde ålder och antal år i riksdagen inte göra någon skillnad.
Är man optimist kan man se ett paradigmskifte och tro att från 2002 inleddes en ny trend av parlamentariskt kurage efter åratal av likriktning. Men tänk om det visar sig att konformismen fortsätter att öka med antal riksdagsår, då är det ingen bestående förbättring.
Svårt vara ny i riksdagen
Jag har väldigt svårt för att vara kritisk mot att bara Camilla stod på sig och röstade nej i omröstningen. Jag var yngst i första kammaren, under dess sista två år, och kan inte med säkerhet säga att jag skulle ha haft kraft att stå emot om jag utsatts för liknande bombardemang av vädjanden, hot och påtryckningar från parti- och gruppledningar.
De hårdaste påtryckningarna jag utsattes för kom långt senare, i januari 1991. Jag hade tidigare i FN:s generalförsamling hört Sveriges utrikesminister, som så ofta, hårt kritisera stora stater för att de inte tillät FN att ingripa i olika sammanhang, alltså att det kalla kriget blockerade FN.
När så Saddam Hussein invaderade Kuwait 1991 gjorde FN just det Sverige under lång tid så högljutt krävt, nämligen att gripa in och i det här fallet uppmana till stöd för den angripna staten. Jag fattade ingenting när det visade sig att Sverige då valde att stå utanför, medan bortåt 30 andra stater, som aldrig haft Sveriges höga svansföring i FN, följde säkerhetsrådets uppmaning att bistå Kuwait. Jag menade att det för skams skull måste finnas åtminstone en ledamot i riksdagen som stod upp för den tidigare svenska linjen att stötta FN.
Folkpartiets gruppledning blev närmast skräckslagen, förklarade att motionen var helt otänkbar och vädjade till mig att avstå, eftersom en sådan motion sades vara livsfarlig för partiet.
Men jag hade redan bestämt mig för att lämna riksdagen efter försvarsbeslutet året därpå, och gruppledningen insåg snart att jag – extra härdad genom kroniska konflikter med ÖB och arméchefer - inte längre var gripbar för någon form av påtryckningar. Dessutom gick ju kriget snart bra för FN-alliansen, och jag tror inte en enda väljare lät sig påverkas negativt av min motion.
Lättare för etablerade politiker att opponera, men det gjorde de inte
Min erfarenhet är därför entydigt att det är lättare att opponera för den som hunnit skaffa sig en plattform och allra lättast för den som ändå snart ska avgå.
Det konstiga med FRA-frågan är alltså att de som lättast kunde ha opponerat inte gjorde det, medan nybörjarna visade betydligt mer av integritetskänsla, civilkurage och samvete. Det fantastiska och kanske utan motstycke i modern tid var att nybörjarna, trots alla påtryckningar de utsatts för, ändå till slut fick regeringschefen och partiledarna att backa och tillgodose krav som de kritiska ledamöterna hade.
Tänk tanken att de nya haft stöd av någon eller ett par väletablerade veteraner som Göran Lennmarker(m), Alf Svensson(kd) eller Barbro Westerholm(fp). Tror någon att statsministern, partiledare och gruppledare då vågat eller kunnat gå så brutalt och omdömeslöst fram som nu tydligen skedde?
Diskutera gränserna för påttryckningar av enskilda ledamöter
Efter vad som hänt i år borde varje riksdagsgrupp avsätta tid för en diskussion om både integritetsfrågor generellt och frågan om vilka gränser som måste finnas för hur långt man kan pressa enskilda, särskilt nya och därmed extra sårbara, ledamöter för att hindra dem att följa egna ideal och övertygelser. Jag tror det vore viktigt, inte bara för partierna själva utan för riksdagen, vars anseende rimligen skadats, särskilt i ungdomskullarna. Åtminstone folkpartiet borde stärka ledamöterna genom att uppmana dem läsa Hedin, eller för den delen Karl Staaff om vad det innebär att ha mandat från väljarna. På lite sikt vore det bästa riksdagen kunde göra för att stärka ledamöternas ställning att öka vårt nu skäligen begränsade inslag av personval.
Hylla kritikerna
Allianspartierna borde egentligen hylla ”avvikarna”, eftersom det bara var tack vare dem som regeringen gjorde de reträtter, som de flesta nu erkänner var positiva i sak. Det var nödvändigt om inte alliansen skulle tappa all trovärdighet ifråga om att ha förståelse för personlig integritet, både medborgarnas och riksdagsledamöternas.
Alla socialdemokrater röstade emot lagen. Men det förslag regeringen Persson diskuterade var betydligt mer integritetskränkande. Man kan göra tankeexperimentet att den regeringen lagt fram ett förslag av samma innehåll som det som antogs i juni. Hur många av socialdemokraternas ledamöter skulle då ha röstat nej?
Vilket ansvar har den enskilde parlamentarikern? En lags integritetskränkningar beror naturligtvis på lagens innehåll, inte på vem som lägger fram den.
Camilla ej ännu deformerad
Camilla Lindberg ville ha kvar sin självkänsla, och därför kunde hon inte rösta på ett förslag som hennes förstånd och hjärta sade vara fel. Hon var tydligen tillräckligt ny i riksdagen för att inte ha hunnit deformeras genom att så ofta rösta som partiet att det blivit ren rutin.
De som nu säger att hon sviker genom att rösta för de förändringar hon varit med om att driva igenom, verkar inte acceptera att en ledamot bara själv kan ange vad hans eller hennes samvete kräver.
Få socialdemokrater har vågat protestera
Inom socialdemokratin finns en lång tradition av att gruppen alltid är viktigare än den enskilde ledamoten. Där har man gått så långt att enskilda ledamöter bara får väcka de motioner som ”godkänts” av riksdagsgruppens förtroenderåd. De två ur det partiet jag minns bäst att de kunde gå egna vägar var symptomatiskt nog två kvinnor, Elisabet Sjövall i Göteborg och Eva Åsbrink i Skara. Plus Bo Siegbahn, men han lämnade ju partiet. Längre tillbaka är naturligtvis Anders Örne och Ture Nerman, numera alltför glömda, stora socialdemokratiska förebilder ifråga om självständighet.
Civilkurage behövs
Möjligen kommer FRA-affären i sig att ha en positiv effekt. De nio var hunsade men har rimligen sedan fått ökat självförtroende, och andra kommer kanske genom det inträffade att morska upp sig och våga mer i framtiden, i helt andra frågor. Men naturligtvis menar jag inte att flertalet riksdagsledamöter saknar kurage. De som uppriktigt anser att det ”för sakens skull” (alltid dessa ogripbara motiv som sätts före enskilda människor!) var rätt att inkräkta på personlig integritet röstade uppenbart efter egen övertygelse. Problemet var bara att de flesta i allianspartierna inte ville att kritikerna skulle ha samma rätt.
Civilkurage har nog aldrig varit en överskottsvara i den svenska riksdagen. John F Kennedy skrev 1955 ”Studier i mod” (”Profiles in Courage”) om främst ett antal senatorer.
Ingen har veterligt kommit på idén att söka skriva en motsvarande bok om politiker i svenska Janteland.
Jag menar inte att riksdagsledamöter, särskilt inte i regeringspartier, ska kunna rösta hur som helst. Jag var irriterad när ledamöter i mitt eget parti röstade med den socialdemokratiska oppositionen för att ha kvar ett varv eller en skogsindustri i det egna länet. Det kostade hundratals miljoner och hade fler gjort på samma sätt skulle budgeten ha raserats. Budget är alltid en kompromiss, knappast en samvetsfråga. Lyckligtvis är problemet till stor del borta i och med budgettaket.
FRA-lagen fanns ej i alliansens valprogram
De fyra allianspartierna gick till val på ett gemensamt program. Väljarna skulle med fog känna sig lurade om någon viktig del i det programmet spolierades genom att ett antal av alliansens ledamöter i riksdagen röstade emot. Inför en sådan risk vore det rimligt att respektive partigrupp utövade hårt tryck mot ledamöter som hotade att ge hela alliansen en svekdebatt.
Men FRA-frågan har absolut inget av detta. Inget av de fyra partierna har enda rad i partiprogram eller stämmobeslut om att verka för statligt intrång i medborgarnas elektroniska post. De fyra partiledarna gjorde många framträdanden inför valet, men inget om detta. Tvärtom fick nog de flesta intrycket att de fyra partierna var negativa till det som kom fram under regeringen Perssons tid om tankar i regeringskansliet att ge FRA starkt ökade befogenheter.
Alliansen har helt enkelt inget väljarmandat för att införa FRA-lagen, eftersom man inte begärde något sådant mandat. Statsråd har sagt att lagen är viktig för landets säkerhet, men eftersom man inte sade detta före valet blir ju slutsatsen bara att alliansens partier i oppositionsställning var ointresserade av denna säkerhet.
Men ska inte ett parti driva samma politik oavsett om det sitter i regeringen eller inte?
FRA och ämbetsmannaväldet
En myndighet, FRA självt, drev på för att få spana mer, och försvarsdepartementet stöttade detta, det normala eftersom departement och myndigheter lever i symbios med varandra. Försvarsministern fick med sig statsministern och sedan hela regeringen, även om justitieministern i sak ogillade det hela. I nästa skede sökte partiledarna övertyga sina riksdagsgrupper, och de ledamöter som tvekade utsattes närmast för mobbning. Riksdagsgrupperna fick bara reda på delar av det reella innehållet. Tanken var kanske att i nästa led också söka övertyga väljarkåren, ett sannolikt helt utsiktslöst projekt.
Det är en värre tjänstemannamakt än i de flesta exempel jag hade i boken ”Ämbetsmannaväldet” för några år sedan.
Det hela är så långt man kan komma från grundlagens tanke att makten utgår från folket och att byråkratin ska verkställa politiska beslut, inte själva driva politik.
FRA är i högsta grad jävigt i sakfrågan och borde därför ha hållits utanför den politiska processen. I stället fann riksdagsledamöter och allmänhet att flertalet debattartiklar för ökad FRA-spaning tycktes komma från myndighetens generaldirektör och ett par tidigare anställda där.
Regler för att inte göra misstag
Efter valet 2002 bad en ny riksdagsledamot, sedermera befordrad, att jag skulle bli hennes mentor. Hon ville slippa göra alla misstag själv utan lära av mina. Jag gav henne fyra grundläggande regler.
En löd: Om gruppledningen, generaldirektörer på hearing i utskottet eller andra högt uppsatta vill söka få dig på deras sida men du inte blir övertygad av vad de säger ska du se upp. Kom ihåg att de sökt använda de bästa argument, sanna eller inte, de kan hitta på. Om du inte tycker argumenten räcker ska du instinktivt säga nej. Om du säger ja bara för att du litar på vederbörandes auktoritet är risken stor att du låter dig luras. Och du kommer att ångra dig djupt.
Hans Lindblad. "
Jag hoppas, att förutom att det ger alla en insyn i hur partierna arbetar och bör arbeta, också ger alla riksdagsledamöter kraft att stå för sina uppfattningar, även om de går på tvärs med partiledningen.
"Turerna kring FRA-frågan innehåller moment som torde sakna motstycke i riksdagens historia. Konflikten mellan förment statsintresse och individens integritet är däremot inget nytt, den motsättningen fanns redan långt innan Sverige blev demokrati. Vi känner igen den från konventikelplakatet, lösdriverilagen, samelagstiftningen, tvångssteriliseringar, krigsårens arbetsläger, IB och mycket annat.
På den enskildes sida
Två svenska parlamentariker står i en klass för sig själva genom att ta enskildas parti mot överhet i form av koncentrerad makt och byråkratvälde, Adolf Hedin och Waldemar Svensson i Ljungskile, båda liberaler.
”Folktribunen” Hedin var riksdagsman i omgångar från 1870 till sin död 1905, och under hela denna tid hade han ständiga strider för enskilda mot övergrepp av olika slag. I samband med tvåkammarriksdagens tillkomst gav han 1867 i 15 anonyma brev, först i en tidning och sedan som broschyr, ett framsynt och märkligt täckande program för område efter område. Det första sakområdet beskrev han som ”Ämbetsmannaväldet i Sverige”.
Hedin var svår att ha att göra med tyckte många, han ruckade aldrig på sina ideal för att göra någon till lags. Jag noterade med visst vemod att när folkpartiet 2005 hedrade Hedin på hundraårsdagen av hans bortgång så betonade de närvarande aktiva politikerna starkt hans roll som de svenska socialförsäkringarnas store pionjär men betydligt mindre hans roll som byråkratins främste övervakare.
Svensson i Ljungskile myntade begreppet ”allmakt” om statligt förmynderi över medborgare. Ensam i riksdagen tog han upp raden av rättsskandaler i början av 50-talet, med rötter in i hovet, domstolar och polisledning. Man kan säga att han i riksdagen drev den granskning av maktövergrepp mot enskilda som Vilhelm Moberg samma tid gjorde i artiklar, en pjäs och boken ”Det gamla riket”. Båda märkligt lika till utseende, framtoning och attityd, totalt omutliga och lika tjurskalliga som Hedin kunde vara, men Moberg samtidigt förbålt rolig. Riksdagen kom omsider att göra en särskild lagändring ”Lex Ljungskile”, för att säkra parlamentarikers möjlighet som granskare!
Hedin som förebild
Under mina riksdagsår sökte jag efter fattig förmåga ha Hedin som ideal och förebild. Det gav en slags trygghet i rollen, inte minst under många års bataljer med generaler och deras eftersägare som ständigt sökte utmåla mig som okunnig och inkompetent i försvarsfrågor.
Bilden av den svenska riksdagens främsta värnare av den enskildes integritet och rättigheter är alltså två buttra, principfasta och totalt omutbara ledamöter med många år i riksdagen.
I FRA-frågan röstade en enda ledamot i allianspartierna emot en integritetskränkande lag, ironiskt nog med inskränkningar som nu tre månader senare ingen enda tycks vilja försvara i sak. Camilla Lindberg från Dalarna hade dock ingen starkt inarbetad ställning som Hedin och Ljungkile, tvärtom var hon nybörjare, invald i senaste valet, okänd för de allra flesta.
Färska kritiker
Nio ledamöter i regeringspartierna har uttalat starkt motstånd mot tanken på massavlyssning, sex folkpartister, två centerpartister och en moderat. Det historiskt nya ligger i den remarkabla sammansättningen.
Sju av nio är kvinnor.
Sex av nio är helt färska, invalda 2006.
De tre övriga invaldes 2002.
Det betyder att ingen av alliansens riksdagsledamöter invalda före 2006 haft några mer väsentliga invändningar mot FRA-lagen. Det är svårt att se det bara som en statistisk slump.. Kan historiker eller statsvetare ge något tidigare exempel i riksdagen att det enbart är nybörjare som hävdar egna uppfattningar?
Personlig integritet förklaringen
Kunde förklaringen möjligen vara att det här rör sig om internet och att unga begriper det mer än äldre? Så är det nog bland bloggare. Flera av de nio är verkligen unga men tre är födda åren 1949, 1956 och 1958. Det gemensamma för de nio är alltså inte åldern utan att de trädde in i riksdagen vid senaste eller näst senaste valet. Men framför allt, kablarna i sig är komplett ointressanta. Det är den personliga integriteten som är den centrala frågeställningen, och där borde ålder och antal år i riksdagen inte göra någon skillnad.
Är man optimist kan man se ett paradigmskifte och tro att från 2002 inleddes en ny trend av parlamentariskt kurage efter åratal av likriktning. Men tänk om det visar sig att konformismen fortsätter att öka med antal riksdagsår, då är det ingen bestående förbättring.
Svårt vara ny i riksdagen
Jag har väldigt svårt för att vara kritisk mot att bara Camilla stod på sig och röstade nej i omröstningen. Jag var yngst i första kammaren, under dess sista två år, och kan inte med säkerhet säga att jag skulle ha haft kraft att stå emot om jag utsatts för liknande bombardemang av vädjanden, hot och påtryckningar från parti- och gruppledningar.
De hårdaste påtryckningarna jag utsattes för kom långt senare, i januari 1991. Jag hade tidigare i FN:s generalförsamling hört Sveriges utrikesminister, som så ofta, hårt kritisera stora stater för att de inte tillät FN att ingripa i olika sammanhang, alltså att det kalla kriget blockerade FN.
När så Saddam Hussein invaderade Kuwait 1991 gjorde FN just det Sverige under lång tid så högljutt krävt, nämligen att gripa in och i det här fallet uppmana till stöd för den angripna staten. Jag fattade ingenting när det visade sig att Sverige då valde att stå utanför, medan bortåt 30 andra stater, som aldrig haft Sveriges höga svansföring i FN, följde säkerhetsrådets uppmaning att bistå Kuwait. Jag menade att det för skams skull måste finnas åtminstone en ledamot i riksdagen som stod upp för den tidigare svenska linjen att stötta FN.
Folkpartiets gruppledning blev närmast skräckslagen, förklarade att motionen var helt otänkbar och vädjade till mig att avstå, eftersom en sådan motion sades vara livsfarlig för partiet.
Men jag hade redan bestämt mig för att lämna riksdagen efter försvarsbeslutet året därpå, och gruppledningen insåg snart att jag – extra härdad genom kroniska konflikter med ÖB och arméchefer - inte längre var gripbar för någon form av påtryckningar. Dessutom gick ju kriget snart bra för FN-alliansen, och jag tror inte en enda väljare lät sig påverkas negativt av min motion.
Lättare för etablerade politiker att opponera, men det gjorde de inte
Min erfarenhet är därför entydigt att det är lättare att opponera för den som hunnit skaffa sig en plattform och allra lättast för den som ändå snart ska avgå.
Det konstiga med FRA-frågan är alltså att de som lättast kunde ha opponerat inte gjorde det, medan nybörjarna visade betydligt mer av integritetskänsla, civilkurage och samvete. Det fantastiska och kanske utan motstycke i modern tid var att nybörjarna, trots alla påtryckningar de utsatts för, ändå till slut fick regeringschefen och partiledarna att backa och tillgodose krav som de kritiska ledamöterna hade.
Tänk tanken att de nya haft stöd av någon eller ett par väletablerade veteraner som Göran Lennmarker(m), Alf Svensson(kd) eller Barbro Westerholm(fp). Tror någon att statsministern, partiledare och gruppledare då vågat eller kunnat gå så brutalt och omdömeslöst fram som nu tydligen skedde?
Diskutera gränserna för påttryckningar av enskilda ledamöter
Efter vad som hänt i år borde varje riksdagsgrupp avsätta tid för en diskussion om både integritetsfrågor generellt och frågan om vilka gränser som måste finnas för hur långt man kan pressa enskilda, särskilt nya och därmed extra sårbara, ledamöter för att hindra dem att följa egna ideal och övertygelser. Jag tror det vore viktigt, inte bara för partierna själva utan för riksdagen, vars anseende rimligen skadats, särskilt i ungdomskullarna. Åtminstone folkpartiet borde stärka ledamöterna genom att uppmana dem läsa Hedin, eller för den delen Karl Staaff om vad det innebär att ha mandat från väljarna. På lite sikt vore det bästa riksdagen kunde göra för att stärka ledamöternas ställning att öka vårt nu skäligen begränsade inslag av personval.
Hylla kritikerna
Allianspartierna borde egentligen hylla ”avvikarna”, eftersom det bara var tack vare dem som regeringen gjorde de reträtter, som de flesta nu erkänner var positiva i sak. Det var nödvändigt om inte alliansen skulle tappa all trovärdighet ifråga om att ha förståelse för personlig integritet, både medborgarnas och riksdagsledamöternas.
Alla socialdemokrater röstade emot lagen. Men det förslag regeringen Persson diskuterade var betydligt mer integritetskränkande. Man kan göra tankeexperimentet att den regeringen lagt fram ett förslag av samma innehåll som det som antogs i juni. Hur många av socialdemokraternas ledamöter skulle då ha röstat nej?
Vilket ansvar har den enskilde parlamentarikern? En lags integritetskränkningar beror naturligtvis på lagens innehåll, inte på vem som lägger fram den.
Camilla ej ännu deformerad
Camilla Lindberg ville ha kvar sin självkänsla, och därför kunde hon inte rösta på ett förslag som hennes förstånd och hjärta sade vara fel. Hon var tydligen tillräckligt ny i riksdagen för att inte ha hunnit deformeras genom att så ofta rösta som partiet att det blivit ren rutin.
De som nu säger att hon sviker genom att rösta för de förändringar hon varit med om att driva igenom, verkar inte acceptera att en ledamot bara själv kan ange vad hans eller hennes samvete kräver.
Få socialdemokrater har vågat protestera
Inom socialdemokratin finns en lång tradition av att gruppen alltid är viktigare än den enskilde ledamoten. Där har man gått så långt att enskilda ledamöter bara får väcka de motioner som ”godkänts” av riksdagsgruppens förtroenderåd. De två ur det partiet jag minns bäst att de kunde gå egna vägar var symptomatiskt nog två kvinnor, Elisabet Sjövall i Göteborg och Eva Åsbrink i Skara. Plus Bo Siegbahn, men han lämnade ju partiet. Längre tillbaka är naturligtvis Anders Örne och Ture Nerman, numera alltför glömda, stora socialdemokratiska förebilder ifråga om självständighet.
Civilkurage behövs
Möjligen kommer FRA-affären i sig att ha en positiv effekt. De nio var hunsade men har rimligen sedan fått ökat självförtroende, och andra kommer kanske genom det inträffade att morska upp sig och våga mer i framtiden, i helt andra frågor. Men naturligtvis menar jag inte att flertalet riksdagsledamöter saknar kurage. De som uppriktigt anser att det ”för sakens skull” (alltid dessa ogripbara motiv som sätts före enskilda människor!) var rätt att inkräkta på personlig integritet röstade uppenbart efter egen övertygelse. Problemet var bara att de flesta i allianspartierna inte ville att kritikerna skulle ha samma rätt.
