Betr fred och fredsminister, förtydligande

Min text nyligen om fred och fredsminister, som också i en något kortad version varit införd i PT, har föranlett en del kommentarer.
Jag har bl a vänligen fått (mp-aren) Valentin Sevéus helt nyutkomna bok i ämnet "Världen behöver fredsministrar" översänd (som fil). Den innehåller i mycket ett antal initiativ i fredsfrågan,  från mp i sig och från mp-medlemmar just betr vikten av en fredsminister.

Om detta och, och kringhörande kommentarer, finns mycket att säga. Just nu vill jag dock bara poängtera följande. Och det fär ses som ett förtydligande till tidigare text.

Alla, eller de flesta, gillar väl fred, i vart fall "vanligt folk" liksom de som styr demokratiska länder. I ett fullt demokratiskt land är det svårt att tänka sig att man röstar fram en aggressiv krigshetsare. Visserligen kan det uppstå, och det är det vanliga, krig där en demokrati och en diktatur än invovlverade, men inte mellan två demokratier.

När det då reses frågan om en fredsminister i olika sammanhang så brukar den hamna i sidospår, som inte visar hela eller ens delar av hur komplicerat det är att få fred.
Felet med resonamanget om fredsminister etc (liksom i nämnda bok) är att man ser för "snällt", för begränsat på det hela. Som om en fredsminister är ett slags quickfix. Att man tror (?) att något slags förbud mot vapen och vapenförsäljning i sig är fredsbefrämjande. Och att man därvid bortser från hur det ser ut i världen, där det faktiskt är bristen på demokrati och överflödet av auktoritära och diktatoriska regimen som är orsaken till icke-fred (krig).

En demokrati måste försvara sig emot angrepp, av skilda slag, från dess fiender, vilka är diktaturer. Då är det farligt att, som en kvarleva från forna tider, tro att neutralitet till förekomsten av diktatur gagnar freden. 
Förutom att orsaka krig emot sina grannar så är ju diktatur också en osäkerhetsfaktor inrikes. Medborgarna vill ha frihet. Fria medborgare röstar inte fram styrande som anfaller andra länder. Mellan demokratier förhandlar man. Man håller fred. 

En fredsminister är inget värd om hen inte har ett omfattande mandat, som inbegriper en stor mängd departement. Plus att det finns, måste finnas,  en helhetssyn - dvs på orsakerna till krig (icke-fred).
Dvs att avskaffandet av diktatur är det viktigaste. Dvs införandet av stabil demokrati är grundbulten.
Vapenförbud är verkningslöst om det inte råder demokrati.
Det hela är alltså mkt svårare än att bara ropa "fred" och lägg ner vapnen eller avstå från NATO eller avstå från försvar.
Ett aktivt arbete för demokrati i alla jordens länder - är det viktiga - och då får inte Sverige vara neutralt till de delar av omvärlden, även mäktiga statet, som är diktaturer.

Och man ska inte tro att det är lätt.
Det torde kräva mer än en "fredsminister". Däremot kräva aktiva demokratiseringssträvanden, från både Sverige och andra demokratiska länder.

Fredsminister, varför det?

Fredsminister – jag hörde i radion i morse att en sådan förespråkades, från mp-håll, . Och skulle placeras inom utrikesdepartementet. (Men noterar att partistyrelsen avstyrker. )

Fredsminister låter ju jättebra, för fred vill vi väl alla (?) ha! Bort med krig och terror.

Men, vad är fred – och framför allt, hur får man fred? Fred är ju motsatsen till krig. Men krig är ”bara” ett skarpare tillstånd än konflikt. Förutom krig mellan nationer så finns ju även inbördeskrig, vilka i sin tur kan ha olika karaktär, omfattning och orsaker.

Det räcker alltså inte bara att ”vilja ha fred”, att ålägga länder eller grupper att hålla sams i största allmänhet, eller att lägga ner vapnen.

Vi vi uppnå en stabil fred måste vi inse orsakerna – och finna (återupptäcka?) vägar att minska krigsriskerna och eliminera djupa konfliktorsaker. 

Vi ska inte tro att t ex FN (som vi ju ofta ser som ett samarbetsorgan för fred) kan lagstifta fram fred. Möjligen kan FN, i något fall bidra till att skilja stridande åt.
Varför det då? Ja, medlemmar i FN är i princip alla världens stater, även de med olika grader av diktatur, utvecklingsgrad och brister i mänskliga rättigheter och syn på minoriteter. Och med väldigt olika mål för sin politik.

