Stefan Löfven vs Olof Palme, Jan Björklund vs Ola Ullsten. Om regeringsförhandlande

Apropå regeringsförhandlingarna. Där i skrivande stund s-ledaren Löfven är i full fart att söka bilda en minoritetsregering med miljöpartiet, då vill jag påminna om hur det gått till tidigare och hur man grunnade då.  

Därför vore det vore intressant att veta om några av de närmast inblandade har läst (och minns) vad Ola Ullsten skrev i 'Så blev det", som utkom så sent som sept 2013, dvs bara för precis ett år sedan. .
Jag tycker mig förstå att bedömningen av Ullsten hos många idag är lätt föraktfull och ytlig, inte grundar sig på djupare kunskap om hur svensk politik såg ut bara för 30-40 år sedan.  Och vilka överväganden och ideologier (faktiskt, de levde då!) som låg till grund för både strategiska beslut och praktisk politik. 

Intressant i Ullstens bok är (borde vara, för t ex både Jan Björklund och Staffan Löfven) de kapitel där han redogöra för de samarbetsförsök som föregick maktskiftet 1976, och med tillbakablickar ytterligare ca 25 år.  Och varför och hur även då under sjuttiotalet (då enkammarriksdagen avlöst tvåkammarsystemet)  diskuterades blocköverskridande samarbeten, t ex hur Olof Palme sände ut trevare till fp-ledaren Gunnar Helén. Hur mycket ideologiska partiföreträdare samtidigt såg det nödvändigt att genom samarbete komma framåt - för att i mesta möjlig mån uppnå resultat som låg i linje med ideologin. Trots frånvaro av egen majoritet. 

Hur man då såg på koalitioner och olika enpartiregeringar utan majoritet. Så hade ju den ickesocialistiska regeringen som tillträdde efter 1976 år val egen majoritet. Den "behövde" inte samarbeta med socialdemokraterna. Liksom dessa oftast tidigare inte behövt samarbeta med oppositionen eftersom s alltid kunnat lita på kommunisternas (förbehållslösa) stöd. 

Att problemen uppstod inom regeringen, mellan de däri ingående tre partierna. Att den sprack på kärnkraftsfrågan. Och att då uppstod en situation så att det till slut visade sig att det enda praktiskta alternativet var en ren fp-regering. Den "tolererades" av socialdemokraterna, eftersom dessa inte kunde få majoritet, p g a kärnkraftsfrågans inbyggda sprängkraft, och centerns (som var stort) och moderaternas (som var rätt litet och lett av den koleriske Gösta Bohman) egna krumsprång.  Det skulle alltså inte vara möjligt att förhandla en minoritetskoalition, där partierna låst sig, för att sedan förhandla med ännu ett-två partier för att få majoritet i skilda frågor. 

Den framkomliga vägen då var en fp-regering (med bara ca 10% av mandaten - vilket dock är dubbelt så mycket som idag) som utifrån sin mittenposition kunde förhandla fritt med det eller de andra partier som var näraliggande i den aktuella frågan.

Sen visade det sig ju att det också var en framgångsrik strategi - inte bara för att få igenom beslut i riksdagen utan även för att i mycket hög grad få en socialliberal prägel på besluten. Det är idag inte så känt, men det kan man också läsa om i boken (om man inte minns det själv, vilket jag gör... )

Jag funderar på hur det ska gå med en tvåpartikoalition, som den Löfven vill åstadkomma. Dels så har den ju inte egen majoritet, och måste förhandla inför varje fråga i riksdagen, dels måste den ju först se till att s och mp är överens vilket betyder att förhandlingsutrymmet "utåt" blir mycket begränsat spec i de frågor där s och mp tycker olika. Till råga på allt måste (enl Löfvens taktik) en s+mp-regering inta en position som gör att vänsterpartiet godkänner förslagen, utan att därför regeringen ens då får majoritet.  SD vill man inte förhandla med, fullt förståeligt, och inte heller ge moderaterna ett inflytande som stör v+mp. 

Min slutsats blir att antingen så bör en regeringsbildare faktiskt bilda en majoritetskoalition (vilket inte är lätt, pga hur fp och c låst sig fast vid m i något slags "allianspolitik") ELLER så att det bildas en regering av bara ett (inte två) parti, som befinner sig i en lämplig mittenposition och utifrån den kan söka behövligt stöd i varje enskild fråga.

Jag rekommenderar alla i dagens ledarskikt läsa Ullstens bok. (Ekerlids förlag). Ta ett par timmar ledigt från förhandlandet för lite eftertanke och lär av historien. 

Och begrunda varför man vill det man vill - om de inblandade har "rätt" motiv för sin strategi.

Vill man "bara" ha makt för maktens skull?
Vill man, trots valutslaget (som ju var mer el mindre negativt för samtliga utom SD) ändå söka få genomslag för sin politik?
Vågar man ta ansvar för att Sverige få en regerings som kan regera Sverige? Eller vill man sitta och tjura och bedriva "konstruktiv" oppositionspolitik för att profilera sig inför nästa val - som kan komma väldigt snart...
Är blockpolitik viktigare än att försöka genomföra resp partis grundideologi?