Civilkurage har nog aldrig varit en överskottsvara i den svenska riksdagen. John F Kennedy skrev 1955 ”Studier i mod” (”Profiles in Courage”) om främst ett antal senatorer.
Ingen har veterligt kommit på idén att söka skriva en motsvarande bok om politiker i svenska Janteland.
Jag menar inte att riksdagsledamöter, särskilt inte i regeringspartier, ska kunna rösta hur som helst. Jag var irriterad när ledamöter i mitt eget parti röstade med den socialdemokratiska oppositionen för att ha kvar ett varv eller en skogsindustri i det egna länet. Det kostade hundratals miljoner och hade fler gjort på samma sätt skulle budgeten ha raserats. Budget är alltid en kompromiss, knappast en samvetsfråga. Lyckligtvis är problemet till stor del borta i och med budgettaket.
FRA-lagen fanns ej i alliansens valprogram
De fyra allianspartierna gick till val på ett gemensamt program. Väljarna skulle med fog känna sig lurade om någon viktig del i det programmet spolierades genom att ett antal av alliansens ledamöter i riksdagen röstade emot. Inför en sådan risk vore det rimligt att respektive partigrupp utövade hårt tryck mot ledamöter som hotade att ge hela alliansen en svekdebatt.
Men FRA-frågan har absolut inget av detta. Inget av de fyra partierna har enda rad i partiprogram eller stämmobeslut om att verka för statligt intrång i medborgarnas elektroniska post. De fyra partiledarna gjorde många framträdanden inför valet, men inget om detta. Tvärtom fick nog de flesta intrycket att de fyra partierna var negativa till det som kom fram under regeringen Perssons tid om tankar i regeringskansliet att ge FRA starkt ökade befogenheter.
Alliansen har helt enkelt inget väljarmandat för att införa FRA-lagen, eftersom man inte begärde något sådant mandat. Statsråd har sagt att lagen är viktig för landets säkerhet, men eftersom man inte sade detta före valet blir ju slutsatsen bara att alliansens partier i oppositionsställning var ointresserade av denna säkerhet.
Men ska inte ett parti driva samma politik oavsett om det sitter i regeringen eller inte?
FRA och ämbetsmannaväldet
En myndighet, FRA självt, drev på för att få spana mer, och försvarsdepartementet stöttade detta, det normala eftersom departement och myndigheter lever i symbios med varandra. Försvarsministern fick med sig statsministern och sedan hela regeringen, även om justitieministern i sak ogillade det hela. I nästa skede sökte partiledarna övertyga sina riksdagsgrupper, och de ledamöter som tvekade utsattes närmast för mobbning. Riksdagsgrupperna fick bara reda på delar av det reella innehållet. Tanken var kanske att i nästa led också söka övertyga väljarkåren, ett sannolikt helt utsiktslöst projekt.
Det är en värre tjänstemannamakt än i de flesta exempel jag hade i boken ”Ämbetsmannaväldet” för några år sedan.
Det hela är så långt man kan komma från grundlagens tanke att makten utgår från folket och att byråkratin ska verkställa politiska beslut, inte själva driva politik.
FRA är i högsta grad jävigt i sakfrågan och borde därför ha hållits utanför den politiska processen. I stället fann riksdagsledamöter och allmänhet att flertalet debattartiklar för ökad FRA-spaning tycktes komma från myndighetens generaldirektör och ett par tidigare anställda där.
Regler för att inte göra misstag
Efter valet 2002 bad en ny riksdagsledamot, sedermera befordrad, att jag skulle bli hennes mentor. Hon ville slippa göra alla misstag själv utan lära av mina. Jag gav henne fyra grundläggande regler.
En löd: Om gruppledningen, generaldirektörer på hearing i utskottet eller andra högt uppsatta vill söka få dig på deras sida men du inte blir övertygad av vad de säger ska du se upp. Kom ihåg att de sökt använda de bästa argument, sanna eller inte, de kan hitta på. Om du inte tycker argumenten räcker ska du instinktivt säga nej. Om du säger ja bara för att du litar på vederbörandes auktoritet är risken stor att du låter dig luras. Och du kommer att ångra dig djupt.
Hans Lindblad. "
Jag hoppas, att förutom att det ger alla en insyn i hur partierna arbetar och bör arbeta, också ger alla riksdagsledamöter kraft att stå för sina uppfattningar, även om de går på tvärs med partiledningen.
Hans Lindblad på gång igen! (2)
Gästbloggare?
Nja, inte precis, men fd riksdagsmannen och försvarsexperten och ämbetsmannakritikern Hans Lindblad har skrivit en artikel som går igenom FRA-frågan igen, med ytterligare aspekter!
Där kommenterar och diskuterar han t ex det faktum att de flesta av riksdagens FRA-kritiker var nya eller nästa nya i riksdagen. Vad kan det betyda?
Och hur sätta det i relation till varför äldre ledamöter följde partiledningarna?
Vad säger tidigare integritetsvärnare om rätten att följa sitt samvete - och medborgarna - före partiet?
Läs Lindblads text, den är spännande läsning.
Kommer idag på denna blogg!
Håll utkik!
Tills vidare: Den som vill kolla upp riksdagsledamöters rätt att "rota", leta fram Lex Ljungskile! Jag har inte tid, men den intresserade kan väl t ex kolla med någon jurist eller riksdagens förvaltningskontor!
Nja, inte precis, men fd riksdagsmannen och försvarsexperten och ämbetsmannakritikern Hans Lindblad har skrivit en artikel som går igenom FRA-frågan igen, med ytterligare aspekter!
Där kommenterar och diskuterar han t ex det faktum att de flesta av riksdagens FRA-kritiker var nya eller nästa nya i riksdagen. Vad kan det betyda?
Och hur sätta det i relation till varför äldre ledamöter följde partiledningarna?
Vad säger tidigare integritetsvärnare om rätten att följa sitt samvete - och medborgarna - före partiet?
Läs Lindblads text, den är spännande läsning.
Kommer idag på denna blogg!
Håll utkik!
Tills vidare: Den som vill kolla upp riksdagsledamöters rätt att "rota", leta fram Lex Ljungskile! Jag har inte tid, men den intresserade kan väl t ex kolla med någon jurist eller riksdagens förvaltningskontor!
Nu finns riv-upp motioner! (2)
Nu är det bekräftat, det har lagts motioner från oppositionen om att riva upp och utreda FRA-lagen (paketet). Såhär lyder den motion som s + mp lagt.
"Förslag till riksdagsbeslut
1.
Riksdagen beslutar upphäva lagen (2008:717) om signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet.
2.
Riksdagen beslutar upphäva 6 kap. 19 a § samt 6 kap. 21 § tredje punkten i lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation.
3.
Riksdagen beslutar upphäva 2 § andra stycket, andra meningen i lagen (2000:130) om försvarsunderrättelseverksamhet.
4.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att omedelbart tillsätta en parlamentarisk utredning avseende utformningen av en ny lagstiftning rörande signalspaning.
Motivering
Den 18 juni 2008 röstade den borgerliga majoriteten i riksdagen igenom lagen (2008:717) om signalspaning i försvarsunderrättelsetjänst. Lagen ger Försvarets radioanstalt (FRA) mycket långtgående befogenheter vad gäller signalspaning i kabel.
En så komplex lagstiftning, med långtgående konsekvenser för både rättssäkerhet och integritet, som påverkar våra grundlagsskyddade fri- och rättigheter, borde självklart ha beretts genom en parlamentariskt sammansatt offentlig utredning. En utredning som skulle ha besvarat fundamentala frågor om behov, effektivitet, proportionalitet, rättssäkerhet och integritetsskydd.
Regeringen valde istället att grunda lagen på en tjänstemannaskrivelse, framtagen för flera år sedan av några få tjänstemän i Regeringskansliet. En skrivelse som förkastats av den tidigare regeringen. Lagförslaget remissbehandlades rekordsnabbt under julhelgen 2006. Regeringens beslut togs bara tre dagar efter remisstidens utgång, d.v.s. utan någon reell möjlighet att ta hänsyn till den allvarliga kritik som flera tunga remissinstanser framförde.
Den skarpa kritiken från myndigheter, organisationer, allmänhet och företrädare för regeringspartierna samt det omedelbara hotet om att bli nedröstade har lett till att regeringen därefter gång på gång tvingats till reträtt och återkommit med tillägg till den lag som tidigare förklarats som fullkomlig.
Sedan den första kritiken julen 2006 har regeringen lyckats peta in nästan fyrtio förändringar runt signalspaningslagen. Detta utan att en enda utredning gjorts. Det torde vara rekord i den svenska lagstiftningens historia. Om lagstiftningen var komplex tidigare, så är den helt omöjlig att överblicka idag.
Tilläggsförslagen, både från återremitteringen den 18 juni 2008 och från de nya förslag som tillkommit den 25 september 2008, har dessutom tagits fram i stor hast och bakom lyckta dörrar. Ingen vet egentligen vad regeringens föreslagna tilläggspunkter står för. En del av dessa punkter kanske är bra, men de flesta är så allmänt hållna att det är svårt att se till vad och hur de skall konkretiseras eller om de ens är genomförbara. Vi kan bara konstatera att det är svårt att bedöma såväl helheten som funktion och konsekvens av tilläggen. Resultatet blir en lag präglad av otydlighet och osäkerhet, som blir svår att tolka för såväl medborgarna som de myndigheter som ska tillämpa den. Nu får försvarsdepartementet och en särskild utredning i uppdrag att lappa ihop alla partipolitiska blockeringar. Det är en beredningsprocess som går baklänges. Svaren är redan givna. Det går inte att lappa och laga i en så allvarlig och betydelsefull lagstiftning.
Det är vidare uppenbart att regeringen inte har tänkt över konsekvenserna av förhandlingarna med sina partikollegor om alla förslag om tillägg som att:
1.
FRA ska söka tillstånd för all signalspaning – inte regeringen, regeringskansliet eller försvarsmakten som är de enda som enligt förslaget skall få beställa signalspaning. Det vore naturligt att det är beställarna som söker tillstånd, inte utförarmyndigheten.
2.
Ingen trafikdata ska sparas i mer än ett år. Det är otydligt hur kontrollmyndigheten i efterhand ska kunna bevaka att allt gått rätt till. Det är vidare också otydligt om all trafikdata omfattas av denna reglering.
3.
Begreppet trafikstråk är otydligt och dess betydelse oklar. Samtidigt utgör det en av grundbultarna i regeringens förslag. Blir begreppet för vitt liksom de formuleringar som ska ange ändamålen är vi tillbaka till det ursprungliga lagförslaget.
4.
Underrättelseskyldighet till enskild reser också frågetecken. Det är oklart vem som skall informeras, hur de skall informeras och när.
Konsekvenserna är svåröverskådliga och allvarliga: SÄPO-chefen varnar för att viktiga delar av terroristbekämpningen riskeras och Journalistförbundets ordförande för att källskyddet och meddelarfriheten är fortsatt hotade.
Vidare är det oklart om lagen, med alla tillägg, kommer att uppfylla Europakonventionen om mänskliga rättigheter.
Efter den fördjupade debatt som ägt rum under sommaren står det klart att FRA-lagen utgör ett avsteg utan historisk jämförelse från den grundlagsfästa principen om rätten till fri kommunikation utan statlig insyn. Trots tilläggen har lagen fortfarande allvarliga brister vad gäller proportionalitet, rättssäkerhet och integritetsskydd.
Ett fundamentalt krav för en seriös och långsiktig säkerhetspolitik är att man söker ett brett parlamentariskt samförstånd och även inhämtar oberoende juridisk och teknisk sakkunskap. Det enda acceptabla är därför att lagen nu rivs upp och att regeringen tillsätter en parlamentarisk utredning som utreder behovet och utformningen av signalspaning i kabel från grunden.
Vi socialdemokrater och miljöpartister menar att signalspaning behövs. Sverige behöver som ett militärt alliansfritt land en effektiv underrättelsetjänst. Nya hot som senare års terroristdåd, spridning av massförstörelsevapen och IT-utvecklingen har gjort samhället mer sårbart, och tidig information är viktig för att kunna förebygga och förhindra sådana hot mot vårt land. Den avgörande frågan är dock på vilket sätt och i vilken omfattning som signalspaning ska få bedrivas. Behovet av effektiv underrättelseinhämtning kan inte rättfärdiga att man nonchalerar grundlagens principer om rätten till fri och skyddad kommunikation. Om underrättelsetjänsten ska kunna bibehålla folkets förtroende måste dessutom människors berättigade oro och obehag avseende intrång i deras privatsfär tas på allvar. Därför kräver vi att lagen rivs upp och att man tillsätter en parlamentarisk utredning.
Den parlamentariska utredningens uppgift bör vara att bedöma behovet av en lag utifrån hänsyn till integriteten, effektiviteten och proportionaliteten. Syftet måste vara att finna en teknisk-juridisk lösning som både tillgodoser behovet av underrättelsetjänst och medborgarnas rätt till integritet och rättssäkerhet.
Vi menar slutligen att en utredning måste arbeta öppet för att åstadkomma en lag som har medborgarnas förtroende. Detta innebär en bred och öppen process som ger så många som möjligt möjlighet till insyn, påverkan och debatt från olika samhällsaktörer, allt från enskilda bloggare till organisationer."
Det är nästan så bra som om jag skrivit det själv ;)
Det jag saknar är den logiska hänvisningen till regeringens eget förslag i budgetproppen om att utreda underrättelseverksamheten. Men man kan inte få allt. Där finns dock ett gott argument till den framtida riksdagsdebatten!
---
Här är så vänsterns motion:
"1. Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen beslutar att lagen om signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet upphävs.
Riksdagen beslutar att riva upp de ändringar i lagen om försvarsunderrättelseverksamhet som antogs i och med försvarsutskottets betänkande ”En anpassad försvarsunderrättelseverksamhet ” (bet. 2006/07:FöU10), samt att återgå till den lydelse av lagen som gällde innan beslutet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att en parlamentarisk utredning bör tillsättas med uppdrag att göra en översyn av behovet av förändringar i lagen om försvarsunderrättelseverksamhet samt behovet av en ny signalspaningslag.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i
2 Inledning
I juni 2007 gjordes ändringar i lagen om försvarsunderrättelseverksamhet som innebar att mandatet för Försvarets radioanstalt (FRA) förändrades från att gälla enbart spaning efter militära hot, till att avse spaning efter hot i en betydligt vidare mening. Vänsterpartiet kritiserade detta, men lyckades varken stoppa eller skjuta på beslutet. Den gången blev den samhälleliga debatten för oss oväntat liten.
I juni i år röstade riksdagen igenom ett lagförslag om signalspaning i kabel, den s.k. FRA-lagen, denna gång under betydligt mer uppmärksamhet. Hittills har FRA bara kunnat spana på signaler som har skickats i etern. Det har i allmänhet också ansetts att detta inte har behövt regleras och att detta inte har berörts av vårt grundlagsskydd därför att etern är fri och har varit omöjlig att kontrollera. Detta har också varit internationellt vedertaget.
Efter en livlig debatt och mycket motstånd mot lagförslaget under våren, samt en splittring bland majoritetspartierna, har regeringen på olika sätt försökt att rädda sitt lagförslag genom att föreslå påbyggnad av olika kontrollfunktioner. Vid en presskonferens den 25 september pressenterades 15 förändringar som i praktiken innebär att lagen byggs om. Vänsterpartiet anser att det är fel väg att gå. Ytterligare kontrollfunktioner kompenserar inte de stora brister som lagförslaget innehåller.
3 Behov av ett nytt grepp om signalspaningsfrågan
Det svenska lagförslaget som röstades igenom i juni är ett av de mest långtgående förslagen i världen när det gäller möjlighet till signalspaning. Vänsterpartiet är mycket kritiskt till FRA-lagen. Rätten till respekt för privatlivet är en mänsklig rättighet och en förutsättning för demokrati. Lagförslaget har stora brister i analysen av vad förslagen innebär för den personliga integriteten och rättssäkerheten.
I skrivande stund finns det ingen ny proposition att ta ställning till, enbart uttalanden vid en presskonferens. Vänsterpartiet väljer därför att stå fast vid sin tidigare politik som vi redogör för i motionen ”En anpassad försvarsunderrättelseverksamhet” (mot. 2006/07:FÖ 2).
Att inte utreda frågorna ordentligt utan lösa dem vid förhandlingsbord är att ta anmärkningsvärt lätt på grundlags- och konventionsskyddade frågor. Det enda rimliga är nu att börja om från början. Vänsterpartiet anser därför att lagen om signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet bör rivas upp. Detta bör riksdagen besluta.
Riksdagen bör även riva upp de ändringar i lagen om försvarsunderrättelseverksamhet som fattades i och med försvarsutskottets betänkande ”En anpassad försvarsunderrättelseverksamhet ” (bet. 2006/07:FöU10), samt återgå till den lydelse av lagen som gällde innan beslutet. Detta bör riksdagen besluta.
Slutligen bör en parlamentarisk utredning tillsättas med uppdrag att göra en översyn av behovet av förändringar i lagen om försvarsunderrättelseverksamhet samt behovet av en ny signalspaningslag. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen tillkänna.
4 Tidigare misstag och felaktigheter av FRA
I debatten om FRA-lagen har det uppstått misstankar och påståenden om att FRA tidigare har brutit mot förbud mot bl.a. åsiktsregistrering och att man riktat bevakning mot enskilda personer. Det har hävdats att detta har man kunnat göra p.g.a. att signalspaning är oreglerad, men det är inte en rimlig ursäkt för brott mot bestämmelser som ändå finns i grundlagen och Europakonventionen.
Stor oklarhet råder även runt FRA:s samarbete och utbyte med andra stater. Vilken typ av information har förts vidare till andra staters underrättelsetjänster, i vilken grad har svenska medborgare drabbats och har utbytet även skett med icke-demokratiska stater? Genom dessa diskussioner har förtroendet för FRA självklart skadats. Detta är olyckligt, eftersom en myndighet som ska ha så stora övervakningsbefogenheter måste åtnjuta ett högt förtroende bland befolkningen. Något annat är demokratiskt oacceptabelt. För att återupprätta förtroendet för FRA krävs, förutom att myndigheten självklart framöver håller sig inom lagens och internationella konventioners råmärken, att man går till botten med vad som skett genom historien. Därför bör en sanningskommission kring FRA:s tidigare misstag och felaktigheter inledas. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna."
---
Således likartat tillägg.
Jag hoppas att oppositionen kan samverka så att motionerna inte slår ut varandra utan att i slutändan står en motion. Så de inte dribblas bort av formella skäl.
Nu får vi också så småningom se om de interna kritikerna inom alliansen förmår att ta detta till sig. För att se till att lagen blir som de faktiskt vill. Dvs uppriven och utredd.
"Förslag till riksdagsbeslut
1.
Riksdagen beslutar upphäva lagen (2008:717) om signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet.
2.
Riksdagen beslutar upphäva 6 kap. 19 a § samt 6 kap. 21 § tredje punkten i lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation.
3.
Riksdagen beslutar upphäva 2 § andra stycket, andra meningen i lagen (2000:130) om försvarsunderrättelseverksamhet.
4.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att omedelbart tillsätta en parlamentarisk utredning avseende utformningen av en ny lagstiftning rörande signalspaning.
Motivering
Den 18 juni 2008 röstade den borgerliga majoriteten i riksdagen igenom lagen (2008:717) om signalspaning i försvarsunderrättelsetjänst. Lagen ger Försvarets radioanstalt (FRA) mycket långtgående befogenheter vad gäller signalspaning i kabel.
En så komplex lagstiftning, med långtgående konsekvenser för både rättssäkerhet och integritet, som påverkar våra grundlagsskyddade fri- och rättigheter, borde självklart ha beretts genom en parlamentariskt sammansatt offentlig utredning. En utredning som skulle ha besvarat fundamentala frågor om behov, effektivitet, proportionalitet, rättssäkerhet och integritetsskydd.
Regeringen valde istället att grunda lagen på en tjänstemannaskrivelse, framtagen för flera år sedan av några få tjänstemän i Regeringskansliet. En skrivelse som förkastats av den tidigare regeringen. Lagförslaget remissbehandlades rekordsnabbt under julhelgen 2006. Regeringens beslut togs bara tre dagar efter remisstidens utgång, d.v.s. utan någon reell möjlighet att ta hänsyn till den allvarliga kritik som flera tunga remissinstanser framförde.
Den skarpa kritiken från myndigheter, organisationer, allmänhet och företrädare för regeringspartierna samt det omedelbara hotet om att bli nedröstade har lett till att regeringen därefter gång på gång tvingats till reträtt och återkommit med tillägg till den lag som tidigare förklarats som fullkomlig.
Sedan den första kritiken julen 2006 har regeringen lyckats peta in nästan fyrtio förändringar runt signalspaningslagen. Detta utan att en enda utredning gjorts. Det torde vara rekord i den svenska lagstiftningens historia. Om lagstiftningen var komplex tidigare, så är den helt omöjlig att överblicka idag.
Tilläggsförslagen, både från återremitteringen den 18 juni 2008 och från de nya förslag som tillkommit den 25 september 2008, har dessutom tagits fram i stor hast och bakom lyckta dörrar. Ingen vet egentligen vad regeringens föreslagna tilläggspunkter står för. En del av dessa punkter kanske är bra, men de flesta är så allmänt hållna att det är svårt att se till vad och hur de skall konkretiseras eller om de ens är genomförbara. Vi kan bara konstatera att det är svårt att bedöma såväl helheten som funktion och konsekvens av tilläggen. Resultatet blir en lag präglad av otydlighet och osäkerhet, som blir svår att tolka för såväl medborgarna som de myndigheter som ska tillämpa den. Nu får försvarsdepartementet och en särskild utredning i uppdrag att lappa ihop alla partipolitiska blockeringar. Det är en beredningsprocess som går baklänges. Svaren är redan givna. Det går inte att lappa och laga i en så allvarlig och betydelsefull lagstiftning.
