Förfärande julhälsning om kortsiktig egoism

  Jag förfäras. Enl TT (redovisad i dagens PT)  så visar en opinionsundersökning att fler är negativa till biståndet. En orsak är att inte bara (det inkrökta, alltid negativa) SD utan även moderaterna ändrat sin svalt positiva attityd till en uttalat negativ inställning. Den kortsiktiga egoismen breder ut sig. Men, fortfarande så anser en klar majoritet (60%) att svenskt bistånd bidrar till en bättre värld.    
  Vilken dyster julhälsning. Julen har ju länge varit en givandets högtid, med generositet och omtanke. Men alltmer kommersialiserad, stressande.  Det svenska biståndet har dock sedan senare delen av 1970-talet haft en bred, mycket bred uppslutning av svenska folket, även om det förekommit smärre fluktuationer mellan åren. Svenskarna i gemen har insett att världen mår bättre av att de länder som varit minst utvecklade, hjälps framåt till demokrati och välstånd genom t ex undervisning och förbättrad ekonomi.  Som min mor sa, även om man kan ha det fattigt och svårt själv så finns det alltid de som har det värre. De måste man hjälpa.

    Nu verkar den insikten ha minskat. Välviljan till att bistå andra länder gick ner ifjol, och än mera nu 2019. Själviskheten, att bara se till att man själv ska ha det bra, tycks öka.
   Jag förstår inte hur folk (dvs en växande andel) tänker. Eller rättare sagt, jag hör och ser ju det. "Pensionärerna får det sämre. Sjukvården går på knäna. Man går inte säker ute, så det måste bli mer poliser."  Etc.
Och man ser bara till sig själv, blundar för orsakerna. Som de ökande klyftorna - som inte bara finns inom Sverige, utan också mellan länderna. Att inte alla pensionärer har det så illa. Att trots brister så har vi ändå en god sjukvård i Sverige, med fler läkare än någonsin (som  tyngs av byråkrati dock), om än inte tillräckligt många i de glesare delarna av landet. Fler poliser har vi, men orsakerna till brottsligheten måste bekämpas.

De brister vi har i Sverige, de beror på sådant som djupare och bredare klyftor i Sverige, orsakade av skenande inkomster för de redan välbeställa - vilket ökar kostnaderna för de sjuka och arbetslösa (och en del pensionärer) mer än de klarar - men som inte alls drabbar de välbställda på samma sätt. Ökande byråkrati, ofta dessutom beroende på en fortsatt centraliseringssjuka som gått över alla gränser, vilket bl a visar sig inom sjukvården och dess organisation. Korruptionen verkar också ha ökat på senare år.  Sänkta skatter för de redan välbeställda - dvs bristande insikt av att frihet och välstånd kräver gemenskap och omsorg om varandra. Vilket innebär att de stora resurser totalt som ändå finns inom Sverige fördelas bättre och mera effektivt. 

Och det är brister som inte avhjälps av att minska biståndet till länder som behöver utvecklas, som behöver demokrati, utbildning och sådant som ökar förståelse och motverkar krig och konflikter.

Ett brett bistånd, det ökar välfärd och demokrati både för de eftersläpande länderna och för Sverige.

Fredsminister, varför det?

Fredsminister – jag hörde i radion i morse att en sådan förespråkades, från mp-håll, . Och skulle placeras inom utrikesdepartementet. (Men noterar att partistyrelsen avstyrker. )

Fredsminister låter ju jättebra, för fred vill vi väl alla (?) ha! Bort med krig och terror.

Men, vad är fred – och framför allt, hur får man fred? Fred är ju motsatsen till krig. Men krig är ”bara” ett skarpare tillstånd än konflikt. Förutom krig mellan nationer så finns ju även inbördeskrig, vilka i sin tur kan ha olika karaktär, omfattning och orsaker.

Det räcker alltså inte bara att ”vilja ha fred”, att ålägga länder eller grupper att hålla sams i största allmänhet, eller att lägga ner vapnen.

Vi vi uppnå en stabil fred måste vi inse orsakerna – och finna (återupptäcka?) vägar att minska krigsriskerna och eliminera djupa konfliktorsaker. 