Samverka i politiken? För eller emot något?

Maktväxling är viktigt i en levande demokrati. På alla plan. Om hälften av medborgarna inte känner att de har något inflytande alls på politiken uppstår frustration som ta sig oönskade former.  Därför bör spelreglerna var sådana att en opposition har en fair chans att vinna makten, den också. Det resonemanget gäller både på riksplanet och lokalt. En viktig faktor för att så ska kunna ske är givetvis att det finns förtroendevalda som är alerta och kan och vill granska makthavarna och ge väljarna alternativ. Ett parti som suttit vid makten blir med tiden mer och mer maktfullkomligt.

Efter 44 års socialdemokratiskt styre (som dessutom kunde luta sig emot en eftersläpande första kammare) är det naturligt att den icke-socialistiska oppositionen som första mål såg just att det skulle bli maktskifte. Och så skedde, vilket skakade sossarna ordentligt, liksom det gjorde också 1991. Men det var viktigt att socialdemokratin inte såg sig självt som den naturliga innehavaren av regeringsmakten för tid och evighet.

Mitt intryck är också att den insikten dröjer än längre hos de vanliga s-partimedlemmarna än hos partitoppen, speciellt då i kommuner som också har bastant s-majoritet.

För en opposition måste det dock vara viktigt att veta varför man eftersträvar makten. Är det för att man är emot något, eller att man är för något. Och då ska vi inse att majoritetsregeringar bestående av ett enda parti inte lär vara möjliga i Sverige. För att bilda regering så måste det finnas en samverkan, vare sig parterna ska ingår i regeringen eller ha en lösare samverkan.

Nu har vi haft en icke-socialistisk regering, som kallar sig Alliansen, i drygt sju år. Den har bestått av ett "borgerligt" block. Och oppositionen ser sig som ett röd-grönt block.  Vi ser bl a av opinionssiffrorna att Alliansblocket ligger illa till. Och det röd-gröna blocket har svårt att formulera sig till ett samlat alternativ.
På regeringssidan ligger alla tre småpartier risigt till. Och tidvis har vänsterpartiet låga opinionssiffror.

Alltså måste en regering bygga på samverkan. Men måste den bygga på blockpolitik. Är det naturligt att samverka emot något?  En samverkan emot något, dvs emot en tänkt motståndare, förutsätter menar tydligen många ledande politiker idag att man har en gemensamma grundideologi. De som idag främst ser det så är moderaterna och socialdemokraterna. Och de menar att det då är resp partis idéer som ska gälla, småpartierna på resp sida får underordna sig. De för stunden mindre partierna kan då inte stå för sina (eventuella) ideologier. Ändå har vi faktiskt inte ett tvåpartisystem. Varje parti förutsätts, i vart fall av väljarna, ha en klar ide om hur de vill forma samhället, en idé som skiljer sig från de andra partierna.

I förre statsministern Ola Ullstens nyligen utkomna memoarer "Så blev det", skriver han om hur han ser på samverkan och att den inte (längre) oundvikligen ska bygga på blockpolitik. Partierna har olika ideologier och samverkan bör ske med beaktande på vilka frågor som är aktuella.

"Samverkan över partigränserna handlar inte om ett köpslående om partiernas ideologier, utan om att trots olika grundvärderingar försöka nå gemensamma mål."  Och ser vi på historien så samverkade liberaler och socialdemokrater emot högern för att införa demokratin i Sverige. Sverige som välfärdsstat utvecklades i samverkan (dock ej i regeringsställning) mellan socialdemokraterna och folkpartiet, ofta med de senare som pådrivande. De ickesocialistiska partierna har samverkat emot socialdemokratin för att stoppa socialiseringssträvanden och för att avlösa socialdemokratin vid regeringsmakten. Vi kan också se att fram till och med 80-talet så såg de s.k. mittenpartierna det som uteslutet att en icke-socialistisk regering skulle ledas av en högerman, en moderat. Ullsten ledde till och med en minoritetsregering som kunde samverka åt båda håll.

Idag ser få väljare några egentliga skillnader, annat är retoriskt, mellan de två största partierna. Det är mest makten för maktens skull de eftersträvar samtidigt som de suddar ut och vill dölja sina egentliga ideologier.
Småpartierna mals sönder av de stora, som inte vill att de små profilerar sig.

Accepterar man att partierna är till för att ha olika grundsyn, så måste man också inse att samverkan inte innebär att man utplånar något partis ideologi, men att man söker finna en väg till gemensamt mål i aktuella frågor. Med bibehållen ideologi. Och då kan och bör samverkan till och från ske över "blockgränserna".

Det är inte utan att jag ser detta resonemang från Ullsten som en uppmaning till folkpartiet att återgå till den socialliberala linjen, att profilera sig, och att söka samverkan med ett eller flera partier för att få genomslag för socialliberala idéer.  Inte att vara lydparti under moderaterna. Att bryta upp blockpolitiken.