Varför går SD framåt - och hur beter sig de "gamla" partierna?

Bloggaren (och s-politikern) Johan Westerholm verkar rätt desperat i sin bloggpost, rubrik "Det går en vind över vindens ängar".  Desperation över hur SD och dess systerpartier runt om i Europa går framåt i opinionen. Och han pekar på att de två som tävlar om statsministerposten i Sverige ägnar sig åt att diskutera frågor som inte folk anser speciellt viktiga. Att de ska sluta att lyssna på spindoktorer och i stället lyssna till folkets oro.

Jag gör då denna kommentar.

Jag blir alltmer övertygad om att det inte är främlingsrädslan som är den viktigaste orsaken till SDs framgångar. Även om den finns där bakom och att jag önskade att SDs sympatisörer och framför allt de som eldar på just temat om invandringen som skuld till allt ont skulle läsa en faktagenomgång om de påståenden som de gör, och hur fakta ser ut. Se http://www.regeringen.se/sb/d/17468

Nej, det är som Johan antyder, en viktig och mera allmän orsak är den klyfta som finns mellan politikeradeln och "vanligt folk". Att politiker lever i en egen värld, i en glasbubbla. De förmår inte ta till sig signalerna från oss medborgare, oavsett vad frågan gäller.  Partierna och deras främsta företrädare är otydliga med vad de egentligen står för, vad de vill göra med makten. Och varför. 

Att säga att man vill sänka skatten eller minska arbetslösheten, eller ta emot flyktingar, det är inget svar.  Utan varför är det bra - varför säger de så, sett i ett bredare perspektiv. 

Att de vill ha makten är fullt klart - men varför????  I mycket verkar de, i vart fall skenbart, vara överens. Vilket kan synas fullt OK. Men hur ska vi då kunna välja?  Många gillar nog att politiker kommer överens i olika frågor - men varför?  Vad är grunden för politiken?  Är målen eller vägarna de viktiga för dem? Vilka är de bakomliggande värderingarna? 

Och varför verkar politiker (på högre nivåer) så angelägna om att deras egna villkor ska skilja sig så mycket från medborgarnas villkor och liv? 

Säga vad man vill, men extremistpartierna i Sverige liksom i övriga Europa är oftast väldigt klara med vad de vill.
Även om det de vill är ungefär motsatsen till vad jag vill. 

Var finns ideologierna? Varför verkar partierna mest generade om de avkrävs preciseringar om vad deras eventuella ideologi innebär konkret?  Var är engagemanget - förutom att ta makten?

Schlingmanns nya bok verkar belysa på ett bra sätt hur ideologilösa partierna idag är. Omedvetet avslöjande hos honom, kanske. Och med fokus på nya m.  

Alltså, om nu partierna vill se framåt - varför har de inga visioner? Ex-vis, varför vill de bygga i Stockholm? Ev skillnad, ligger den bara i antalet bostäder? Vad är skillnaden förutom att det behövs bostäder.  Visa bevekelsegrunderna.  Om ni har några. 

Är de eventuella visionerna en (något suddig) bild av hur och var folk SKA bo? Eller sova, eller bli avlyssnade, eller "skolade" och vårdade? 

Eller har de ett förhållningssätts, som anger att folk skulle få välja själva? SKA det vara kollektiva lösningar, eller MÅSTE vi välja. Eller bör det finnas frihet samtidigt med en insikt om att vi lever i gemenskap med andra och att då ett socialt ansvarstagande är viktigt? Ska kollektivet vara tvingande, eller ska friheten vara total? 

Haiyan-Yolanda har skapat en megakatastrof utan like

Min hustru nämnde lite lågmält i förra veckan att det verkade vara en kraftig storm på väg till Filippinerna, det hade hon läst på internet. Jaha, tänkte jag, stormar gör det mest hela tiden där. Vilket ju är riktigt, hittills i år lär det sådär ett 25-tal tyfoner ha drabbat landet.
Dagen efter så var första nyheten i SR:s morgonsändningar att en kraftig storm, orkan, ja kanske t.o.m. ordet tyfon nämndes, låg över de mellersta delarna av öriket. Hoppsan, tänkte jag. Har media upptäckt Filippinerna, så bra. Normalt blir såväl terrorattacker, som jordbävningar och tyfoner där på sin höjd små notiser.
Det tog bara några timmar så förstod jag att nu var det verklig fara å färde. Anledningen var inte en uppgradering av nyhetsvärdet av katastrofer på långt avstånd. Nej, denna tyfon var något utöver "vanliga" naturkatastrofer, hur stora de än kunde vara.
Den var kraftigare än man kan föreställa sig, med en enorm hastighet. Den drabbade inte "bara" mer eller mindre öde havsområden, den drabbade land. I kraftigare grad än någonsin tidigare uppmätts. Och den hade och har en stor utbredning.

En kort stund lugnades jag av uppgiften att myndigheterna denna gång, i motsats till oftast tidigare, hade god beredskap och att bortåt en miljon människor hade hunnit evakueras. Och att man kände till bara ett fåtal dödade. Men snabbt fick vi veta att trots det var förödelsen stor. Samtidigt som det varnades för att förbindelserna till de drabbade områdena var ytterst bristfälliga. Presidenten vädjade efter hjälp från omvärlden.
Nu vet vi att vägars spolats bort, tyfoner av denna enorma styrka slår ut viktiga samhällsfunktioner av alla slag, speciellt då de kombineras med regn och översvämningar. Elledningar ramlar ner, broar spolas bort, telefon, radio, teve, internet fungerar inte. Husen, som i de flesta fall i dessa områden är av trä, bambu blåser sönder, plåttaken blåser av, hela hus brakar samman och blir till små stickor - och förflyttas. Till och med hus i tegel eller betong skadas, och kollar man noga på de bilder som nu kommer fram, då ser man att stora betonghus som verkar oskadda, har skador även de och att taken ofta blåst iväg. Detaljbilder är skrämmande. Översiktsbilder visar att städer och byar ser ut som enorma skrotupplag. Krigsbilder med bombers förödelse är skrämmande att se, men detta är snudd på värre genom den enorma omfattningen.

Hjälparbetare, svårt luttrade av tidigare naturkatastrofer, de säger att detta är en katastrof utan like. Människor har omkommit i mängder som inte går att riktigt beräkna än. De första dygnen talades om nägra hundra, kanske tusen dödsoffer. Igår nämndes minst tiotusen. Idag sägs det troligen vara bortåt 15.000 döda. Men ingen vet, stora områden har man inte nått eller fått någon överblick över. Döda kroppar ligger överallt, och överlevande har börjat begrava (i massgravar) de döda på grund av stanken och risken för sjukdomar och epidemier. Kanske en mera exakt siffra aldrig kan fastställas. Bortåt hälften av de döda är barn. Samtidigt ska vi veta att många hann rädda sig genom att evakueras i tid. Men långtifrån alla, omfattningen och styrkan av tyfonen är FÖR stor. Förutom de som dött har ju många skadats - och tillvaron raserats genom förlust av bostad och allt annat, för många hundratusental människor, kanske miljoner.
Nu beräknar man att sådär tio-tolv miljoner människor är direkt drabbade. Fler än hela Sveriges befolkning. Allting behövs, inte bara rent vatten, mat, filtar och tält. Givetvis behövs mediciner och läkare också. Och hjälp för röjning och återuppbyggnad. Ser man till de ekonomiska verkningar har givetvis hela landet påverkats. Cirka hundra miljoner människor, varav en tiondel arbetar och/eller bor utomlands.

Filippinerna är inte ett av de fattigaste länderna i världen. Men det är fattigt, framför allt på grund av de stora klyftorna i samhället. Nu har medelklassen blivit mycket bredare under det senaste decenniet, fler har lyckats uppnå en drägligare levnadsstandard. Det syns t ex på att antalet privatbilar fullkomligt exploderat och att alla inte är magra. Nu ser man tvärtom många som är rent ut sagt feta, ett tecken på att de har fått inkomster, som i första hand går till mat. Att förbättra boendet vill man nog göra, men till det räcker ofta inte inkomsterna. Och de som inte har hyfsade fasta jobb, och kanske inte har någon högre utbildning, till dem har klyftan ökat trots att även de i någon mån fått det bättre.

