Demokrati - för åskådare och beställare, eller för deltagande och inflytande?

Så är då valdagen passerad. Val till både riksdag, region/landstingsnivå och till kommunfullmäktige.
En sak är tydlig, medborgarna, väljarna är inte nöjda. De/vi är missnöjda på olika sätt, och en sak verkar dock rätt allmän - man är missnöjda med dagens  ordning, med partierna hur de agerar, missnöjda med politiken, med inflytandet, med "leveransen", en misstro att politikerna håller vad de lovar, att de inte samarbetar, att de samarbetar, att det inte är klara besked i sakfrågor, att det är svårt att den eventuella ideologin hos partierna och deras företrädare.
Allt fler är politiskt engagerade -  men allt färre engagerar sig i partierna, speciellt inte i de etablerade. Det är svårt att hitta folk som kan eller vill offra tid på att ta politiska förtroendeuppdrag, att sätta sig in i sammanträdeshandlingar och ta ställning.  Däremot kan man tycka till om både det ena eller andra, utan fakta- eller bakgrundskoll. Det är lätt att klicka på gilla eller ogilla på Facebook.

På något sätt tror jag att de flesta vill ha demokrati. Däremot så verkar det finnas många olika meningar om vad demokrati är. Och så finns det, allt fler verkar det, som inte alls gillar demokrati,
möjligen till namnet, utan vill se starka ledare och att "demokratin" ska begränsas till vissa grupper.

Det talas allt oftare i termer som att "politiker" (opreciserat vilka), deras löften kan man inte lita på, de vill bara ha makt. Självklart vill en politiker, en förtroendvald ha makt, men det vi försöka ta reda på är varför, till vad? Är det för att klättra i en politisk karriär, för att få fina, pengainbringande uppdrag - eller kan det beror  på att man vill uträtta något? Och - i så fall - vad då? Låta bygga fina monument, för att höja skatterna eller sänka dem? Förbättra välfärden i någon mening, i spå fall hur och för vem, och vem ska betala, Du eller någon annan? För att förbättra undervisningen - för vem, var? För de i tätorterna - eller för alla barn i kommunen? Etc
Oftast finns det ju ett "eller",  ett eller flera tänkbara alternativ även om det är vanligt att bara få ett alternativ presenterat.

Ska vi, vill vi, se demokrati så som att "politikerna" (dom) ska leverera något som vi beställer genom att ge dem en röst. Och blir arga när det inte blir som den politiker, det parti vi röstat på, sagt. Och vi tänker inte på att partiet inte har majoritet, eller ens ingår i en majoritetsgrupp. Majoriteten kan ju ha en annat åsikt (oftast) än det vi röstat på. Men då blir vi arga och besvikna på alla "politiker".  Har vi blivit besvikna flera gånger... då röstar vi på något annat parti, ett nytt parti, som vi inte hunnit bli besvikna på.

Detta har vi sett ty dliga bevis på i det senaste valet. Vi menar att partierna inte lyssnar på oss, vilket ofta är rätt. Vi inser att partiernas företrädare ofta befinner sig på ett annat plan än vad vi väljare gör.  Och vi söker något nytt, partier som lyssnar, eller som i vart fall förklarar vad de vill.
Det bildas partier emot eller för "planskilda korsningar", trafikleder i tunnlar eller i långa krokar runt om staden, alternativa partier som vill fixa sjukvården, för det klarar inte dagens  styrande i landstinget, vi ropar ofta på experter som ska fixa det som inte politikerna klarara av. Vi blir trötta och less på långvariga maktinnehav som kört i stå, som vi inte förstår, som inte samarbetar med andra, eller som inte vill samarbeta utan springer iväg i extrema riktningar.

Ofta är det ett berättigatt missnöje. Det är både vårt fel som inte vill engagera oss, utan mest bara klaga, men dels också  partier som har stelnat. Som mera vårdar sig om att ingen får rubba partiets cirklar om vilka som ska representera det, att följa sina inarbetade rutiner, att de glömmer sina ideologiska grundvalar och diskutera med medlemmar och sympatisörer  om vad och hur ideologin ger för vägledning i dagens läge - eller om det finns andra sätt att tänka, gamla eller nya.