Vi ska inte tro att t ex FN (som vi ju ofta ser som ett samarbetsorgan för fred) kan lagstifta fram fred. Möjligen kan FN, i något fall bidra till att skilja stridande åt.
Varför det då? Ja, medlemmar i FN är i princip alla världens stater, även de med olika grader av diktatur, utvecklingsgrad och brister i mänskliga rättigheter och syn på minoriteter. Och med väldigt olika mål för sin politik.

EU är däremot en organisation som bildats för att genom samarbete (även betr fri handel och rörlighet) demokratiska stater emellan förhindra krig. Däremot gäller det ”bara” europeiska stater, och den senaste tiden har väckt frågor om hur djupt de demokratiska värderingarna sitter i en del av de nyare medlemsstaterna.

Vi måste alltså gå djupare. Och jag ser att den grundläggande orsaken är brist på demokrati, och då betr både krig och inbördes våldsamma konflikter.
Varför är då inte alla länder demokratiskt styrda?
Ja, demokrati är svårt. Allt sedan tidernas begynnelse så har auktoritärt styre varit det vanliga. Varför det? Ja, p g a maktlystnad, egoism, girighet, förtryck av oliktänkande och underlydande, en ringaktning av kvinnors och barns värde, rasism. Obildning, bristande kunskaper om människors lika värde.

Och – om vi snabbt går till vår tid – även om kunskapen om värdet av demokrati, frihet och medinflytande, i brist på något som är bättre för alla, är mera spridd än för säg hundratalet år sedan, så innebär det ändå inte att demokrati bara kommer till i en handvändning. Att befria sig från en auktoritär regim, av egen kraft eller genom hjälp utifrån, det är ingen garanti för att snabbt det ska bli demokrati. Traditioner och auktoritära ideologier (både till höger och vänster) har visat sig utgöra stora faror. Liksom givetvis brister i utbildning, arbete och svält.

Fredsarbete är därför något komplicerat, och täcker över väldigt många fält. Och måste göra det. Kräver en helhetssyn. Vilket inte per automatik gör det lämpligt med en ”fredsminister”. Denne kan ju få för begränsat uppdrag, formellt eller reellt. Och måste ha en samsyn med, framför allt ha en omgivning, dvs regering och riksdag som inser hur betydelsefullt fredsarbete – och därmed t ex biståndsarbete, integration och diplomati, demokratiarbete, utbildning, försvar etc – är.

Det innebär att Sverige inte ska vara ”neutralt” betr demokrati eller inte. Både diplomati och bistånd, om hur lösa akuta krig (inkl inbördeskrig) flyktingfrågor måste vila på strävan till demokrati och andra för demokrati grundläggande mänskliga rättigheter som utbildning, arbete, rättssäkerhet och yttrande- och pressfrihet, fri rörlighet etc. Där det inte finns frihet kan inte heller finnas en varaktig fred. 

Det räcker inte, även om det är nödvändigt i akuta lägen, att hjälpa till vid katastrofer, vare sig de är naturkatastrofer eller orsakade av människorna själva (genom regeringar och/eller girighet), svält, flyktingströmmar, och liknande.
Det måste till kraftigare åtgärder, som är svåra, som kräver samarbete över gränserna, som är tidskrävande och kostnadskrävande, i vart fall på kort sikt.

Men de är nödvändiga. För hela mänsklighetens överlevnad. 

Bistånd, spec betr Sydafrika - apropå Mandela

Nelson Mandelas bortgång får mig att komma ihåg ett avsnitt i Hans Lindblads biografi över Sven Wedén betr den senares inställning till och insatser för att föra upp biståndspolitiken på den politiska dagordningen.
Jag vill därför citera och referera något ur biografin (kapitel 24).

"Den första partiprofileringen rörande bistånd kom 1954 genom en motion av Sven Wedén och Gunnar Helén i andra kammaren och Olle Dahlén i första kammaren, skrev historikern Kent Zetterberg i sin uppsats om biståndspolitik i boken Liberal ideologi och politik till folkpartiets 50-årsjubileum 1984. Gunnar Helén var fortfarande ordförande i FPU, där han efterträtt Sven två år tidigare. Det internationella intresset var stort i FPU, med Hans Blix, Per Olof Hansson och David Wirmark som de mest drivande. FPU bedrev opinionsbildning mot raspolitiken i Sydafrika, för Algeriets frigörelse från Frankrike och mot det fascistiska Portugals kolonialkrig i Afrika.
---

Biståndet blev sedan i årtionden en profilfråga för folkpartiet och ännu mer för FPU, där Per Ahlmark, Ola Ullsten, Gustaf Lindencrona och Thomas Hammarberg var ordförande på 60-talet. Nationalekonomen Birger Möller drev biståndsfrågor som forskare, debattör och riksdagsman.

