Hans Lindblad: Turerna i FRA-frågan är utan motstycke.

Här ännu en artikel jag fått av byråkratbekämparen, integritetsvärnaren och försvarsexperten Hans Lindblad (fp). F d riksdagsman. Rekommenderas till läsning!

"Turerna kring FRA-frågan innehåller moment som torde sakna motstycke i riksdagens historia. Konflikten mellan förment statsintresse och individens integritet är däremot inget nytt, den motsättningen fanns redan långt innan Sverige blev demokrati. Vi känner igen den från konventikelplakatet, lösdriverilagen, samelagstiftningen, tvångssteriliseringar, krigsårens arbetsläger, IB och mycket annat.

På den enskildes sida
Två svenska parlamentariker står i en klass för sig själva genom att ta enskildas parti mot överhet i form av koncentrerad makt och byråkratvälde, Adolf Hedin och Waldemar Svensson i Ljungskile, båda liberaler.

”Folktribunen” Hedin var riksdagsman i omgångar från 1870 till sin död 1905, och under hela denna tid hade han ständiga strider för enskilda mot övergrepp av olika slag. I samband med tvåkammarriksdagens tillkomst gav han 1867 i 15 anonyma brev, först i en tidning och sedan som broschyr, ett framsynt och märkligt täckande program för område efter område. Det första sakområdet beskrev han som ”Ämbetsmannaväldet i Sverige”.

Hedin var svår att ha att göra med tyckte många, han ruckade aldrig på sina ideal för att göra någon till lags. Jag noterade med visst vemod att när folkpartiet 2005 hedrade Hedin på hundraårsdagen av hans bortgång så betonade de närvarande aktiva politikerna starkt hans roll som de svenska socialförsäkringarnas store pionjär men betydligt mindre hans roll som byråkratins främste övervakare.

Svensson i Ljungskile myntade begreppet ”allmakt” om statligt förmynderi över medborgare. Ensam i riksdagen tog han upp raden av rättsskandaler i början av 50-talet, med rötter in i hovet, domstolar och polisledning. Man kan säga att han i riksdagen drev den granskning av maktövergrepp mot enskilda som Vilhelm Moberg samma tid gjorde i artiklar, en pjäs och boken ”Det gamla riket”. Båda märkligt lika till utseende, framtoning och attityd, totalt omutliga och lika tjurskalliga som Hedin kunde vara, men Moberg samtidigt förbålt rolig. Riksdagen kom omsider att göra en särskild lagändring ”Lex Ljungskile”, för att säkra parlamentarikers möjlighet som granskare!

Hedin som förebild
Under mina riksdagsår sökte jag efter fattig förmåga ha Hedin som ideal och förebild. Det gav en slags trygghet i rollen, inte minst under många års bataljer med generaler och deras eftersägare som ständigt sökte utmåla mig som okunnig och inkompetent i försvarsfrågor.

Bilden av den svenska riksdagens främsta värnare av den enskildes integritet och rättigheter är alltså två buttra, principfasta och totalt omutbara ledamöter med många år i riksdagen.

I FRA-frågan röstade en enda ledamot i allianspartierna emot en integritetskränkande lag, ironiskt nog med inskränkningar som nu tre månader senare ingen enda tycks vilja försvara i sak. Camilla Lindberg från Dalarna hade dock ingen starkt inarbetad ställning som Hedin och Ljungkile, tvärtom var hon nybörjare, invald i senaste valet, okänd för de allra flesta.

Färska kritiker
Nio ledamöter i regeringspartierna har uttalat starkt motstånd mot tanken på massavlyssning, sex folkpartister, två centerpartister och en moderat. Det historiskt nya ligger i den remarkabla sammansättningen.
Sju av nio är kvinnor.
Sex av nio är helt färska, invalda 2006.
De tre övriga invaldes 2002.
Det betyder att ingen av alliansens riksdagsledamöter invalda före 2006 haft några mer väsentliga invändningar mot FRA-lagen. Det är svårt att se det bara som en statistisk slump.. Kan historiker eller statsvetare ge något tidigare exempel i riksdagen att det enbart är nybörjare som hävdar egna uppfattningar?