Det är vidare uppenbart att regeringen inte har tänkt över konsekvenserna av förhandlingarna med sina partikollegor om alla förslag om tillägg som att:
1.
FRA ska söka tillstånd för all signalspaning – inte regeringen, regeringskansliet eller försvarsmakten som är de enda som enligt förslaget skall få beställa signalspaning. Det vore naturligt att det är beställarna som söker tillstånd, inte utförarmyndigheten.
2.
Ingen trafikdata ska sparas i mer än ett år. Det är otydligt hur kontrollmyndigheten i efterhand ska kunna bevaka att allt gått rätt till. Det är vidare också otydligt om all trafikdata omfattas av denna reglering.
3.
Begreppet trafikstråk är otydligt och dess betydelse oklar. Samtidigt utgör det en av grundbultarna i regeringens förslag. Blir begreppet för vitt liksom de formuleringar som ska ange ändamålen är vi tillbaka till det ursprungliga lagförslaget.
4.
Underrättelseskyldighet till enskild reser också frågetecken. Det är oklart vem som skall informeras, hur de skall informeras och när.
Konsekvenserna är svåröverskådliga och allvarliga: SÄPO-chefen varnar för att viktiga delar av terroristbekämpningen riskeras och Journalistförbundets ordförande för att källskyddet och meddelarfriheten är fortsatt hotade.
Vidare är det oklart om lagen, med alla tillägg, kommer att uppfylla Europakonventionen om mänskliga rättigheter.
Efter den fördjupade debatt som ägt rum under sommaren står det klart att FRA-lagen utgör ett avsteg utan historisk jämförelse från den grundlagsfästa principen om rätten till fri kommunikation utan statlig insyn. Trots tilläggen har lagen fortfarande allvarliga brister vad gäller proportionalitet, rättssäkerhet och integritetsskydd.
Ett fundamentalt krav för en seriös och långsiktig säkerhetspolitik är att man söker ett brett parlamentariskt samförstånd och även inhämtar oberoende juridisk och teknisk sakkunskap. Det enda acceptabla är därför att lagen nu rivs upp och att regeringen tillsätter en parlamentarisk utredning som utreder behovet och utformningen av signalspaning i kabel från grunden.
Vi socialdemokrater och miljöpartister menar att signalspaning behövs. Sverige behöver som ett militärt alliansfritt land en effektiv underrättelsetjänst. Nya hot som senare års terroristdåd, spridning av massförstörelsevapen och IT-utvecklingen har gjort samhället mer sårbart, och tidig information är viktig för att kunna förebygga och förhindra sådana hot mot vårt land. Den avgörande frågan är dock på vilket sätt och i vilken omfattning som signalspaning ska få bedrivas. Behovet av effektiv underrättelseinhämtning kan inte rättfärdiga att man nonchalerar grundlagens principer om rätten till fri och skyddad kommunikation. Om underrättelsetjänsten ska kunna bibehålla folkets förtroende måste dessutom människors berättigade oro och obehag avseende intrång i deras privatsfär tas på allvar. Därför kräver vi att lagen rivs upp och att man tillsätter en parlamentarisk utredning.
Den parlamentariska utredningens uppgift bör vara att bedöma behovet av en lag utifrån hänsyn till integriteten, effektiviteten och proportionaliteten. Syftet måste vara att finna en teknisk-juridisk lösning som både tillgodoser behovet av underrättelsetjänst och medborgarnas rätt till integritet och rättssäkerhet.
Vi menar slutligen att en utredning måste arbeta öppet för att åstadkomma en lag som har medborgarnas förtroende. Detta innebär en bred och öppen process som ger så många som möjligt möjlighet till insyn, påverkan och debatt från olika samhällsaktörer, allt från enskilda bloggare till organisationer."
Det är nästan så bra som om jag skrivit det själv ;)
Det jag saknar är den logiska hänvisningen till regeringens eget förslag i budgetproppen om att utreda underrättelseverksamheten. Men man kan inte få allt. Där finns dock ett gott argument till den framtida riksdagsdebatten!
---
Här är så vänsterns motion:
"1. Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen beslutar att lagen om signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet upphävs.
Riksdagen beslutar att riva upp de ändringar i lagen om försvarsunderrättelseverksamhet som antogs i och med försvarsutskottets betänkande ”En anpassad försvarsunderrättelseverksamhet ” (bet. 2006/07:FöU10), samt att återgå till den lydelse av lagen som gällde innan beslutet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att en parlamentarisk utredning bör tillsättas med uppdrag att göra en översyn av behovet av förändringar i lagen om försvarsunderrättelseverksamhet samt behovet av en ny signalspaningslag.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i
2 Inledning
I juni 2007 gjordes ändringar i lagen om försvarsunderrättelseverksamhet som innebar att mandatet för Försvarets radioanstalt (FRA) förändrades från att gälla enbart spaning efter militära hot, till att avse spaning efter hot i en betydligt vidare mening. Vänsterpartiet kritiserade detta, men lyckades varken stoppa eller skjuta på beslutet. Den gången blev den samhälleliga debatten för oss oväntat liten.
I juni i år röstade riksdagen igenom ett lagförslag om signalspaning i kabel, den s.k. FRA-lagen, denna gång under betydligt mer uppmärksamhet. Hittills har FRA bara kunnat spana på signaler som har skickats i etern. Det har i allmänhet också ansetts att detta inte har behövt regleras och att detta inte har berörts av vårt grundlagsskydd därför att etern är fri och har varit omöjlig att kontrollera. Detta har också varit internationellt vedertaget.
Efter en livlig debatt och mycket motstånd mot lagförslaget under våren, samt en splittring bland majoritetspartierna, har regeringen på olika sätt försökt att rädda sitt lagförslag genom att föreslå påbyggnad av olika kontrollfunktioner. Vid en presskonferens den 25 september pressenterades 15 förändringar som i praktiken innebär att lagen byggs om. Vänsterpartiet anser att det är fel väg att gå. Ytterligare kontrollfunktioner kompenserar inte de stora brister som lagförslaget innehåller.
3 Behov av ett nytt grepp om signalspaningsfrågan
Det svenska lagförslaget som röstades igenom i juni är ett av de mest långtgående förslagen i världen när det gäller möjlighet till signalspaning. Vänsterpartiet är mycket kritiskt till FRA-lagen. Rätten till respekt för privatlivet är en mänsklig rättighet och en förutsättning för demokrati. Lagförslaget har stora brister i analysen av vad förslagen innebär för den personliga integriteten och rättssäkerheten.
I skrivande stund finns det ingen ny proposition att ta ställning till, enbart uttalanden vid en presskonferens. Vänsterpartiet väljer därför att stå fast vid sin tidigare politik som vi redogör för i motionen ”En anpassad försvarsunderrättelseverksamhet” (mot. 2006/07:FÖ 2).
Att inte utreda frågorna ordentligt utan lösa dem vid förhandlingsbord är att ta anmärkningsvärt lätt på grundlags- och konventionsskyddade frågor. Det enda rimliga är nu att börja om från början. Vänsterpartiet anser därför att lagen om signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet bör rivas upp. Detta bör riksdagen besluta.
Riksdagen bör även riva upp de ändringar i lagen om försvarsunderrättelseverksamhet som fattades i och med försvarsutskottets betänkande ”En anpassad försvarsunderrättelseverksamhet ” (bet. 2006/07:FöU10), samt återgå till den lydelse av lagen som gällde innan beslutet. Detta bör riksdagen besluta.
Slutligen bör en parlamentarisk utredning tillsättas med uppdrag att göra en översyn av behovet av förändringar i lagen om försvarsunderrättelseverksamhet samt behovet av en ny signalspaningslag. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen tillkänna.
4 Tidigare misstag och felaktigheter av FRA
I debatten om FRA-lagen har det uppstått misstankar och påståenden om att FRA tidigare har brutit mot förbud mot bl.a. åsiktsregistrering och att man riktat bevakning mot enskilda personer. Det har hävdats att detta har man kunnat göra p.g.a. att signalspaning är oreglerad, men det är inte en rimlig ursäkt för brott mot bestämmelser som ändå finns i grundlagen och Europakonventionen.
Stor oklarhet råder även runt FRA:s samarbete och utbyte med andra stater. Vilken typ av information har förts vidare till andra staters underrättelsetjänster, i vilken grad har svenska medborgare drabbats och har utbytet även skett med icke-demokratiska stater? Genom dessa diskussioner har förtroendet för FRA självklart skadats. Detta är olyckligt, eftersom en myndighet som ska ha så stora övervakningsbefogenheter måste åtnjuta ett högt förtroende bland befolkningen. Något annat är demokratiskt oacceptabelt. För att återupprätta förtroendet för FRA krävs, förutom att myndigheten självklart framöver håller sig inom lagens och internationella konventioners råmärken, att man går till botten med vad som skett genom historien. Därför bör en sanningskommission kring FRA:s tidigare misstag och felaktigheter inledas. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna."
---
Således likartat tillägg.
Jag hoppas att oppositionen kan samverka så att motionerna inte slår ut varandra utan att i slutändan står en motion. Så de inte dribblas bort av formella skäl.
Nu får vi också så småningom se om de interna kritikerna inom alliansen förmår att ta detta till sig. För att se till att lagen blir som de faktiskt vill. Dvs uppriven och utredd.
06 oktober 2008
Miljöpartisterna vill vara kvar i EU
En klar majoritet av miljöpartisterna vill att Sverige ska vara kvar i EU. Det visar på en tillnyktring utifrån det faktiska läget. Miljöpartiet närmar sig därmed Junilistan och även de andra riksdagspartierna, förutom vänsterpartiet.
Självfallet kommer vänstern att söka utnyttja att de nu blir ensamma i sitt onyanserade EU-motstånd.
Men att vara positiv till fortsatt medlemsskap innebär ju inte att man sväljer allt som EUs ledning kommer med utan att blinka. Tvärtom, precis som inom Sverige måste vi alltid vara kritiska och granska vad "överheten" har för sig.
Det får vi inte glömma betr EU.
Det får vi inte heller glömma när det gäller hur Sverige styrs!
Självfallet kommer vänstern att söka utnyttja att de nu blir ensamma i sitt onyanserade EU-motstånd.
Men att vara positiv till fortsatt medlemsskap innebär ju inte att man sväljer allt som EUs ledning kommer med utan att blinka. Tvärtom, precis som inom Sverige måste vi alltid vara kritiska och granska vad "överheten" har för sig.
Det får vi inte glömma betr EU.
Det får vi inte heller glömma när det gäller hur Sverige styrs!
05 oktober 2008
Liberalismen är död - leve liberalismen!
Jag måste liksom så många andra tillstå att liberalismen sitter trångt idag i det svenska partiväsendet. Den avart av liberalism som kallas nyliberalism (dvs egentligen en uppfräschad gammelliberalism med betoning på ekonomi) som gav moderaterna en framåtkick med Gösta Bohman, den har nu mixats med (social-)konservatism och annat till en ogenomtränglig sörja hos "nya" moderaterna. Hos kd har den väl aldrig funnits, möjligen i någon mån i biståndspolitiken. Ett tag fanns strimmor av olika liberala varianter inom centern, nu försvunna.
Hos sossarna finns nog enstaka liberaler, men de har aldrig varit tongivande. Och vänstern, nej.
Vissa stråk kan då och då förnimmas hos miljöpartiet till något som skulle kunna utvecklas till socialliberalism, men de har svårt att utvecklas så länge de samarbetar med sossarna.
Men folkpartiet då, det parti som så stolt förfäktade den moderna socialliberalismen? Där har också nu tydligen det som förr var partiets ideologi förpassats till sophögen. Det har skett i olika steg där de mest uppmärksammade var schabblet med övergångsreglerna för den fria rörligheten vid EUs utvidgning. Och nu då FRA-lagen. Där de liberala kritikerna tystats genom olika åtgärder. OK, både enstaka socialliberaler (som ibland är ett slags gisslan), nyliberaler, betong- och batongliberaler finns där, och många andra, men mixade med det övergripande målet: MAKT, så har det blivit ett mycket opålitligt parti för den som hyllar liberalismen.
Som ett grundläggande fundament för ett parti så existerar inte liberalismen idag.
På det sättet är den död.
Men en glädjande bieffekt av den i andra avseenden tragiska behandlingen av problematiken kring FRA-lagen, den är att det visat sig att liberala tankar lever i högsta grad bland de medborgare som har ett samhällsengagemang. Det är mycket större och bredare än man kunnat tro - och det är inte alltid som alla är medvetna om att det är liberala idéer de förfäktar. De kan, före FRA-frågan, ha känts sig hemma i många olika partier, men känner sig idag ofta hemlösa. Icke desto mindre ger detta ett hopp om en pånyttfödelse av liberalismen i Sverige. Kanske det till och med kan leda till att något (nytt?) parti tar liberalismen till heders igen - inte bara i sitt program utan även i praktisk politik!
Vilken nystart för en levande demokrati det skulle kunna bli!
Hos sossarna finns nog enstaka liberaler, men de har aldrig varit tongivande. Och vänstern, nej.
Vissa stråk kan då och då förnimmas hos miljöpartiet till något som skulle kunna utvecklas till socialliberalism, men de har svårt att utvecklas så länge de samarbetar med sossarna.
Men folkpartiet då, det parti som så stolt förfäktade den moderna socialliberalismen? Där har också nu tydligen det som förr var partiets ideologi förpassats till sophögen. Det har skett i olika steg där de mest uppmärksammade var schabblet med övergångsreglerna för den fria rörligheten vid EUs utvidgning. Och nu då FRA-lagen. Där de liberala kritikerna tystats genom olika åtgärder. OK, både enstaka socialliberaler (som ibland är ett slags gisslan), nyliberaler, betong- och batongliberaler finns där, och många andra, men mixade med det övergripande målet: MAKT, så har det blivit ett mycket opålitligt parti för den som hyllar liberalismen.
Som ett grundläggande fundament för ett parti så existerar inte liberalismen idag.
På det sättet är den död.
Men en glädjande bieffekt av den i andra avseenden tragiska behandlingen av problematiken kring FRA-lagen, den är att det visat sig att liberala tankar lever i högsta grad bland de medborgare som har ett samhällsengagemang. Det är mycket större och bredare än man kunnat tro - och det är inte alltid som alla är medvetna om att det är liberala idéer de förfäktar. De kan, före FRA-frågan, ha känts sig hemma i många olika partier, men känner sig idag ofta hemlösa. Icke desto mindre ger detta ett hopp om en pånyttfödelse av liberalismen i Sverige. Kanske det till och med kan leda till att något (nytt?) parti tar liberalismen till heders igen - inte bara i sitt program utan även i praktisk politik!
Vilken nystart för en levande demokrati det skulle kunna bli!
IO och andra tecken på bristande sjukdomsinsikt
Jan Björklund låtsas självrannsakande i FRA-frågan. Erkänner att han/fp inte skött den så bra. Det är sannerligen en underdrift. Den är katastrofalt illa skött, under all kritik. Att låta partirådet bekräfta 25 sept-uppgörelsen med en ynklig krusidull, det bara förstärker intrycket att Björklund & co inget förstår av frågans sprängkraft. En sprängkraft som kommer av dess ideologiska laddning. Förstärkt av att det är de egna sympatisörerna som känner sig mest svikna - de känner att fp och de andra allianspartierna sprungit ifrån sina grundprinciper.
Har partiledningarna inga hjälpredor som kan tala om för dem vad som händer bland det folk som tidigare röstat på dem? Hör och läser det inte alla som nu bittert deklarerar att de kan inte rösta på något alliansparti efter detta?
Tror de att allt är OK bara för att riksdagskritikerna snärjts in i en kompromiss?
Hade Björklund haft den minsta sjukdomsinsikt hade han självfallet sagt att nu kan vi inte hålla på och trassla till FRA-frågan mera. Nu river vi upp lagen, utreder ordentligt hela saken ur alla aspekter, sedan får vi se vad och hur vi skall göra åt hela detta komplex.
Men det sa han inte.
Och Mona då. Hon tycker att det borde inrättas en integritetsombudsman, en IO. Så typiskt. Låter så välment, menlöst och tandlöst. Men snälla nån, vi har ju en riksdag!
Det rimliga vore ju att varje riksdagsman är en integritetsombudsman - en folktribun! Har alla där i riksdagshuset glömt vad de representerar? Nej, de representerar inte sina partiledare, de ska representera folket, väljarna, medborgarna! De ska bevaka makten, inte låta makten bevaka medborgarna.
Och centern uppges vara inne på Monas linje, och Björklund säger inte nej, inte till en ny byråkrat.
Nya myndigheter, nya tandlösa ombudsmän, mera byråkrati (jfr plåstrandet på FRA-lagen) - det är vad "folkets representanter" kan komma med när de själva inte förmår fullgöra sitt uppdrag!
Nej, vad vi behöver, det är riksdagsledamöter som tar parti för medborgarna, en författningsdomstol med tänder som sätter stopp för lagar som går emot grundlagen, ett mera långtgående personval.
Men för det krävs en sjukdomsinsikt hos våra ledande politiker.
Förändringar kommer att ske, men inte på ett sätt som dagens partiledningar kommer att gilla.
Har partiledningarna inga hjälpredor som kan tala om för dem vad som händer bland det folk som tidigare röstat på dem? Hör och läser det inte alla som nu bittert deklarerar att de kan inte rösta på något alliansparti efter detta?
Tror de att allt är OK bara för att riksdagskritikerna snärjts in i en kompromiss?
Hade Björklund haft den minsta sjukdomsinsikt hade han självfallet sagt att nu kan vi inte hålla på och trassla till FRA-frågan mera. Nu river vi upp lagen, utreder ordentligt hela saken ur alla aspekter, sedan får vi se vad och hur vi skall göra åt hela detta komplex.
Men det sa han inte.
Och Mona då. Hon tycker att det borde inrättas en integritetsombudsman, en IO. Så typiskt. Låter så välment, menlöst och tandlöst. Men snälla nån, vi har ju en riksdag!
Det rimliga vore ju att varje riksdagsman är en integritetsombudsman - en folktribun! Har alla där i riksdagshuset glömt vad de representerar? Nej, de representerar inte sina partiledare, de ska representera folket, väljarna, medborgarna! De ska bevaka makten, inte låta makten bevaka medborgarna.
Och centern uppges vara inne på Monas linje, och Björklund säger inte nej, inte till en ny byråkrat.
Nya myndigheter, nya tandlösa ombudsmän, mera byråkrati (jfr plåstrandet på FRA-lagen) - det är vad "folkets representanter" kan komma med när de själva inte förmår fullgöra sitt uppdrag!
Nej, vad vi behöver, det är riksdagsledamöter som tar parti för medborgarna, en författningsdomstol med tänder som sätter stopp för lagar som går emot grundlagen, ett mera långtgående personval.
Men för det krävs en sjukdomsinsikt hos våra ledande politiker.
Förändringar kommer att ske, men inte på ett sätt som dagens partiledningar kommer att gilla.
Inte bara partiledare lever i en glasbubbla för sig själva
En av de bittra lärdomar vi fått av FRA-historien, det är hur partierna och speciellt då partiledningarna idag tycks leva i en skenvärld. De lever i en glasbubbla, där de inte märker mycket av den värld de lever i. De inser inte hur de agerar så att medborgarna tappar förtroendet. De tror att om de dompterar sina partigrupper så fungerar det demokratiska beslutsfattandet på ett klanderfritt sätt.
Allt medan folket står utanför glasbubblan och bankar på glaset, men det går inte hem hos politikerna, de ser på sin höjd lite ilska grimascher utifrån.
Världen lever nu i en finanskris, härstammande från USA där giriga bankdirektörer, triggade av jakten på bonusar, mer eller mindre tvingat fram ett ekonomiskt kaos. En situation som gjort att inte bara USAs regering och kongress sett sig tvungna att sätta igång sedelpressarna för att "rätta till" det direktörerna ställt till med. Notan kommer till skattebetalarna i form av höjda skatter och inflation.
Det rimliga vore nu givetvis att alla bonusprogram med minsta anknytning till bank- och finansväsen både i USA och Sverige genast slopades.
Men nej, läser nu att några sådana planer har man inte i de svenska bankerna.
Länk: http://di.se/Nyheter/?page=/Avdelningar/Artikel.aspx%3Fmenusection%3DDinapengar%3BDinapengarNyheter%26ArticleID%3D2007%255c01%255c04%255c5237
"Ledningspersoner i de svenska bankerna fortsätter att plocka ut bonusar trots en osäker finansmarknad. ”Det är regler som vi inte har ändrat på”, säger Anna Sundblad presschef på Swedbank. Bankaktiernas fall den senaste tiden visar att finanskrisen redan har nått Sverige mentalt. Och risken att krisen blir reell, likt i många andra länder, har ökat. Ändå finns inga planer på att ändra bonussystemen för personer med ledande befattning i svenska finansinstitut."
Det är sådant som brukar kallas bristande sjukdomsinsikt!
Måste statsmakterna gripa in?
Allt medan folket står utanför glasbubblan och bankar på glaset, men det går inte hem hos politikerna, de ser på sin höjd lite ilska grimascher utifrån.
Världen lever nu i en finanskris, härstammande från USA där giriga bankdirektörer, triggade av jakten på bonusar, mer eller mindre tvingat fram ett ekonomiskt kaos. En situation som gjort att inte bara USAs regering och kongress sett sig tvungna att sätta igång sedelpressarna för att "rätta till" det direktörerna ställt till med. Notan kommer till skattebetalarna i form av höjda skatter och inflation.