Att frågan blev stor också i partiet underlättades av att många medlemmar hade lärt sig mycket genom frikyrkornas missionsarbete.  

---

Sven Wedén och missionsförbundaren Karl Kilsmo, hans partikamrat på Sörmlandsbänken, väckte 1955 en motion om nästan en tredubbling av biståndsanslaget. Statsutskottet avstyrkte med hänvisning till en pågående insamling ”Sverige hjälper”.

---

Det nya partiprogram som antogs 1962 under Svens ledning framhölls ”vårt folks bekännelse till demokratins frihetsideal och vårt lands djupa beroende av den demokratiska idéns framgång i världen”. Som första punkt under detta sattes: ”Med starkt växande insatser delta i kampen mot fattigdom och nöd, oavsett människornas ras, nationalitet eller religion.”

Särskild avskyvärt var naturligtvis apartheid. Redan innan det kom FN-resolution och svensk lag om handelsbojkott stoppade Sven familjeföretagets export till Sydafrika, vilket inte uppskattades av företagets tjänstemän....  Ambassadör Sten Rylander erinrar i sin bok om Nelson Mandela om att det var en motion från mittenledarna Helén och Fälldin som låg till grund för beslutet att ge direkt stöd till ANC och att folkpartiregeringen 1979 drev igenom beslutet om att Sverige - som första västland - skulle införa ett förbud mot investeringar i Sydafrika. David Wirmark har berättat för mig hur Peter Wallenberg sökte förmå Ola Ullsten att stoppa beslutet."

 När socialdemokraterna så småningom tog upp biståndet var det i hög grad p g a Ulla Lindströms insatser. Men hon var "för positiv" för Erlander och avgick i protest. Vilket väckte Wedén sympati.  Utrikesminister Torsten Nilsson (s),  kallade folkpartiets förslag för ”skummet på en redan välfylld bägare”. Det fick Sven Wedén att kalla regeringen för ”mästare i ursäkter” och beskylla den för att vara cynisk. I valrörelsen samma år återkom han ofta till biståndsfrågan, som tidigare inte prioriterats på det sättet av något parti. Enprocentmålet nåddes inte förrän 1978 med Thorbjörn som statsminister och Ola Ullsten som biståndsminister.

Alltså. Det socialliberala folkpartiet förde upp biståndpolitiken på dagordningen i början av 50-talet, med hjälp av Sven Wedén och senare en grupp yngre folkpartister. Länge emot en trög socialdemokrati. Bland det mest avskyvärda ansåg Sven Wedén att apartheidpolitiken var. Och han arbetade aktivt för en bojkott av Sydafrika så länge apartheid bestod.  

Wallenbergarna var emot handelsbojkott, för det skulle skada deras företag. 

Moderata dumheter

Något av det senaste jag såg av svensk politik, medan jag packade väskorna för en långre resa, var moderaternas fönyande propå om att sänka biståndet till världens fattigaste.

Nu när svensk BNP sjunker räcker 0,7% tycker de. Samtidigt som de under hela regeringsperioden sökt urholka biståndet genom att räkna in poster som inte hör dit.

I vanlig ordning säger de att biståndet måste effektiviseras. Vem säger emo det? U-landsbiståndet ligger - tyvärr - under moderaterna. Det är således deras ansvar.

Det som är svårt att förstå är att det skulle bli effetivare med mindre bistånd! Men det är väl samma logik som säger att folk blir friska av sämre sjukföräkring och att jobb skapas av sänkt A-kassa.

Framme på resmålet ser jag en oerhörd och vida spridd fattigdom. I ett land som ändå inte får bistånd, och inte är ansett som ett av de fattigaste.

Moderaternas budskap känns vådsamt cyniskt. Vore det inte så frekvent lancerat genom åren kan man frestas tro att det ingår i deras taktik att gå sverigedemokraternas väljare till mötes genom att överta dera politik.