Personlig integritet förklaringen
Kunde förklaringen möjligen vara att det här rör sig om internet och att unga begriper det mer än äldre? Så är det nog bland bloggare. Flera av de nio är verkligen unga men tre är födda åren 1949, 1956 och 1958. Det gemensamma för de nio är alltså inte åldern utan att de trädde in i riksdagen vid senaste eller näst senaste valet. Men framför allt, kablarna i sig är komplett ointressanta. Det är den personliga integriteten som är den centrala frågeställningen, och där borde ålder och antal år i riksdagen inte göra någon skillnad.

Är man optimist kan man se ett paradigmskifte och tro att från 2002 inleddes en ny trend av parlamentariskt kurage efter åratal av likriktning. Men tänk om det visar sig att konformismen fortsätter att öka med antal riksdagsår, då är det ingen bestående förbättring.

Svårt vara ny i riksdagen
Jag har väldigt svårt för att vara kritisk mot att bara Camilla stod på sig och röstade nej i omröstningen. Jag var yngst i första kammaren, under dess sista två år, och kan inte med säkerhet säga att jag skulle ha haft kraft att stå emot om jag utsatts för liknande bombardemang av vädjanden, hot och påtryckningar från parti- och gruppledningar.

De hårdaste påtryckningarna jag utsattes för kom långt senare, i januari 1991. Jag hade tidigare i FN:s generalförsamling hört Sveriges utrikesminister, som så ofta, hårt kritisera stora stater för att de inte tillät FN att ingripa i olika sammanhang, alltså att det kalla kriget blockerade FN.
När så Saddam Hussein invaderade Kuwait 1991 gjorde FN just det Sverige under lång tid så högljutt krävt, nämligen att gripa in och i det här fallet uppmana till stöd för den angripna staten. Jag fattade ingenting när det visade sig att Sverige då valde att stå utanför, medan bortåt 30 andra stater, som aldrig haft Sveriges höga svansföring i FN, följde säkerhetsrådets uppmaning att bistå Kuwait. Jag menade att det för skams skull måste finnas åtminstone en ledamot i riksdagen som stod upp för den tidigare svenska linjen att stötta FN.
Folkpartiets gruppledning blev närmast skräckslagen, förklarade att motionen var helt otänkbar och vädjade till mig att avstå, eftersom en sådan motion sades vara livsfarlig för partiet.

Men jag hade redan bestämt mig för att lämna riksdagen efter försvarsbeslutet året därpå, och gruppledningen insåg snart att jag – extra härdad genom kroniska konflikter med ÖB och arméchefer - inte längre var gripbar för någon form av påtryckningar. Dessutom gick ju kriget snart bra för FN-alliansen, och jag tror inte en enda väljare lät sig påverkas negativt av min motion.

Lättare för etablerade politiker att opponera, men det gjorde de inte
Min erfarenhet är därför entydigt att det är lättare att opponera för den som hunnit skaffa sig en plattform och allra lättast för den som ändå snart ska avgå.

Det konstiga med FRA-frågan är alltså att de som lättast kunde ha opponerat inte gjorde det, medan nybörjarna visade betydligt mer av integritetskänsla, civilkurage och samvete. Det fantastiska och kanske utan motstycke i modern tid var att nybörjarna, trots alla påtryckningar de utsatts för, ändå till slut fick regeringschefen och partiledarna att backa och tillgodose krav som de kritiska ledamöterna hade.

Tänk tanken att de nya haft stöd av någon eller ett par väletablerade veteraner som Göran Lennmarker(m), Alf Svensson(kd) eller Barbro Westerholm(fp). Tror någon att statsministern, partiledare och gruppledare då vågat eller kunnat gå så brutalt och omdömeslöst fram som nu tydligen skedde?

