Regeringsstrulet, extraval eller inte?

Det ryktas allt intensivare om att det förhandlas mellan regeringsrepresentanter och alliansen om vägar att lösa regeringsfrågan utan extra val. Inte helt oväntat, men hur sannolikt är det dels att det inte bara är önsketänkande, och dels att det går att komma till en hållbar lösning.

Ja, inte vet jag. Det är dock uppenbart att "ingen" vill ha ett val i mars, egentligen. Sturskast är förstås SD, som dessutom (hittills) bara tycks växa i opinionen, vilka galenskaper de än har för sig eller gör kommentarer som borde få varje tänkande människa att ta sig för pannan och släppa alla tankar på att stödja detta parti.

Sossarna vill förstås "vinna" i ett extraval, men de inser att chanserna är obefintliga att de skulle nå egen majoritet och att det är väldigt osäkert att de, som eget parti, ens går fram i någon väsentlig grad. Sannolikheten, just nu, är att de lika gärna kommer att tappa ett antal mandat. Att Löfven har darrig tilltro betr sin regerings regeringsduglighet vet de också. Moderaterna, liksom hela alliansen, förlorade faktiskt i september, att tilltron till dem skulle öka så väsentligt vid ett extraval att de får egen majoritet, nej det har jag svårt att tro.
M byter ledare, och trots att de utåt talar om samma politik, så verkar det vara en hel del som jäser under ytan i det partiet, och vart det leder vet ingen. Vare sig ändringarna sker före eller efter ett extraval.
Att en slags djupare uppgörelse skulle ske mellan m och s idag, det ser jag som mindre troligt (möjligen tillfälligt trixande för att komma förbi SD:s budgethoppande då), dessutom är det inte önskvärt, anser jag, ur demokratisk synpunkt.
KD verkar desperata. Centern, under järnladyn Lööf, kör sitt race som höger inom alliansen, och fp under Jan Björklund släpper ogärna alliansen och vill även de ligga till höger om moderaterna, i st f att föra en socialliberal politik.
Mp har dragit s åt "vänster" samtidigt som det gjort kompromisser som gör att deras väljare ser det som svek. Vänsterpartiet är nog också rätt osäkra om extravalet, det kan ju göra att det hamnar utanför det inflytande det har idag. Eller att det, mot sin vilja, tvingas ta ansvar för en politik de inte gillar...

Nå, att de flesta är mer eller mindre skräckslagna inför ett extraval i mars, det förstår jag. Men vill och kan de verkligen undvika det? Det kräver nytänkande, och tydliga steg från blockpolitiken.  Jag menar att det vore väldigt kortsiktigt att bara försöka komma runt problemet genom att göra några slags regler som gör att en budget ska kunna antas utan en majoritet bakom sig - med avsikt att utestänga SD.

Vill man utestänga SD från inflytande på grund av deras politik, då måste övriga partier, eller tillräckligt många av dem, hitta samarbetslösningar om en politik, en politik som ligger i mitten och placerar SD där det hör hemma, i en extremposition utan vågmästarmakt.  Dvs hitta en lösning, som inte är kortsiktig taktik utan politik i demokratisk anda.

Kortsiktigt taktiserande av detta slag är inte anständigt, det är ovärdigt i en demokrati.

Stefan Löfven vs Olof Palme, Jan Björklund vs Ola Ullsten. Om regeringsförhandlande

Apropå regeringsförhandlingarna. Där i skrivande stund s-ledaren Löfven är i full fart att söka bilda en minoritetsregering med miljöpartiet, då vill jag påminna om hur det gått till tidigare och hur man grunnade då.  

Därför vore det vore intressant att veta om några av de närmast inblandade har läst (och minns) vad Ola Ullsten skrev i 'Så blev det", som utkom så sent som sept 2013, dvs bara för precis ett år sedan. .
Jag tycker mig förstå att bedömningen av Ullsten hos många idag är lätt föraktfull och ytlig, inte grundar sig på djupare kunskap om hur svensk politik såg ut bara för 30-40 år sedan.  Och vilka överväganden och ideologier (faktiskt, de levde då!) som låg till grund för både strategiska beslut och praktisk politik. 

Intressant i Ullstens bok är (borde vara, för t ex både Jan Björklund och Staffan Löfven) de kapitel där han redogöra för de samarbetsförsök som föregick maktskiftet 1976, och med tillbakablickar ytterligare ca 25 år.  Och varför och hur även då under sjuttiotalet (då enkammarriksdagen avlöst tvåkammarsystemet)  diskuterades blocköverskridande samarbeten, t ex hur Olof Palme sände ut trevare till fp-ledaren Gunnar Helén. Hur mycket ideologiska partiföreträdare samtidigt såg det nödvändigt att genom samarbete komma framåt - för att i mesta möjlig mån uppnå resultat som låg i linje med ideologin. Trots frånvaro av egen majoritet. 