EU är däremot en organisation som bildats för att genom samarbete (även betr fri handel och rörlighet) demokratiska stater emellan förhindra krig. Däremot gäller det ”bara” europeiska stater, och den senaste tiden har väckt frågor om hur djupt de demokratiska värderingarna sitter i en del av de nyare medlemsstaterna.

Vi måste alltså gå djupare. Och jag ser att den grundläggande orsaken är brist på demokrati, och då betr både krig och inbördes våldsamma konflikter.
Varför är då inte alla länder demokratiskt styrda?
Ja, demokrati är svårt. Allt sedan tidernas begynnelse så har auktoritärt styre varit det vanliga. Varför det? Ja, p g a maktlystnad, egoism, girighet, förtryck av oliktänkande och underlydande, en ringaktning av kvinnors och barns värde, rasism. Obildning, bristande kunskaper om människors lika värde.

Och – om vi snabbt går till vår tid – även om kunskapen om värdet av demokrati, frihet och medinflytande, i brist på något som är bättre för alla, är mera spridd än för säg hundratalet år sedan, så innebär det ändå inte att demokrati bara kommer till i en handvändning. Att befria sig från en auktoritär regim, av egen kraft eller genom hjälp utifrån, det är ingen garanti för att snabbt det ska bli demokrati. Traditioner och auktoritära ideologier (både till höger och vänster) har visat sig utgöra stora faror. Liksom givetvis brister i utbildning, arbete och svält.

Fredsarbete är därför något komplicerat, och täcker över väldigt många fält. Och måste göra det. Kräver en helhetssyn. Vilket inte per automatik gör det lämpligt med en ”fredsminister”. Denne kan ju få för begränsat uppdrag, formellt eller reellt. Och måste ha en samsyn med, framför allt ha en omgivning, dvs regering och riksdag som inser hur betydelsefullt fredsarbete – och därmed t ex biståndsarbete, integration och diplomati, demokratiarbete, utbildning, försvar etc – är.

Det innebär att Sverige inte ska vara ”neutralt” betr demokrati eller inte. Både diplomati och bistånd, om hur lösa akuta krig (inkl inbördeskrig) flyktingfrågor måste vila på strävan till demokrati och andra för demokrati grundläggande mänskliga rättigheter som utbildning, arbete, rättssäkerhet och yttrande- och pressfrihet, fri rörlighet etc. Där det inte finns frihet kan inte heller finnas en varaktig fred. 

Det räcker inte, även om det är nödvändigt i akuta lägen, att hjälpa till vid katastrofer, vare sig de är naturkatastrofer eller orsakade av människorna själva (genom regeringar och/eller girighet), svält, flyktingströmmar, och liknande.
Det måste till kraftigare åtgärder, som är svåra, som kräver samarbete över gränserna, som är tidskrävande och kostnadskrävande, i vart fall på kort sikt.

Men de är nödvändiga. För hela mänsklighetens överlevnad. 

Terrorn fortsätter, antidemokratiska tankar är en orsak

Terrorn fortsätter. Det är trist och tragiskt. Finns något sätt att få stopp på den?

Nu når oss skrämmande nyheter om ännu ett terroristattentat i norra Pakistan, fredspristagaren Malala Yousafsais hemtrakter.
Terroristerna, som är talibaner, tog sig in en bakväg till universitetet. I skrivande stund så uppges att dramat ska vara under upplösning, men förutom minst 21 döda, varav 2 terrorister, har också gisslan tagits.
Som vi vet är det just dessa talibanterrorister som bekämpade det som Malala står för, och som var/är hennes främsta motståndare. Hennes och de mänskliga rättigheternas motståndare. Hon, som själv är troende och utövande muslim, beskriver talibanerna som outbildade och fanatiska människor, som blint följer sina maktgalna ledare. Och talibanerna har uttalat att de kommer att döda Malala så fort hon återkommer till Pakistan, efter sina studier.

Talibanerna är nära allierade med och har samma politiska strävan, nödtorftigt maskerad som en extrem tolkning av islam, som t ex al Quaida, is/Daesh och liknande terroriströrelser i Afrika och Sydostasien.