Diskutera gränserna för påttryckningar av enskilda ledamöter
Efter vad som hänt i år borde varje riksdagsgrupp avsätta tid för en diskussion om både integritetsfrågor generellt och frågan om vilka gränser som måste finnas för hur långt man kan pressa enskilda, särskilt nya och därmed extra sårbara, ledamöter för att hindra dem att följa egna ideal och övertygelser. Jag tror det vore viktigt, inte bara för partierna själva utan för riksdagen, vars anseende rimligen skadats, särskilt i ungdomskullarna. Åtminstone folkpartiet borde stärka ledamöterna genom att uppmana dem läsa Hedin, eller för den delen Karl Staaff om vad det innebär att ha mandat från väljarna. På lite sikt vore det bästa riksdagen kunde göra för att stärka ledamöternas ställning att öka vårt nu skäligen begränsade inslag av personval.

Hylla kritikerna
Allianspartierna borde egentligen hylla ”avvikarna”, eftersom det bara var tack vare dem som regeringen gjorde de reträtter, som de flesta nu erkänner var positiva i sak. Det var nödvändigt om inte alliansen skulle tappa all trovärdighet ifråga om att ha förståelse för personlig integritet, både medborgarnas och riksdagsledamöternas.

Alla socialdemokrater röstade emot lagen. Men det förslag regeringen Persson diskuterade var betydligt mer integritetskränkande. Man kan göra tankeexperimentet att den regeringen lagt fram ett förslag av samma innehåll som det som antogs i juni. Hur många av socialdemokraternas ledamöter skulle då ha röstat nej?

Vilket ansvar har den enskilde parlamentarikern? En lags integritetskränkningar beror naturligtvis på lagens innehåll, inte på vem som lägger fram den.

Camilla ej ännu deformerad
Camilla Lindberg ville ha kvar sin självkänsla, och därför kunde hon inte rösta på ett förslag som hennes förstånd och hjärta sade vara fel. Hon var tydligen tillräckligt ny i riksdagen för att inte ha hunnit deformeras genom att så ofta rösta som partiet att det blivit ren rutin.
De som nu säger att hon sviker genom att rösta för de förändringar hon varit med om att driva igenom, verkar inte acceptera att en ledamot bara själv kan ange vad hans eller hennes samvete kräver.

Få socialdemokrater har vågat protestera
Inom socialdemokratin finns en lång tradition av att gruppen alltid är viktigare än den enskilde ledamoten. Där har man gått så långt att enskilda ledamöter bara får väcka de motioner som ”godkänts” av riksdagsgruppens förtroenderåd. De två ur det partiet jag minns bäst att de kunde gå egna vägar var symptomatiskt nog två kvinnor, Elisabet Sjövall i Göteborg och Eva Åsbrink i Skara. Plus Bo Siegbahn, men han lämnade ju partiet. Längre tillbaka är naturligtvis Anders Örne och Ture Nerman, numera alltför glömda, stora socialdemokratiska förebilder ifråga om självständighet.

Civilkurage behövs
Möjligen kommer FRA-affären i sig att ha en positiv effekt. De nio var hunsade men har rimligen sedan fått ökat självförtroende, och andra kommer kanske genom det inträffade att morska upp sig och våga mer i framtiden, i helt andra frågor. Men naturligtvis menar jag inte att flertalet riksdagsledamöter saknar kurage. De som uppriktigt anser att det ”för sakens skull” (alltid dessa ogripbara motiv som sätts före enskilda människor!) var rätt att inkräkta på personlig integritet röstade uppenbart efter egen övertygelse. Problemet var bara att de flesta i allianspartierna inte ville att kritikerna skulle ha samma rätt.

Civilkurage har nog aldrig varit en överskottsvara i den svenska riksdagen. John F Kennedy skrev 1955 ”Studier i mod” (”Profiles in Courage”) om främst ett antal senatorer.
Ingen har veterligt kommit på idén att söka skriva en motsvarande bok om politiker i svenska Janteland.

