Valstrategerna letar väljare i st för att söka övertyga väljarna om partiernas ideologi och grundvalar (apropå artikel av Ola Larsmo)

 Författaren och samhällsanalytikern Ola Larsmo (som bl a skrivit viktiga böcker om svensk invandring i USA och om nazismen i Sverige) har i DN (tisd 6 sept ) beskrivit hur de s k spin-doktorerna (valstrategerna) sen 1990-talet främst inriktat sig på att vinna väljarna i den breda mitten. Men att nu i Sverige så är det de extrema partierna och deras väljare som partistrategerna riktar in sig på. 
Citat " I år har vi förmodligen satt ett nytt rekord i negativt kampanjmakande, särskilt när det gäller att så split och misstänkliggöra hela medborgargrupper. ... Vi får nog gå tillbaka till det så kallade Kosackvalet 1928 för att hitta samma nivå på argumentationen. Men av detta störtlopp ned mot människosjälens mörkaste vrår finns också något att lära sig."
    Kampen om mittenväljarna, i USA, och Sverige,  beskriver Larsmo som   "Metoden för att vinna över mittenväljare var den ”triangulering” Clintonkampanjen utformade, vilket enklast låter sig beskrivas som ett sätt att ta någon av motståndarnas paradfrågor, viktig för deras väljare, och fylla med ett delvis eget innehåll. Metoden var långt ifrån ny, men mer utstuderad. Den fungerade också bra för Reinfeldtkampanjen 2006, som i princip tog över New Labours hela paket när Moderaterna lanserade sig som ”nya”. Och vann sina mittenväljare."

Men nu är mittenväljarna och deras värderingar "kalla", nu är det de som är eller förväntas bli SDs väljare man jagar, de 15-20 procenten. 

Jag kommenterar det sålunda. 

      Jag tycker Ola Larsmo formulerar så väl vad jag har känt under hela valrörelsen, och lite till. Ja, egentligen började min tilltro till spin-doktorlogiken krackelera redan tidigt 2000-tal. Jag, som varit trygg i min socialliberala folkpartism i 50-talet år, kände att fp började glida över från att se ideologiskt till att lyssna på de som tänkte "strategiskt", spindoktorer (minns datorintrångsaffären, som var ett tecken), och det blev succesivt viktigare att ta hänsyn till de nyliberala (dvs neokonservativa), som man verkade tro skulle strömma till och göra fp större. (Vilket jag inte ska analysera mer här och nu.)

Nå, efter en tid försköts inriktningen på nya väljare, i och med SDs inträde i riksdagen, att förändras till att gradvis "ta" över SDs kärnfrågor att stoppa invandring, att inte ge asyl, främlingsfientlighet etc. (OBS samtidigt så har SD lockat s-väljare genom punktvisa hänvisningar till Per-Albins folkhemsidéer. som gjort SDs rasism lite mer smaklig i vissa ögon. )

     Alltså , de konservativa smetar på sig lite brunt, för att stoppa väljarflykten till SD (inte helt lyckat, verkar det av valprognoserna att döma), detsamma sker inom s-partiet, när de känner SD flåsa i ryggen. (Somalitown-snack etc.)   fp-L-partiet höll stånd emot att flörta med SD rätt länge ändå. Men sen några år, fr f allt i och med Sabuni, och än mer med Johan Persson, så vill de både medverka till en "borgerlig"  (dvs icke-socialistisk)  regering de facto styrd av SD och samtidigt inte vilja det, inte rösta för en regering med SD. Både ha kakan och äta den.

En strategi som kan bli katastrofal inte bara för L-partiet (och socialliberalismen) utan också för den svenska demokratin. 

Varför går SD framåt - och hur beter sig de "gamla" partierna?