Det rimliga vore nu givetvis att alla bonusprogram med minsta anknytning till bank- och finansväsen både i USA och Sverige genast slopades.
Men nej, läser nu att några sådana planer har man inte i de svenska bankerna.
Länk: http://di.se/Nyheter/?page=/Avdelningar/Artikel.aspx%3Fmenusection%3DDinapengar%3BDinapengarNyheter%26ArticleID%3D2007%255c01%255c04%255c5237
"Ledningspersoner i de svenska bankerna fortsätter att plocka ut bonusar trots en osäker finansmarknad. ”Det är regler som vi inte har ändrat på”, säger Anna Sundblad presschef på Swedbank. Bankaktiernas fall den senaste tiden visar att finanskrisen redan har nått Sverige mentalt. Och risken att krisen blir reell, likt i många andra länder, har ökat. Ändå finns inga planer på att ändra bonussystemen för personer med ledande befattning i svenska finansinstitut."
Det är sådant som brukar kallas bristande sjukdomsinsikt!
Måste statsmakterna gripa in?
04 oktober 2008
Vill inte riksdagsledamöter kommunicera med folk utanför riksdagen?
Skrev för några dagar sedan till minst ett 60-70-tal riksdagsledamöter ett mail med några frågor till dem om FRA-frågan på temat "läxförhör". (Ja, ni bloggare vet var jag fick inspirationen.)
Jag har hittills fått 3-4 svar, dvs en svarsfrekvens på sådär 5%. Ett par var neutralt bleka i stil med att de bevakar frågan. Ett var korrekt och seriöst besvarat, av en Nej-sägare till lagen. Ett var mycket aggressivt och denne ledamot (som röstat ja till lagen) förstod inte de enkla frågorna, sa han.
Resten har inte svarat alls, och jag tror inte de kommer att göra det. Svarar man gör man det som regel tämligen omgående. Om man inte är en myndighet som först ska registrera och diarieföra mailet och skicka det till någon handläggare som lägger det underst i högen av obehandlat.
Det här gör att jag funderar om det är så att dagens riksdagsledamöter inte vill hålla kontakt med allmänheten? I vart fall inte i svåra och kontroversiella frågor.
Men det är väl de som vore mest intressanta att diskutera, för att fördjupa kunskaper och kanske skärpa argument.
Tyvärr är detta inte en enstaka erfarenhet. Det har inträffat flera gånger den senaste tiden. Ytterst få svarar och än färre ger sig in i en meningsfull och ärlig diskussion.
De få som förmår att diskutera med väljarna, de kan ha en framtid i riksdagen även med ett (bättre) personvalssystem.
De andra, de aggressiva eller de helt tysta, de lär nog inte bli långlivade som "folkets representanter". Är det därför som det är så trögt med att få fram ett mera konsekvent personvalssystem i Sverige?
Nog kan man känna sig bekymrad över demokratins framtid i Sverige.
Jag har hittills fått 3-4 svar, dvs en svarsfrekvens på sådär 5%. Ett par var neutralt bleka i stil med att de bevakar frågan. Ett var korrekt och seriöst besvarat, av en Nej-sägare till lagen. Ett var mycket aggressivt och denne ledamot (som röstat ja till lagen) förstod inte de enkla frågorna, sa han.
Resten har inte svarat alls, och jag tror inte de kommer att göra det. Svarar man gör man det som regel tämligen omgående. Om man inte är en myndighet som först ska registrera och diarieföra mailet och skicka det till någon handläggare som lägger det underst i högen av obehandlat.
Det här gör att jag funderar om det är så att dagens riksdagsledamöter inte vill hålla kontakt med allmänheten? I vart fall inte i svåra och kontroversiella frågor.
Men det är väl de som vore mest intressanta att diskutera, för att fördjupa kunskaper och kanske skärpa argument.
Tyvärr är detta inte en enstaka erfarenhet. Det har inträffat flera gånger den senaste tiden. Ytterst få svarar och än färre ger sig in i en meningsfull och ärlig diskussion.
De få som förmår att diskutera med väljarna, de kan ha en framtid i riksdagen även med ett (bättre) personvalssystem.
De andra, de aggressiva eller de helt tysta, de lär nog inte bli långlivade som "folkets representanter". Är det därför som det är så trögt med att få fram ett mera konsekvent personvalssystem i Sverige?
Nog kan man känna sig bekymrad över demokratins framtid i Sverige.
03 oktober 2008
Sista chansen att riva upp FRA-lagen, försvann den nu?
Folkpartiets partiråds ställningstagande i FRA-frågan var ett viktigt beslut. Tyvärr i fel riktning.
Jag tror, nej vet, att många med mig såg det som ett tecken på om partierna insett hur illa ute demokratin är i Sverige.
Fp skall stå för demokratiska fri- och rättighetsvärden, för personlig integritet, för yttrandefrihet. Då kan man inte vara med och stifta en lag med det innehåll som FRA-lagen har. Som den fortfarande har, eftersom den bygger på felaktiga förutsättningar, och sedan lappats på för att skyla de brister den har alltfort betr integritetsskydd.
Förväntningarna på folkpartiet att hålla den liberala fanan högt är större än de är på andra partier.
Folkpartiet höll inte för det testet.
DN har ett kort referat av Jan Björklunds tal. Det var snudd på komiskt. Men det belyser ändå Björklunds motsägelser, när han ena stunden talar om behovet av en FRA-lag och hänvisar till underrättelseverksamhet och kommunism och andra stunden talar om sitt motstånd emot kameraövervakning i trafiken.
Så trafikstråk som möjliggör integritetskränkningar av vår privata sfär i kabelkommunikation, de är OK. Men att kolla om folk kör för fort genom omfattande kameraövervakning, det går inte för sig!
I första fallet ska folk kränkas. I andra fallet ska de få köra ihjäl sig som de vill. Är det dagens tolkning av liberalismen?
Det talet har Mathias Sundin (fp) i Norrköping kallat för ett bra tal. Mathias är en av personerna bakom Borgerligt Nej till FRA!
Vad jag blir trött på detta fjäskande för partiledarna inom politiken.
Så sent som igår skrev han till mig att han inte var för FRA-lagen, inte än. Han ville ha klarlägganden om det blir massavlyssning eller inte. Har han fått det? Genom Jan Björklunds tal? Mathias kunde ju inte vara på partirådet idag.
Mathias, är du nöjd med att FRA-kompromissen togs utan egentlig debatt också? Det har jag fått veta av en av deltagarna. Med en utskottsskrivning så dödade man den offentliga debatten.
Dagens politik är ett spel för gallerierna. Där man kompromissar om de viktigaste demokratiska principer - och syr in eventuella kritiker i dåliga kompromisser med glättat papper. Papper av dålig kvalitet dessutom.
Det lilla tillägg som las till bakom kulisserna - för att slippa öppen debatt - det har ju inget reellt värde. Ord, bara ord. Eftersom riksdagsledamöter och partirådsombud uppenbarligen inte kan hantera dessa viktiga frågor.
Nu återstår inte så mycket annat för de som är intresserade av en demokratisk restaurering av Sverige än att väcka en ännu bredare opinion.
Att sätta sig in en viktig fråga, som FRA-frågan, det räckte inte. De som valts att fatta besluten, de orkade inte göra samma sak. De tog byråkraternas argument, och nonchalerade sakskälen.
Så offrades integriteten, och så offras det politiska engagemang som folket har.
"Svensson" göre sig icke besvär. Det är partipolitikernas budskap.
Att påverka och upplysa politikerna gick inte, de var mera måna om sin prestige än av att fatta rätt beslut.
Vad kan få dem att ändra sig? Inte sakskäl, men möjligen en opinionsstorm som gör att de fruktar för sina omval.
Jag tror, nej vet, att många med mig såg det som ett tecken på om partierna insett hur illa ute demokratin är i Sverige.
Fp skall stå för demokratiska fri- och rättighetsvärden, för personlig integritet, för yttrandefrihet. Då kan man inte vara med och stifta en lag med det innehåll som FRA-lagen har. Som den fortfarande har, eftersom den bygger på felaktiga förutsättningar, och sedan lappats på för att skyla de brister den har alltfort betr integritetsskydd.
Förväntningarna på folkpartiet att hålla den liberala fanan högt är större än de är på andra partier.
Folkpartiet höll inte för det testet.
DN har ett kort referat av Jan Björklunds tal. Det var snudd på komiskt. Men det belyser ändå Björklunds motsägelser, när han ena stunden talar om behovet av en FRA-lag och hänvisar till underrättelseverksamhet och kommunism och andra stunden talar om sitt motstånd emot kameraövervakning i trafiken.
Så trafikstråk som möjliggör integritetskränkningar av vår privata sfär i kabelkommunikation, de är OK. Men att kolla om folk kör för fort genom omfattande kameraövervakning, det går inte för sig!
I första fallet ska folk kränkas. I andra fallet ska de få köra ihjäl sig som de vill. Är det dagens tolkning av liberalismen?
Det talet har Mathias Sundin (fp) i Norrköping kallat för ett bra tal. Mathias är en av personerna bakom Borgerligt Nej till FRA!
Vad jag blir trött på detta fjäskande för partiledarna inom politiken.
Så sent som igår skrev han till mig att han inte var för FRA-lagen, inte än. Han ville ha klarlägganden om det blir massavlyssning eller inte. Har han fått det? Genom Jan Björklunds tal? Mathias kunde ju inte vara på partirådet idag.
Mathias, är du nöjd med att FRA-kompromissen togs utan egentlig debatt också? Det har jag fått veta av en av deltagarna. Med en utskottsskrivning så dödade man den offentliga debatten.
Dagens politik är ett spel för gallerierna. Där man kompromissar om de viktigaste demokratiska principer - och syr in eventuella kritiker i dåliga kompromisser med glättat papper. Papper av dålig kvalitet dessutom.
Det lilla tillägg som las till bakom kulisserna - för att slippa öppen debatt - det har ju inget reellt värde. Ord, bara ord. Eftersom riksdagsledamöter och partirådsombud uppenbarligen inte kan hantera dessa viktiga frågor.
Nu återstår inte så mycket annat för de som är intresserade av en demokratisk restaurering av Sverige än att väcka en ännu bredare opinion.
Att sätta sig in en viktig fråga, som FRA-frågan, det räckte inte. De som valts att fatta besluten, de orkade inte göra samma sak. De tog byråkraternas argument, och nonchalerade sakskälen.
Så offrades integriteten, och så offras det politiska engagemang som folket har.
"Svensson" göre sig icke besvär. Det är partipolitikernas budskap.
Att påverka och upplysa politikerna gick inte, de var mera måna om sin prestige än av att fatta rätt beslut.
Vad kan få dem att ändra sig? Inte sakskäl, men möjligen en opinionsstorm som gör att de fruktar för sina omval.
Krisfaktorer, lite funderingar
Vill för mig själv snabbt söka bena ut lite om vad som kan vara olika faktorer till den rådande finanskrisen i USA, Sverige och världen. Utan inbördes ordning.
1. Girighet. Lönsamhet och vinst är ju goda, välståndsskapande begrepp. Men när det slår över i girighet har det alltid visat sig farligt. Denna kris är inte den första som bottnar i att en bubbla pga girighet plötsligt spricker.
2. Blankning. Det märkliga instrument som används på aktiebörsen. Jag har inte djupdykt i detta, och aldrig använt. Men spontant så undrar jag varför blankning inte förbjudits i Sverige, som skett i en del andra länder. Det förefaller ju som att det är ett instrument som inbjuder till osund spekulation i vinster pga förluster. Även det ett slags girighet.
3. För generösa banker. Då tänker jag i första hand på hur det varit möjligt att låna för mycket vid husköp. I Sverige var det länge först ett bottenlån och sedan ett topplån man tog, plus att man gjorde en egen insats. Eftersom har lånen krupit upp allt högre till taket och insatsen minskat. Försvunnit. Och nu annonseras det om att det behövs inget topplån, bottenlånet täcker ALLT. Insats pratas det inte om, möjligen med mycket små bokstäver.
Detta är givetvis att lura folk, speciellt i en tid med låga räntor (som nu raskt stiger).
I USA har man dessutom kunnat låna till låga räntor och till mera än köpeskillingen!
(Vill man ha en sund ekonomi kanske man skulle kräva en kontantinsats på sådär 50% vid husköp. Tufft? Ja, men onekligen skulle det bli färre som fick lämna hus och hem pga av att de inte kan betala lånen då. Det skulle hålla tillbaka kostnaderna för nyproduktion och dämpa prisutvecklingen kraftigt. Ge lägre inflation, vilket är bra för alla med normala inkomster.)
Så uppmuntrar man till överkonsumtion, till högre fastighetspriser, till exploderande produktionskostnader (med skenande vinster), och till inflation. Klart att det spricker då. Trollen spricker i solen.
Men bankerna ville ha höga utlåningsvolymer, gav bonusar till cheferna, många höga lån var tecken på en framgångsrik bank. "Kreativa chefer" ...
4. Så detta med ologiska valutakurser. När ett lands ekonomi spricker pga en fastighets/lånebubbla som i USA, då bör dess valuta anses som osäker. Speciellt när staten dessutom pumpar ut hundratals miljarder dollar, för att '"rädda systemet". Dvs sätter igång sedelpressarna. Det ger inflation, men borde även indikera en lägre valutakurs i förhållande till länder med bättre ekonomi, som Sverige.
Det vore logiskt.
Men så fungerar inte marknaden (folket som sysslar med börs- o valutaaffärer). De reagerar inte rationellt. Dvs det anser de att de gör, men deras rationalitet heter psykologi.
De anser att en liten valuta, som SEK, är osäker att köpa (trots god svensk samhällsekonomi!) och köper i stället den stora US-dollarn (trots att USA-ekonomin nu hålls uppe av inflationsdrivande sedelpressar, inte av reella tillgångar).
På så sätt "räddas" dollarn - men dras SEK ner i träsket, trots att det inte borde vara nödvändigt.
Inte vet jag om jag har rätt i alla detaljer i detta resonemang, men så går mina tankar just nu.
1. Girighet. Lönsamhet och vinst är ju goda, välståndsskapande begrepp. Men när det slår över i girighet har det alltid visat sig farligt. Denna kris är inte den första som bottnar i att en bubbla pga girighet plötsligt spricker.
2. Blankning. Det märkliga instrument som används på aktiebörsen. Jag har inte djupdykt i detta, och aldrig använt. Men spontant så undrar jag varför blankning inte förbjudits i Sverige, som skett i en del andra länder. Det förefaller ju som att det är ett instrument som inbjuder till osund spekulation i vinster pga förluster. Även det ett slags girighet.
3. För generösa banker. Då tänker jag i första hand på hur det varit möjligt att låna för mycket vid husköp. I Sverige var det länge först ett bottenlån och sedan ett topplån man tog, plus att man gjorde en egen insats. Eftersom har lånen krupit upp allt högre till taket och insatsen minskat. Försvunnit. Och nu annonseras det om att det behövs inget topplån, bottenlånet täcker ALLT. Insats pratas det inte om, möjligen med mycket små bokstäver.
Detta är givetvis att lura folk, speciellt i en tid med låga räntor (som nu raskt stiger).
I USA har man dessutom kunnat låna till låga räntor och till mera än köpeskillingen!
(Vill man ha en sund ekonomi kanske man skulle kräva en kontantinsats på sådär 50% vid husköp. Tufft? Ja, men onekligen skulle det bli färre som fick lämna hus och hem pga av att de inte kan betala lånen då. Det skulle hålla tillbaka kostnaderna för nyproduktion och dämpa prisutvecklingen kraftigt. Ge lägre inflation, vilket är bra för alla med normala inkomster.)
Så uppmuntrar man till överkonsumtion, till högre fastighetspriser, till exploderande produktionskostnader (med skenande vinster), och till inflation. Klart att det spricker då. Trollen spricker i solen.
Men bankerna ville ha höga utlåningsvolymer, gav bonusar till cheferna, många höga lån var tecken på en framgångsrik bank. "Kreativa chefer" ...
4. Så detta med ologiska valutakurser. När ett lands ekonomi spricker pga en fastighets/lånebubbla som i USA, då bör dess valuta anses som osäker. Speciellt när staten dessutom pumpar ut hundratals miljarder dollar, för att '"rädda systemet". Dvs sätter igång sedelpressarna. Det ger inflation, men borde även indikera en lägre valutakurs i förhållande till länder med bättre ekonomi, som Sverige.
Det vore logiskt.
Men så fungerar inte marknaden (folket som sysslar med börs- o valutaaffärer). De reagerar inte rationellt. Dvs det anser de att de gör, men deras rationalitet heter psykologi.
De anser att en liten valuta, som SEK, är osäker att köpa (trots god svensk samhällsekonomi!) och köper i stället den stora US-dollarn (trots att USA-ekonomin nu hålls uppe av inflationsdrivande sedelpressar, inte av reella tillgångar).
På så sätt "räddas" dollarn - men dras SEK ner i träsket, trots att det inte borde vara nödvändigt.
Inte vet jag om jag har rätt i alla detaljer i detta resonemang, men så går mina tankar just nu.
Berätta från partirådet! (nytt andra tillägg)
Som jag sagt i en kommentar så har jag av geografiska och ekonomiska skäl ingen möjlighet att närvara, ens som lyssnare, vid fp´s partiråds sammanträde idag fredag (riksdagshuset).
Däremot vore det högst välkommet med rapporter från detta. Så är det någon/några som kan berätta, så gör det!
Jag har inga större förhoppningar om att resultatet i sig blir annat än att 25 septemberuppgörelsen godtas. Det intressanta är hur debatten gått, om det förekom någon analys eller om det bara var svepande pseudotekniska motiveringar, om det förekom någon självrannsakan, vilka argument som ja-sägarna förde fram, hur man motiverar att ta en lag som man inte ens viskade om i valrörelsen etc. Om det förekom någon stark kritik emot uppgörelsen/lapptäcket.
Och om det i debatten fanns antydningar om någon förståelse för att demokratin måste förnyas p g a de brister som FRA-debatten avslöjat. Eller om man klubbar lagen och går vidare, och glömmer i tron att allt är frid och fröjd.
Så snälla, berätta ni som har chansen!
(Tillägg)
Finns något ombud som läser detta (om ni t ex har en laptop med trådlös uppkoppling) så vill jag säga detta:
Jag var med i aktiv politik i fler decennier än de flesta av er levat. Jag inser att kompromisser kan vara nödvändiga ibland. MEN, jag kan för mitt liv inte acceptera kompromisser i livsviktiga demokratiska principer som integritet, yttrandefrihet etc.
Jag mycket rädd för att det skamfilade rykte, som dagens politiker har, blir än sämre om fp idag sväljer en FRA-lag som inte rivits upp och grundligt utretts!
FP har som sk liberalt parti ett större ansvar än andra partier för en levande demokrati.
Att ta FRA-görelsen kanske en del ser som en "seger", jag ser det som en Phyrrusseger.
En sådan seger till, och vi är förlorade. Folkpartiet, liberalismen och demokratin blir förlorare.
Tillägg 2.
Enighet om FRA inom fp, säger ett minimalt pressmeddelande. De som läst mina kommentarer ser att det dessutom gjordes ett tillägg (fr LUF) om att hålla koll på att skyddet mot integritetskränkningar verkligen går igenom när de 15 pkterna ska manglas till lagtext.
Alltid något, men ändå så fel. Det är som att de som är inne i politikens korridorer numera inte ser skogen för bara träd. De fattar inte att vissa saker kompromissar man inte om. I vart fall inte i ett parti som skall vara liberalt.
Beklämmande, men väntat.
Fick precis nu veta att tydligen var ytterst få vältaliga kritiker närvarande. Debatten i plenum var närmast obefintlig. Allt var uppgjort i utskottet strax innan.
Får jag veta något mera av intresse lägger jag ut det senare.
Däremot vore det högst välkommet med rapporter från detta. Så är det någon/några som kan berätta, så gör det!
Jag har inga större förhoppningar om att resultatet i sig blir annat än att 25 septemberuppgörelsen godtas. Det intressanta är hur debatten gått, om det förekom någon analys eller om det bara var svepande pseudotekniska motiveringar, om det förekom någon självrannsakan, vilka argument som ja-sägarna förde fram, hur man motiverar att ta en lag som man inte ens viskade om i valrörelsen etc. Om det förekom någon stark kritik emot uppgörelsen/lapptäcket.
Och om det i debatten fanns antydningar om någon förståelse för att demokratin måste förnyas p g a de brister som FRA-debatten avslöjat. Eller om man klubbar lagen och går vidare, och glömmer i tron att allt är frid och fröjd.
Så snälla, berätta ni som har chansen!
(Tillägg)
Finns något ombud som läser detta (om ni t ex har en laptop med trådlös uppkoppling) så vill jag säga detta:
Jag var med i aktiv politik i fler decennier än de flesta av er levat. Jag inser att kompromisser kan vara nödvändiga ibland. MEN, jag kan för mitt liv inte acceptera kompromisser i livsviktiga demokratiska principer som integritet, yttrandefrihet etc.
Jag mycket rädd för att det skamfilade rykte, som dagens politiker har, blir än sämre om fp idag sväljer en FRA-lag som inte rivits upp och grundligt utretts!
FP har som sk liberalt parti ett större ansvar än andra partier för en levande demokrati.
Att ta FRA-görelsen kanske en del ser som en "seger", jag ser det som en Phyrrusseger.
En sådan seger till, och vi är förlorade. Folkpartiet, liberalismen och demokratin blir förlorare.
Tillägg 2.
Enighet om FRA inom fp, säger ett minimalt pressmeddelande. De som läst mina kommentarer ser att det dessutom gjordes ett tillägg (fr LUF) om att hålla koll på att skyddet mot integritetskränkningar verkligen går igenom när de 15 pkterna ska manglas till lagtext.