Partierna måste nog, anser jag, öppna sig, hitta nya arbetsformer, och samrådsformer, att inte tvinga folk bli medlemmar, utan få vara med och diskutera och känna sig för. Jag tycker nog inte enfrågepartier är en vettig väg för att skapa levande demokrati, även om det kan  kännas berättigat någon gång. Detta eftersom partier bör vara såpass stabila att de kan ta och se ett större perspektiv. Att kunna diskutera och väga prioriteringar, att ha flera aktuella - och f n mindre diskuterade men viktiga - frågor som kan diskuteras.

Detta leder också till att vi inte ska se demokratin som ett system av beställare och utförare. Jag tror att demokratin fungerar bättre om vi är delaktiga, att vi diskuterar på ett brett plan.  Om vi låter oss sättas på åskådarplats medan de stora, eller små, elefanternsa dansar och förnöjer oss. Eller inte.
Vill vi inte ständigt vara missnöjda med skådespelet, så är det nog bättre med deltagardemokrati.

Men då bör vi nog själva tänka igenom också  varför vi tycker som vi gör. Är det av egoistiska skäl, eller vill vi arbeta för ett bättre samhälle för alla. Och vad är viktigt? Ex-vis. Varför vill vi att skolorna ska vara offentligt ägda (dvs inte gå med vinst utan få kosta hur mycket som helst)  eller "privata" friskolor. Är det viktiga att det inte går med vinst, eller att det finns alternativ och finns skolor, där barnen finns? Är  eleverna och undervisningen det viktiga - eller vem som äger dem, oavsett att det ena inte kostar mer än det andra i skattepengar? Är det viktiga att vi får bidrag, som andra betalar, eller att vi får lägre skatt som gör att vi inte gemensamt kan fixa allt som väljarna vill ha? Vad är viktigt, och vad är mera viktigt än annat? För vem, för mig, för dig, för samhället, för jordens överlevnad?

Ska vi bara beställa eller bör vi vara aktiva, fria medborgare som hittar goda prioriteringar, i något slags gemenskap med andra?
Demokratins kris, kanske är den både partiernas kris, och vår oförmåga att engageras oss?

Låga löner - höga löner, höga kostnader, ränta och inflation

Nu blossar åter upp frågan om lönerna. Många ekonomer och näringslivsföreträdare och en del politiker vill att det ska bli fler låglönejobb, att unga och nykomna ska starta på en lägre inkomstnivå än idag. Och då med motiveringen att jobb med lön, om än låg, är bättre än inget arbete men bidragsberoende.
Självklart är det så. Inkomst genom arbete är bättre, både för individen och samhället, än bidragsberoende.
Men, för låg lön är inte bra. Det ska gå att leva på en heltidslön, överlevnaden ska inte bero på att lönen kompletteras med bidrag. Naturligtvis hanterar folk sina pengar olika bra, en del klarar sig genom sparsamhet även på en  låg lön, för andra räcker inga inkomster, man lånar, har inte lärt sig att vara sparsam, man spenderar hela tiden mer än sina inkomster, hur höga de än är.
Detta är ett problem, som beror på dålig uppfostran hemma och i skolan - och genom samhällets intensiva uppmuntran till konsumtion.
Jag hävdar ändå att en normalt sparsam person ska kunna leva på en heltidslön. Det kan vara motiverat med mera differentierade ingångslöner eller lägre löner för jobb som inte kräver utbildning. Men inte så låga att de inte går att leva på. Och om jag minns rätt så menade redan nationalekonomen Adam Smith att arbetarna skulle ha hyfsade löner. För då kunde de efterfråga och konsumera det som företagen producerade.

Ett större bekymmer är det höga kostnadsläget. Levnadskostnaderna stiger hela tiden. Varför? Jag menar att en viktig faktor, numera, beror på att alltfler har FÖR höga inkomster. Nu menar jag inte att "för hög" inkomst är den som överstiger något slags genomsnitt med några tusen kronor i månaden. Det finns ju hos många den åsikten att den som har cirka tusen mer i månaden än vad man har själv, den är högavlönad. Tyvärr. Alla kan inte och ska inte tjäna exakt lika mycket. Mera ansvar, mera skicklighet, högre utbildning och studieskulder bör premieras med högre lön än de som inte har något ansvar, inte är så duktig, och som inte har tagit sig tid att skaffa en längre utbildning och inte ådragit sig studieskulder.
Men, den kompensationen ska vara rimlig. Idag, och sedan 10-15 år verkar inkomstklyftorna ha blivit allt djupare. Helt omotiverat. De högst avlönade kan idag i stor utsträckning, genom kompisskap och ömsesidigt beroende, sätta sina löner själva.
De höga löner, och andra förmåner, som en växande grupp har numera, de är en orsak till högre kostnadsläge - vilket ju främst drabbar de med låga inkomster, eller som p g a arbetslöshet, sjukdom eller ålder, tvingas leva på (låg) A-kassa, sjukpenning eller (högbeskattad) pension. En gång i tiden var (de fåtaliga) höjdarnas löner av marginell betydelse för företagen eller samhället. Idag är det många fler  höjdare, med väldigt mycket högre löner. Då blir det dels ett kostnadsproblem, dels en psykologisk faktor som driver upp allas löner, vilket i sig också givetvis höjer levnadsomkostnaderna.