En viktig faktor för landets och folkets överlevnad är alla som arbetar utomlands. Eller som är gifta utomlands. Alla, jag säger alla, dessa skickar pengar till släkten i Filippinerna. Givetvis i varierande grad. Helt enkelt för att det (oftast) behövs, eller för att man (dvs de som gift sig utomlands) vill dela med sig av sitt "överflöd" till fattiga föräldrar. Filippinare är ju de som till stor del håller igång de smutsiga och tunga jobben i de rika oljestaterna. Filippinska sjömän kan ses som underbetalda jämfört med västerländska, men deras inkomster ger dem en mycket hög standard i Filippinerna. Och filippinskorna arbetar inte bara (men ofta) som hembiträden i Singapore, Hongkong och Gulfstaterna. De som är utbildade till exempelvis lärare eller sjuksköterskor har hög status p g a god utbildning och är eftertraktade på många håll. Jag är övertygad om att dessas människor, som även normalt håller sina familjer hemma under armarna nu kommer att anstränga sig till det yttersta för att hjälpa de drabbade i hemlandet.

Dock, det hjälper inte. Självfallet har inte heller staten resurser för den återuppbyggnad som kommer att krävas. Världssamfundet måste gripa in, i medmänsklig solidaritet. Både regeringar och enskilda. Den som inte kan välja ut en enskild hjälporganisation kan ju sända sitt bidrag till Radiohjälpen, som sedan fördelar till aktuella biståndsorganisationer.  Insamlingskontot är  pg 90 1950 - 6.  Skriv Filippinerna på talongen.  
Självfallet finns även andra hjälporganisationer, som inriktar sig speciellt på Filippinerna, ex-vis Tribe Mission. 

Hur ska man undvika naturkatastrofer av detta slag? Går det? Nej, på kort sikt är det knappast möjligt. Det som går är bara att förbereda sig genom att hålla en beredskap för verkningarna. Genom evakueringsplaner, som är realistiska, genom att ha en organisation för hjälparbete och resurser för att rycka in med mat, vatten och annan akuthjälp. Har landet en demokratisk regim, som ser till invånarnas bästa, så är det som regel en fördel. På lite mera sikt är det kanske i viss mån möjligt att förhindra, eller att åtminstone mildra effekterna av vissa naturkatastrofer. Jag är ingen expert, men nog är det rätt självklart att överutnyttjande av jordens resurser påverkar naturen, och att t ex klimatförändringarna - de är faktorer som förvärrar naturkatastrofer som kanske skulle kommit ändå. Människan kan förgöra jorden. Det är minst sagt hög tid att i stället vända kursen till att rädda jorden. Och människorna. 

Några exempel på det aktuella läget kan ses på svt.se  här, här och här. Tyfonen Yolanda/Haiyan försvagas och går mot norra Vietnam och södra Kina. Inom ett-två dygn lär dock dessutom en ny tyfon vara på väg att drabba Filippinerna, delvis i samma områden, men även lite mera söderut, till delar av den stora sydön Mindanao. 

En båt som slängt upp på land av tyfonen. Överlevande rotar bland bråten. 

Blockpolitiken är fördummande och förlegad

En gång i tiden var blockpolitiken berättigad, för att bryta socialdemokraternas maktmonopol. För att visa att makten inte för alltid var deras, att de är ett parti bland andra. Det var rätt 1976 och 1991. Men vi ska minnas att så cementerade var aldrig blocken då heller, inte som det verkar vara idag.

Kanske har Stefan Löfven gått hem och läst historia, och insett hur det varit, en del passager i  DN-artikeln idag tyder på det.  Eller är det erfarenheterna som facklig förhandlare som väglett honom, att man måste komma överens om man vill nå resultat. Det må vara hur det vill med det, men jag måste erkänna att han kommit fram till detsamma som jag, i våra analyser om vad dagens politiska situation kräver, och kommer att kräva efter valet om tio månader. Det vill säga, gå fram med den egna politiken, och sök sedan samverkan över blockgränserna.

Block som har sådär 40-45% vardera kan inte regera Sverige. Sossarna har nog, som parti, lärt läxan att de är ett parti bland andra. Moderaterna måste också lära sig det. 7-8 år  som största parti i en icke-socialistisk regering gör inte partiet till det samhällsbärande. Egen majoritet kan varken s eller m få.  Det torde bli svårt att få en fungerande majoritet inom respektive block också. Både mp och v svajar i opinionen även om lär klara spärren. Vänsterpartiet kan bli problematiskt för Löfven, även om de vill in i regeringen. Och LO gillar inte riktigt mp.
På allianssidan krymper alla partier. I värsta fall stoppas både kristdemokraterna och centern  av 4%-spärren även om en del moderater kan stödrösta för att rädda regeringen. Folkpartiet tappar troligen röster pga sin högersväng, sitt avfall från socialliberalismen. Ett sista-minuten-försök att verbalt rädda kvar de socialliberala väljarna torde ha svårt att lyckas med Jan Björklund i toppen. Fp kan mycket väl också riskera att snubbla på tröskeln.  Moderaterna, liksom de andra alliansledarna, vill visa upp ett gemensamt program. Det innebär kompromisser från alla, men minst för m. Det som skulle kunna rädda småpartierna är att de återfinner sina profiler och går ut med dem. Men då muttrar m och det vågar inte  de andra riskera. Hur de än gör, och med nuvarande politik, så verkar det otroligt att alliansen skulle kunna rädda hem nog med mandat för en egen majoritet.

Dessutom ligger SD där som ett orosmoment, som vill styra så mycket som möjligt från en vågmästarposition och kraftigt väljarstöd.

Att få både de andra partierna eller egna väljarna att inse det nödvändiga med blocköverskridande samarbete är ändå inte lätt. Det visar de omedelbara reaktionerna både från partiledare och partisympatisörer.

För allas, eller de flesta partiernas, bästa så skulle det vettigaste vara att gå fram med sin egen politik. Som s nu avser att göra. Att inte göra upp i förväg en politik som om valresultatet vore oviktigt.
Och att sedan söka en blocköverskridande lösning för en bred lösning om det man kan bli överens om.
Vilket inte innebär att det skulle vara en regering bestående av socialdemokraterna och moderaterna. Nej, det skulle lägga en död hand över diskussionerna.

Men moderaterna vill inte, som det ser ut idag, bryta upp från blockpolitiken. För de tror (hoppas?) att de kan regera med stöd av c, kd och fp. Det intalar sig småpartierna också. Men de små partiernas väljare tror inte på det, de vill inte ha en moderat politik en period till.  Och än mindre ha en m-regering som är beroende av SD:s stöd. Underlaget för en eventuell alliansregering kommer, som det ser ut idag, att bli ännu smalare än idag. Därför är det troligt att det bli Löfven som kommer att bilda regering.  Och då är det klokt av honom att söka att hans underlag breddas över gränsen, även om vänstern surar liksom många av hans egna väljare.

En s-ledd regering måste då innebära kompromisser - eller i vart fall vissa justeringar - för att få med t ex inte bara mp utan även fp och, om de klarar spärren, även kd och c. Det borde kunna leda till en pragmatisk och i någon mening mittenpräglad politik i folkflertalets intresse. Utan störande sneglingar åt mera extrema partier till vare sig höger eller vänster.

Men då måste i första hand småpartierna vakna upp ur sina drömmar om fortsatt regerande som viljelösa stödpartier år högerpartiet moderaterna. Med tillräckligt tillnyktrande av socialliberalerna inom fp kan det både ge fp ett bättre valresultat och större inflytande över politiken - med socialliberal prägel. Vilket jag skulle välkomna.

Sven Wedén första snabba steg som fp-politiker

Sven Wedén,

Hans Lindblad, författare,

Om jag hoppar över Sven Wedéns väg till sin politiska linje så kan jag konstatera att när han både funnit socialliberalismen och att det var i folkpartiet han hörde hemma, då gick det fort. Och uppåt. 

Att han plågats hårt och länge av sjukdomen, vårdats på sanatorium, genomgått ett flertal operationer, hittat kärleken och genom detta och egna studier och sökande för att konstatera att han var liberal, socialliberal, det har jag nämnt i diverse notiser och med hänvisning till Hans Lindblads biografi över Wedén. I den finns väldigt mycket mera att läsa om detta. Gör det. (Kärlek, tbc och liberalism, Ekerlids förlag)

Sven Wedén hann bli trettio år innan han gick med i folkpartiet, i Eskilstuna, 1943. 
Redan 1945 blev han ledamot i en fp-kommitté om industriell demokrati, företagsdemokrati.
Tidigt 1946 var Sven Wedén folkpartiets representant i en debatt i samma ämne med motdebattörer som LO-ordföranden August Lindberg och högerns Knut Hagberg, riksdagsman sedan 13 år och chefredaktör. Alltså en nybörjare utan något officiellt uppdrag i fp mot två verkliga veteraner i politiken.