Ytterligare information om den aktuella händelsen finns på denna länk från Sky News. Trots att vi i Europa mest reagerar när vi utsätts för terroristattacker i vår närhet, som t ex de i Paris ifjol, så ska vi komma ihåg att de som utsätts mest är muslimer och andra som bor där terroristerna är mest verksamma och ibland även har militära aktiviteter, som IS/Daesh har i Syrien och Irak.

Varför blir de fler och fler?
Jag tror inte det finns någon snabb och enkel lösning. Och de aktioner som sker i Europa kan vara desperata försök att visa sin styrka trots att de kan möta motgångar på "hemmaplan".
Och inte ens dessa "smärre" aktioner, som inte kräver mer än en liten grupp som spränger några bomber och skjuter vilt omkring sig, är lätta att effektivt stoppa med id-kontroller och stängda gränser, ökad bevakning fysiskt eller genom övervakning via media och kommunikation.

Jag vet ju inte den totala sanningen, men nog kan man konstatera några orsaker, som kan bidra. En är att terroriströrelserna uppstår genom att skrupelfria och ibland karismatiska "ledare" använder religionen i extrem tolkning, en tolkning som inte omfattas av speciellt många, och som bygger på okunnighet och obildning - och auktoritetstro. Det är ju inte precis några demokrater som leder dessa terrorgrupper. Och därför så är inte heller ett samarbete med "västvänliga" diktaturer en effektiv väg. De som i t ex Pakistan eller Syrien vill bli av med terroristernas inflytande, de vill ju inte bara byta en slags diktatur mot en annan.
Demokrati är det bästa medlet för att avskaffa diktatur. Utbildning ger förutsättning för demokrati, arbete och utveckling och krav på mänskliga fri- och rättigheter. Och att de i "väst" som vill se demokrati och bekämpning av terrorn kan se förutsättningarna för terror och för dess motsats, demokrati i terrorns hemländer - och i demokratierna.
Det duger således inte att i Syrien bekämpa bara IS/Daesh, med eller utan stöd av Putins Ryssland, även Assads diktatur måste bort för att ge utrymme för demokratiska krafter och frihet och fred. Terror och inbördeskrig och diktatur skapar flyktingar.

Således. Diktatur, ofta i kombination med religiöst maskerad opposition mot diktaturen, dålig utbildning, arbetslöshet och dåliga levnadsvillkor är grogrund för terror, ofrihet. Terrorn måste givetvis så långt det är möjligt stoppas "omedelbart", vilket dock kräver medel (militär och övervakning etc) som inte är ensamma räcker på lång sikt. Utbildning, arbete, frihet från olika slag av förtryck måste till för att skapa fredliga, gynnsamma förutsättningar för utveckling och demokrati som håller.

Stängda gränser, rasism, enögdhet och stöd till diktaturer i kampen mot terrorism är faktiskt kontraproduktivt.

Adventskalender eller julkalender? Teve och tidsanda.

Nu ska vi vara snälla.

I min barndom hette det adventskalender. Innehållet bakom luckorna var mestadels snällt, med en religiös underton. Med tiden kom ett och annat paket in, för att visa den alltmer kommersialiserade bilden av julen.
Advent betyder ju väntan, väntan på julen, på Kristi födelse. Inte väntan på Kalle Anka, som teve fått oss att tro. Inte heller betyder advent att det är den tid vi ska stressa oss genom att shoppa julklappar, som köpmännen lyckats få oss att tro. Med resultat att vi, ligger proppmätta och utmattade framför teven efter att ha öppnat alla de "kärleksbevis" som dyrt inhandlade onödigheter ska föreställa.

Så kom då teve med Julkalendern. Ett underhållningsprogram för barn. Med ett kort avsnitt varje dag från 1 dec till och med julaftonen. Ofta trevliga program, en del till och med minnesvärda. Men ytterst sällan med någon antydan om att julen eller adventstiden har någon som helst koppling till det kristna budskapet. Men som sagt, snällt, ibland lite spännande, gärna mystiskt med spöken. Eller om en gumma som plötsligt blev liten som en tesked. Så kom då på köpet (ja, visst kostar julen...) beteckningen advent och adventskalender bort. Julkalender blev begreppet även utanför teve. Och en julkalender kan handla om vad som helst.

Men inte riktigt till hundra procent. Vår son fick i år en kalender av Svenska kyrkan,.som kallades adventskalender, och som faktiskt i någon mån hade en ton av advent, speciellt då i de texter på baksidan om handlade om kyrkan, om Jesus, om advent och om att ge barn som föds i fattiga delar av världen en bättre framtid.