Alltid något, men ändå så fel. Det är som att de som är inne i politikens korridorer numera inte ser skogen för bara träd. De fattar inte att vissa saker kompromissar man inte om. I vart fall inte i ett parti som skall vara liberalt.
Beklämmande, men väntat.
Fick precis nu veta att tydligen var ytterst få vältaliga kritiker närvarande. Debatten i plenum var närmast obefintlig. Allt var uppgjort i utskottet strax innan.
Får jag veta något mera av intresse lägger jag ut det senare.
02 oktober 2008
Shoppa på FRA genom entrén eller bakdörren?
TV-Aktuellts inslag igår om FRA-oro var nästan komiskt.
Vi vet ju att förre SÄPO-chefen välkomnade senaste FRA-lagvarianten - om än ej riktigt utformad!
Men den nuvarande SÄPO-chefen klagade i inslaget över att han inte kan gå genom entrén till FRA för att köpa FRA-spaning på terrorister (om de måste vara misstänkta, det sas inget om vad jag hörde).
Enl bloggaren Farmorgun kan han i st nog gå via bakdörren och göra samma sak.
Nå, det verkade dock vara en av FRA-kramarna planterad nyhet, som Aktuellt inte riktigt hunnit behandla.
Dock hade de en intervju med W Agrell. Till synes saknade han liksom SÄPO-chefen möjligheten att använda FRA för att kabelspana på utrikes terrorister. Har SÄPO fått i uppdrag att spana utom riket? Jag trodde att det var en organisation för att hålla koll på säkerheten inom Sverige...
Vidare fick jag intrycket att FRA tidigare i sin shop haft denna vara i sitt lager. Tänkte, oj då, redan före FRA-lagen? Hur har det gått till? Var det ett lagligt sortiment?
Men nu ska vi inte vara kitsliga. Låt oss i stället grunna över vad det egentliga budskapet i inslaget med Agrell var. Jo, det var: FRA-lagen är så överlappad med olika saker att den nu är helt oöverskådlig, den saknar analys och helhetssyn! (Inte ordagrant, men så fattade jag det.)
Där satt det! FRA-lagen är ett hoprafsat hopkok som måste utredas. Och göras ordentligt denna gång. Först bör man nog se över om FRA öht behövs, sedan om signalspaning är det mest effektiva. Sedan kan man se vem som ska göra vad av det som eventuellt behövs.
Och därefter ta itu med att försöka formulera en (eller flera) lag(ar) som är grundad på en helhetssyn av såväl underrättelsebehov som integritetsskydd.
Integritetsskyddet får inte slängas in i efterskott som jäst i den degen.
Och jag menar, i likhet med Hans Lindblad, att innan man stiftar en sådan lag ska man tala om för väljarna vad man vill göra och begära mandat för det. Inte springa bakom ryggen på oss igen.
Vi vet ju att förre SÄPO-chefen välkomnade senaste FRA-lagvarianten - om än ej riktigt utformad!
Men den nuvarande SÄPO-chefen klagade i inslaget över att han inte kan gå genom entrén till FRA för att köpa FRA-spaning på terrorister (om de måste vara misstänkta, det sas inget om vad jag hörde).
Enl bloggaren Farmorgun kan han i st nog gå via bakdörren och göra samma sak.
Nå, det verkade dock vara en av FRA-kramarna planterad nyhet, som Aktuellt inte riktigt hunnit behandla.
Dock hade de en intervju med W Agrell. Till synes saknade han liksom SÄPO-chefen möjligheten att använda FRA för att kabelspana på utrikes terrorister. Har SÄPO fått i uppdrag att spana utom riket? Jag trodde att det var en organisation för att hålla koll på säkerheten inom Sverige...
Vidare fick jag intrycket att FRA tidigare i sin shop haft denna vara i sitt lager. Tänkte, oj då, redan före FRA-lagen? Hur har det gått till? Var det ett lagligt sortiment?
Men nu ska vi inte vara kitsliga. Låt oss i stället grunna över vad det egentliga budskapet i inslaget med Agrell var. Jo, det var: FRA-lagen är så överlappad med olika saker att den nu är helt oöverskådlig, den saknar analys och helhetssyn! (Inte ordagrant, men så fattade jag det.)
Där satt det! FRA-lagen är ett hoprafsat hopkok som måste utredas. Och göras ordentligt denna gång. Först bör man nog se över om FRA öht behövs, sedan om signalspaning är det mest effektiva. Sedan kan man se vem som ska göra vad av det som eventuellt behövs.
Och därefter ta itu med att försöka formulera en (eller flera) lag(ar) som är grundad på en helhetssyn av såväl underrättelsebehov som integritetsskydd.
Integritetsskyddet får inte slängas in i efterskott som jäst i den degen.
Och jag menar, i likhet med Hans Lindblad, att innan man stiftar en sådan lag ska man tala om för väljarna vad man vill göra och begära mandat för det. Inte springa bakom ryggen på oss igen.
Folkpartiets partiråd behandlar FRA! (uppdatering)
Här för kännedom programmet till fps partirådsmöte som äger rum fredag och lördag i riksdagshuset.
Som synes kommer FRA-lagen att diskuteras!
Partirådets förhandlingar är offentliga men endast ombud och adjungerade funktionärer har yttrande- och förslagsrätt.
Förhandsanmälan för åhörare är på grund av riksdagens säkerhetsbestämmelser obligatorisk.
Program
fredag 3 okt
10.00 Tal av Jan Björklund
10.40 Val av presidium, utskott, förhandlingsordning m.m.
11.00 Utskottsförhandlingar
12.00 Lunch
12 45 Integritetsprogrammet (inkl FRA)
16.30 Integrationsprogrammet
18.30 Förhandlingarna avslutas för dagen
19.30 Middag på Piperska muren
Lördag 4 oktober
09.00 Klimatprogrammet
11.30 Lunch
12.30 Eventuellt bordlagda ärenden
15.00 Partirådet avslutas
Partirådet består av ombud valda från de olika partidistrikten.
Plus partistyrelsen.
Tillägg:
Läser i precis ankomna numret av NU, det liberala nyhetsmagasinet (utgiven av fp), att det förväntas bli en sansad diskussion om FRA. Partistyrelsen föreslår, inte oväntat, att partirådet tillstyrker överenskommelsen inom Alliansen. Och partisekr Erik Ullenhag är övertygad att det blir så. Mathias Sundin, från Borgerligt Nej, menar att det är mycket som är osäkert, och att det kommer att ställas frågor. Svaren blir avgörande för om frågan i och med detta är avgjord inom fp. NU menar att Klimatfrågan blir det stora ärendet på partirådet och rent allmänt andas texterna en visserligen aningen sval men ändå positiv attityd till 25 sept-överenskommelsen om FRA-lagen.
Som synes kommer FRA-lagen att diskuteras!
Partirådets förhandlingar är offentliga men endast ombud och adjungerade funktionärer har yttrande- och förslagsrätt.
Förhandsanmälan för åhörare är på grund av riksdagens säkerhetsbestämmelser obligatorisk.
Program
fredag 3 okt
10.00 Tal av Jan Björklund
10.40 Val av presidium, utskott, förhandlingsordning m.m.
11.00 Utskottsförhandlingar
12.00 Lunch
12 45 Integritetsprogrammet (inkl FRA)
16.30 Integrationsprogrammet
18.30 Förhandlingarna avslutas för dagen
19.30 Middag på Piperska muren
Lördag 4 oktober
09.00 Klimatprogrammet
11.30 Lunch
12.30 Eventuellt bordlagda ärenden
15.00 Partirådet avslutas
Partirådet består av ombud valda från de olika partidistrikten.
Plus partistyrelsen.
Tillägg:
Läser i precis ankomna numret av NU, det liberala nyhetsmagasinet (utgiven av fp), att det förväntas bli en sansad diskussion om FRA. Partistyrelsen föreslår, inte oväntat, att partirådet tillstyrker överenskommelsen inom Alliansen. Och partisekr Erik Ullenhag är övertygad att det blir så. Mathias Sundin, från Borgerligt Nej, menar att det är mycket som är osäkert, och att det kommer att ställas frågor. Svaren blir avgörande för om frågan i och med detta är avgjord inom fp. NU menar att Klimatfrågan blir det stora ärendet på partirådet och rent allmänt andas texterna en visserligen aningen sval men ändå positiv attityd till 25 sept-överenskommelsen om FRA-lagen.
Finanskris med dyrare dollar
Jag har inte hunnit tänka till hur det kan komma sig, men kanske någon har kläm på detta.
Sverige har en mycket god ordning på samhällsekonomin och statens finanser, säger Anders Borg. OK, lågkonjunktur på g, men ingen riktig kris.
I USA däremot så har staten enorma underskott, skulder. Plus en fastighetskris som utvecklats sig till en bankkris som blivit en stor finanskris. De är riktigt risigt till.
Ändå sjunker kronan i förhållande till US-dollarn. Och i förhållande till euron.
Har alltså Sverige sämre ekonomi än inte bara euroländerna utan också än kris-USA.
Ja, jag vet att USAs kris når Sverige också, men än har den inte nått oss fullt ut. Och vi ska ju inte oroa oss enl Borg och Riksbanken.
Så ???
Sverige har en mycket god ordning på samhällsekonomin och statens finanser, säger Anders Borg. OK, lågkonjunktur på g, men ingen riktig kris.
I USA däremot så har staten enorma underskott, skulder. Plus en fastighetskris som utvecklats sig till en bankkris som blivit en stor finanskris. De är riktigt risigt till.
Ändå sjunker kronan i förhållande till US-dollarn. Och i förhållande till euron.
Har alltså Sverige sämre ekonomi än inte bara euroländerna utan också än kris-USA.
Ja, jag vet att USAs kris når Sverige också, men än har den inte nått oss fullt ut. Och vi ska ju inte oroa oss enl Borg och Riksbanken.
Så ???
01 oktober 2008
Direktdemokrati a la FRA....
Såg en kommentar om direktdemokrati som blir rätt kul, om man drar ut konsekvenserna.
Direktdemokrati genom datorer och internet!
Bestickande tanke. Om nu alla hade datorer...
Men, hur kan någon komma med denna tanke i dessa dagar med FRA-debatt???
"Trafikstråk" direkt från vår valurna i burken till FRA, så vet de direkt vad de "behöver" veta.
Nej tack, valhemligheten vill vi inte offra på ..... "signalspaningens altare". Nu när vi inte ens kan kontakta en tidningsredaktion eller en advokat och vara säker.
Möjligen en präst.
...
För övrigt rekommenderar jag er att läsa denna länk, om trafikstråk mm.
http://motbilder.se/2008/09/30/trafikstrak-forklarat/#comment-2956
Direktdemokrati genom datorer och internet!
Bestickande tanke. Om nu alla hade datorer...
Men, hur kan någon komma med denna tanke i dessa dagar med FRA-debatt???
"Trafikstråk" direkt från vår valurna i burken till FRA, så vet de direkt vad de "behöver" veta.
Nej tack, valhemligheten vill vi inte offra på ..... "signalspaningens altare". Nu när vi inte ens kan kontakta en tidningsredaktion eller en advokat och vara säker.
Möjligen en präst.
...
För övrigt rekommenderar jag er att läsa denna länk, om trafikstråk mm.
http://motbilder.se/2008/09/30/trafikstrak-forklarat/#comment-2956
Vågar folkpartiet diskutera FRA-lagen? Eller - vågar det att låta bli?
Noterar att folkpartiets partiråd ska sammanträda på fredag. Bland annat för att diskutera ett internt partisamråd om integritetsfrågor.
Partirådet är det organ inom fp som sammanträder de år som det inte är landsmöten (= fp´s kongresser) för att diskutera politik och ge partistyrelsen en hint om vad som partifolket tycker.
Det märkliga är att FRA-frågan inte var berörd i samrådet om integritet! Jag kan (vill) tro att från något håll så skickade man med synpunkter på den också. Skräp vore det ju annars - även om partiledningen uppenbarligen inte ville ha den diskuterad.
Jag förutsätter att FRA-frågan blir diskuterad på partirådet, och det med besked. Mot bakgrund av den intensiva offentliga debatt den fått, borde den bli en huvudfråga.
Eftersom enligt uppgift fp fortfarande anser sig vara ett liberalt parti, så förutsätter jag även att partiledningen inte försöker lägga locket på genom styrande inledande inlägg.
Partiets behandling av FRA-frågan vid partirådet blir ett viktigt tecken på om folkpartiet vill leva upp till de viktiga grundläggande principer som bör vägleda ett liberalt parti som värnar om en levande demokrati.
Och kan ge indikationer på om folkpartiet inser att svensk demokrati är i kris.
Partirådet är det organ inom fp som sammanträder de år som det inte är landsmöten (= fp´s kongresser) för att diskutera politik och ge partistyrelsen en hint om vad som partifolket tycker.
Det märkliga är att FRA-frågan inte var berörd i samrådet om integritet! Jag kan (vill) tro att från något håll så skickade man med synpunkter på den också. Skräp vore det ju annars - även om partiledningen uppenbarligen inte ville ha den diskuterad.
Jag förutsätter att FRA-frågan blir diskuterad på partirådet, och det med besked. Mot bakgrund av den intensiva offentliga debatt den fått, borde den bli en huvudfråga.
Eftersom enligt uppgift fp fortfarande anser sig vara ett liberalt parti, så förutsätter jag även att partiledningen inte försöker lägga locket på genom styrande inledande inlägg.
Partiets behandling av FRA-frågan vid partirådet blir ett viktigt tecken på om folkpartiet vill leva upp till de viktiga grundläggande principer som bör vägleda ett liberalt parti som värnar om en levande demokrati.
Och kan ge indikationer på om folkpartiet inser att svensk demokrati är i kris.
Ekonomikris, vinst och girighet.
I dessa finanskrisens dagar påminns jag om en värdfull visdom som jag fick av min sedan länge avlidne far. Bakgrunden kan vi hoppa över, men slutsatsen var denna:
"Köp aldrig något om du inte har pengar att betala med!"
Med andra ord, låna inte. Pengar är kontanter.
Hade alla följt detta råd, skulle vi nog inte haft någon finanskris. Och kanske inte heller några banker. Möjligen banker som endast lånat ut till företag, men inte till privatpersoner. De skulle bara ha sparat där för att kunna köpa kontant.
Jag har i möjligaste mån sökt följa det rådet. Tyvärr drabbas jag ju av finanskrisen ändå, eftersom jag inte ensam kan styra världens ekonomi (tyvärr)! Dock måste jag erkänna att även jag var tvungen att låna för vårt boende. Men det får väl anses som godkänt. Dvs om man inte lånar mer än vad kåken kan vara värd, helst lite mindre.
En sak vi ska komma ihåg är ju att vi inte äger "våra" hus, det gör banken.
När bankerna inleder oss i frestelse på ett eller annat sätt, då går det åt skogen.
---
För övrigt noterar jag att Anders Widén, författare tagit in min text igår som "gästblogg", vilket ju är OK. (Länk: http://djingis.blogspot.com/2008/10/gstbloggen-av-lars-erick.html )
Han gillade min text, men har en lite avvikande kommentar till stycket där jag beskriver vinsten som en drivkraft till utveckling och välfärd. Denna hans kommentar vill jag i min tur kommentera enligt följande.
"OK, Anders, alla drivs inte av vinstbegär. "Profit" är ju det ord som rödingar ofta använder. Och det är fult ju.
Men, alla måste vi ha så att vi överlever. Det måste jag, det måste du. Jag kan säga att mitt politiska engagemang under flera decennier förhindrat goda inkomster för mig. Som aktiv liberal (det gick länge att vara det inom fp) var det omöjligt att få rätt jobb (i förhållande till min kompetens) i de röda kommuner som jag levt och verkat i. Jag offrade alltså möjligheterna till bättre inkomst (och en hyfsad pension) för att kunna arbeta ideellt som fritidspolitiker för den ideologi som jag anser skulle göra världen bättre.
Nej, jag vet, ingen tackade mig för det Och det är inte det normala idag. De flesta prioriterar pengar högre.
Hur som helst så vill man ha så att man överlever. Dvs driva ett litet företag som går med en liten vinst, dvs ger levebröd. Eller ta ett jobb, vilket förutsätter att det sker i ett företag som går runt, helst med en viss marginal. Eller i offentlig verksamhet, som tar sina medel från att beskatta alla. Man kan säga att offentliganställdas löner är ianspråktagande av "vinsten" från de som beskattas!
Jag vill alltså mena att i din tankevärld Anders så leds du fel av att du ser ordet vinst som ett fult ord. Men alla måste vi leva av "vinst".
Måttlig vinst, som ger oss ett hyfsat liv, det är inte fult. Tvärtom tror jag, liksom vissa teoretiker, att det är en viktig drivkraft till mänsklighetens utveckling.
Däremot vänder jag mig mot den girighet som blivit alltför förhärskande idag i stora kretsar. Den finns i stora kretsar. Påhejad av vulgärmedia som kvällspress och i mängder av de teveprogram vi ser. Sprids som ett gift, från de som lyckats sno åt sig enorma inkomster, till oss vanliga inkomsttagare. Det finns sannerligen inte bara hos direktörer och finansförvaltare av våra pensionspengar.
Indirekt är vi alla delaktiga i detta snuskiga race genom att vi har pengar i pensionsfonder, vars enda syfte är att maximera avkastningen.
Vilket leder till kriser som denna. Jag hör t ex idag i radion att min pension kommer nu att reduceras betydligt. Från en redan mycket låg nivå. Det är ju så att nedgångar tenderar drabba de sämst ställda mera än de drabbar de som har mycket. Det är samma sak med inflationen.
Som Bertil Ohlin sa, hata inflationen!
"Köp aldrig något om du inte har pengar att betala med!"
Med andra ord, låna inte. Pengar är kontanter.
Hade alla följt detta råd, skulle vi nog inte haft någon finanskris. Och kanske inte heller några banker. Möjligen banker som endast lånat ut till företag, men inte till privatpersoner. De skulle bara ha sparat där för att kunna köpa kontant.
Jag har i möjligaste mån sökt följa det rådet. Tyvärr drabbas jag ju av finanskrisen ändå, eftersom jag inte ensam kan styra världens ekonomi (tyvärr)! Dock måste jag erkänna att även jag var tvungen att låna för vårt boende. Men det får väl anses som godkänt. Dvs om man inte lånar mer än vad kåken kan vara värd, helst lite mindre.
En sak vi ska komma ihåg är ju att vi inte äger "våra" hus, det gör banken.
När bankerna inleder oss i frestelse på ett eller annat sätt, då går det åt skogen.
---
För övrigt noterar jag att Anders Widén, författare tagit in min text igår som "gästblogg", vilket ju är OK. (Länk: http://djingis.blogspot.com/2008/10/gstbloggen-av-lars-erick.html )
Han gillade min text, men har en lite avvikande kommentar till stycket där jag beskriver vinsten som en drivkraft till utveckling och välfärd. Denna hans kommentar vill jag i min tur kommentera enligt följande.
"OK, Anders, alla drivs inte av vinstbegär. "Profit" är ju det ord som rödingar ofta använder. Och det är fult ju.
Men, alla måste vi ha så att vi överlever. Det måste jag, det måste du. Jag kan säga att mitt politiska engagemang under flera decennier förhindrat goda inkomster för mig. Som aktiv liberal (det gick länge att vara det inom fp) var det omöjligt att få rätt jobb (i förhållande till min kompetens) i de röda kommuner som jag levt och verkat i. Jag offrade alltså möjligheterna till bättre inkomst (och en hyfsad pension) för att kunna arbeta ideellt som fritidspolitiker för den ideologi som jag anser skulle göra världen bättre.
Nej, jag vet, ingen tackade mig för det Och det är inte det normala idag. De flesta prioriterar pengar högre.
Hur som helst så vill man ha så att man överlever. Dvs driva ett litet företag som går med en liten vinst, dvs ger levebröd. Eller ta ett jobb, vilket förutsätter att det sker i ett företag som går runt, helst med en viss marginal. Eller i offentlig verksamhet, som tar sina medel från att beskatta alla. Man kan säga att offentliganställdas löner är ianspråktagande av "vinsten" från de som beskattas!
Jag vill alltså mena att i din tankevärld Anders så leds du fel av att du ser ordet vinst som ett fult ord. Men alla måste vi leva av "vinst".
Måttlig vinst, som ger oss ett hyfsat liv, det är inte fult. Tvärtom tror jag, liksom vissa teoretiker, att det är en viktig drivkraft till mänsklighetens utveckling.
Däremot vänder jag mig mot den girighet som blivit alltför förhärskande idag i stora kretsar. Den finns i stora kretsar. Påhejad av vulgärmedia som kvällspress och i mängder av de teveprogram vi ser. Sprids som ett gift, från de som lyckats sno åt sig enorma inkomster, till oss vanliga inkomsttagare. Det finns sannerligen inte bara hos direktörer och finansförvaltare av våra pensionspengar.
Indirekt är vi alla delaktiga i detta snuskiga race genom att vi har pengar i pensionsfonder, vars enda syfte är att maximera avkastningen.
Vilket leder till kriser som denna. Jag hör t ex idag i radion att min pension kommer nu att reduceras betydligt. Från en redan mycket låg nivå. Det är ju så att nedgångar tenderar drabba de sämst ställda mera än de drabbar de som har mycket. Det är samma sak med inflationen.
Som Bertil Ohlin sa, hata inflationen!
30 september 2008
FRA-lagen, rond 3? ... och sedan?
FRA-frågan - rond 3.
Jag tror inte att vi kan lita på journalisterna, vi måste själva gå ut i traditionella media.
Jag tror dessutom att det kanske kan vara av värde att många, många skriver till kanslihuset (i mail, som FRA kan "avlyssna", haha) med frågor om de 15 pkterna. Och med krav om preciseringar. Dvs, dels mail till div pressekreterare men också till utvalda ministrar (vilket deras assistenter tar hand om förstås). Samt till riksdagsledamöter.