Sommaren samma år, 1946, var Sven Wedén talare vid fpu-kongressen (fpu = folkpartiets ungdomsförbund) . Ämne: företagsdemokrati. Vilket, enl Hans Lindblad, tyder på att den unge Wedén redan då hade ett gott rykte och ansågs som en av partiets experter i detta ämne. 

Hösten samma år ställde Sven Wedén upp som kandidat för fp i stadsfullmäktige, invaldes och började genast låta tala om sig där med. Bara 33 år rörde han raskt om bland "gubbarna"...

Fp-ledaren Bertil Ohlin uppmärksammade Sven, och hösten 1947, bara efter ett år som stadsfullmäktig, så fick Sven ett handskrivet brev från den socialdemokratiske finansministern Ernst Wigforss som skrev att Ohlin föreslagit Wedén till medlemskap i en tänkt kommitté för att "utreda bindning av företagens vinster". I övrigt skulle representanter för LO och SAF ingå. Än en gång en betrodd nybörjare mot tunga veteraner... Tyvärr rann frågan ut i sanden. 

Ett år senare kandiderade Wedén till riksdagen. Han hade först diskuterat med fadern om sina planer om att engagera sig i politiken. Denne var, något oväntat (?) positiv och stolt. Trots att sonen valt ett annat än hans parti. Valet 1948 blev en formidabel framgång för folkpartiet. I Sörmland tog fp två mandat emot tidigare ett. Och i riket som helhet blev det nära nog fördubblad röstandel och mer än fördubbling av antalet mandat. Wedén tog det ena av fp´s Sörmlandsmandat. Den socialiseringsvåg som socialdemokraterna tänkt sig vågade de inte genomföra. Visserligen tappade s inte så många mandat, men stödpartiet kommunisterna halverades. Bertil Ohlin blev oppositionsledaren. 

Sven Wedén var inne i rikspolitiken på allvar, endast 35 år och riksdagens yngste ledamot. Folkpartiet var ett stort parti. Samtidigt med politiken var Sven ändå verksam i faderns tångfabrik under all den tid som inte riksdagen tog. Sven var en arbetsmyra av stora mått.

1948 "friskförklarades" Sven från sin tbc. Något förhastat troligen, eftersom Sven plågades av sjukdomen även fortsättningsvis, i varierande grad. Men han gick med liv och lust och stort ansvarstagande in för både firman och politiken. Tills sjukdomen mot slutet av 60-talet tvang honom att trappa ner, och avgå som partiledare i förtid.

Varför blogga och vara på FB

För mig så känns det viktigt att diskutera intressanta ämnen. Och då helst i en avspänd ton, men med någon grad av spänst, få bryta och kanske byta åsikter emot andras. Kanske till och med få nya kunskaper.

Det var anledningen till att jag började blogga. Jag ville givetvis själv väcka frågor, hur jag ser på olika saker, främst då av politisk natur, samhällsfrågor, ideologi i teori och praktik. Men också kommentera andras idéer. När jag tänker efter så inträffade starten av mitt bloggande ungefär samtidigt som det parti jag i decennier varit aktiv medlem i,  mer och mer började avvika från det som varit partiets ideologi. Och min ideologi, min kompass. Jag håller fortfarande fast vid min ideologi, socialliberalismen, som är ett förhållningssätt - inte en dogm om hur samhället SKA se ut. Efter en plågsam tid gick jag därför ut mitt parti, då jag inte kunde förmå mig att försvara dess nya väg.

Visserligen hade jag länge varit aktiv genom att i dagspress skriva både debattartiklar och insändare, men internet och bloggandet öppnade en ny kanal för snabb diskussion och meningsutbyte.

Facebook är också en kanal där man kan diskutera snabbt. Men tyvärr är det också en tidstjuv, som av många används framför allt för småprat om ditt och datt, om väder, om mat, bilder på familj och vänner, vart man är på väg, vilka sammanträden man sitter i etc. Detta tynger FB, även om många ser det som det de har FB till, småprat. Men dessutom kan man också ta upp och diskutera angelägna, i ett större sammanhang viktiga frågor. Det som jag ser som ett problem är att de diskussionerna ofta blir för snabba och ytliga. Eller så blir de inte av alls...

Och så störs FB då och då av folk som vill, men inte kan diskutera. En företeelse som även fanns i bloggsfären, om än i mindre grad. Dvs personer som bara vill  framföra sin egna åsikt och alltför ofta i självsäkra påståenden i kränkande eller tråkig ton. Analys, logik eller vilja att söka förstå att det kan finnas andra sätt att se på omvärlden, det finns inte hos dessa personer. Eftersom min FB-status är min (liksom min blogg)  kanal vill jag inte se den nedsmutsad av folk som inte vill diskutera utan bara spyr galla. Debatt JA, men rasism, otidigheter och allmän dumhet, NEJ.

En negativ följdverkan av FB är att diskussionerna på bloggarna minskat drastiskt.

Puffen att skriva detta fick jag genom bloggaren Joshens ( Enligt min humla) senaste text. Som också tar upp tankar om vem och vilka som blir FB-vänner, och att sådana "vänner" inte alltid förblir vänner.

Tårtkastning i politiken

Så fick Jimmie Åkesson en tårta i ansiktet.

Visst, det är fel att kasta tårtor mot meningsmotståndare. Att tysta en motståndare på det sättet är fel metod.
Men jag måste erkänna att jag inte blir så våldsamt upprörd.  Nog kan det kännas som en kränkning för den som får tårtan i fejset. Men, farligt är det inte. Det kunde ju ha varit något värre som kastats.
 Ändå jag har viss förståelse för de som vill protestera emot SD´s rasistiska politik, även om detta inte är det bästa sättet.
Och tyvärr ger denna tårta SD och Jimmie Åkesson ett tillfälle igen att prata om hur förföljda de är av odemokratiska krafter, att yttrandefriheten är hotad.  I teorin har han ju rätt, men inte i praktiken.

Dessutom, varför kasta bort pengar på att ge Åkesson en tårta, säkert slickade han i sig lite...  Det hade väl räckt med en liten Gustaf-Adolfs-bakelse ;)

Men visst, tårtkastningen visar vad som kan bli följden när extrema partier sticker upp och skapar motsättningar i samhället. DET är det viktiga vi kan lära oss av detta. Extremistiska åsikter måste bekämpas med argument. Och genom att skapa ett samhälle som inte gynnar extremister.

Vet du vem du, äh, vem Olof och hans son Mårten är?

Igår visade teve, dvs SVT, sista avsnittet av Vet du vem du är? En något ojämn serie, men oftast ändå intressant.
Att det var programmet där Olof Palmes son Mårten som skulle avsluta var nog en medveten toppning, för att få tittare. Kändisars bakgrund är inte alltid så intressant. I vart fall inte mycket mera än vilken Svenssons som helst, men släkten Palme vet vi ju en del om och det ökar intresset för att få veta ännu mera.

Ser att en del tittare tyckte att Mårten Palme sken av belåtenhet över alla adliga och kungliga släktingar som finns i hans stamtavla. Det tyckte inte jag.
Det blev ett intressant program, även om inledningen tragglade lite för mycket om Olof Palme, som vi ju känner rätt väl till, de flesta av oss. 
Sedan förde programmet oss längre tillbaka än vad som varit känt. Mårten verkade mest intresserad, och tagen av, okända uppgifter om en syster till sin farfars far, som blev suffragett och gifte sig med en indisk kommunist i London och hennes öde. 
Visst var fakta ända från slottsfogden på Stockholms slott på 1300-talet, och släktskapen med både Gustav Vasa och Johan III intressant också, liksom på moderns (Lisbets ) sida med flera danska kungar. Men jag tyckte han verkade lätt generad då och då över sitt släktträd. Kanske en följd av att Olof Palme inte precis ville framhålla sin adliga bakgrund? Han var ju ordförande för ett socialistiskt arbetarparti.

En del "stängda" dokument öppnades och gav lite mera djup också.  Vanligen får  vi inte vet  allt om offentliga personer.  Och jag vet inte om mer finns att veta i detta fall heller. Både privatliv (och kärleksliv), bakgrund och snedsteg t ex betr politiska åsikter brukar mörkas. Eller inte gå att forska i. 