Texterna under luckorna är riktade till barn, och snälla. Om att vara snäll, tänka på andra och att var och en duger. Känns kanske lite vagt och svagt. Att vara snäll, är inte det rätt så menlöst?
Nja, det behöver det ju inte vara!

Dagens lucka, den 23 dec, har texten: "Berätta för någon att du tycker om den."  Det bör vi alla göra. Till andra i familjen, om vi har någon. Men även till andra. Tänk efter, visst finns det någon som du tycker om? Och alla vill vi väl vara omtyckta, känna någon annans omtanke. Genom att det sägs, och kanske till och med genom en liten kram. Det behöver inte vara med julpaket. I många fall kanske det vore mycket bättre med någon annan form av konkret omtanke än just en julklapp, förutom ett varmt ord.

Gårdagens lucka dolde texten: "Vad längtar du efter?" Jag tror inte att den som formulerade det i första hand tänkte på en önskelista av julklappar. I vart fall gör inte jag det. Det jag längtar efter är så stort och måhända så orealistiskt som en bättre värld. Genom att bekämpa fattigdom, okunnighet, ofrihet, tvång och förtryck. Genom utbildning, demokrati, samarbete, och den fred som förutsätter frihet i gemenskap och tolerans. Till en värld utan krig - och utan flyktingar.

Låt oss vara "snälla",  och faktiskt hjälpas åt att göra världen bättre. Genom att tänka på varandra, och inte bara på oss själva. Att inse att vi lever i en värld som hänger ihop, att vi inte stänger in oss.

Bekymmersamt kd-utspel.

Jag är verkligen bekymrad över kd-ledaren Hägglunds utspel. Han talar volym och kostnader. Om sänkta bidrag, om tuffare regler och svårare att få permanent uppehållstillstånd. Att flyktingar ska vänta i tre år på att få veta om de får stanna. Inte om flyktingarnas behov, vad de flyr från. Tyvärr verkar det som om Göran Hägglunds hugskott öppnat dammarna för mer el mindre flyktingfientliga uttalande hos många andra politiker utanför SD också. OK, ofta maskerat som en oro över kostnaderna för Sverige om flyktingströmmen ökar kraftigt.

Självfallet kostar det initialt att ta emot flyktingar, det är ju en självklarhet. Men vi vet ju, i vart fall finns det flera utredningar som visar det, dvs att på lite sikt är det lönsamt även ekonoimiskt att ta emot flyktingar. Samtidigt så är det många som likställer siffran för invandring som om det vore flyktingar. Och allt hamnar snett eftersom man blandar ihop både begrepp och kostnader.

Flyktingars integration underlättas inte av att bara få ett tillfälligt uppehållstillstånd. De behöver trygghet, de flyr ju ifrån otrygghet. De måste få bättre chanser att snabbt komma i jobb, att få hitta rätt jobb, att få göra det de kan (vilket ofta är mycket mer än fyrkantiga svenska myndigheter vill tro), de måste kunna få rota sig. De behöver inte motivation att söka jobb, det som behövs är jobb att söka! Vilket Mark Klamberg påpekar i ett kort blogginlägg. Efterfrågan öht på arbetskraft måste öka, vilket kan ske genom att stimulera ekonomin. Samtidigt är många flyktingar välutbildade och borde snabbare kunna lotsas till rätt jobb, utan alltför mycket byråkratiska hinder.

Flyktingarnas boende, både tillfälligt och permanent, måste man se på kostnadsmässigt. Liksom byråkratin. Det är t ex inte rimligt att entreprenörer som Bert Karlsson och gelikar ska kunna skära guld med täljknivar, men inte heller att asylboenden ofta är ännu kostsammare när de anordnas direkt i offentlig regi. Etc.

Och det verkligt kostnadssänkande, det vore att arbeta för en värld där det finns demokrati och frihet. Inte att räddhågat skyffla över problem på andra länder.
Fast det är klart, då kanske bristen på viss arbetskraft inom vissa områden i Sverige, skulle bli än mera akut. Idag söker ju vissa arbetsgivare aktivt efter utbildad (t ex inom vård och omsorg) arbetskraft på flyktingförläggningarna.
I en värld med frihet, fred och demokrati, där skulle arbetskraftsimporten bli mycket dyrare än idag. Och där skulle inte finnas några flyktingar. En utopi -  kanske det. Men nog är det dit vi borde sträva. Istället för att kortsiktig och snålt stänga våra gränser och hjärtan.