Hur man då såg på koalitioner och olika enpartiregeringar utan majoritet. Så hade ju den ickesocialistiska regeringen som tillträdde efter 1976 år val egen majoritet. Den "behövde" inte samarbeta med socialdemokraterna. Liksom dessa oftast tidigare inte behövt samarbeta med oppositionen eftersom s alltid kunnat lita på kommunisternas (förbehållslösa) stöd. 

Att problemen uppstod inom regeringen, mellan de däri ingående tre partierna. Att den sprack på kärnkraftsfrågan. Och att då uppstod en situation så att det till slut visade sig att det enda praktiskta alternativet var en ren fp-regering. Den "tolererades" av socialdemokraterna, eftersom dessa inte kunde få majoritet, p g a kärnkraftsfrågans inbyggda sprängkraft, och centerns (som var stort) och moderaternas (som var rätt litet och lett av den koleriske Gösta Bohman) egna krumsprång.  Det skulle alltså inte vara möjligt att förhandla en minoritetskoalition, där partierna låst sig, för att sedan förhandla med ännu ett-två partier för att få majoritet i skilda frågor. 

Den framkomliga vägen då var en fp-regering (med bara ca 10% av mandaten - vilket dock är dubbelt så mycket som idag) som utifrån sin mittenposition kunde förhandla fritt med det eller de andra partier som var näraliggande i den aktuella frågan.

Sen visade det sig ju att det också var en framgångsrik strategi - inte bara för att få igenom beslut i riksdagen utan även för att i mycket hög grad få en socialliberal prägel på besluten. Det är idag inte så känt, men det kan man också läsa om i boken (om man inte minns det själv, vilket jag gör... )

Jag funderar på hur det ska gå med en tvåpartikoalition, som den Löfven vill åstadkomma. Dels så har den ju inte egen majoritet, och måste förhandla inför varje fråga i riksdagen, dels måste den ju först se till att s och mp är överens vilket betyder att förhandlingsutrymmet "utåt" blir mycket begränsat spec i de frågor där s och mp tycker olika. Till råga på allt måste (enl Löfvens taktik) en s+mp-regering inta en position som gör att vänsterpartiet godkänner förslagen, utan att därför regeringen ens då får majoritet.  SD vill man inte förhandla med, fullt förståeligt, och inte heller ge moderaterna ett inflytande som stör v+mp. 

Min slutsats blir att antingen så bör en regeringsbildare faktiskt bilda en majoritetskoalition (vilket inte är lätt, pga hur fp och c låst sig fast vid m i något slags "allianspolitik") ELLER så att det bildas en regering av bara ett (inte två) parti, som befinner sig i en lämplig mittenposition och utifrån den kan söka behövligt stöd i varje enskild fråga.

Jag rekommenderar alla i dagens ledarskikt läsa Ullstens bok. (Ekerlids förlag). Ta ett par timmar ledigt från förhandlandet för lite eftertanke och lär av historien. 

Och begrunda varför man vill det man vill - om de inblandade har "rätt" motiv för sin strategi.

Vill man "bara" ha makt för maktens skull?
Vill man, trots valutslaget (som ju var mer el mindre negativt för samtliga utom SD) ändå söka få genomslag för sin politik?
Vågar man ta ansvar för att Sverige få en regerings som kan regera Sverige? Eller vill man sitta och tjura och bedriva "konstruktiv" oppositionspolitik för att profilera sig inför nästa val - som kan komma väldigt snart...
Är blockpolitik viktigare än att försöka genomföra resp partis grundideologi?

Delvis bra tal av Björklund, men....

Hörde, frånsett någon mening här och där, Jan Björklunds öppningstal vid landsmötet idag. På sätt och vis var det ett rätt bra tal. Det var bra framfört, och använde redan i början till ett av Bengt Westerbergs retoriska knep, dvs att knyta en fråga till en person. I detta fall till jämställdheten. Ett ämne som också för tankarna till Westerberg, möjligen för att det är sannolikt att Westerbergs tidigare nära medarbetare Maria Arnholm, som numera är minister, och haft visst inflytande även på Björklund i den frågan. Dessutom har fps profil i frågan varit rätt så låg under senare år. Så det kan vara dags att ta upp det igen. Det är dessutom en av Birgitta Ohlssons käpphästar, detta med jämställdheten.  Kanske hoppas Jan att Birgitta ska vara nöjd med detta...

De korta meningarna om utvecklingen i Afrika och om biståndspolitiken var också helt OK. Betr skolan fick han gehör för en del snärtiga formuleringar genom att sätta sin skolpolitik i motsats till socialdemokraterna och deras dåliga meritlista. Framhöll att kommunaliseringen av skolan är  orsak till en del av dess problem. Och att han vill behålla den valfrihet som finns med friskolorna, däremot ska den vinstfixering som en del har bort.
Han var duktig på att sätta sin och fps politik i relief till sossarnas även i andra frågor, t ex energipolitiken, där Löfvens vacklande och miljöpartiets  politik utgör en stor fara för industri och jobb.
Och i EU-politiken betonade han att "Ensam är inte stark". Helt riktigt. EU är en organisation för samarbete, för fred och frihet. Det måste då också vara målsättningen för ett socialliberalt parti att arbeta för det. Inte bara i EU utan även i Sverige.