Ett exempel på det, men att det ändå kan gås djupare, det är Hans Lindblads oerhört intressanta biografi, som släpps denna vecka, över f d fp-ledaren Sven Wedén. Det som lite äldre personer, i vart fall med en smula politiskt intresse  vet är ju att Wedén efterträdde Bertil Ohlin, och att han var sjuk. Men i biografin får vi veta hur svårt sjuk han var och hur sjukdomen (tbc) liksom förhållandet till hustrun påverkade hans framväxande ställningstagande till (social-)liberalismen. Trots familjens konservativa bakgrund. Hans djupa övertygelse om kvinnans frigörelse, om socialt ansvar, om frihet, hans motstånd till både nazismen och kommunismen. Etc. Det ger en fin helhetsbild inte bara av liberalen Sven Wedén utan också av människan Wedén, och varför han blev den han blev.  

Så visst är det mycket intressant att få veta mera om kända personer. I synnerhet om de har gjort något annat än att vara kända bara som kändisar.  

Sjätte november, och sjunde.

I morgon onsdag är det den sjätte november. Till åminnelse av krigarkonungen Gustaf II Adolf och att han dog vid slaget i Lutzen 1632. Det kan väl alla som gick i skolan på den tiden det lästes historia. I våra historieböcker sågs kungen som en hjälte och trons, den lutherska, försvarare. 

Riktigt så enkelt var det ju inte. Trettioåriga kriget var i och för sig ett religionskrig. Men ett religionskrig där (som oftast med sådana krig)  religionen nog för flera parter bara var en förevändning för storpolitiska ambitioner. Dvs för att vinna makt, territorium och ära.

På torsdag, den sjunde november,  "släpps" biografin över Sven Wedén. (av Hans Lindblad, på Ekerlids förlag). Wedén, en man som såg internationalismen som en viktig bevarare av fred, och en förutsättning för frihet. Han kunde historia, Wedén, efter många och långa vistelser på sanatorium och mycken tid att läsa. Och han såg nationalism som en konservativ inskränkthet, farlig, konflikt- och krigsskapande. Wedén såg också farorna med både nazismen och kommunismen.

I år skulle Sven Wedén ha blivit 100 år, om han fått leva.

Integritet är en mänsklig rättighet, fr f a för "vanligt folk" Betr FRA och dagens skandaler

Hur hänger det ihop detta med FRA,  FRA-lagen och de avlyssningsskandaler som i dessa dagar poppar upp hela tiden. Där både USA, Storbritannien och Sverige är inblandade. Uppenbarligen i ett mönster som vi inte riktigt velat se. Om än anat.
Nå, nu slipper jag försöka reda ut det här. För det har andra gjort.
Först några skäl för att FRA-lagen ska avskaffas. Och ev ersättas av något rättssäkert som inte kränker vår integritet.

1. FRA-lagen bryter mot grundläggande demokratiska principer
2. Signalspaning hör inte hemma i civila kommunikationsnät
3. FRA samlar enorma mängder data om oskyldiga
4.  De rödgröna går inte att lita på betr viljan att riva upp FRA-lagen
5. Alliansregeringen kan vi lita på att den inte kommer att riva upp FRA-lagen
6. Integriteten går före effektiviteten
7. Vågar regeringen redovisa omfattningen av FRAs spaning?
8. FRA-lagen innebär ett permanent undantagstillstånd 

Idag ser vi att FRA samarbetar med andra liknande organ i USA och Storbritannien, ja kanske med fler. Oftast har det förnekats, samtidigt som de sagts att det är "naturligt" med sådant samarbete, som brukar kallas "informationsutbyte". 

Vi kan i hög grad tacka E Snowden för att han avslöjat det enorma avlyssnandet som amerikanerna sysslar med, delvis tidigare förnekat, delvis också okänt - i vart fall för ett antal statschefer i "vänligt sinnade stater", vilka med all rätt blivit upprörda.  

Fortfarande finns det politiker och "säkerhetsbyråkrater" som anser att denna gigantiska övervakning och avlyssning är viktig för staternas säkerhet och för terrorbekämpning. Några direkt konkreta bevis för har vi aldrig fått, däremot svårkontrollerbara antydningar. Däremot vet vi att det som samlas in är sådana enorma volymer att de är minst sagt svårhanterbara rent praktiskt, i synnerhet om eventuellt viktiga data ska kunna vaskas fram snabbt. 

När nu diverse höjdare blir upprörda över att deras samtal med mera registreras och avlyssnas, så ska vi veta att de är inte ensamma om att hamna i FRAs och andra avlyssnares garn. Det blir eller kan vi alla bli. Och höjdarna är ju de som godkänt och sanktionerat avlyssningen/registreringen. Så jag frågar mig varför de blir så upprörda?  Det är ju så de vill ha det för deras undersåtar... 

Nu menar jag att integritet är en mänsklig rättighet, att inte i oträngt mål behöva bli avlyssnad, registrerad och kartlagd, inpassad i sociogram etc. Det kan givetvis ibland behövas och vara lämpligt med något slags signalspaning mot individer eller grupper av individer som sysslar med spioneri, terrorförberedelser eller liknande grov kriminalitet. Men då mot misstänkta. Inte mot hela folk. För att det är integritetskränkande - och kan missbrukas t ex för att bekämpa andra åsikter än de av dagens överhet godkända. Dvs kränker yttrande- och åsiktsfriheten. Dessutom är det inte effektivt och väldigt resurskrävande. 

Och som Gun Svensson, "Farmor Gun",  skriver i sin bloggpost av 3 november : Signalspaningen missar folkets signaler. 

Där har hon en viktig poäng. Signalspaningen fjärmar makten från folket. Med FRA-lagens metoder så avlyssnar de folket, men förmår inte tolka vad folket vill. Att avlyssna är inte detsamma som att höra och förstå! 

F.ö. är Gun Svenssons text en utomordentlig genomgång av dagsläget beträffande säkerhetsindustrin och hur våra politiker inte förstår hur de genom att följa "FRA-byråkraternas" intentioner gått ifrån grundläggande demokratiska principer. Hon citerar med gillande en DN-artikel av Peter Wolodarski. Ett citat som är väl värt att läsa. Hon har också ett stort antal andra små citat och länkar till artiklar som är värdefulla att ta del av för den som vill sätta sig in i denna problematik - och varför massövervakningen är så farlig.  

Jag rekommenderar i hög grad hennes text till läsning. Gun Svensson menar dessutom att inget annat parti än piratpartiet är att lita på in integritetsfrågan. 

Det kan också vara viktigt att repetera hur FRA-lagen kom till, och varför den inte borde ha kommit till genom att läsa fd riksdagsmannen Hans Lindblads skarpa analys av detta. 

Läs här och här. 

Smickrad, jag erkänner det (uppdat 4/11)

Jag fick nyss en inbjudan.
Inbjudan.
Mingel kring boken om Sven Wedén, Torsdag 7 november kl 17–19, Hotell Reisen, Skeppsbron 12, Stockholm.

Bakom inbjudan ligger Lars Wedén, son till Sven Wedén, via författaren Hans Lindblad.

Jag känner mig smickrad, erkännes. För denna biografi om Sven Wedén är en stor sak. Sven Wedén, som skulle ha blivit 100 år iår, men som dog alldeles för tidigt p g a sjukdom. En viktig socialliberal, av det slag som inte finns många av idag. Bertil Ohlins efterträdare som fp-ledare. Som tyvärr fick dra sig tillbaka alltför snabbt - p g a sjukdom.

Tyvärr kan jag inte delta i detta "releaseparty", det blir för lång resa. Men nog hade det varit intressant. Dit kommer i princip de flesta av de ledande och ännu levande socialliberalerna i svensk politik. Plus några andra toppolitiker. Sådana som Bengt Westerberg, Ola Ullsten, Ingvar Carlsson, I Mundebo, Olle Wästberg.
Men märkligt nog (eller inte så konstigt!) så verkar i skrivande stund en enda från dagens riksdagsgrupp delta, och inget av dagens statsråd (fp).

Hade jag haft en chans, hade jag velat delta.
Att jag skulle kunna gjort det utan att behöva påpeka för dagens fp-garnityr att de avvikit från Wedén socialliberalism, det kunde ses som ett extra plus. För de avser tydligen inte att ta del av vad Wedén stod för.

---
Uppdatering månd 4 nov. Birgitta Ohlsson har meddelat att hon har förhinder, och inte kan komma. En statssekreterare lär komma, men de tre övriga fp-statsråden verkar utebli. Däremot en hel drös med fp-ministrar från tidigare regeringar. Utöver ovan nämnda:  B Friggebo, G Romanus, H Blix, H Cars. 
I  Eliasson och P Ahlmark (osäkert pga  t ex hälsoskäl).