Nationalism är en fredsfara

Att vara fosterlandsvän var ofta det naturliga för många mer eller mindre lätt konservativa personer, främst i medelklassen och överklassen. Ansågs knappast som farligt i någon mening. Och var det kanske inte heller, om det inte gick för långt.
Tyvärr så kunde det gå för långt, dvs i en slags nationalism som inte bara värnade det egna landet, utan dessutom hävdade att det egna landet och dess innevånare var "bäst", överlägsna andra, och att landet borde expandera. Kunde man påvisa att det fanns landsmän i andra, framför allt närliggande, länder så borde de givetvis "befrias" genom att grannlandet införlivades med det egna.

Om vi håller oss till relativt modern tid så är nog nazismen (nationalsocialismen) ett av de mest markanta exemplen på hur farlig sådan expansionslysten nationalism kan vara. Men nationalism trivs också under andra ideologiska förtecken, som kommunism eller socialism. Till och från behöver inte den farliga expansionslusten någon politisk etikett heller, utan lever sitt eget liv och som det förefaller speciellt gott i ett totalitärt klimat.

I en fungerande demokrati har extrem nationalism av det aggressivt expansiva slaget normalt sett svårt att vinna gehör. Däremot i en ny och svag demokrati finns risken att maktsugna (ofta samtidigt giriga) personer använder nationalism som ett instrument för att ta över och behålla makten. Nationalism utvecklas också gärna i länder med vacklande samhällsekonomi där den demokratiska basen är svag.

Min tes är alltså att nationalism kan förekomma med olika förtecken och används för syften som inte behöver vara annat än att en makthunger som den/de makthungriga inte kan uppnå på demokratisk väg, möjligen då just genom att spela på, som ett instrument för att nå makten.

Vi finner då att det inte bara är den "gamla" nazismen som kan vara aggressivt nationalistisk. Det var i hög grad även den kommunism som gjorde Ryssland till ett Stor-Ryssland under beteckningen Sovjetunionen, som dessutom införlivade ett antal lydstater under sitt välde. Även det kommunistiska Kina är klart nationalistiskt expansivt och oroar i hög grad ett antal grannländer. Och håller ett grepp om andra. Att kommunistledarna i Kina bytt till en vulgär och rå kapitalistisk ekonomisk politik har på intet sätt  minskat de nationalistiska tonerna, snarare tvärtom. Trots ny ekonomisk politik (som också gynnar den politiska klassen extremt) så använder de nationalismen för att behålla makten så länge de kan. Och vad är Nordkorea annat än ett extremt farligt land där nationalism och kommunism kombineras?

Dagens Ryssland under Putin är det för dagen mest flagranta och farliga exemplet på hur farligt det blir när en "ledare" använder och spelar på nationalistiska känslor för att behålla och utvidga sin maktsfär även till grannländer. Putins Ryssland är knappast kommunistiskt i den gamla meningen, men är tveklöst (efter några år med spirande demokratiska försök) ett postkommunistiskt land med auktoritetstro, tro på att det är bra med "starka" ledare, att "Moder Ryssland" ska expandera.
(Nog är det ändå märkligt att så många röststarka "vänstermänniskor" i Sverige ser minst sagt förlåtande på Putin-Rysslands extrema och aggressiva nationalism.)
Den extrema nationalismen har blivit en överideologi, som kan förenas med vad som helst, utom demokrati och fredlig samlevnad med andra.

Nationalism är i dess mera uttalade form, och oavsett "höger- eller vänsterstämpel",  farlig för demokrati och fredlig samexistens inom ett land, men vid makten blir det även en fara för fred, frihet, demokrati och samexistens över huvud taget i hela världen.

Extremism är farlig, vare sig den är höger, vänster eller nationell

Jag är oroad över extrema rörelser både här i Sverige och på andra håll. Hur de verkar inom olika länder. Och hur de utnyttjas för expansion och anspråk på andra länder. Oroas av och ogillar nynazism/högerextremism i Sverige, i Ukraina, i Ungern. Ogillar och oroas av s.k. "vänsterextremism" som är samma andas barn som AFA och div bokstavsvänster/kommunister.