Jag menar inte att riksdagsledamöter, särskilt inte i regeringspartier, ska kunna rösta hur som helst. Jag var irriterad när ledamöter i mitt eget parti röstade med den socialdemokratiska oppositionen för att ha kvar ett varv eller en skogsindustri i det egna länet. Det kostade hundratals miljoner och hade fler gjort på samma sätt skulle budgeten ha raserats. Budget är alltid en kompromiss, knappast en samvetsfråga. Lyckligtvis är problemet till stor del borta i och med budgettaket.

FRA-lagen fanns ej i alliansens valprogram
De fyra allianspartierna gick till val på ett gemensamt program. Väljarna skulle med fog känna sig lurade om någon viktig del i det programmet spolierades genom att ett antal av alliansens ledamöter i riksdagen röstade emot. Inför en sådan risk vore det rimligt att respektive partigrupp utövade hårt tryck mot ledamöter som hotade att ge hela alliansen en svekdebatt.
Men FRA-frågan har absolut inget av detta. Inget av de fyra partierna har enda rad i partiprogram eller stämmobeslut om att verka för statligt intrång i medborgarnas elektroniska post. De fyra partiledarna gjorde många framträdanden inför valet, men inget om detta. Tvärtom fick nog de flesta intrycket att de fyra partierna var negativa till det som kom fram under regeringen Perssons tid om tankar i regeringskansliet att ge FRA starkt ökade befogenheter.

Alliansen har helt enkelt inget väljarmandat för att införa FRA-lagen, eftersom man inte begärde något sådant mandat. Statsråd har sagt att lagen är viktig för landets säkerhet, men eftersom man inte sade detta före valet blir ju slutsatsen bara att alliansens partier i oppositionsställning var ointresserade av denna säkerhet.
Men ska inte ett parti driva samma politik oavsett om det sitter i regeringen eller inte?

FRA och ämbetsmannaväldet
En myndighet, FRA självt, drev på för att få spana mer, och försvarsdepartementet stöttade detta, det normala eftersom departement och myndigheter lever i symbios med varandra. Försvarsministern fick med sig statsministern och sedan hela regeringen, även om justitieministern i sak ogillade det hela. I nästa skede sökte partiledarna övertyga sina riksdagsgrupper, och de ledamöter som tvekade utsattes närmast för mobbning. Riksdagsgrupperna fick bara reda på delar av det reella innehållet. Tanken var kanske att i nästa led också söka övertyga väljarkåren, ett sannolikt helt utsiktslöst projekt.

Det är en värre tjänstemannamakt än i de flesta exempel jag hade i boken ”Ämbetsmannaväldet” för några år sedan.

Det hela är så långt man kan komma från grundlagens tanke att makten utgår från folket och att byråkratin ska verkställa politiska beslut, inte själva driva politik.
FRA är i högsta grad jävigt i sakfrågan och borde därför ha hållits utanför den politiska processen. I stället fann riksdagsledamöter och allmänhet att flertalet debattartiklar för ökad FRA-spaning tycktes komma från myndighetens generaldirektör och ett par tidigare anställda där.

Regler för att inte göra misstag
Efter valet 2002 bad en ny riksdagsledamot, sedermera befordrad, att jag skulle bli hennes mentor. Hon ville slippa göra alla misstag själv utan lära av mina. Jag gav henne fyra grundläggande regler.
En löd: Om gruppledningen, generaldirektörer på hearing i utskottet eller andra högt uppsatta vill söka få dig på deras sida men du inte blir övertygad av vad de säger ska du se upp. Kom ihåg att de sökt använda de bästa argument, sanna eller inte, de kan hitta på. Om du inte tycker argumenten räcker ska du instinktivt säga nej. Om du säger ja bara för att du litar på vederbörandes auktoritet är risken stor att du låter dig luras. Och du kommer att ångra dig djupt.

Hans Lindblad. "

Jag hoppas, att förutom att det ger alla en insyn i hur partierna arbetar och bör arbeta, också ger alla riksdagsledamöter kraft att stå för sina uppfattningar, även om de går på tvärs med partiledningen.