Vapen till rebeller

En svensk medborgare med syriskt ursprung smugglar vapen till rebellerna (= den opposition som nog har faktisk majoritet) i Syrien.
Det är inte lagligt. Det är SRs huvudnyhet idag, torsdag 31 okt 2013.

Jag förmår inte bli särskilt upprörd över detta lagbrott.

Under en förutsättning förstås. Att vapnen går till den demokratiska oppositionen, inte till någon grupp som vill ersätta dagens blodiga regim med någon annan totalitär regim.

Och - hur var det med Sveriges stöd till ANC i Sydafrika. Vet vi att inget gick till vapen? Eller ville vi inte ens veta? Eller visste vi och godkände att en del gick till den väpnade delen av kampen? Jag minns inte.... men ställer frågan.

Jfr gärna föregående inlägg om fredens pris. 

Fred, vad kostar det?

Fred. Vilket varmt och härligt ord. Fred och frid, det önskar vi väl alla. Nästan alla.
Och vi undrar varför det finns krig.  Vi lever ju i 2000-talet, inte i stamkrigens tid, inte i religionskrigens tid. Och både Stalin och Hitler är döda. Nog borde vi ha fred. Avskaffa alla vapen och skrota försvaret.

Varför är det inte fred?  Krig kostar blod, död, elände -  och pengar.
Hm, visst är det så. Men jag tror att fred förutsätter frihet. De folk som inte lever i frihet, de känner förtryck och kämpar för frihet. Om det behövs med vapen. Ofrihet, hunger, förtryck.
Det är lätt för oss som lever i frihet, med rösträtt och demokrati, utan att hungra och med hyfsade mänskliga rättigheter att tycka att fred är självklart. Varför slåss dom? Varför till och med inbördeskrig?

Lätt för oss att säga. Men, som sagt, det är inte så enkelt. Folk som lever under något slags förtryck vill bli fria, vill befria sig från förtrycket, ofriheten. Det är vad historien lär oss. För att förstå måste vi kunna historien.

Demokratier krigar inte emot varandra. Däremot kan en demokrati råka i krig med en diktatur, av vad slag den än är. En demokrati kan anfallas av en diktatur. Eller de förtryckta i en diktatur begär stöd utifrån, från en demokrati. Eller från det vi kallar världssamfundet. Vilket vi ofta preciserar som FN.  FN kan eller vill dock inte alltid ingripa för att förhindra krig eller inbördeskrig. Varför? Ja, FN består inte bara av demokratier. Här finns både rena diktaturer och mer eller mindre halvdemokratiska stater vid sidan av klart demokratiska stater. Därför spelar spelet mellan stormakter, vilka alla inte är demokratiska,  en alltför stor roll när det gäller att befrämja den frihet som är fredens förutsättning.

Låt oss därför inse att frihet och demokrati, det är fredens förutsättningar. Om vi i demokratiska och välmående länder kan avskaffa ofrihet och hjälpa till att avskaffa diktaturer och förtryck, då främjar vi freden. Och till slut kan vi kanske avskaffa det militära försvaret. Gradvis.

Att bara sitta och ropa fred, fred och avrusta. Det är naivt och välmenande, men hjälper inte. Först måste komma frihet och demokrati. Vilket i sin tur oftast förutsätter utbildning och ett visst mått av välstånd och internationellt samarbete.


 

Socialliberalism och nyliberalism (spec inom fp)

Vad som är socialliberalism och nyliberalism, det diskuteras inom FB-gruppen "Socialliberalerna".  Inte minst skillnaderna mellan liberalismen. Men det finns säkert många andra som har synpunkter och intresse för dessa frågor. Därför vill jag här lägga ut några kommentarer även på bloggen.
Ex-vis har en debattör menat att skillnaden är synen på marknadsekonomin. Att socialliberaler skulle vara mera av reglering av marknaden än vad nyliberalerna anser.

Synen på marknadsekonomin, den fria marknaden etc kan vara EN skillnad mellan socialliberaler och nyliberaler/neoconservativa, Men inte den enda och knappast det största. 
Här vill jag inflika att den genuine socialliberalen Hans Lindblad (fp) menar att beteckningen nyliberal inte är korrekt, eftersom de egentligen har en neoconservativ syn - dvs i grunden konservativ men med en syn på ekonomi och marknad som har vissa "nyliberala" inslag (a la Milton Friedman). 

Betydligt viktigare är synen på människan. Nyliberaler ser människan som en isolerad ö där hon lever i total, närmast anarkistisk frihet. Dvs ett snäpp värre än hur många traditionella liberaler såg det. Socialliberalismen som jag uppfattar den ser människans frihet som oerhört viktig, MEN bara så långt den inte skadar någon annan. Människan är en social varelse som lever, måste leva,  i samspel med andra, eller som Gunnar Helén formulerade det "Frihet i gemenskap". Jfr gärna med socialliberalen Per Ahlmarks valtema, 1976 var det väl,  "Sociala reformer utan socialism". Socialliberalismen tar socialt ansvar.  Och kom ihåg hur Ahlmark i en koalition med centern och moderaterna ständigt pressade moderaterna till eftergifter för att säkra den socialliberala profilen. Annars fanns ju andra partier (=s, vars socialism Ahlmark var en utpräglad motståndare till, men som han var beredd att samarbeta med för att stoppa moderaterna o de hos m framväxande nyliberala idéerna). Och hur Ullstens fp inte ville regera ensamt tillsammans med m, eftersom i en sån koalition skulle det socialliberala fp vara den mindre parten. 

En beskrivning på diskussionsgruppen  på FB av den moderata politiken menar jag är ett slags definition av vad nyliberalismen står för: Girig kapitalism utan socialt ansvar. Vilket är precis motsatsen till socialliberalismen. Självfallet känns det märkligt att ett parti (fp) som kallar sig socialliberalt då verkar som stödparti till ett nyliberalt parti m (med div socialkonservativa och allmänt populistiska drag) och därmed medverkar till en politik som gynnar högavlönade, som försämrar arbetslöshetsförsäkring och sjukförsäkring och ger pensionärer högre skatt, trots lägre inkomst, än de förvärvsarbetande och som är ytterst motvilligt till bistånd. 
Alexander Bard, som nämns i diskussionsgruppen som nyliberal,  betecknar sig själv inte som nyliberal, han menade att han är socialliberal och kritiserade fp för nyliberalism. Var han egentligen står är lite svårt att begripa, från Liberaldemokraterna blev han mer el mindre utsparkad p g a att han ville själv styra och bestämma det mesta, ofta i tveksam riktning. Att centern tog emot honom visar nog både på en osäkerhet hos honom själv och hos centern om vilken väg de ska gå. Hans ändringsförslag betr centerns profil gick ju också på pumpen rätt rejält. Välförtjänt till största delen.
Vi ska också förstå att inom fp är av tradition "Socialliberal" ett positivt omdöme inte minst pga att det var den linje fp förde under decennier och som lockat medlemmarna. De som nu blivit förtvivlade och som alltmer flyr fp, men inte har någonstans att ta vägen. Men som ledningen nu försöker hålla kvar med tal om socialliberalism, men mest med tal. 
Inom högern, moderaterna och hos renodlade nyliberaler är socialliberal däremot ett skällsord. Varför man från det hållet gärna beskriver alla, som inte är nyliberaler eller gammelkonservativa, som hemska socialliberaler, och vill därmed påskina att det är lika ruskiga som socialister. 

En socialliberal vill inte försämra arbetsrätten. Ej heller i o f sig motarbeta fackföreningsrörelsen. Men man kan notera att fackföreningarna bildades av liberaler/frisinnade. Att de snabbt manövrerades ut av socialister och socialdemokrater var pga att liberalerna inte ville göra partipolitik av fackföreningarna och såg dem som ett samarbete mellan fria individer, inte som ett kollektiv som skulle arbeta för socialism.  Och socialliberaler inte bara erkänner att fackföreningar viktiga. Arbetstagare måste också ha en organisation, som arbetar för deras intressen. Det kan inte vara förbehållet arbetsgivarna. Fp hade, under sin socialliberala tid, flera framstående arbetarliberaler i sina led, och även fackliga företrädare, främst från tjänstemannarörelsen,  inom sina led.