Nu tror jag inte att höjd skatt för de alltför högavlönade minskar kostnadsnivån för att leva. De högavlönade ser säkert till att de mer än kompenseras för ev höjda skatter.
Däremot kan det ur rättviseskäl ses riktigt att de som har högre inkomster och tillgångar i högre grad ska bidra till att bekosta samhällets utgifter för välfärden. Men det är en annan fråga.
Jag tror att det måste komma till en allmän insikt att för höga löner, förutom att de göder girigheten, leder till ett samhälle som skapar motsättningar och som krackelerar välfärden. Det måste till ett frivilligt stopp för att kräva och ge de fantasilöner som idag förekommer.

Men vad mer är det som leder till högre kostnader och kraven på högre löner och som gör att man inte kan leva på låga (eller sänkta) löner?
En sak är givetvis räntepolitiken. Och då speciellt då dess syfte är att få upp inflationen.
Låg ränta gör det billigt att låna. Dvs privatpersoner kan slösa mera (inklusive att köpa sina bostäder till för höga kostnader!), utan att det straffar sig - i vart fall inte på kort sikt. På lång sikt måste alla lån betalas - och räntorna att stiga. En efterfrågan, höjd konsumtion ska grundas på  inkomster - inte på att de som har för låga inkomster lånar.
Med högre efterfrågan, så stiger inflationen. Som Riksbanken vill - och som politikerna uppdragit till Riksbanken att se till.
Och högre inflation så stiger levnadskostnaderna. Vilket främst drabbar de som inte kan kompensera sig för den, dvs de utan lön eller med alltför låg lön.

Som jag ser det så är det mycket i dagens ekonomiska politik som inte går ihop. I vart fall inte om man strävar efter ett samhälle där välfärden ska vara spridd till alla, ett samhälle där man ska kunna leva på sin lön.  Och utan farliga inkomstklyftor.  En välfärd för alla leder till frihet och trygghet. Ett samhälle där vi lever som fria, jämlika människor som alla kan utvecklas och leva i gemenskap med varandra.

Alternativ och valfrihet - eller offentliga monopol, s-artikel avslöjande.

Så har vi i klartext än en gång fått veta hur många aktiva socialdemokrater, strax under toppen, men på ledande poster runt om i landet ser på hur deras partis politik skall vara. Nu senast kommunalrådet Peter Roslund i Piteå i en insändare i lokaltidningen PT.
Visserligen stämmer det inte alltid med den officiella partilinjen, som ibland ger motvilliga öppningar för alternativ och mångfald, men det är inte alternativ som präglar den lokala s-politiken. Det kan vara bra att veta. Redan rubriken är talande "Ska välfärden privatiseras?"  (Insändare i PT finns tyvärr inte på webben, bara debattartiklar).

Av artikeln framgår med all tydlighet att "välfärd" för Roslund och hans gelikar är detsamma som "offentlig/kommunalt i monopol bedriven omsorg och skola, under sossestyre givetvis".  Det är en uppfattning som tangerar den som vänsterpartiet har, och som till och från är än mera socialistisk än vänsterns.

Att kommuner öppnar för alternativ, det beskrivs som "tvång till privatisering". Valfrihet i st för kommunala monopol är inte att tänka på. Trots att alternativ för brukaren brukar leda till en konkurrens som ger bättre och effektivare verksamhet - och att personalen kan välja på olika arbetsgivare.