Bloggaren (och s-politikern) Johan Westerholm verkar rätt desperat i sin bloggpost, rubrik "Det går en vind över vindens ängar".  Desperation över hur SD och dess systerpartier runt om i Europa går framåt i opinionen. Och han pekar på att de två som tävlar om statsministerposten i Sverige ägnar sig åt att diskutera frågor som inte folk anser speciellt viktiga. Att de ska sluta att lyssna på spindoktorer och i stället lyssna till folkets oro.

Jag gör då denna kommentar.

Jag blir alltmer övertygad om att det inte är främlingsrädslan som är den viktigaste orsaken till SDs framgångar. Även om den finns där bakom och att jag önskade att SDs sympatisörer och framför allt de som eldar på just temat om invandringen som skuld till allt ont skulle läsa en faktagenomgång om de påståenden som de gör, och hur fakta ser ut. Se http://www.regeringen.se/sb/d/17468

Nej, det är som Johan antyder, en viktig och mera allmän orsak är den klyfta som finns mellan politikeradeln och "vanligt folk". Att politiker lever i en egen värld, i en glasbubbla. De förmår inte ta till sig signalerna från oss medborgare, oavsett vad frågan gäller.  Partierna och deras främsta företrädare är otydliga med vad de egentligen står för, vad de vill göra med makten. Och varför. 

Att säga att man vill sänka skatten eller minska arbetslösheten, eller ta emot flyktingar, det är inget svar.  Utan varför är det bra - varför säger de så, sett i ett bredare perspektiv. 

Att de vill ha makten är fullt klart - men varför????  I mycket verkar de, i vart fall skenbart, vara överens. Vilket kan synas fullt OK. Men hur ska vi då kunna välja?  Många gillar nog att politiker kommer överens i olika frågor - men varför?  Vad är grunden för politiken?  Är målen eller vägarna de viktiga för dem? Vilka är de bakomliggande värderingarna? 

Och varför verkar politiker (på högre nivåer) så angelägna om att deras egna villkor ska skilja sig så mycket från medborgarnas villkor och liv? 

Säga vad man vill, men extremistpartierna i Sverige liksom i övriga Europa är oftast väldigt klara med vad de vill.
Även om det de vill är ungefär motsatsen till vad jag vill. 

Var finns ideologierna? Varför verkar partierna mest generade om de avkrävs preciseringar om vad deras eventuella ideologi innebär konkret?  Var är engagemanget - förutom att ta makten?

Schlingmanns nya bok verkar belysa på ett bra sätt hur ideologilösa partierna idag är. Omedvetet avslöjande hos honom, kanske. Och med fokus på nya m.  

Alltså, om nu partierna vill se framåt - varför har de inga visioner? Ex-vis, varför vill de bygga i Stockholm? Ev skillnad, ligger den bara i antalet bostäder? Vad är skillnaden förutom att det behövs bostäder.  Visa bevekelsegrunderna.  Om ni har några. 

Är de eventuella visionerna en (något suddig) bild av hur och var folk SKA bo? Eller sova, eller bli avlyssnade, eller "skolade" och vårdade? 

Eller har de ett förhållningssätts, som anger att folk skulle få välja själva? SKA det vara kollektiva lösningar, eller MÅSTE vi välja. Eller bör det finnas frihet samtidigt med en insikt om att vi lever i gemenskap med andra och att då ett socialt ansvarstagande är viktigt? Ska kollektivet vara tvingande, eller ska friheten vara total? 

Partier utan medlemmar men med spindoktorer gör oss villrådiga

Peter Andersson har upptäckt att Anna Dahlberg i Expressen tyckt till om hur allianspartierna bytt politik. I långa stycken har hon rätt. Men både hon och Peter Andersson "glömmer bort"
att problemet med "omstylade" partier finns inte bara inom alliansen, utan i lika hög grad inom oppositionen.
En del aspekter kring detta har jag diskuterat bl a här. Jag konstaterar där att partiernas medlemstal är en spillra jämfört med för några årtionden sedan, vilket givetvis ger konsekvenser. Man kan också tillägga att det faktum att flera partier (läs, främst s) därtill behållit sin urgamla föreningsstruktur, trots så glesa medlemssiffror att de till och med har svårt att besätta sina styrelseposter, den konservatismen gör frågan än mera komplicerad.