Jag påminner också om att enligt en gammal ordlista så översätts liberal med frisinnad som det svenska ordet. Frisinne och socialliberalism är kanske inte 100% identiska begrepp, men väldigt närliggande. Begreppet frisinne används sällan idag, men betecknar ett slags folklig liberalism - i motsats till den mera teoretiska "stadsliberalismen".  De frisinnade var i hög grad "småfolk", småhandlare, lärare, lägre tjänstemän, arbetare och hantverkare (som ju då oftast var småföretagare) och småbönder - ofta aktiva även i nykterhetsrörelsen eller någon frikyrka.  Dessa folkrörelser stod just för demokrati, för trosfrihet och socialt ansvar för medmänniskan. Men utan socialism.  

Ullsten och miljön

Finns mycket av intresse i fd statsminister Ola Ullstens memoar. De 30 åren sedan han slutat som aktiv politiker (och bl a varit ambassadör) avhandlas mycket kortfattat. Men där framgår ändå att han i hög grad ägnat sig åt miljöfrågor i ett internationellt sammanhang, "kallad" av FN. Speciellt intresserad av att bevara den naturresurs som skogen är. Sista kapitlet, sid 314-322.
Han konstaterar att en gång fanns dubbelt så mycket skog på jorden som idag. Vi har nått en gräns. "Till bilden av skogen i våra liv hör också både ett växande välstånd och en djupare klyfta till dem som ännu är fattiga."

Högerpolitik kan inte styra Sverige, jfr Ullstens memoarer

Nu vill jag ge några rader om moderat politik och makt, regeringsmakt. De är delvis inspirerad av Ola Ullstens bok. Som passar mig som hand i handske betr synen på detta.
Alltså. Moderaterna anser sig som det enda "borgerliga" partiet. Det enda verkliga alternativet till en s-ledd regering. Andra partier är bara fjant i marginalen, och ska underordna sig moderaterna. Det är grundsynen hos m.
Perioden 1976-82 var svåra år för moderaterna. De fick ju vara med i början av båda perioderna, men trivdes inte utan klagade högljutt på att det inte var högerns politik som fick råda. Speciellt betr skatter och ekonomi. Fp liksom centern (då, men nu?) ansåg att en regering inte kan föra en högerpolitik. Sverige mår inte bra av ytterkantspolitik.
När regeringen sprack 1978 var det förstås främst pga kärnkraftsfrågan, men det var gurgel i annat också. Och när centern ställde sig åtsidan varken kunde eller ville folkpartiet sitta i en regering med enbart moderaterna som kompisar. Den skulle bli för tung åt höger. Och fp var då ett socialliberalt parti.
Så i st följde en framgångsrik minoritetsregering med endast fp, som sökte och fann stöd åt båda hållen för att få igenom socialliberal politik. Under "tyst" gillande av socialdemokraterna, som dock endast formellt gav stöd betr fp´s energipolitik.
Så, mitt i andra perioden så blev den ekonomiska politiken en knäckfråga (inkl både marginalskatter som borde sänkas OCH ekonomiska stimulanser för sysselsättningen skull och som kompensation för de med lägre lön som inte gynnades av marginalskattesänkningen). Egentligen så gick moderaterna med på det mesta - men fick kalla fötter när fp+c ville ha en bred överenskommelse som innefattade även sossarna, vilka anslöt sig under den "underbara natten". Och så bröt moderaterna upp....

Svagt, men en ren demonstrationspolitik från M. Moderaterna (och andra ickesocialistiska partier) får ALDRIG komma överens om politiken. Så menade Gösta Bohman och hans parti.

Nå, vad gör då Reinfeldts moderater? Jo, de inser att högerpolitik inte vinner gehör vare sig hos övriga "borgerliga" partier eller hos en majoritet av väljarna. Alltså, han stjäl en del av sossarnas kostym och ordval. Har en mjukare beskrivning av vad m vill, säger att m är ett arbetarparti.... bla bla. Och väljarna och fp, c och kd går på det vid valet 2006, trots att m knappast modererat sin socialkonservativa politik annat än betr ordval. Men en del väljare börjar få upp ögonen vid valet 2010, men de små stödpartierna anpassar sig till den faktiska högerpolitiken. För att få vara med.  Dock försvinner den egna majoriteten. Och småpartierna upptäcker att deras väljare i ökande grad flyr dem. Vad ska de göra? Profilera sig, men åt vilket håll? Lägga sig än mera åt höger och lämna den (falska) mittpositionen åt moderaterna? Eller förmår de återvinna sina förlorade ideologier?

Men vad gör Reinfeldt när han inser att m minskar men kanske förblir rätt stort, men att stödpartierna antingen trillar ur riksdagen eller blir så små att de inte räcker till en gemensam majoritet.

Samverka i politiken? För eller emot något?

Maktväxling är viktigt i en levande demokrati. På alla plan. Om hälften av medborgarna inte känner att de har något inflytande alls på politiken uppstår frustration som ta sig oönskade former.  Därför bör spelreglerna var sådana att en opposition har en fair chans att vinna makten, den också. Det resonemanget gäller både på riksplanet och lokalt. En viktig faktor för att så ska kunna ske är givetvis att det finns förtroendevalda som är alerta och kan och vill granska makthavarna och ge väljarna alternativ. Ett parti som suttit vid makten blir med tiden mer och mer maktfullkomligt.

Efter 44 års socialdemokratiskt styre (som dessutom kunde luta sig emot en eftersläpande första kammare) är det naturligt att den icke-socialistiska oppositionen som första mål såg just att det skulle bli maktskifte. Och så skedde, vilket skakade sossarna ordentligt, liksom det gjorde också 1991. Men det var viktigt att socialdemokratin inte såg sig självt som den naturliga innehavaren av regeringsmakten för tid och evighet.

Mitt intryck är också att den insikten dröjer än längre hos de vanliga s-partimedlemmarna än hos partitoppen, speciellt då i kommuner som också har bastant s-majoritet.

För en opposition måste det dock vara viktigt att veta varför man eftersträvar makten. Är det för att man är emot något, eller att man är för något. Och då ska vi inse att majoritetsregeringar bestående av ett enda parti inte lär vara möjliga i Sverige. För att bilda regering så måste det finnas en samverkan, vare sig parterna ska ingår i regeringen eller ha en lösare samverkan.

Nu har vi haft en icke-socialistisk regering, som kallar sig Alliansen, i drygt sju år. Den har bestått av ett "borgerligt" block. Och oppositionen ser sig som ett röd-grönt block.  Vi ser bl a av opinionssiffrorna att Alliansblocket ligger illa till. Och det röd-gröna blocket har svårt att formulera sig till ett samlat alternativ.
På regeringssidan ligger alla tre småpartier risigt till. Och tidvis har vänsterpartiet låga opinionssiffror.

Alltså måste en regering bygga på samverkan. Men måste den bygga på blockpolitik. Är det naturligt att samverka emot något?  En samverkan emot något, dvs emot en tänkt motståndare, förutsätter menar tydligen många ledande politiker idag att man har en gemensamma grundideologi. De som idag främst ser det så är moderaterna och socialdemokraterna. Och de menar att det då är resp partis idéer som ska gälla, småpartierna på resp sida får underordna sig. De för stunden mindre partierna kan då inte stå för sina (eventuella) ideologier. Ändå har vi faktiskt inte ett tvåpartisystem. Varje parti förutsätts, i vart fall av väljarna, ha en klar ide om hur de vill forma samhället, en idé som skiljer sig från de andra partierna.

I förre statsministern Ola Ullstens nyligen utkomna memoarer "Så blev det", skriver han om hur han ser på samverkan och att den inte (längre) oundvikligen ska bygga på blockpolitik. Partierna har olika ideologier och samverkan bör ske med beaktande på vilka frågor som är aktuella.

"Samverkan över partigränserna handlar inte om ett köpslående om partiernas ideologier, utan om att trots olika grundvärderingar försöka nå gemensamma mål."  Och ser vi på historien så samverkade liberaler och socialdemokrater emot högern för att införa demokratin i Sverige. Sverige som välfärdsstat utvecklades i samverkan (dock ej i regeringsställning) mellan socialdemokraterna och folkpartiet, ofta med de senare som pådrivande. De ickesocialistiska partierna har samverkat emot socialdemokratin för att stoppa socialiseringssträvanden och för att avlösa socialdemokratin vid regeringsmakten. Vi kan också se att fram till och med 80-talet så såg de s.k. mittenpartierna det som uteslutet att en icke-socialistisk regering skulle ledas av en högerman, en moderat. Ullsten ledde till och med en minoritetsregering som kunde samverka åt båda håll.