Att det förekommit en del avarter inom "privata" (aktiebolagsägda) alternativ är förvisso sant. Skandaler inom kommunal verksamhet brukar dock ej etiketteras som "kommunala skandaler",  märkligt nog.
För Roslund är "privat" detsamma som riskkapitalbolag. Han låtsas inte om att dessa bolag (oavsett vilket block som vinner valet - om det går att få till stånd en blocköverskridande uppgörelse) inte kommer få möjlighet att ta ut övervinster eller över huvud taget få verka inom dessa områden. För i Roslunds värld verkar all vinst vara något skamligt, trots att en viss vinst måste all verksamhet ha, för att betala investeringar och för att undvika konkurs.

Roslunds ideologi, som många fler sossar än han omfattar, den säger samtidigt att t ex skolor etc inte ska få gå i konkurs.
Självklart ska inte skolor behöva stängas på grund av pengabrist. Men då måste de gå med vinst - annars går de i konkurs.  Eller så måste de få mera pengar från kommunen. Vilket dock inte friskolor kan få...
Stramare regler för med skattemedel bedriven välfärdsverksamhet behövs. Kanske vore det bra med en annan bolagsform för dem än aktiebolagen. Men "släng inte ut barnet med badvattnet"!  Alternativen behövs för effektivitet och valfrihet, för både de äldre och för elever/föräldrar och personal!

Till yttermera visso behövs möjligheten till "privata alternativ" också när kommuner, som Piteå, drar in och vill sluta med verksamheter, t ex skolor.
Friskolor kan då bli räddningen, när välfärden riskeras genom kommunala neddragningar!  Det vill säga om inte röda politiker säger STOPP. Det försöker de ofta göra, och kommer de att kunna göra genom att inlägga veto, om socialdemokraterna styr både riksdag/regering och kommun efter valet.

Det är ju faktiskt så att offentligt bedrivna verksamheter inte alltid är så bra som sossar (och vänstern) vill påskina. Det var inte så länge sedan som t ex äldreomsorgen (kommunal) i Piteå fick schavottera i riksmedia. Och hur kommer det sig att sosseregerade Norrbottens läns landsting har så stor omfattning av och stora kostnader för systemet med läkarstafetter? Är det bra skötsel?

Två saker som förenar sverigedemokraterna och vänsterpartiet

Det står alltmer klart att det är två  frågor  förenar vänsterpartiet och sverigedemokraterna.
Vilket dock de i olika mån inte vill kännas vid, sambandet alltså.

1) Båda partierna ser nostalgiskt tillbaka till den gamla sossetiden - den tid då s-partiet hade monopol på makten, bestämde och höll sin hand över "välfärdssamhället", oavsett vad det kostade ekonomiskt och i frihetsinskränkningar. Då ekonomin vad god och växande och då alla bidragssystem låg på topp (men inte höll i längden). Och då man inte brydde sig om att kollektivet var viktigare än den enskilda människan. Och integritet inte existerade som begrepp.

2) Hatet emot EU, dvs båda partierna hyllar samma slags enkelspåriga och själviska nationalism som varit och är orsaken till så mycket av krig och elände. De fastnar i detaljer som sägs missgynna "svenskarna" men glömmer medvetet att det är ett frihets- och samarbetsprojekt som gynnar demokrati och tolerans.

Intressant att se att de två partier som anses ligga på var sin ytterkant i dessa stora och viktiga frågekomplex har så stora likheter. Oreflekterad nostalgi och motvilja mot det nya och mot samarbete för frihet och demokrati.


Till slut en fråga. Vill v och sd förresten ersätta EU-medlemskapet med att Sverige går in i NATO? Som de brittiska nationalisterna och EU-fienderna vill.

Valdebatt ekonomi: Olika infallsvinklar

Visst var det en mängd olika frågor som togs upp i ekonomidebatten. Med delvis olika besked, men, förefaller det mig, tämligen små skillnader i sak.

En noterbar detalj. När det blev fråga om hur mycket en höjd tusenlapp i månadslön som skulle gå bort i skatt för en "ungdom" (som angavs ha den mycket höga lönen 25 000 kr/mån) så blev det anmärkningsvärt små skillnader. Detta trots att ju de röd-gröna lovat höjda skatter i stort antal. Märkligt att de anser att det inte ska synas för den enskilde... Ett trolleritrick som givetvis Borg och alliansen kommer att syna ordentligt.