Det kan förhoppningsvis i alla fall ge dem en liten aning om kritik och frågor betr lagen.
Liksom om att kritiken inte är död.
Den metoden, dvs att ge exempel på oklarheter och krav om preciseringar, kan också användas för inlägg i pappersmedia.
Och efter FRA-lagen då?
Ja, det är faktiskt en ännu större fråga, och jag har inte ett svar. Att det krävs en förnyelse, en restauration av demokratin verkar många instämma i.
Dvs utanför riksdagen, där inne i den har jag inte förmärkt mycket av den insikten, tyvärr.
Men vad göra? Utöver krav på författningsdomstol och något slags ökad grad av direktdemokrati med mindre statlig styrning och kontroll.
Kan förnyelsen ske genom gradvisa reformer eller punktvisa insatser, påtryckningar?
Eller krävs att dagens partibild helt krossas för att något helt nytt skall resa sig ur askan, likt fågel Fenix?
Dels är det ju frågan om "förarsätet", om det är politikerna eller byråkraterna som ska styra, dels frågan om partiernas verklighetsförankring, demokratisyn och omvärldsanalys.
Jag tror inte att vi kan lita på journalisterna, vi måste själva gå ut i traditionella media.
Jag tror dessutom att det kanske kan vara av värde att många, många skriver till kanslihuset (i mail, som FRA kan "avlyssna", haha) med frågor om de 15 pkterna. Och med krav om preciseringar. Dvs, dels mail till div pressekreterare men också till utvalda ministrar (vilket deras assistenter tar hand om förstås). Samt till riksdagsledamöter.
Det kan förhoppningsvis i alla fall ge dem en liten aning om kritik och frågor betr lagen.
Liksom om att kritiken inte är död.
Den metoden, dvs att ge exempel på oklarheter och krav om preciseringar, kan också användas för inlägg i pappersmedia.
Och efter FRA-lagen då?
Ja, det är faktiskt en ännu större fråga, och jag har inte ett svar. Att det krävs en förnyelse, en restauration av demokratin verkar många instämma i.
Dvs utanför riksdagen, där inne i den har jag inte förmärkt mycket av den insikten, tyvärr.
Men vad göra? Utöver krav på författningsdomstol och något slags ökad grad av direktdemokrati med mindre statlig styrning och kontroll.
Kan förnyelsen ske genom gradvisa reformer eller punktvisa insatser, påtryckningar?
Eller krävs att dagens partibild helt krossas för att något helt nytt skall resa sig ur askan, likt fågel Fenix?
Dels är det ju frågan om "förarsätet", om det är politikerna eller byråkraterna som ska styra, dels frågan om partiernas verklighetsförankring, demokratisyn och omvärldsanalys.
Finanskrisen tränger på - om den fria marknaden
Det hjälps inte, det går inte att nonchalera finanskrisen. Trots att jag, och även många andra gissar jag, försökt förtränga denna akuta kris på grund av den mera principiella och demokratiskt viktiga FRA-frågan.
Jag förmodar att en överväldigande majoritet av både s.k. experter, politiker och allmänhet är övertygade om den fria marknadens överlägsenhet jämfört med planekonomi för att skapa välstånd.
En orsak till det är att människans vilja att förbättra sin situation. Att tjäna pengar för välstånd. Alltså vinst för företagaren och låga priser för konsumenten.
Jag vill dock mena att fri marknad inte är målet, utan ett medel för välstånd och framsteg. Jag vet att det finns extrema "nyliberaler" som ser den fria marknaden som ett mål. Jag delar inte den synen. Såväl fri marknad som kapitalism är nödvändiga förutsättningar för demokrati och välstånd. Men ej tillräckliga förutsättningar, och inte mål utan just medel.
Enligt min socialliberala uppfattning så måste samhället ge spelregler för den fria marknaden, annars tenderar den per automatik att ta död på sig själv! Det måste till exempel finnas effektiv konkurrenslagstiftning så att det inte bildas monopol eller konkurrenshämmande oligopol.
Går det att tänka sig en fotbollsmatch utan regler?
Utan reglering i form av lagar etc så blir det anarki, inte välstånd och inte demokrati. (Som jag ser det är också demokrati en väsentlig faktor för att skapa välstånd!)
Det vi ser nu i USA, med spridningseffekter runt hela världen, är hur finansmarknaden avreglerats av Bushregeringen, som inte heller insett vikten att hålla koll på marknadens utveckling, vilket gett fritt spelrum för girigheten. Lönsamhetstänkande är självfallet bra för en sund ekonomi, men girighet är ett gift. Fantasilöner, ofattbara bonusar etc är inte bara en faktor som genom sin psykologiska effekt ökar kostnadstrycket och inflationen. Det är också farligt då det ger utrymme för osunt trixande att trissa upp volymer och fiktiva vinster. Som när det gick att låna uppåt 150-200% av (det upptrissade) marknadsvärdet för husen man "köpte".
Fanns det ingen i Bushregimen som förstod att då är något fel?
Förr eller senare blir det en krasch. Finanssystemet måste fungera. Och det blir - hur det än löses - de vanliga medborgarna, skattebetalarna/konsumenterna som får betala. Inte de bonusstinna finans- och bankcheferna.
En vanlig medborgare kan inte ha kollen över hur samhällsekonomin utvecklas, men det är lagstiftarnas skyldighet att ha den kollen - och att vidta åtgärder i tid. Det går knappast att (helt) undvika konjunktursvängningar, men genom att motverka t ex monopol och att girighet skapar fiktiva värden så måste mer extrema situationer kunna undvikas.
Notis. Ett år efter att detta skrevs kom en anonym kommentar på ryska. Jag kan inte ryska. Avvisar där för den kommentaren.
Jag förmodar att en överväldigande majoritet av både s.k. experter, politiker och allmänhet är övertygade om den fria marknadens överlägsenhet jämfört med planekonomi för att skapa välstånd.
En orsak till det är att människans vilja att förbättra sin situation. Att tjäna pengar för välstånd. Alltså vinst för företagaren och låga priser för konsumenten.
Jag vill dock mena att fri marknad inte är målet, utan ett medel för välstånd och framsteg. Jag vet att det finns extrema "nyliberaler" som ser den fria marknaden som ett mål. Jag delar inte den synen. Såväl fri marknad som kapitalism är nödvändiga förutsättningar för demokrati och välstånd. Men ej tillräckliga förutsättningar, och inte mål utan just medel.
Enligt min socialliberala uppfattning så måste samhället ge spelregler för den fria marknaden, annars tenderar den per automatik att ta död på sig själv! Det måste till exempel finnas effektiv konkurrenslagstiftning så att det inte bildas monopol eller konkurrenshämmande oligopol.
Går det att tänka sig en fotbollsmatch utan regler?
Utan reglering i form av lagar etc så blir det anarki, inte välstånd och inte demokrati. (Som jag ser det är också demokrati en väsentlig faktor för att skapa välstånd!)
Det vi ser nu i USA, med spridningseffekter runt hela världen, är hur finansmarknaden avreglerats av Bushregeringen, som inte heller insett vikten att hålla koll på marknadens utveckling, vilket gett fritt spelrum för girigheten. Lönsamhetstänkande är självfallet bra för en sund ekonomi, men girighet är ett gift. Fantasilöner, ofattbara bonusar etc är inte bara en faktor som genom sin psykologiska effekt ökar kostnadstrycket och inflationen. Det är också farligt då det ger utrymme för osunt trixande att trissa upp volymer och fiktiva vinster. Som när det gick att låna uppåt 150-200% av (det upptrissade) marknadsvärdet för husen man "köpte".
Fanns det ingen i Bushregimen som förstod att då är något fel?
Förr eller senare blir det en krasch. Finanssystemet måste fungera. Och det blir - hur det än löses - de vanliga medborgarna, skattebetalarna/konsumenterna som får betala. Inte de bonusstinna finans- och bankcheferna.
En vanlig medborgare kan inte ha kollen över hur samhällsekonomin utvecklas, men det är lagstiftarnas skyldighet att ha den kollen - och att vidta åtgärder i tid. Det går knappast att (helt) undvika konjunktursvängningar, men genom att motverka t ex monopol och att girighet skapar fiktiva värden så måste mer extrema situationer kunna undvikas.
Notis. Ett år efter att detta skrevs kom en anonym kommentar på ryska. Jag kan inte ryska. Avvisar där för den kommentaren.
29 september 2008
En mellanstation - för omstart i FRA-debatten
Såhär sista måndagen före månadsskiftet känns det som att FRA-frågan inte alls är slut. För kanske ett dygn lyckades kanslihusets spindoctors övertyga traditionella media att det var klart med FRA. Men det var det inte, inte i bloggvärlden och det börjar nu sippra ut till framför allt radio och teve och, lite långsammare, till pressen.
I stället för att FRA-lagen rotts hem och frågan dött, så har vi nu hamnat i en mellanstation. För vilken gång i ordningen? Motståndet formulerar och preciserar sig, slickar i viss mån såren efter regeringens kupp att involvera de inomparlamentariska kritikerna i sin skara.
Det sätt som "kompromissen" presenterats på visar på så många oklarheter att kryphål att jag gissar att en och annan av de f.d. kritiska riksdagsledamöterna i vart fall för sig själva undrar vad det var de gick med på. Och såvitt jag kan se så har inte regeringens/FRAs splittringstaktik lyckats i någon större grad, frånsett att en del som är inne i partistrukturerna fallit till föga.
Men det uppror som finns bland de utomparlamentariska kritikerna har inte mattats av.
FRA-lagens försvarare disponerar ju ett par tusen kanslihustjänstemän inklusive ett par hundra politiska tjänstemän (spin doctors) - och FRAs jäviga ledning, sysselsatta med att mata ut sin syn på frågan.
FRA-kritikerna däremot omfattar bland annat "hela" bloggosfären med forskare, tekniker, ingenjörer, personer yrkesverksamma inom IT och telekom, några politiker och flera jurister. Och mängder av "vanliga" människor, som satt sig in i frågan och engagerat sig politiskt, kanske i många fall för första gången. De har funnit en demokratisk brist, och vill avhjälpa den.
( Läs f.ö. Mark Klambergs analys av dagsläget - välkommen tillbaka Mark - http://klamberg.blogspot.com/2008/09/diskussion-om-mediabevakningen-hos-jmg.html )
Dessa kritiker kan inte svälja "kompromissen", tvärtom.
Som jag bedömer det så hade kritikerna redan tidigare plockat sönder FRA-lagen i alla beståndsdelar och sett dess brister. Nu har också "kompromissen" befunnits i stort sett ha samma brister - i de grundläggande avseendena. Både principiellt och i detaljerna.
Därför måste FRA-debattens omstart än mera ta fasta på att nå ut ytterligare även i traditionella media.
Det räcker inte att bara fortsätta med det interna, i och för sig gigantiska, grupparbetet utan nu måste det föras ut än mer - i ett vidare spektrum, till platser där även de som inte dagligdags tar sin information finns.
Så kan vi uppnå ett större tryck på regering och riksdag.
I stället för att FRA-lagen rotts hem och frågan dött, så har vi nu hamnat i en mellanstation. För vilken gång i ordningen? Motståndet formulerar och preciserar sig, slickar i viss mån såren efter regeringens kupp att involvera de inomparlamentariska kritikerna i sin skara.
Det sätt som "kompromissen" presenterats på visar på så många oklarheter att kryphål att jag gissar att en och annan av de f.d. kritiska riksdagsledamöterna i vart fall för sig själva undrar vad det var de gick med på. Och såvitt jag kan se så har inte regeringens/FRAs splittringstaktik lyckats i någon större grad, frånsett att en del som är inne i partistrukturerna fallit till föga.
Men det uppror som finns bland de utomparlamentariska kritikerna har inte mattats av.
FRA-lagens försvarare disponerar ju ett par tusen kanslihustjänstemän inklusive ett par hundra politiska tjänstemän (spin doctors) - och FRAs jäviga ledning, sysselsatta med att mata ut sin syn på frågan.
FRA-kritikerna däremot omfattar bland annat "hela" bloggosfären med forskare, tekniker, ingenjörer, personer yrkesverksamma inom IT och telekom, några politiker och flera jurister. Och mängder av "vanliga" människor, som satt sig in i frågan och engagerat sig politiskt, kanske i många fall för första gången. De har funnit en demokratisk brist, och vill avhjälpa den.
( Läs f.ö. Mark Klambergs analys av dagsläget - välkommen tillbaka Mark - http://klamberg.blogspot.com/2008/09/diskussion-om-mediabevakningen-hos-jmg.html )
Dessa kritiker kan inte svälja "kompromissen", tvärtom.
Som jag bedömer det så hade kritikerna redan tidigare plockat sönder FRA-lagen i alla beståndsdelar och sett dess brister. Nu har också "kompromissen" befunnits i stort sett ha samma brister - i de grundläggande avseendena. Både principiellt och i detaljerna.
Därför måste FRA-debattens omstart än mera ta fasta på att nå ut ytterligare även i traditionella media.
Det räcker inte att bara fortsätta med det interna, i och för sig gigantiska, grupparbetet utan nu måste det föras ut än mer - i ett vidare spektrum, till platser där även de som inte dagligdags tar sin information finns.
Så kan vi uppnå ett större tryck på regering och riksdag.
28 september 2008
Smågrubbel om FRA
Enligt en av dessa ovetenskapliga enkäter som pressen genomför bland läsarna på internet skulle hela 65% (i skrivande stund) rösta nej till FRA-lagen även med de förslagna ändringarna, om de satt i riksdagen.
Säga vad man vill om internetenkäter, men inte verkar det som att Alliansens propagandamaskin lyckats så väldigt väl för att dämpa opinionens oro för FRA-lagen.
Så kan man grubbla över varför en regering som består av partiers som i något varierande grad dock anser att staten inte ska blanda sig i allt som medborgarna gör, varför den är så omåttligt intresserad av att driva igenom en lag som kan möjliggöra en kontroll av hittills oanade nivåer.
Och varför får vi inga svar på våra frågor om vad det nya paketet innehåller - egentligen? En del har ställts i olika bloggar. Men en alert regering måste väl hålla sig underrättat om vad som händer i debatten? Jag menar, genom att delta i den, inte genom att låta FRA avlyssna.
En del frågor har ställts direkt till regeringskansliet eller till olika riksdagsledamöter. Bl a av denna bloggare.
Men tystnaden är närmast bedövande.
Det frågorna visar, liksom de uteblivna svaren hittills, är att det inte är en bra lag. Den klarar inte ett detaljstudium, ens på denna förberedande nivå.
Uppriktigt sagt så förvånar det mig inte, och inte är jag så väldigt intresserad av alla detaljsvar heller.
Ty, alltnog och emedan grundvalarna för lagen är så fullständigt feltänkta och felkonstruerade. Att lappa och laga leder bara till kryphål, sa någon. Så sant.
Är det inte, trots allt, lagom intelligent folk i regeringen så att de kan inse hur fel de hamnat? Jasg kan inte få in i min skalle hur de kan vilja driva igenom något som är så korkat!
Är det inte pinsamt att få så många röda bockar?
Eller menar ni att alla vi kritiker är de som är korkade, inte förstår. I så fall måste vi avsätta er. Vi vill inte ha kvar er om ni inte respekterar oss.
Säga vad man vill om internetenkäter, men inte verkar det som att Alliansens propagandamaskin lyckats så väldigt väl för att dämpa opinionens oro för FRA-lagen.
Så kan man grubbla över varför en regering som består av partiers som i något varierande grad dock anser att staten inte ska blanda sig i allt som medborgarna gör, varför den är så omåttligt intresserad av att driva igenom en lag som kan möjliggöra en kontroll av hittills oanade nivåer.
Och varför får vi inga svar på våra frågor om vad det nya paketet innehåller - egentligen? En del har ställts i olika bloggar. Men en alert regering måste väl hålla sig underrättat om vad som händer i debatten? Jag menar, genom att delta i den, inte genom att låta FRA avlyssna.
En del frågor har ställts direkt till regeringskansliet eller till olika riksdagsledamöter. Bl a av denna bloggare.
Men tystnaden är närmast bedövande.
Det frågorna visar, liksom de uteblivna svaren hittills, är att det inte är en bra lag. Den klarar inte ett detaljstudium, ens på denna förberedande nivå.
Uppriktigt sagt så förvånar det mig inte, och inte är jag så väldigt intresserad av alla detaljsvar heller.
Ty, alltnog och emedan grundvalarna för lagen är så fullständigt feltänkta och felkonstruerade. Att lappa och laga leder bara till kryphål, sa någon. Så sant.
Är det inte, trots allt, lagom intelligent folk i regeringen så att de kan inse hur fel de hamnat? Jasg kan inte få in i min skalle hur de kan vilja driva igenom något som är så korkat!
Är det inte pinsamt att få så många röda bockar?
Eller menar ni att alla vi kritiker är de som är korkade, inte förstår. I så fall måste vi avsätta er. Vi vill inte ha kvar er om ni inte respekterar oss.
27 september 2008
Vet någon vad "nya FRA-lagen" innebär?
Det mullrar i leden. Först så trummade press och teve ut budskapet att alla var nöjda med den nya kompromissen om FRA-lagen. Kritikerna var nöjda, de hade fått in femton punkter som skulle göra den bättre.
Det kanske den blir. Men vem vet? Det minsta man tittar på de 1½ A4 som presenterats så blir man undrande. Jag har redovisat några tankar i förra inlägget. Nu börjar tvivlet om lagen nå ut även i pressen, som noterar att bloggvärlden inte alls är tillfreds.
Mängder av frågor har rests, men jag har inte sett några vettiga svar från någon av de inblandade. De kanske tycker att vi (utomparlamentariska = vanliga medborgare) ska ge oss till tåls tills en lagtext och en proposition kommer (runt jul?). Men så fungerar det inte längre, det måste de inse.
Presenterar de att de kommit fram till en "lösning" vill vi veta vad den går ut på. Vi nöjer oss inte med reklambroschyrsnack (för att låna ett uttryck från en blogg). Det är inte fråga om att sälja hårschampoo till oss nu, inte ens en bil. Detta är allvarliga saker. Vi vill veta precis vad det är, definitioner, preciseringar, hållbara texter som inte går att tolka efter godtycke.
Ett, men ett oerhört väsentligt, frågetecken är vad ordet "trafikstråk" innebär juridiskt-tekniskt! Eftersom ingen hittills gett något klart besked kan det tolkas hur som helst.
En sådan lag vill vi inte ha.
Och den typen av frågetecken är det gott om!
Kom ihåg, det är oss medborgare ni ska sälja in saken hos! Det räcker inte med att prata omkull en handfull trilskande nyvalda riksdagskvinnor! Formellt kanske det räcker, men inte reellt!
Nu vill vi vara med - det är den nya tid ni också måste förstå att vi alla lever i.
Alla frågetecknen visar också att detta är ett hafsverk. Det rimliga och riktiga hade varit att göra en ordentlig utredning, med representanter för alla åsikter, och opartiska experter (dvs inte jäviga FRA) på både teknik, underrättelsetjänst och juridik.
Men jag gissar att det var "bråket" kring lagen som gjorde att regeringen inte kunde tiga ihjäl frågan. Då pressade de fram en kompromiss, som skulle tysta kritikerna.
I stället borde de har tagit i den tidigare, tillsatt en utredning och gjort det på ett seriöst och allvarligt sätt.
Nu är det mest en fars. Tills annat bevisats.
FRA-lagen är fel ur grundläggande, principiell betydelse. Dessutom är den fel och otydlig i mängder av detaljer - så långt vi vet.
Det kanske den blir. Men vem vet? Det minsta man tittar på de 1½ A4 som presenterats så blir man undrande. Jag har redovisat några tankar i förra inlägget. Nu börjar tvivlet om lagen nå ut även i pressen, som noterar att bloggvärlden inte alls är tillfreds.
Mängder av frågor har rests, men jag har inte sett några vettiga svar från någon av de inblandade. De kanske tycker att vi (utomparlamentariska = vanliga medborgare) ska ge oss till tåls tills en lagtext och en proposition kommer (runt jul?). Men så fungerar det inte längre, det måste de inse.
Presenterar de att de kommit fram till en "lösning" vill vi veta vad den går ut på. Vi nöjer oss inte med reklambroschyrsnack (för att låna ett uttryck från en blogg). Det är inte fråga om att sälja hårschampoo till oss nu, inte ens en bil. Detta är allvarliga saker. Vi vill veta precis vad det är, definitioner, preciseringar, hållbara texter som inte går att tolka efter godtycke.
Ett, men ett oerhört väsentligt, frågetecken är vad ordet "trafikstråk" innebär juridiskt-tekniskt! Eftersom ingen hittills gett något klart besked kan det tolkas hur som helst.
En sådan lag vill vi inte ha.
Och den typen av frågetecken är det gott om!
Kom ihåg, det är oss medborgare ni ska sälja in saken hos! Det räcker inte med att prata omkull en handfull trilskande nyvalda riksdagskvinnor! Formellt kanske det räcker, men inte reellt!
Nu vill vi vara med - det är den nya tid ni också måste förstå att vi alla lever i.
Alla frågetecknen visar också att detta är ett hafsverk. Det rimliga och riktiga hade varit att göra en ordentlig utredning, med representanter för alla åsikter, och opartiska experter (dvs inte jäviga FRA) på både teknik, underrättelsetjänst och juridik.
Men jag gissar att det var "bråket" kring lagen som gjorde att regeringen inte kunde tiga ihjäl frågan. Då pressade de fram en kompromiss, som skulle tysta kritikerna.
I stället borde de har tagit i den tidigare, tillsatt en utredning och gjort det på ett seriöst och allvarligt sätt.