Jag ogillar och oroas av när svenska,  liksom utländska,  "vänsteranhängare" av olika valör visar en märklig tolerans inför det postkommunistiska, ytterst autoritära styret i Ryssland och dess agerande både inom Ryssland och genom att spela på stor-rysk nationalism.
Det är som om det faktum att Ryssland under dryga sjuttio år var socialistiskt-kommunistiskt kan ursäkta även nutida autoritära och rent fascistiska-nationalistiska övergrepp på människor och andra länder, bara de görs inom och av Ryssland och dess ledare Putin.

All extremism är farlig, för demokrati och människovärde - och för fred och frihet. Vare sig den har en etikett till höger eller vänster eller en diffus nationalistisk etikett. De bygger på makt, en kollektiv syn på människan att underkasta sig "ett högre mål". En pervers populism, som utesluter demokrati som en metod att leva i frihet, fred och samverkan mellan människor på lika villkor och med respekt för individens integritet.
---

Ett par intressant texter i detta sammanhang.
"Putin har begravt mitt hopp"
 http://www.gp.se/kulturnoje/1.2303396-svetlana-aleksijevitj-putin-har-begravt-mitt-hopp-

"Invasionen i Ukraina följer ett mönster"
http://www.svt.se/kultur/sofi-oksanen-invasionen-i-ukraina-foljer-ett-monster

Nationalism (även i SD-variant) är farligt för fred och samexistens i vår värld

Hade jag tid skulle jag vilja ta upp detta med det farliga med nationalism, oavsett om den finns som extrem till "höger" eller till "vänster".
Sverige-Demokraterna (SD) kan verka småttiga  och ofarliga sedda i ett större sammanhang, men deras grundsyn är ju samma andas barn som nu är aktuell i t ex Rysslands inställning till sina grannar (Ukraina) och andra fd sovjetstater.  Uppladdningen vid gränsen och delvis i den ryska basen i Krim är mycket illavarslande. Extremnationalismen i Ukraina är inte heller precis demokratiskt sinnad.
(Vi bör också minnas hur Sovjets imperialism drabbade t ex Ungern, Tjeckoslovakien och Afghanistan.)

Glöm inte heller Chinas maktanspråk på områden som tillhör Japan och Filippinerna. Det är en nationalism med gamla anor, som överlever och förstärkts av kommunismen i China. Att det kommunistiska China anammat en vulgärkapitalistisk ekonomisk väg har inte försvagat denna aggressiva nationalism. Nationalism har svårt att förenas med mänskliga rättigheter och demokrati och yttrandefrihet. Vilket, för de som inser det,  borde innebära moraliska-demokratiska problem betr  att genom handel stärka Chinas ekonomiska styrka.  Handel i sig kan ju vara ett sätt att samarbeta, men om den uppmuntrar nationalism hos de som har svällande muskler.. ?

Och så har vi Nord-korea, som vill härska även över Syd-korea. Inte bara en kommunistisk-nationalistisk utan dessutom en stat med ett styre med utvecklad hybris maktgalenskap, som är extra farlig i kombination med de andra ingredienserna.
Cuba har ju visat liknande inslag under Fidel Castros tid, även vilja att sprida hans "socialism" till grannarna.
Hur det blir med det nu är mera svårbedömt.  Och den smittade regimen i Venezuela har bekymmer. Det är också viktigt att komma ihåg och inse att regimer med inre problem gärna söker avleda uppmärksamheten från dessa genom nationalistiska utspel. För att ena folket mot utländska krafter....

Nationalism kan ju sägas ha sitt ursprung i viljan att värna det "egna", egen kultur, eget folks särart och stolthet, men slår (numera) ofta över i att bli ett hot mot andra folk och länder genom sina anspråk på överhöghet och överlägsenhet i olika avseenden.

Frihet är grunden för demokrati och fred. Utan frihet och demokrati får vi aldrig fred på jorden.
Men nationalismen, på det sätt som den yttrar sig idag, den är ett hot mot både frihet och demokrati och därmed också för fred och fredlig samexistens. På samma sätt som kommunism och nazism är hot mot fred och frihet. Och än värre när nationalism kombineras med dessa extremer till höger och vänster.

Så skrev jag ändå några rader om detta, avsedda som avstamp för diskussion i ämnet.

Sjätte november, och sjunde.