Men, men,  de vackra orden gör mig inte nöjd. De frågor han lyfte fram satte han just i kontrast till sossarnas, trots att det största motståndet idag nog finns hos de övriga allianspartierna, och främst då hos moderaterna. Han ironiserade hårt om sossarnas motstånd mot jobbskatteavdragen, och att de alltid när de genomförts accepterat dem. Men berörde inte med ett ord att de dragit undan resurser för välfärdspolitiken. Tvärtom menade han att avdragen gett fler skattebetalare! Vilket verkligen är en "sanning" som är svårbevisad. Mig veterligt finns ingen seriös undersökning som visar att det kommit fram fler jobb på grund av sänkt skatt på arbete. Har pensionärerna återgått i arbete, utan att skuffa undan andra? Har sjuka blivit friska på grund av lägre sjukpenning? Har arbetslösa fått jobb plötsligt just på grund av A-kassan är hårdare beskattad av lönearbete? Nej, nej, nej. Visst har den redan välmående medelklassen (som också består av de flesta LO-jobbare) får mera pengar att röra sig med. Men det har inte gett mera jobb. Däremot har klyftan till de som inte har jobb, är sjuka eller pensionärer vidgats. Det ser jag inte som socialliberalt.
Björklund påstod att jobbskatteavdragen inte inneburit att det behövt skäras i välfärden! Vet han inte vad han varit med om att besluta? Har han (och fp-topparna) ingen verklighetskontakt med hur det funkat ute i vardagen? Han påstår hur allt "bra" ökat. Det kanske det gjort i någon mån i några fall, men inte generellt och inte som det borde ha gjort med en socialt ansvarstagande liberal politik.  Om nu allt blivit så mycket bättre, hur kan det då komma sig att bristerna finns snart sagt överallt och klagas över. Sämre omsorg, sämre åldringsvård, sjukvård om inte fungerar, fler och fler som får allt svårare att få jobb och som inte klarar sig på a-kassa, sjukpeng och fattigpension. Nej välfärden har inte byggts ut, men klyftorna har ökat mellan de som har och som inte har. Därmed har även ofriheten för de sämst ställda ökat.

I regeringsfrågan var han fortsatt negativ till blocköverskridande politik. Ironisk över vilka ministrar som kan komma med en röd-grön mardrömsregering, speciellt då betr ministrar från mp och v.  Och visst, en del exempel kan verka skrämmande. Björklund menade att det var "att köpa grisen i säcken" att rösta på röd-grönt.
Samtidigt inser han inte att det inte är så stor skillnad om man väljer ett alliansparti. För vi vet inte hur stora resp parti blir. Moderaterna blir förmodligen störst, tyvärr. Men hur blir det med en allians bestående av m + fp. Kommer c+kd få det gehör för sina frågor som de "lovas" i ett alliansmanifest?  Vad blir kvar av fp-profil för ett fp på gränsen till spärren, med ett jättestort och helt dominerande m-parti? Vilket inflytande får SD för att stödja en alliansregering mot de röd-gröna?

Vore det inte bäst om väljarna fick veta vad varje parti vill, och sedan får valresultatet vägleda om vilken regering som kan bildas för en anständig politik. Inser verkligen inte Björklund och de entusiastiska landsmötesombuden att en bra, socialliberal politik lättare kan genomföras vid en samverkan över blockgränserna? Därmed skulle man slipp moderaternas bromsande högerinflytande, och kan samtidigt minska framför allt vänsterpartiets inflytande över en s-regering. Och mp´s excesser kan reduceras så att deras till en del socialliberala inslag i stället kommer fram.

Fp vill mera, fp är inte nöjt, enl Björklund. Men han har inte övertygat mig om att förbättringarna, fler reformer i rätt riktning och social välfärd för alla kan genomföras med fp som stödparti för moderaterna.
Det fp under Björklund vill är i första hand inte det de säger sig vilja, och redan det är inte nog, nej det Björklunds fp vill det är att medverka till moderatpräglad högerpolitik.
---
Sen kan jag ju ironisera över att Björklund med detta anser sig "sticka ut" i Alliansen. Samtidigt som han för sitt liv vill vara just inom den. Haha.

Och nog är det "lustigt" att ungliberalerna (LUF) är nöjda med att fp vill föra en ekonomisk politik till höger om högerpartiet moderaternas. Att de gillar betoningen på jämställdhet och en skärpt lag om uttalat ja före samlag, det kan ju verka bra, men närmast parodiskt när de vill regera ihop med andra allianspartierna som inte alls är på den linjen.

Trots ett i delar bra tal så gav det mig mest intryck av tom retorik. Något som medlemmarna applåderade, och därmed visade att de inte är benägna att byta ur Björklund eller byta tillbaka till socialliberalismen. Inte nu före valet.
Hur det blir efter valet, det kan bli en annan sak.