Jag konstaterade också att förhållandet väljare och partiledning förändrats i hög grad de senaste 30-40 åren. Från att då låg partierna/ledningarna till vänster om sina väljare medan idag ligger partierna till höger om sina väljare. Generellt sett.

Nu är ju höger-vänster ett mycket grovt mått och kan väl i huvudsak ses som ett ekonomiskt perspektiv på politiken. Trots detta och trots moderaternas försök till omstylning till att se ut som ett mittenparti så menar jag nog att partiet ändå i stort befinner sig till höger om sina väljare. Eller kanske pga det. M:s nya fasad har lockat väljare med något slag av vänstersympatier, men "ända dit" har inte moderaterna förflyttat sig, inte de facto.

Bara detta att de olika "blocken" har bytt plats är ju en stor omställning i sig, som gör att många måste ruska om sig och se var de är!!!! Jag upplever att många gamla sossar har svårt att inse att inte det är sossarna som är regeringspartiet, de betraktar det som naturens ordning att så ska det vara. Likaså känns det nog ofta för konstigt för många "allmänborgerliga" väljare att beteckna sossarna som opposition... Man är så van att själv befinna sig i en hjälplös oppositionsposition att det är svårt att tänka om. Att partiledningarna tämligen snabbt anpassat sig är en annan sak. Och möjligen en orsak till deras försök till omstyling...

Jag minns den tid då moderaterna hette högern och var ett säkert konservativt parti för rika direktörer och godsägare, sedan kom Gösta Bohman och kallade sig och sina moderater för liberaler. Så småningom blev det i viss mån riktigt, i vart fall om man preciserar det till neo/ny-liberaler. På senare år har Reinfeldt låtit de konservativa återta utrymmet och kallar de kultur- och socialkonservativa inslagen för "arbetarvänligt"... Och allt finns där i den mix som idag är "nya moderaterna".

Jag minns också den tid då folkpartiet var ett säkert socialliberalt parti med förankring bland lägre tjänstemän, hantverkare, småbönder, folkrörelseskolade arbetare, nykterister och frikyrkliga och såväl folkskollärare som högre akademiker och socialt engagerade storföretagare (det här var ju före den tid då dessas främsta intresse inte var bonusar). Den typiska fp-väljaren var en kvinnlig kontorist strax under 30 år, en nyfiken och radikal kvinna som ville utveckling och jämställdhet.

Centern hette bondeförbundet och bestod av storbönder som ville ha 5 öre mer för mjölken. Sossarna hade kvar sin socialiseringsiver och ansåg att makten var deras monopol och med den skulle de planera och bestämma i detalj varje människas liv. Och kommunisterna var kommunister, som troget lydde Moskva.

Idag stämmer inte mycket av detta längre. I vart fall de flesta väljare har dock ännu kvar en dimmig föreställning om att partierna står för en ideologi liknande den de en gång haft. Men nu finns dessutom ett s.k. miljöparti i riksdagen. Ett parti som mognat och i mycket blivit ett mera vanligt parti. Kristdemokraterna kom in i riksdagen och tappade sin kristna pingstvänsprofil och blev ett blekt kulturkonservativt och småpopulistiskt parti, med få väljare. Sossarna började en nedmontering av trygghetssystemen sjukförsäkring och A-kass. De gamla partierna tappade alla sin liberala syn på frihetsbegrepp som integritet och rättssäkerhet, och öppnar fältet fritt för ett nytt parti, piratpartiet. Och Alliansens alla partier fortsatte att skära ner på tryggheten för sjuka och arbetslösa, till många av deras väljares förfäran.