Den stora skillnaden mellan blocken var dock denna.
De röd-gröna betonar att det viktiga för välfärden är att bidrag höjs (om än de facto närmast marginellt) och att skola, vård och omsorg får pengar. Dvs, de ser till utgiftssidan för staten. Om de pressas så medger de att pengarna måste fram också, men det är inget de betonar... Och då nämner de skattehöjningar, inte tillväxt genom fler jobb.

Allianspartierna, regeringen, betonar att för bevarad och tryggad välfärd så måste vi först och främst se till att folk får arbete, tillväxt genom jobb, att de välfärdsskapande krafterna släpps fram. Då får vi råd med olika socialförsäkringssystem, vård, skola och omsorg. Vilket de vill värna, om än i olika hög grad.

Jag, och jag är nog inte ensam om det, anser att alliansens attityd till hur välfärd skapas är det mest realistiska. Och i längden mest mänskliga. Även om den röd-gröna attityden kan förefalla mera sympatisk, empatisk och mänsklig på kort sikt.

De praktiska skillnaderna är dock, i konkreta åtgärder, förvånansvärt små. Trots att båda sidor gärna blåser upp dem, för att vinna väljare för sin sida.

Anders Borg (m) och Thomas Östros (s) var givetvis de två huvuddebattörerna inte minst för att de leder var sin sida vad gäller ekonomisk politik. Men det gavs också en chans att få se de andra partiernas företrädare, en chans som sällan ges annat än i valrörelsen.

Vi ska dock inte glömma att valet gäller så mycket annat än ekonomi och olika tolkningar av "välfärd". Och med "välfärd" kanske vi väljare och partierna kan ha olika åsikter om vad där ingår.

Arbetslinje, välfärd och integritet

Sent omsider ramlar jag över "Sagor från livbåtens" bloggpost om Varför arbetslinjen. Underligt nog har jag missat den tidigare, men nu var det Anders Widéns utmärkta inlägg "Framtidens syn på integritet i det civiliserade välfärdsbygget" som ledde mig till livbåten.

Jag kände viss sympati för Alliansens tal om arbetslinjen, men kände viss tveksamhet inför ordval och hur argumenten framfördes redan i valrörelsen för fyra år sedan. När sedan projektet skulle sjösättas växte snabbt tveksamheten till en övertygelse om att de var fel ute. Inte i målet, men i metoderna man använde och ännu använder. Att ta ansvar innebär att ompröva, ungefär så beskriver livbåten sin motivering till den kritik de framför. Det är en grundlig, balanserad och intelligent gjord genomgång av problematiken, jag rekommenderar varmt en genomläsning, och glöm inte kommentarsdebatten heller. Den ger än fler belysande infallsvinklar och förtydliganden.

Och faktiskt, både inlägget och den följande debatten visar att de inblandade är seriösa och tar ansvar för sina ställningstaganden och att debatten förs med respekt för människornas integritet.

En sak jag efterlyser i den debatt som förs av piratpartister i bloggvärlden är att där sätter man inte in sina viktiga principer om integritet och rättssäkerhet i ett större sammanhang. Jag menar att frågor som arbetslinje, sjukförsäkringssystem, vård och andra välfärdsfrågor inte (inte bara) är en fråga om procent hit och dit. Nej, de är i hög grad en fråga om att människor ska behandlas med integritet, respekt och med rättssäkerhet. FRA-lagar och IPRED är goda exempel på hur dessa aspekter misshandlats av dagens etablerade partier, men ingalunda unika.

Livbåtens besättning är dock ett undantag, som piratpartister och intelligenta liberaler inser de betydelsen av ordet "ansvar".

En annan intelligent och medkännande debattör är Anders Widén. I hjärtat, liksom jag, starkt sympatiskt inställd till piratpartiet men med insikt om att livet innebär fler aspekter på detta med respekt och integritet än vad piratpartiets ledning (hittills?) vågat (eller velat?) inse.

Jag, liksom Anders, tror oss förstå att för de flesta människor är de avgörande frågorna i detta val sådana som har att göra med hur man bygger ett civiliserat välfärdssamhälle. Där är sjukförsäkringssystemets uppbyggnad en viktig fråga - och ett typexempel på vilken syn man har på välfärd, och på integritet och rättssäkerhet!

Vill piratpartiet in i riksdagen så måste det inse att deras frågor är större än de hittills definierat dem.
Vill de vinna förtroende, måste de ta ansvar för att ta ställning i ett bredare spektrum än idag.