Nu är det mest en fars. Tills annat bevisats.
FRA-lagen är fel ur grundläggande, principiell betydelse. Dessutom är den fel och otydlig i mängder av detaljer - så långt vi vet.
26 september 2008
FRA. Djävulen och de demokratiska principerna. (rev.)
... och medan tiden går mognar mina tankar alltmer.
* Vi ska inte (?) kritisera de sex tappra fp-kvinnorna i riksdagen, som till slut gav upp efter att de tyckte sig ha fått igenom ett antal viktiga förbättringar i 18 junilagen.
På det sätt riksdagen och vårt politiska system fungerar kunde de nog inte komma längre. Detta pga den partidisciplin som råder och hur ledamöter förväntas vara kompromissvilliga även om viktiga principfrågor.
Vid kompromissande utgår man från det förslag som "toppen" lagt, så säger makten.
* Vi utanför maktens boningar ville mera. Vi trodde att genom ett engagerat demokratiskt samtal, där vi kritiskt granskade både principiella, demokratiska, juridiska och tekniska aspekter skulle vi kunna övertyga våra valda makthavare. Det var fel, makten kan bli en aning oroad, men den kan inte förlora ansiktet, ty makten i form av regeringsduglighet och problemformuleringsmonopol går före det sätt som vi "vanliga" människor diskuterar.
* Makten sa att det gällde att hitta en "balanspunkt" mellan integritetsskydd och behovet av att spionera på "hot utifrån". Vi trodde inte att man kunde kompromissa om en så fundamental demokratisk rättighet som den enskildes privata integritet. Ví har nu lärt oss att vi hade fel. De som har makten kan kompromissa bort vad som helst. (tillagd punkt)
* Lagen verkar nu kunna bli bättre. Men riktigt hur vet vi inte ännu. T ex de 15 punkter som presenteras är i flera avseenden oprecisa, kräver definitioner och klarlägganden.
Se t ex dessa kommentarer som Scaber nestor gjort på din blogg. Jag utgår från att han inte har ngt emot att jag citerar dem.
Men först de 15 punkterna från regeringens PM.
1. De ändamål för vilka signalspaning får bedrivas preciseras ytterligare och anges i lag i stället för i förordning.
2. Tillstånd till signalspaning ska prövas av domstol.
3. FRA ska ansöka om tillstånd för all signalspaning. Även signalspaning för regeringens behov omfattas alltså av tillståndskrav.
4. FRA ska bara få tillgång till de “trafikstråk” som domstolen bestämmer.
5. I lagen tydliggörs att FRA inte får signalspana mot trafik med både avsändare och mottagare i Sverige.
6. FRA får endast bedriva signalspaning på beställning av regeringen, regeringskansliet och försvarsmakten.
7. En utredning ska tillsättas för att se över polis och säkerhetspolisens behov av underrättelser.
8. Sökbegrepp som är direkt hänförliga till en viss fysisk person får inte användas utan särskilt tillstånd.
9. Närmare föreskrifter om förstöring meddelas. I lagen tas in en hänvisning till den lagstiftning som reglerar FRA:s personuppgiftsbehandling.
10. Kontrollmyndighetens självständighet och förutsättningar för rättslig efterhandskontroll förstärks.
11. En underrättelseskyldighet till enskild införs.
12. Kontrollmyndigheten ska på begäran av enskild vara skyldig att undersöka om verksamhet avseende honom eller henne har skett i enlighet med lag.
13. Om information från själavårdande samtal skulle komma till FRA måste den omedelbart förstöras.
14. Inget råmaterial (i debatten benämnd trafikdata) får sparas i mer än ett år (ej heller av historiska, statistiska eller liknande skäl).
15.Vid kontrollstationen 2011 ska kontrollorganen göra en bedömning av huruvida FRA:s verksamhet bedrivits på ett etiskt riktigt sätt.
---
Så scabers nestors kommentarer, som i stort överensstämmer med mina tankar.
1. Som det skulle varit från början, konstigt att våra lagstiftare måste påminnas om procedurerna.
2. Vilken domstol? vem utser domarna?
3. Om inte epitetet "metodutveckling" ingår där så är den punkten värdelös, men det är en klar förbättring.
4. Vad ... är ett "trafikstråk"? definiera ordet innan ni printar ner det.
5. Bra förslag, men det är fortfartande tekniskt omöjligt att avgöra detta utan att öppna IP-paketet.
6. Bra att det snävas åt, men om regeringen fortfarande är undantagen tillståndsprövning så innebär det bara att myndigheterna tar en liten omväg för att få tillgång till trafiken.
7. Öhm, ska en utredning utreda om polisen och SÄPO behöver underättelser? Detta höjer jag ett varningens finger åt.Nästa år ska nämligen regeringen se över hela underättelseverksamheten, vilket i princip kan innebära att polisens, SÄPO's och MUST's spaning slås ihop och administreras direkt av FRA, vilket gör att de kommer undan det lilla tillägget redan under nästa år (ja, lite långsökt, men det är alliansregeringen vi pratar om, inget verkar vara främmande för dessa personer)
8. Bra, precis vad vi efterlyst, nu är problemet vem som ska utfärda det, faller det under inrikes (polis/säpo) eller utrikes person (interpol) och hur ska det kopplas samman med punkt 6?
9. Här ser jag inte kopplingen, de ska se över förstörelsen (av information?) genom att härleda den till FRA's egen PUL?Någon får förklara den för mig, jag får inte ihop det.
10. Bra, men behöver preciseras enormt, för det är med all ärlighet ganska luddigt skrivet.
11. Bra förslag. (Men precisera!)
12. Bra, behöver tillägget att samtlig insamlad information ska skickas till den enskilde eller till enskildes ombud för eventuell rättsprocess.
13. Ej tillräckligt, där ska också ingå samtal med BRIS, Polis, Advokat etc, "själavårdande" gäller bara person till [valfri religions företrädare].
14. Spela roll när den får säljas (till NATO? -läs echelon) och därigenom bli inhämtad igen.
15. Här ska läggas till garantier för att inga kontrollapparater ska kunna tas bort i samband med detta utan debatt och majoritetsbeslut i riksdagen. (Ja, jag skulle vilja kräva kvalificerad majoritet för ett sådant riksdagsbeslut! ) (tillagd kommentar fred em)
* Alltså, i stort som mina tankar. Kursiveringar till kommentarerna ovan är tillagda av mig.
Till det kan man notera att t ex Hex (Henrik Alexandersson) har många frågor till detta, uttryckta i ett dussintal (!) egna inlägg på hans blogg under gårdagen.
* Jag noterar också att begreppet "yttre hot" under dagens lopp har fått olika definitioner, som gått på kors och tvärs. Var det stannar är omöjligt att just nu veta. (tillagd punkt fred em)
* Mark Klamberg, som i viss mån varit med i överläggningarna, konstaterar nyktert att "kompromissen" inte blev bra, ty "djävulen finns i detaljerna". Dvs det finns mängder av oklarheter och konstigheter, bisatser som borde har raderats etc. När inte detta skett så kvarstår att lagen i sig är fel uppbyggd och har en mängd falluckor, som vi (andra) inte ännu blivit medvetna om. Därför kunde han inte ställa sig bakom kompromissen.
* Det känns märkligt att gammelmedia så kritiklöst säger att "kritikerna" (vilka?) är nöjda. De som gjort uppgörelsen är självfallet (mer eller mindre) nöjda. Och en del andra, som inte hunnit upptäcka brister och fallgropar. Och FRA-kramarna har intresse av att säga att nu är det frid och fröjd.
Men, borde inte alla dessa garvade kommentatorer i teve och press kunnat se igenom detta PR-spel och gå djupare, att verkligen analysera - eller att åtminstone kollat upp vad vi andra engagerade FRA-kritiker sagt?
* Och mina principiella invändningar kvarstår (utöver de djävulska detaljerna):
- Så många tillägg och så mycket lappande på en lag visar att den skulle ha rivits upp för att göras rätt från början, nu blir den svåröverskådlig, administrativt och juridiskt svår att hantera (men det kanske är meningen?).
- Alliansen har inte väljarnas mandat att ta en lag som denna. Punkt.
Summan av detta är att medborgerlig vaksamhet anbefalles i högsta grad.
Även i fortsättningen, och inte bara betr FRA-lagen.
* Vi ska inte (?) kritisera de sex tappra fp-kvinnorna i riksdagen, som till slut gav upp efter att de tyckte sig ha fått igenom ett antal viktiga förbättringar i 18 junilagen.
På det sätt riksdagen och vårt politiska system fungerar kunde de nog inte komma längre. Detta pga den partidisciplin som råder och hur ledamöter förväntas vara kompromissvilliga även om viktiga principfrågor.
Vid kompromissande utgår man från det förslag som "toppen" lagt, så säger makten.
* Vi utanför maktens boningar ville mera. Vi trodde att genom ett engagerat demokratiskt samtal, där vi kritiskt granskade både principiella, demokratiska, juridiska och tekniska aspekter skulle vi kunna övertyga våra valda makthavare. Det var fel, makten kan bli en aning oroad, men den kan inte förlora ansiktet, ty makten i form av regeringsduglighet och problemformuleringsmonopol går före det sätt som vi "vanliga" människor diskuterar.
* Makten sa att det gällde att hitta en "balanspunkt" mellan integritetsskydd och behovet av att spionera på "hot utifrån". Vi trodde inte att man kunde kompromissa om en så fundamental demokratisk rättighet som den enskildes privata integritet. Ví har nu lärt oss att vi hade fel. De som har makten kan kompromissa bort vad som helst. (tillagd punkt)
* Lagen verkar nu kunna bli bättre. Men riktigt hur vet vi inte ännu. T ex de 15 punkter som presenteras är i flera avseenden oprecisa, kräver definitioner och klarlägganden.
Se t ex dessa kommentarer som Scaber nestor gjort på din blogg. Jag utgår från att han inte har ngt emot att jag citerar dem.
Men först de 15 punkterna från regeringens PM.
1. De ändamål för vilka signalspaning får bedrivas preciseras ytterligare och anges i lag i stället för i förordning.
2. Tillstånd till signalspaning ska prövas av domstol.
3. FRA ska ansöka om tillstånd för all signalspaning. Även signalspaning för regeringens behov omfattas alltså av tillståndskrav.
4. FRA ska bara få tillgång till de “trafikstråk” som domstolen bestämmer.
5. I lagen tydliggörs att FRA inte får signalspana mot trafik med både avsändare och mottagare i Sverige.
6. FRA får endast bedriva signalspaning på beställning av regeringen, regeringskansliet och försvarsmakten.
7. En utredning ska tillsättas för att se över polis och säkerhetspolisens behov av underrättelser.
8. Sökbegrepp som är direkt hänförliga till en viss fysisk person får inte användas utan särskilt tillstånd.
9. Närmare föreskrifter om förstöring meddelas. I lagen tas in en hänvisning till den lagstiftning som reglerar FRA:s personuppgiftsbehandling.
10. Kontrollmyndighetens självständighet och förutsättningar för rättslig efterhandskontroll förstärks.
11. En underrättelseskyldighet till enskild införs.
12. Kontrollmyndigheten ska på begäran av enskild vara skyldig att undersöka om verksamhet avseende honom eller henne har skett i enlighet med lag.
13. Om information från själavårdande samtal skulle komma till FRA måste den omedelbart förstöras.
14. Inget råmaterial (i debatten benämnd trafikdata) får sparas i mer än ett år (ej heller av historiska, statistiska eller liknande skäl).
15.Vid kontrollstationen 2011 ska kontrollorganen göra en bedömning av huruvida FRA:s verksamhet bedrivits på ett etiskt riktigt sätt.
---
Så scabers nestors kommentarer, som i stort överensstämmer med mina tankar.
1. Som det skulle varit från början, konstigt att våra lagstiftare måste påminnas om procedurerna.
2. Vilken domstol? vem utser domarna?
3. Om inte epitetet "metodutveckling" ingår där så är den punkten värdelös, men det är en klar förbättring.
4. Vad ... är ett "trafikstråk"? definiera ordet innan ni printar ner det.
5. Bra förslag, men det är fortfartande tekniskt omöjligt att avgöra detta utan att öppna IP-paketet.
6. Bra att det snävas åt, men om regeringen fortfarande är undantagen tillståndsprövning så innebär det bara att myndigheterna tar en liten omväg för att få tillgång till trafiken.
7. Öhm, ska en utredning utreda om polisen och SÄPO behöver underättelser? Detta höjer jag ett varningens finger åt.Nästa år ska nämligen regeringen se över hela underättelseverksamheten, vilket i princip kan innebära att polisens, SÄPO's och MUST's spaning slås ihop och administreras direkt av FRA, vilket gör att de kommer undan det lilla tillägget redan under nästa år (ja, lite långsökt, men det är alliansregeringen vi pratar om, inget verkar vara främmande för dessa personer)
8. Bra, precis vad vi efterlyst, nu är problemet vem som ska utfärda det, faller det under inrikes (polis/säpo) eller utrikes person (interpol) och hur ska det kopplas samman med punkt 6?
9. Här ser jag inte kopplingen, de ska se över förstörelsen (av information?) genom att härleda den till FRA's egen PUL?Någon får förklara den för mig, jag får inte ihop det.
10. Bra, men behöver preciseras enormt, för det är med all ärlighet ganska luddigt skrivet.
11. Bra förslag. (Men precisera!)
12. Bra, behöver tillägget att samtlig insamlad information ska skickas till den enskilde eller till enskildes ombud för eventuell rättsprocess.
13. Ej tillräckligt, där ska också ingå samtal med BRIS, Polis, Advokat etc, "själavårdande" gäller bara person till [valfri religions företrädare].
14. Spela roll när den får säljas (till NATO? -läs echelon) och därigenom bli inhämtad igen.
15. Här ska läggas till garantier för att inga kontrollapparater ska kunna tas bort i samband med detta utan debatt och majoritetsbeslut i riksdagen. (Ja, jag skulle vilja kräva kvalificerad majoritet för ett sådant riksdagsbeslut! ) (tillagd kommentar fred em)
* Alltså, i stort som mina tankar. Kursiveringar till kommentarerna ovan är tillagda av mig.
Till det kan man notera att t ex Hex (Henrik Alexandersson) har många frågor till detta, uttryckta i ett dussintal (!) egna inlägg på hans blogg under gårdagen.
* Jag noterar också att begreppet "yttre hot" under dagens lopp har fått olika definitioner, som gått på kors och tvärs. Var det stannar är omöjligt att just nu veta. (tillagd punkt fred em)
* Mark Klamberg, som i viss mån varit med i överläggningarna, konstaterar nyktert att "kompromissen" inte blev bra, ty "djävulen finns i detaljerna". Dvs det finns mängder av oklarheter och konstigheter, bisatser som borde har raderats etc. När inte detta skett så kvarstår att lagen i sig är fel uppbyggd och har en mängd falluckor, som vi (andra) inte ännu blivit medvetna om. Därför kunde han inte ställa sig bakom kompromissen.
* Det känns märkligt att gammelmedia så kritiklöst säger att "kritikerna" (vilka?) är nöjda. De som gjort uppgörelsen är självfallet (mer eller mindre) nöjda. Och en del andra, som inte hunnit upptäcka brister och fallgropar. Och FRA-kramarna har intresse av att säga att nu är det frid och fröjd.
Men, borde inte alla dessa garvade kommentatorer i teve och press kunnat se igenom detta PR-spel och gå djupare, att verkligen analysera - eller att åtminstone kollat upp vad vi andra engagerade FRA-kritiker sagt?
* Och mina principiella invändningar kvarstår (utöver de djävulska detaljerna):
- Så många tillägg och så mycket lappande på en lag visar att den skulle ha rivits upp för att göras rätt från början, nu blir den svåröverskådlig, administrativt och juridiskt svår att hantera (men det kanske är meningen?).
- Alliansen har inte väljarnas mandat att ta en lag som denna. Punkt.
Summan av detta är att medborgerlig vaksamhet anbefalles i högsta grad.
Även i fortsättningen, och inte bara betr FRA-lagen.
25 september 2008
Ännu en FRA-kommentar. Var står vi nu?
Alla vi kritiker känner oss väldigt besvikna nu, och kanske svikna också. Vi har svårt att acceptera att såhär går numera spelet till i riksdagen. Det är i sig ett av de demokratiska problemen idag.
Nu måste vi låta detta sjunka in. Sedan ta ny sats.
Vad är det som hänt, utöver vad jag redan tidigare skrivit?
Ja, efter att lite mera utförligt studerat det, så verkar det ärligt talat vara många förbättringar som kritikerna lyckades pressa in. K-G Bergström spekulerade i teve till och med om att det kan finnas kritik mot att det blev för många begränsningar!
Men huvudkritiken kvarstår. Så många ändringar visar bara att det i grunden är en felaktig tillyxad lag från början.
Då vore det rimligare att ta allt från början.
Utreda ordentligt, inte bara maratonsammanträda i syfte att sno ihop en kompromiss som ser smaklig ut. Under ytan är det ju samma sjuka lag.
* Vi vet inte ens om det egentligen behövs en lag för att uppnå det syfte som lagen sägs vara till för. Kan man få in relevant information på detta sätt?
Information, som kan analyseras korrekt och snabbt för att kunna användas effektivt?
Att bara samla in data kan ju inte vara värt något i sig!
* Kan man kartlägga reella yttre hot mot rikets säkerhet bättre på andra sätt? (Det sätt som FRA-lagen skulle användas har ju förkastats på andra håll som ineffektivt.)
* Och FRAs egen PUL, den är kvar. Märkligt.
Och så vidare.
Det sätt som den verklige populisten Thomas Bodström skällde i en radiointervju i em, det ger dock inget förtroende för sossarnas sätt att tackla detta. De ser endast partipolitik i det hela. Vi utanför riksdagen ser mera seriöst på detta.
Dessutom. Hela denna fråga har hanterats så fruktansvärt klantigt att alla blir något slags förlorare i detta bedrövliga spel.
Både regering och riksdag har tappat i trovärdighet. Kortsiktigt kanske regeringen och partiledningarna anser sig ha räddat ansiktet/prestigen. Men icke - de bedrar sig.
De har kört runt med sina partigrupper så att många känner sig misshandlade, och vi väljare vet det nu.
FRA-lagen har blivit en skvader. Hur ska den flyga? Kan den flyga? Behöver den flyga? Och i vems bo kackar den?
FRA-kritikerna i riksdagen kanske är en aning nöjda att inte behövt frondera, men av kritikerna utanför riksdagen anses de nu som svikare. Och de som aldrig ens varit kritiska, de har helt gjort bort sig. Fp, som man väntat sig mest av, de har nu placerat sig på samma nivå som kontrollfreaken i m. Demokratin har förlorat.
Så här får det inte gå till i en demokrati. Partier måste stå vid sina åsikter intill dess de begärt väljarnas stöd för en ny åsikt.
Partierna måste diskutera med medborgarna, inte köra över oss.
Nu måste vi låta detta sjunka in. Sedan ta ny sats.
Vad är det som hänt, utöver vad jag redan tidigare skrivit?
Ja, efter att lite mera utförligt studerat det, så verkar det ärligt talat vara många förbättringar som kritikerna lyckades pressa in. K-G Bergström spekulerade i teve till och med om att det kan finnas kritik mot att det blev för många begränsningar!
Men huvudkritiken kvarstår. Så många ändringar visar bara att det i grunden är en felaktig tillyxad lag från början.
Då vore det rimligare att ta allt från början.
Utreda ordentligt, inte bara maratonsammanträda i syfte att sno ihop en kompromiss som ser smaklig ut. Under ytan är det ju samma sjuka lag.
* Vi vet inte ens om det egentligen behövs en lag för att uppnå det syfte som lagen sägs vara till för. Kan man få in relevant information på detta sätt?
Information, som kan analyseras korrekt och snabbt för att kunna användas effektivt?
Att bara samla in data kan ju inte vara värt något i sig!
* Kan man kartlägga reella yttre hot mot rikets säkerhet bättre på andra sätt? (Det sätt som FRA-lagen skulle användas har ju förkastats på andra håll som ineffektivt.)
* Och FRAs egen PUL, den är kvar. Märkligt.
Och så vidare.
Det sätt som den verklige populisten Thomas Bodström skällde i en radiointervju i em, det ger dock inget förtroende för sossarnas sätt att tackla detta. De ser endast partipolitik i det hela. Vi utanför riksdagen ser mera seriöst på detta.
Dessutom. Hela denna fråga har hanterats så fruktansvärt klantigt att alla blir något slags förlorare i detta bedrövliga spel.
Både regering och riksdag har tappat i trovärdighet. Kortsiktigt kanske regeringen och partiledningarna anser sig ha räddat ansiktet/prestigen. Men icke - de bedrar sig.
De har kört runt med sina partigrupper så att många känner sig misshandlade, och vi väljare vet det nu.
FRA-lagen har blivit en skvader. Hur ska den flyga? Kan den flyga? Behöver den flyga? Och i vems bo kackar den?
FRA-kritikerna i riksdagen kanske är en aning nöjda att inte behövt frondera, men av kritikerna utanför riksdagen anses de nu som svikare. Och de som aldrig ens varit kritiska, de har helt gjort bort sig. Fp, som man väntat sig mest av, de har nu placerat sig på samma nivå som kontrollfreaken i m. Demokratin har förlorat.
Så här får det inte gå till i en demokrati. Partier måste stå vid sina åsikter intill dess de begärt väljarnas stöd för en ny åsikt.
Partierna måste diskutera med medborgarna, inte köra över oss.
FRA-facit. Riksdagspartierna klarar inte kritik utifrån.