I morgon onsdag är det den sjätte november. Till åminnelse av krigarkonungen Gustaf II Adolf och att han dog vid slaget i Lutzen 1632. Det kan väl alla som gick i skolan på den tiden det lästes historia. I våra historieböcker sågs kungen som en hjälte och trons, den lutherska, försvarare. 

Riktigt så enkelt var det ju inte. Trettioåriga kriget var i och för sig ett religionskrig. Men ett religionskrig där (som oftast med sådana krig)  religionen nog för flera parter bara var en förevändning för storpolitiska ambitioner. Dvs för att vinna makt, territorium och ära.

På torsdag, den sjunde november,  "släpps" biografin över Sven Wedén. (av Hans Lindblad, på Ekerlids förlag). Wedén, en man som såg internationalismen som en viktig bevarare av fred, och en förutsättning för frihet. Han kunde historia, Wedén, efter många och långa vistelser på sanatorium och mycken tid att läsa. Och han såg nationalism som en konservativ inskränkthet, farlig, konflikt- och krigsskapande. Wedén såg också farorna med både nazismen och kommunismen.

I år skulle Sven Wedén ha blivit 100 år, om han fått leva.

Vapen till rebeller

En svensk medborgare med syriskt ursprung smugglar vapen till rebellerna (= den opposition som nog har faktisk majoritet) i Syrien.
Det är inte lagligt. Det är SRs huvudnyhet idag, torsdag 31 okt 2013.

Jag förmår inte bli särskilt upprörd över detta lagbrott.

Under en förutsättning förstås. Att vapnen går till den demokratiska oppositionen, inte till någon grupp som vill ersätta dagens blodiga regim med någon annan totalitär regim.

Och - hur var det med Sveriges stöd till ANC i Sydafrika. Vet vi att inget gick till vapen? Eller ville vi inte ens veta? Eller visste vi och godkände att en del gick till den väpnade delen av kampen? Jag minns inte.... men ställer frågan.

Jfr gärna föregående inlägg om fredens pris. 

Fred, vad kostar det?

Fred. Vilket varmt och härligt ord. Fred och frid, det önskar vi väl alla. Nästan alla.
Och vi undrar varför det finns krig.  Vi lever ju i 2000-talet, inte i stamkrigens tid, inte i religionskrigens tid. Och både Stalin och Hitler är döda. Nog borde vi ha fred. Avskaffa alla vapen och skrota försvaret.

Varför är det inte fred?  Krig kostar blod, död, elände -  och pengar.
Hm, visst är det så. Men jag tror att fred förutsätter frihet. De folk som inte lever i frihet, de känner förtryck och kämpar för frihet. Om det behövs med vapen. Ofrihet, hunger, förtryck.
Det är lätt för oss som lever i frihet, med rösträtt och demokrati, utan att hungra och med hyfsade mänskliga rättigheter att tycka att fred är självklart. Varför slåss dom? Varför till och med inbördeskrig?

Lätt för oss att säga. Men, som sagt, det är inte så enkelt. Folk som lever under något slags förtryck vill bli fria, vill befria sig från förtrycket, ofriheten. Det är vad historien lär oss. För att förstå måste vi kunna historien.

Demokratier krigar inte emot varandra. Däremot kan en demokrati råka i krig med en diktatur, av vad slag den än är. En demokrati kan anfallas av en diktatur. Eller de förtryckta i en diktatur begär stöd utifrån, från en demokrati. Eller från det vi kallar världssamfundet. Vilket vi ofta preciserar som FN.  FN kan eller vill dock inte alltid ingripa för att förhindra krig eller inbördeskrig. Varför? Ja, FN består inte bara av demokratier. Här finns både rena diktaturer och mer eller mindre halvdemokratiska stater vid sidan av klart demokratiska stater. Därför spelar spelet mellan stormakter, vilka alla inte är demokratiska,  en alltför stor roll när det gäller att befrämja den frihet som är fredens förutsättning.

Låt oss därför inse att frihet och demokrati, det är fredens förutsättningar. Om vi i demokratiska och välmående länder kan avskaffa ofrihet och hjälpa till att avskaffa diktaturer och förtryck, då främjar vi freden. Och till slut kan vi kanske avskaffa det militära försvaret. Gradvis.

Att bara sitta och ropa fred, fred och avrusta. Det är naivt och välmenande, men hjälper inte. Först måste komma frihet och demokrati. Vilket i sin tur oftast förutsätter utbildning och ett visst mått av välstånd och internationellt samarbete.