Partistödet gjorde partierna oberoende av de allt färre medlemmarna och gav partiledningarna medel att anställa "experter", s.k. spindoktorer och anlitade PR-byråer i allt högre grad, som ersatte den debatt inom partierna som de hade medan de ännu hade medlemmar.
Numera är det taktik som präglar partierna. En taktik som ska vinna väljare. På vägen dit ska man bli "moderna", dvs "anpassa" sig till vad spindoktorerna tror att folk vill ha och förväntar sig. Resultatet har blivit att grundidéerna kommit i skymundan, eller helt förkastats annat än som honnörsord i högtidliga sammanhang. Dvs i de sammanhang man vill apellera till de gamla kärnväljarna. I övrig söker man nya väljare. Inte ens kommunistledaren får kalla sig kommunist längre för sitt parti, vänsterpartiet.

Men - väljarna har rätt att få veta vad de röstar på!!! Och vad de inte vill rösta på. Alltfler blir förvirrade och tveksamma.
Har de olika partierna något slags kompasser? Att de lägger om kursen, det är ju uppenbart för de insatta. Men var stannar nålen?
I många fall tycks de inte ens använda någon kompass. Om man nu inte ska räkna den allt överskuggande strävan efter MAKT dit... De vill ha makt, ger några disparata exempel, men vi vet inte grunden. Alla svajar fram och tillbaka.

En mellanstation - för omstart i FRA-debatten

Såhär sista måndagen före månadsskiftet känns det som att FRA-frågan inte alls är slut. För kanske ett dygn lyckades kanslihusets spindoctors övertyga traditionella media att det var klart med FRA. Men det var det inte, inte i bloggvärlden och det börjar nu sippra ut till framför allt radio och teve och, lite långsammare, till pressen.

I stället för att FRA-lagen rotts hem och frågan dött, så har vi nu hamnat i en mellanstation. För vilken gång i ordningen? Motståndet formulerar och preciserar sig, slickar i viss mån såren efter regeringens kupp att involvera de inomparlamentariska kritikerna i sin skara.

Det sätt som "kompromissen" presenterats på visar på så många oklarheter att kryphål att jag gissar att en och annan av de f.d. kritiska riksdagsledamöterna i vart fall för sig själva undrar vad det var de gick med på. Och såvitt jag kan se så har inte regeringens/FRAs splittringstaktik lyckats i någon större grad, frånsett att en del som är inne i partistrukturerna fallit till föga.

Men det uppror som finns bland de utomparlamentariska kritikerna har inte mattats av.

FRA-lagens försvarare disponerar ju ett par tusen kanslihustjänstemän inklusive ett par hundra politiska tjänstemän (spin doctors) - och FRAs jäviga ledning, sysselsatta med att mata ut sin syn på frågan.

FRA-kritikerna däremot omfattar bland annat "hela" bloggosfären med forskare, tekniker, ingenjörer, personer yrkesverksamma inom IT och telekom, några politiker och flera jurister. Och mängder av "vanliga" människor, som satt sig in i frågan och engagerat sig politiskt, kanske i många fall för första gången. De har funnit en demokratisk brist, och vill avhjälpa den.

( Läs f.ö. Mark Klambergs analys av dagsläget - välkommen tillbaka Mark - http://klamberg.blogspot.com/2008/09/diskussion-om-mediabevakningen-hos-jmg.html )

Dessa kritiker kan inte svälja "kompromissen", tvärtom.

Som jag bedömer det så hade kritikerna redan tidigare plockat sönder FRA-lagen i alla beståndsdelar och sett dess brister. Nu har också "kompromissen" befunnits i stort sett ha samma brister - i de grundläggande avseendena. Både principiellt och i detaljerna.

Därför måste FRA-debattens omstart än mera ta fasta på att nå ut ytterligare även i traditionella media.
Det räcker inte att bara fortsätta med det interna, i och för sig gigantiska, grupparbetet utan nu måste det föras ut än mer - i ett vidare spektrum, till platser där även de som inte dagligdags tar sin information finns.
Så kan vi uppnå ett större tryck på regering och riksdag.