Idag ser få väljare några egentliga skillnader, annat är retoriskt, mellan de två största partierna. Det är mest makten för maktens skull de eftersträvar samtidigt som de suddar ut och vill dölja sina egentliga ideologier.
Småpartierna mals sönder av de stora, som inte vill att de små profilerar sig.

Accepterar man att partierna är till för att ha olika grundsyn, så måste man också inse att samverkan inte innebär att man utplånar något partis ideologi, men att man söker finna en väg till gemensamt mål i aktuella frågor. Med bibehållen ideologi. Och då kan och bör samverkan till och från ske över "blockgränserna".

Det är inte utan att jag ser detta resonemang från Ullsten som en uppmaning till folkpartiet att återgå till den socialliberala linjen, att profilera sig, och att söka samverkan med ett eller flera partier för att få genomslag för socialliberala idéer.  Inte att vara lydparti under moderaterna. Att bryta upp blockpolitiken.

Fp som stödparti eller som ett anständigt liberalt alternativ?

Som ett apropå till mitt blogginlägg den 14 okt kan vi se en artikel i Di idag den 17 okt, rubrik: Folkpartiet nere på träsknivåer.
Där konstateras att skolpolitiken varit folkpartiets och inte minst Jan Björklunds paradfråga. Jag är kritisk till mycket av Jan Björklunds politik, men skolpolitiskt har han (och fp därmed)  i huvudsak ändå varit rätt ute. Att han har en framtoning som skrämmer är en annan sak.
Nu håller sossarna på att springa om honom, och koalitionsstorebror "nya" moderaterna vill sno skolprofilen från fp. Så, vad ska fp och Jan Björklund göra? Nu när fp ligger bara hårsmånen ovan 4%.

Statsvetaren Jenny Madesten menar att "planen nu är att börja prata om andra saker och bredda partiet. Det blir svårt för Folkpartiet att vinna val på den här frågan en gång till”, Samtidigt är det inte helt givet hur en ny strategi skulle kunna se ut. Det finns en tydlig ansvarsfördelning inom regeringen som begränsar de mindre partiernas handlingsutrymme. Och att profilera partiet som ett mer socialliberalt parti är inte gjort i en handvändning.

”Det är svårt att ge sig i kast med till exempel socialförsärkingar, eftersom det skulle gå i clinch med hela regeringens politik”,

Hm, ja är det viktigast att gå i takt med moderaterna, då blir det svårt att återvinna väljare och förtroende. Frågan är vad som är viktigast för folkpartiet, eller rättare sagt dess väljare, är det att vara stödparti till moderaterna, att till varje pris sitta vid maktens köttgrytor. Eller att formulera en egen vision, en liberal vision, för hur det vill se Sverige. Jag vill gärna tro att folkpartiets väljare, inte minst de som nu överger partiet och många idag osäkra, de vill ha ett parti, gärna folkpartiet, som är ett socialliberalt alternativ till högern - och till socialdemokraterna.

Kanske är fp´s provval i Stockholm ett tecken på detta. Där den mest frispråkiga socialliberalen på toppnivå, Birgitta Ohlsson placerade sig före Jan Björklund. Dvs många medlemmar har tröttnat på Björklunds högerlinje och vill se socialliberalism i praktiken i stället. Att det inte är gjort i en handvändning är ju helt klart. Återgången till socialliberalismen måste upplevas trovärdig, väljarna måste övertygas.

Jag menar att folkpartiets framtid beror på om det återgår till en klart socialliberal politik, det som var folkpartiets ledstjärna till millennieskiftet ungefär. Om det sedan leder till att Reinfeldt får avgå som statsminister, desto bättre.

Förpackningar i politiken... om nygamla moderaterna

Ser i DN en artikel där förre högerledaren, förlåt, moderatledaren Bo Lundgren menar att Fredrik Reinfeldt genomfört den politik som Lundgren förde fram i valrörelsen 2002. I allt väsentligt då. Visst har han rätt.
Det Fredrik Reinfeldt gjorde var att presentera varan i ny förpackning, vilket dolde det faktiska innehållet.

DN prickar av Lundgrens förslag och vad "nya moderaterna" under Reinfeldt genomfört. Med hjälp av sina små stödpartier...

Jag måste konstatera att många gått på detta med den nya förpackningen. Två gånger dessutom. Och konstaterar att det finns många förpackningar som är onödiga, om de inte bara är till just för att dölja innehållet.

Allt medan sopbergen växer.

DN:s artikel avslutas med en avslöjande kommentar, om ärlighet. Grunna över den.

"Men som helhet ser du (Lundgren) inte så stora skillnader i den reella politiken mellan de gamla och nya Moderaterna?

– Nej, så är det. Det handlar inte bara om volymen skattesänkningar. Vi ville sänka skatten för den som hade ett arbete, och det vill vi nu. Men vi hade en bredare palett och det skrämde många människor.

En del menar att du var för ärlig?

– Om det sedan var ärlighet eller inte ... Jag hoppas att alla politiker kan vara ärliga och faktiskt säger vad de vill göra."

Vad räddar fp från att halka ner emot spärren?

Ser att några folkpartister oroar sig över ett par opinionsmätningar som visar att även fp minskar från  den redan tidigare låga nivån runt 6% som varit den vanliga under senare senare tid. Fp närmar sig den nivå som kd och c legat på under lång tid.
Fp uppmanas att vakna och börja sätta fart, snart är det val.

Jag menar att ett sätt att väcka fp vore att partiet återgick till socialliberalismen. Då inte bara i ord utan också i praktiken. Då skulle det finnas ett icke-socialistiskt alternativ till de olika varianterna av moderat-light som existerar idag. 
Jag tror att besvikna socialliberaler skulle återvända,  och andra som idag är vilsna över frånvaron av ett vettigt,  icke-socialistiskt parti skulle äntligen  finna en hemvist. Jag vet  att idag är det rätt många som överväger att rösta på Sossarna till och med, trots att de egentligen verkligen  inte är sossar, men som vill ha bort alliansregeringen,  eftersom fp idag verkar lägga sig platt för den moderata politiken eller t o m lägger sig till höger om moderaterna.

Det är möjligt att det finns maktgalna moderater som kan tänka sig att lägga stödröster på fp, kd eller c, för att rädda dessa partier som stödpartier för en fortsatt Moderat-alliansregering. 

Men vad säger det om t ex folkpartiet? 
Nej, ge oss ett faktiskt alternativ till både moderaterna och socialdemokraterna!   

Swinging Wheel Big Band på Kårhuset (plus bilder)

 Lite bilder tillagda.

Jag är inte den som springer på Kåren i "onödan" precis. Jag måste erkänna att, trots att jag under ett antal år skrev en massa konsertrecensioner om bl a jazzkonserter i Piteå i olika tidningar, så var det före det att Kårhuset vid Musikhögskolan byggdes. Så senast jag var på "kåren" det var 1975-76 och inte i Piteå utan på Norrlands Nation i Uppsala. Tiden går. Gissa vilka jag hörde där! Ja, bland andra Benny Waters, då ca 75 år, och Eva Taylor också ungefär i den åldern då. Det ansågs vara gammalt då...  Och båda hade erfarenheter från jazzstorheter från 1920-talet, Benny Waters t ex från King Olivers orkester, dock ej samtidigt som Louis Armstrong spelade med King Oliver, och Eva Taylor som sjungit med Clarence Williams Blue Five med t ex Sidney Bechet och Louis Armstrong.
Men även om tiden går så har jazzen en föryngrande verkan på många musiker - och lyssnare. Så blev väl Benny Waters bortåt hundra år och höll på nästan in i det sista...

Varför då denna utläggning? Tja, säg det. Lite nostalgi är det, men om bra musik och fantastiska musiker. Och sådana minnen väcks när jag går på "Kåren" ffg efter många år. Om än i Piteå. Orkestern Swinging Wheel Big Band som spelande innehåller visserligen några musiker i mogen ålder, om än inte riktigt i den åldersklass som Waters var i på mitten av 70-talet. Många av musikerna i storbandet av 2013 har faktiskt väldigt många decennier kvar tills de kommer i närheten av de nämnda veteranerna. Tänk så mycken skön musik de har tid att spela!

Det här är ingen regelrätt recension. Låt mig ändå säga att jag gillade konserten. Repertoaren var mycket blandad, från sådant som Shiny Stockings i lätt moderniserat Basie-stuk till eviga standardlåtar som Lullabye of the Leaves, Fly Me to the Moon,  låtar av Jaco Pastorious och Chick Corea och några original av orkestermedlemmar - som extranumret Fat Rat av Gunnar Ullberg. Och där emellan lite hardbop och soulfunkigt.