Nu verkar det som att de sex öppna FRA-kritikerna inom fp vikit ner sig. Jag hoppas jag har fel, men det är det intryck man får. Självfallet under dimridåer både från dem själva och från segrarna, som vill ge intryck av stort tillmötesgående. Jag tror dock att de flesta av FRA-lagens kritiker utanför riksdagen genomskådar upplägget.
Facit av detta är att riksdagspartierna inte klarar av kritik utifrån. De är inte vana att medborgarna lägger sig i. Däremot är de fullt kapabla att manövrera ut även tuff intern kritik. Det viktiga för dagens partier är ju att bevara makten över dagordningen, över vad som är viktigt och mindre viktigt. Att de bortser från att de nonchalerar stora väljargrupper bekymrar dem inte, inte ens när det är deras egna väljare som de stöter bort.
De har ju det väl tilltagna partistödet som fallskärm. Maktmonopolet behåller de därför. De fruktar direktdemokrati, föredrar den åskådardemokrati de så länge omhuldat.
Inte ens den intensiva debatten kring hur FRA-lagen genomdrevs har rubbat cirklarna såpass att de insett att vi nu lever i en mer komplicerad värld än de inbillat sig. Ett tag trodde vi att en handfull ledamöter anat en del av de brister i demokratin som frågan uppenbarat. Men de lurades/tvingades tillbaka till fållorna. Detta genom den hårda partidisciplin som är mer utbredd än vi trodde och genom den förhandlings- och kompromisskultur som utmärker svenskt politiskt vardagsliv. Men rättssäkerhet är inte kompromissbart.
Felkonstruerad lag.
Ser man på sakfrågan, paketet med FRA-lagar, så är det nog uppenbart för alla, även FRA-kramarna, att det är en helt felkonstruerad lag. Man kan inte lappa och laga ett hus som inte är stabilt från grunden. Det blir inte säkrare för att man lappar taket om grunden sjunker ner i ett träsk.
Man måste söka säker mark, dvs utgå från integritet och rättsäkerhet. Men, för att lämna liknelserna, också se efter om lagen i sig behövs. Idag verkar den vara konsturerad för annat än den sägs vara avsedd för.
FRA-lagen förefaller vara en lag som bara FRA vill ha, men som partierna har svalt utan närmare eftertanke. Det är ju så att en lag som endast skall användas för hot från utlandet knappast ska behöva integritetsskydd i form av svenska specialdomstolar. I så fall är den helt felkonstruerad. Eller så riktar den sig de facto mot inhemska hot, men förespråkarna vill inte erkänna det. Nu kan inte partierna ändra sig av prestigeskäl. De lägger på allt tjockare med kosmetika, med en specialdomstol, men ändrar sig inte i sak. De kan inte kosta på sig att ta den tid som behövs för att göra en grundlig ny utredning efter att ha stoppat lagen. Kanske ginge det att konstruera en bättre lag, som kanske skulle behöva en domstol som kollar att FRA efterlever den, kanske inte. Det vet vi inte idag.
Men - ”regeringsdugligheten” skall manifesteras. Annars känner Reinfeldt att han får ett skott i ryggen.
Trots att de aldrig begärt väljarnas mandat att genomdriva denna lag, som står helt i motsats till de principer som de (tidigare) sagt sig stå för.
Frid och fröjd.
Men nu har de rott hem frågan. De kan gå vidare till att tröska på med diverse budgetfrågor och fundera på hur de ska förklara att försämringar blir förbättringar.
Och allt är frid och fröjd i det Sverige där partierna smält ihop med byråkratin till en maktapparat, som egentligen inte behöver medborgarna. Annat än som skattebetalare och föremål för kontroller av alla de slag. - De måste ju hålla sig på mattan. De ska fås tro att de genom val vart fjärde år fortfarande bor i en demokrati. Visserligen representativ, men ändå.
Är det bra nu då? Känner vi oss rätt representerade? Litar vi på att riksdagspartierna styr och ställer så att vi medborgare känner oss trygga och tillfreds?
Små toppstyrda partier, som sviker sina idéer.
Nej, det är inte bra. Visserligen kan vi nog ännu tro att det finns en del hederliga politiker, som kan och vill lyssna på oss väljare. Som försöker stå för sina uppfattningar även då de kommit in i riksdagen. Men nu vet vi att det inte fungerar så.
Partidisciplin, partipiskor, partistruktur och systemets uppbyggnad gör riksdagspartiernas företrädare helt uppbundna till partiledningarna. Partierna är numera numerärt mycket små, och alla vet att de inte är representativa för sina egna väljare. Knappast ens för sina medlemmar, så toppstyrda som partierna är. Dessutom är de mera av valmaskiner än platser för ideologisk debatt.
Tendenserna till en ökad klyfta mellan väljare och partier har funnits ett bra tag. Uppenbart för de flesta utom partiledningarna. I vart fall har vi inte sett några tecken på att de oroats av den. De säger sig visserligen vilja ha fler medlemmar, men kan inte locka till sig nya medlemmar trots att det politiska intresset är större än någonsin. De inser inte att medlemmar som bara ska distribuera ut färdigtryckta åsikter från partihögkvarteren inte känner sig delaktiga i politikens utformning.
Än värre blir det när partierna, som i FRA-frågan, går ifrån de ideer de utgetts sig ha. Det gäller ju i princip alla partier. Sossarna var ju före valet för en ännu sämre FRA-lag än den idag är emot. Och Allianspartierna var väldigt kritiska, men har gjort en helomvändning. Självfallet blir väljarna frustrerade, besvikna. Politikerföraktet frodas.
Engagemang för restaurerad demokrati.
Det nya nu är att folk inte nöjer sig med att se på hur politiken toppstyrs och genomdrivs på tvärs emot vad som sagts.
FRA-fiaskot kan bli en dyrbar erfarenhet för dagens partiväsen på sikt. Det gör kanske inte så mycket.
Det allvarliga är att det visar att partierna inte förstår att folket vill vara med!
FRA-hanteringen gör att en författningsdomstol blir mer aktuell än någonsin.
Det måste också bli mycket mera av direktdemokrati!
FRA-motståndet visar på ett brett folkligt engagemang för viktiga demokratiska principer. Det trodde ni inte! Det borde tas tillvara i stället för att manglas över. Men det hjälps inte. Efter lite sorgearbete kommer många att fundera på nya lösningar för att restaurera vår skamfilade demokrati.
Vi som engagerat oss nu senast i FRA-frågan, vi får mejsla ut en strategi för hur vi ska gå vidare. En del av oss har aldrig varit partiaktiva förr. Andra har varit det, men blivit besvikna över sakernas tillstånd i partipolitiken. Nu måste vi se om det finns minsta chans att i sista stund klara FRA-lagen, eller om det är kört. (Hör just nu i radion att partierna håller möten om de ska ta "kompromissförslaget" om FRA-lagen.)
I vilket fall som helst så blir sig Sverige inte likt efter detta.
Vaksamheten inför nya maktmanifestationer från gammelpartierna har ökat markant. Det är något som sträcker sig från vänster till höger, den vaksamheten bland gräsrötterna.
Paradoxalt nog kan något gott ändå ha kommit ut ifrån detta. Medborgarna inser i ökad utsträckning att all makt måste kontrolleras. Det räcker inte att ta en valsedel vart fjärde år. Dagens partier lever ett farligt liv nu.
Facit av detta är att riksdagspartierna inte klarar av kritik utifrån. De är inte vana att medborgarna lägger sig i. Däremot är de fullt kapabla att manövrera ut även tuff intern kritik. Det viktiga för dagens partier är ju att bevara makten över dagordningen, över vad som är viktigt och mindre viktigt. Att de bortser från att de nonchalerar stora väljargrupper bekymrar dem inte, inte ens när det är deras egna väljare som de stöter bort.
De har ju det väl tilltagna partistödet som fallskärm. Maktmonopolet behåller de därför. De fruktar direktdemokrati, föredrar den åskådardemokrati de så länge omhuldat.
Inte ens den intensiva debatten kring hur FRA-lagen genomdrevs har rubbat cirklarna såpass att de insett att vi nu lever i en mer komplicerad värld än de inbillat sig. Ett tag trodde vi att en handfull ledamöter anat en del av de brister i demokratin som frågan uppenbarat. Men de lurades/tvingades tillbaka till fållorna. Detta genom den hårda partidisciplin som är mer utbredd än vi trodde och genom den förhandlings- och kompromisskultur som utmärker svenskt politiskt vardagsliv. Men rättssäkerhet är inte kompromissbart.
Felkonstruerad lag.
Ser man på sakfrågan, paketet med FRA-lagar, så är det nog uppenbart för alla, även FRA-kramarna, att det är en helt felkonstruerad lag. Man kan inte lappa och laga ett hus som inte är stabilt från grunden. Det blir inte säkrare för att man lappar taket om grunden sjunker ner i ett träsk.
Man måste söka säker mark, dvs utgå från integritet och rättsäkerhet. Men, för att lämna liknelserna, också se efter om lagen i sig behövs. Idag verkar den vara konsturerad för annat än den sägs vara avsedd för.
FRA-lagen förefaller vara en lag som bara FRA vill ha, men som partierna har svalt utan närmare eftertanke. Det är ju så att en lag som endast skall användas för hot från utlandet knappast ska behöva integritetsskydd i form av svenska specialdomstolar. I så fall är den helt felkonstruerad. Eller så riktar den sig de facto mot inhemska hot, men förespråkarna vill inte erkänna det. Nu kan inte partierna ändra sig av prestigeskäl. De lägger på allt tjockare med kosmetika, med en specialdomstol, men ändrar sig inte i sak. De kan inte kosta på sig att ta den tid som behövs för att göra en grundlig ny utredning efter att ha stoppat lagen. Kanske ginge det att konstruera en bättre lag, som kanske skulle behöva en domstol som kollar att FRA efterlever den, kanske inte. Det vet vi inte idag.
Men - ”regeringsdugligheten” skall manifesteras. Annars känner Reinfeldt att han får ett skott i ryggen.
Trots att de aldrig begärt väljarnas mandat att genomdriva denna lag, som står helt i motsats till de principer som de (tidigare) sagt sig stå för.
Frid och fröjd.
Men nu har de rott hem frågan. De kan gå vidare till att tröska på med diverse budgetfrågor och fundera på hur de ska förklara att försämringar blir förbättringar.
Och allt är frid och fröjd i det Sverige där partierna smält ihop med byråkratin till en maktapparat, som egentligen inte behöver medborgarna. Annat än som skattebetalare och föremål för kontroller av alla de slag. - De måste ju hålla sig på mattan. De ska fås tro att de genom val vart fjärde år fortfarande bor i en demokrati. Visserligen representativ, men ändå.
Är det bra nu då? Känner vi oss rätt representerade? Litar vi på att riksdagspartierna styr och ställer så att vi medborgare känner oss trygga och tillfreds?
Små toppstyrda partier, som sviker sina idéer.
Nej, det är inte bra. Visserligen kan vi nog ännu tro att det finns en del hederliga politiker, som kan och vill lyssna på oss väljare. Som försöker stå för sina uppfattningar även då de kommit in i riksdagen. Men nu vet vi att det inte fungerar så.
Partidisciplin, partipiskor, partistruktur och systemets uppbyggnad gör riksdagspartiernas företrädare helt uppbundna till partiledningarna. Partierna är numera numerärt mycket små, och alla vet att de inte är representativa för sina egna väljare. Knappast ens för sina medlemmar, så toppstyrda som partierna är. Dessutom är de mera av valmaskiner än platser för ideologisk debatt.
Tendenserna till en ökad klyfta mellan väljare och partier har funnits ett bra tag. Uppenbart för de flesta utom partiledningarna. I vart fall har vi inte sett några tecken på att de oroats av den. De säger sig visserligen vilja ha fler medlemmar, men kan inte locka till sig nya medlemmar trots att det politiska intresset är större än någonsin. De inser inte att medlemmar som bara ska distribuera ut färdigtryckta åsikter från partihögkvarteren inte känner sig delaktiga i politikens utformning.
Än värre blir det när partierna, som i FRA-frågan, går ifrån de ideer de utgetts sig ha. Det gäller ju i princip alla partier. Sossarna var ju före valet för en ännu sämre FRA-lag än den idag är emot. Och Allianspartierna var väldigt kritiska, men har gjort en helomvändning. Självfallet blir väljarna frustrerade, besvikna. Politikerföraktet frodas.
Engagemang för restaurerad demokrati.
Det nya nu är att folk inte nöjer sig med att se på hur politiken toppstyrs och genomdrivs på tvärs emot vad som sagts.
FRA-fiaskot kan bli en dyrbar erfarenhet för dagens partiväsen på sikt. Det gör kanske inte så mycket.
Det allvarliga är att det visar att partierna inte förstår att folket vill vara med!
FRA-hanteringen gör att en författningsdomstol blir mer aktuell än någonsin.
Det måste också bli mycket mera av direktdemokrati!
FRA-motståndet visar på ett brett folkligt engagemang för viktiga demokratiska principer. Det trodde ni inte! Det borde tas tillvara i stället för att manglas över. Men det hjälps inte. Efter lite sorgearbete kommer många att fundera på nya lösningar för att restaurera vår skamfilade demokrati.
Vi som engagerat oss nu senast i FRA-frågan, vi får mejsla ut en strategi för hur vi ska gå vidare. En del av oss har aldrig varit partiaktiva förr. Andra har varit det, men blivit besvikna över sakernas tillstånd i partipolitiken. Nu måste vi se om det finns minsta chans att i sista stund klara FRA-lagen, eller om det är kört. (Hör just nu i radion att partierna håller möten om de ska ta "kompromissförslaget" om FRA-lagen.)
I vilket fall som helst så blir sig Sverige inte likt efter detta.
Vaksamheten inför nya maktmanifestationer från gammelpartierna har ökat markant. Det är något som sträcker sig från vänster till höger, den vaksamheten bland gräsrötterna.
Paradoxalt nog kan något gott ändå ha kommit ut ifrån detta. Medborgarna inser i ökad utsträckning att all makt måste kontrolleras. Det räcker inte att ta en valsedel vart fjärde år. Dagens partier lever ett farligt liv nu.
FRA. Ju fler integritetsskydd som behövs i en lag, desto större risk den rör sig i en gråzon!
Med anledning av de samtal som lär föras om FRA-lagen vill jag påminna om dessa avsnitt i Hans Lindblads skrivelse till fp´s FRA-grupp.
"Antag att regeringens avsikt är att FRA ska avlyssna fyra aktörer, ryska och vitryska statsledningarna, Opec och FN:s säkerhetsråd.
Det behövs en lag om detta ska göras, men för mig är det orimligt att lagstiftarna, alltså riksdagens ledamöter, inte ska informeras om vad lagen avses anvädas till.
Riksdagen är ansvarig för de lagar den stiftar, men det förutsätter att ledamöterna får all relevant information, för inte kan väl lagar fattas i blindo.
Det får inte vara så att en lag som införs för att också i nätet kunna kolla herr Putin med flera sedan används för att spana också mot Malmö FF eller journalistförbundet för att myndigheter menar att där finns folk man måste hålla uppsikt över.
Jag har pratat med Hasse Backman (fp-ledamot) om detta, och han säger att efter riksdagsbeslutet har såväl FRA (som ju överhuvud inte borde finnas med i opinionsbildningen efftersom myndigheten är jävig) lämnat information som inte redovisades i propositionen eller i riksdagsgrupperna före beslutet.
Det må kunna finnas information som inte anses böra delges allmänheten, men man kan inte i en demokrati vägra parlamentariker information.
Jag satt i många år i ett utskott som fick sekretessbelagt material, och jag hörde aldrig att någon beskyllde ledamöter för att ha varit ovarsamma med hemliga handligarna. Det fall rörande hemliga handlingar som senast var föremål för rättegång gällde inte en folkvald utan en general, alltså en tjänsteman.
Med parlamentariska utredningar går det att delge utredarna mer information än som sedan ges hela riksdagen. Och vissa uppgifter kan t ex utskottsledamöter själva säga att de inte vill ha. Men det måste vara ledamöterna, inte byråkrater, av avgör var gränserna går.
Ju fler integritetsskydd som inför kring en myndighet, desto mer talar för att den rör sig i gråzoner.
Om försvarsministern och andra säger att FRA-lagen bara används mot främmande makt, då behövs väl inga integritetsklausuler.
Om Putin och hans omgivning har så svagt skydd kring sin internettrafik att landets tänkbara attacker mot grannländer sprids över nätet så är det väl hans problem, inte Sveriges.
Om regeringen förklarade att lagen inte berör personer i Sverige, bortsett från Rysslands ambassadpersonal, så skulle knappast några i vårt land reagera negativt mot en sådan lag. Vad ryssarna säger är helt ointressant för vi vet att de i alla tider ägnat sig åt spioneri mot Sverige.
När regeringen understryker att det införts ett dussin ytterligare integritetsskyddande inslag så måste ju alla få intrycket att FRA ägnar sig verksamheter som är i sådana gråzoner att mängder av skydd behövs.
Man placerar inte ut mängder av livbojar där det inte finns något vatten.
Därmed har vi fått en paradox, ju fler integritetsskyddande tillägg som görs, desto mer bli intrycket att det handlar om en verksamhet med betydande risker."
Alltså, riv upp lagen, utred, gör om. Det går inte att lappa och laga på 18-juni-lagen!
"Antag att regeringens avsikt är att FRA ska avlyssna fyra aktörer, ryska och vitryska statsledningarna, Opec och FN:s säkerhetsråd.
Det behövs en lag om detta ska göras, men för mig är det orimligt att lagstiftarna, alltså riksdagens ledamöter, inte ska informeras om vad lagen avses anvädas till.
Riksdagen är ansvarig för de lagar den stiftar, men det förutsätter att ledamöterna får all relevant information, för inte kan väl lagar fattas i blindo.
Det får inte vara så att en lag som införs för att också i nätet kunna kolla herr Putin med flera sedan används för att spana också mot Malmö FF eller journalistförbundet för att myndigheter menar att där finns folk man måste hålla uppsikt över.
Jag har pratat med Hasse Backman (fp-ledamot) om detta, och han säger att efter riksdagsbeslutet har såväl FRA (som ju överhuvud inte borde finnas med i opinionsbildningen efftersom myndigheten är jävig) lämnat information som inte redovisades i propositionen eller i riksdagsgrupperna före beslutet.
Det må kunna finnas information som inte anses böra delges allmänheten, men man kan inte i en demokrati vägra parlamentariker information.
Jag satt i många år i ett utskott som fick sekretessbelagt material, och jag hörde aldrig att någon beskyllde ledamöter för att ha varit ovarsamma med hemliga handligarna. Det fall rörande hemliga handlingar som senast var föremål för rättegång gällde inte en folkvald utan en general, alltså en tjänsteman.
Med parlamentariska utredningar går det att delge utredarna mer information än som sedan ges hela riksdagen. Och vissa uppgifter kan t ex utskottsledamöter själva säga att de inte vill ha. Men det måste vara ledamöterna, inte byråkrater, av avgör var gränserna går.
Ju fler integritetsskydd som inför kring en myndighet, desto mer talar för att den rör sig i gråzoner.
Om försvarsministern och andra säger att FRA-lagen bara används mot främmande makt, då behövs väl inga integritetsklausuler.
Om Putin och hans omgivning har så svagt skydd kring sin internettrafik att landets tänkbara attacker mot grannländer sprids över nätet så är det väl hans problem, inte Sveriges.
Om regeringen förklarade att lagen inte berör personer i Sverige, bortsett från Rysslands ambassadpersonal, så skulle knappast några i vårt land reagera negativt mot en sådan lag. Vad ryssarna säger är helt ointressant för vi vet att de i alla tider ägnat sig åt spioneri mot Sverige.
När regeringen understryker att det införts ett dussin ytterligare integritetsskyddande inslag så måste ju alla få intrycket att FRA ägnar sig verksamheter som är i sådana gråzoner att mängder av skydd behövs.
Man placerar inte ut mängder av livbojar där det inte finns något vatten.
Därmed har vi fått en paradox, ju fler integritetsskyddande tillägg som görs, desto mer bli intrycket att det handlar om en verksamhet med betydande risker."
Alltså, riv upp lagen, utred, gör om. Det går inte att lappa och laga på 18-juni-lagen!
24 september 2008
FRA. Full fart på bloggen. Men vad händer i tysthet?
Jag har haft fullt upp idag att se hur besökarna på min blogg nästan trampar varandra på hälarna för att läsa Hans Lindblads text som jag la in igår. Dessutom refereras den i större eller mindre grad på även andra bloggar. Alltid med största gillande, och beundran över den klara analysen. Som måste leda till att FRA-lagen rivs upp. Har du inte läst den än, se nedan, och läs, läs.
Dock nås jag av en text på scaber nestors blogg ( http://scabernestor.blogg.se/index.html ) som gör mig bekymrad. Pågår det en ny inpiskning, i form av erbjudanden om till synes hyfsade kompromisser? Med det går ju inte? Lagen kan inte lappas, läs Lindblad.
Mera "överrockar" bevisar ju bara att det är en felaktig lag.
Lagen måste rivas upp! Gör inte bort er nu, ni tappra sex! Håll ut till slutet, läs Lindblads text - igen.
För integritetens skull, för demokratins skull, för fps skull och liberalismens, riv upp lagen.
Dock nås jag av en text på scaber nestors blogg ( http://scabernestor.blogg.se/index.html ) som gör mig bekymrad. Pågår det en ny inpiskning, i form av erbjudanden om till synes hyfsade kompromisser? Med det går ju inte? Lagen kan inte lappas, läs Lindblad.
Mera "överrockar" bevisar ju bara att det är en felaktig lag.
Lagen måste rivas upp! Gör inte bort er nu, ni tappra sex! Håll ut till slutet, läs Lindblads text - igen.
För integritetens skull, för demokratins skull, för fps skull och liberalismens, riv upp lagen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)