Storbandet är i grunden ett fritidsband, med start 2004 i halvstort format, men som med tiden vuxit till ett fullstort big band med ett mycket vasst brass på fyra tp, tre tb, fem saxar (flera goda solister) och fullt komp på fyra man. Jag ska inte rabbla upp alla solister, och i stort byggde de instrumentala numren mest på ensemblespel, men jag vill ändå nämna Jerry Winblad von Walter på altsax och flöjt. All Day Long var ett lyriskt featurenummer för trumpet och i Works Song, ja 50-talsklassiskern! - var det massor av trombone. Arret av Daniel Nolgård (f.ö. son till musikledaren Janrik Nolgård, som jag arbetade tillsammans med en gång i tiden. Som sagt, tiden går... )

Grädden på moset var gästande helproffsiga Kicki Enqvist, som jag skrev första gången om för sådär 25 år sedan...  Yes, det var bra, hon satsade hårt redan från början med ösig, kraftfull mogen sång. Varierade med lite mera visaktig balladsång på svenska, allt av första klass och utan tvekan.

Trevligt att Piteå har fått ett storband igen, som vågar friska på, med blandad repertoar och stor spelglädje.

Konserten varade runt två timmar inkl en kvarts paus på lyssnarvänlig eftermiddagstid och Kårhuset var fullsatt. Arrangör: Jazz i Piteå.

General Giap död, vilket väcker minnen

En liten, liten notis i tidningen meddelar att general Giap är död. Vietnamesisk krigshjälte, han blev 102 år gammal.
Vem var han? När dagens (medelålders) läsare ser det så kopplar de troligen till Vietnamkriget mot USA.
För mig väcker det dock minnen långt före den tiden. Det påminner mig om när jag som mycket ung satt och läste Norran, (Norra Västerbotten). Politiskt brådmogen som jag var så läste jag ledarsidan inklusive t ex  de utrikespolitiska kommentarerna där. Året var 1954.
Det som för alltid etsat sig fast i mitt minne var nyheterna om Indokinakriget, dvs det som Frankrike, som var kolonialmakten, förde mot den kommunistiska rörelsen Viet Minh. Där general Giap tillfogade fransmännen ett förödande, blodigt nederlag vid Dien Bien Puh 1954. 

Jag citerar "Snart rasade det franska kolonialväldet samman. Dien Bien Phu, är historiker ense om, påskyndade hela avkoloniseringen och gav andra förtryckta folk insikten att de med beslutsamhet och militär styrka kunde besegra till synes övermäktiga motståndare.

USA klev snart in i Vietnam i ett försök att hejda kommunismen i Asien, men blev också besegrat. " 

Även där var Giaps insatser viktiga.  Och trots att han var kommunist, så symboliserar han idag -även för mig - en koloniserade folks frihetskamp. Att han fortfarande levde intill för någon dag sedan, det var en överraskning.  Soldater brukar inte bli så långlivade, speciellt inte de som fört gerillakrig.  

Och trots detta mycket gamla minne har jag faktiskt en bra bit kvar tills jag är 102 år. 

Ser också att notisen på internet är mera utförlig än den i papperstidningen. Läs den.

Spotify - inget för de som LYSSNAR på musik?

Media har i hög grad uppmärksammat att Spotify fyllt fem år. Med hyllningsartiklar.

Varför det? OK, det är ett företag som överlevt. Och många menar att det gett musiklyssnarna ett alternativ till att ladda ner musik på internet utan att känna sig som snyltande pirater. Dvs, upphovsrättsmaffian har inte längre någon anledning att själva eller låta polisen jaga folk som lyssnar på musik genom datorn.  Det lär idag finnas ungdomar som inte ens förstår vad man menar när man talar om piratnedladdningar. Vad är det, de lyssnar ju på Spotify. Och "alla" tycks mena att ingen lyssnar på musik på skiva.  Och levande musik räknas liksom inte, trots att det är där som i vart fall de populärare artisterna tjänar storkovan.

Dan Backmans analys i SvD idag (9 okt 2013) är avstamp för mina funderingar kring detta. Hans rubrik är: Ligger ansvaret för historien på oss skivnördar?  Läs det.

Dan Backman påpekar , liksom i förbigående, att artisterna fortfarande får oanständigt lite betalt för sin musik, dvs via Spotify. Det är nog riktigt, men det fick de väl även tidigare? Förutom de som sålde mest skivor förstås. Vilka är de som skrikit högst för minskade inkomster pga piratnedladdningarna. Men visst är Spotify ett slags tröst och möjligen en orsak till att det privata privatnedladdande minskat till nära nog försumbart. Lite är i alla fall mera än ingenting. Särskilt om detta lilla i högre grad kan kanaliseras förbi den snyltande upphovsrättsbyråkratin och gå mer eller mindre direkt till artisterna. Om jag nu ska lufta en drömsituation.
Musik, framför allt populärmusik finns ju alltid omkring oss nu. Och vi får ju dessutom betala ett slags skatt så fort vi köper dataminnen. En avgift som ska gå till musikerna, vilket är minst sagt en överdrift. Men avgiften betalar vi trots att vi inte använder minnena till att lagra musik.

Dock var det inte det som var min (eller Dan B:s) poäng betr Spotify. Och skivköpandet skulle nog ha avtagit oavsett både Spotify och piratnedladdningar.
Nu är det ju så att man inte behöver ladda ner musiken. Den kan man lyssna på ändå, även via Spotify.
Musik fyller nämligen olika behov. För många är musiken en ljudtapet, som de inte kan vara utan, men som de egentligen inte lyssnar på. En hädisk tanke, hur många skulle lyssna (LYSSNA) på Melodifestivalen om den gick i radion. Nej, numera SER man på musik i teve. Och det mesta av den s.k. populärmusiken skulle falla platt ner utan showen, bilden - och mediaskriverierna omkring den. Och de som köper populärmusik idag har bilden av showen med sig i hjärnan.

Hårddrar jag? Kanske, men bara en aning. Och visst är det så att musikupplevelsen kan förstärkas av man har sett musikerna spela, sångaren sjunga etc även för annan musik. Jag vill t ex påstå att det som kallas Nutida musik ("konstmusik") också gör sig mycket bättre om man ser den också, inte bara hör den.

Jag fortsätter dock att köpa skivor. Trots att de är dyra. För jag vill inte höra ljudtapeter, som andra skapat.. Jag vill välja själv, och utan reklamavbrott. Utan att "tipsas" om att köpa annan musik. Tips som dessutom möjliggörs av att mitt Spotifyspelande registreras (det avskyr jag) och de datoriserade tipsarna inte verkar veta något om musik. I vart fall inte min musik.
Som Backman påpekar så är Spotify en mycket enkel skivspelare  med mycket sämre ljudkvalitet än både LP-skivor och CD (fysiska skivor). Och som skvalar på.
Och denna internetskivspelare bara spelar, den ger ingen information om musiken. Vi kan inte studera skivomslagen, vare sig i form av text eller bild. Om man nu inte räknar de frimärkssmå bilder som kan förekomma.  Till och med Youtube brukar ge mera information om musiken än Spotify.

Erkännas ska dock att denna informationsfrånvaro i någon mån finns även på en del av de fysiska lågprisskivor som numera marknadsförs. Det gör dock inte saken bättre. Överväger man att köpa en box med 10 CD av en artist, så vill man nog veta lite mera än melodititlarna. I vart fall vill jag det. Ex-vis när spelades de in, har du funnits på någon LP eller CD tidigare och i så fall vilken? Blir det motsvarande åtta LP-dubbleringar, eller bara två?

Spotifys framgång och CD:ns nedgång har dessutom lett till att det är svårare att hitta en del slags musik. Smala genrer blir mer och mer exklusiva, dyra. Dvs Spotify är inget bra alternativ för oss som verkligen vill lyssna på musiken, men inte behöver se den, och som inte har råd att specialimportera musiken i fysisk form, och inte har tid att leta fram eventuella alltmer svåråtkomliga skivor.

Men - det är väl meningen att vi ska sitta och spela våra gamla skivor. Och de lär ju för oss musiknördar räcka till längre än vår eventuellt återstående livstid. Vi får sitta i gungstolen, med specialinprovade hörapparater och använda förstoringsglasen för att läsa den mikroskopiska texten på CD-konvoluten.