Lasse Werner en lycklig (?) skit, med många vänner

Fick precis hem boken om Lars Werner, "Lasse Werner, En lycklig skit. Den svenska jazzens gossen Ruda", av brodern Mats Werner (Gidlunds förlag).

Hur ska jag börja? Detta är inte en recension, utan mera en redovisning av hur jag känner att ta i boken, bläddra i den och läsa några sidor. Och det är är många sidor - härligt - och massor av bilder. Och med boken (i det facila priset) följer en CD och en DVD.

Förutom att boken redan vid första anblicken ger ett gediget och genomarbetat intryck så slås jag av de härliga musiker som spelar med Lasse Werner på de spår som finns på CD-n. Nej, jag har inte hunnit lyssna på den. Den har 17 spår, varav jag nog har en del i andra versioner, men inte just dessa.

Men musikerna; det är ju i stort sett hela den unga, moderna jazzmusikergenerationen som var aktiv de år jag själv blev frälst av jazzen. "Frälst" är det uttryck som Lasse själv lär ha använt när han beskrev hur Dizzy Gillespies musik fångade honom.
Musiker som Jan Wallgren, Bernt Rosengren, Torbjörn Hultcrantz, Sune Spångberg, Börje Fredriksson, Bosse Skoglund, Bo Wärmell, Kurt Lindgren, Rune Carlsson, Idrees Sulieman, Bertil Lövgren, Göran Östling, Leif Wennerström, Jan Carlsson, Bengt Ernryd, Christer Boustedt, Gösta Wällivaara och många andra.

Jag blir varm och glad i kroppen av dessa namn, hör i mitt inre musik som jag både hört live många gånger och som jag har på otaliga LP-skivor - och på en och annan EP och CD. Men tiden är knapp och mängden skivor gör att många "äldre" skivor nu stått ospelade i skivhyllorna i alltför många år. Ibland räcker det nästan att bara ställa sig vid skivhyllorna och kolla in vad som är där - musiken finns inne i mig. Men visst, önskar att jag kunde spela om dem igen. Inte så lätt när jag får en 20-30 skivor i handen vid en snabbkoll, men möjligen hinner spela en av dem just då...

Nå, Lasse Werner var vad som kallades "modernist"  under 50- och 60-talen. Och det jag först fastnade för var nog hans skriverier i OJ. Jag började med traditionell jazz, även om jag mycket snart inte bara gillade swing utan även be-bop, budskapsjazz och annat som kallades modernt. Lasse verkade, trots sin modernitet, ändå känna till och ha förståelse för äldre jazz i högre grad än andra modernister. Samtidigt som han väckte intresse för modern jazz. För visst var han influerad av och inspirerad av en massa amerikanska musiker, som Gillespie, Parker, Monk, Bud Powell etc, men ändå var han helt unik. Både som musiker och kompositör. Och till det var han knappast den tillbakadragna musikern som satt/stod tyst på scenen. Han gjorde ofta sin musik till en happening, där vad som helst kunde hända. Och gjorde det. Musiken blev teater. Och han skrev och spelade musik till teatersammanhang. Och han var en entusiastisk organisatör och inspiratör till spridande av jazzen och för att ge musiken och musikerna fler chanser att visa upp sin musik.

Och flera, men inte alla, av hans medmusikanter hade denna utåtriktade inställning till (den moderna) jazzen, om än i varierande grad och intensitet.

Jag bodde långt från storstaden dessa år, och lärde känna musikerna främst genom radio och skivor,  men inte minst genom mitt allt intensivare jazzintresse som även innebar ett djupt engagemang i SJR, så tog jag mig till Stockholm då och då och diverse festivaler. (Liksom jag hörde en hel del livejazz under de år runt och strax före 1980) som jag arbetade i Botkyrka utanför Stockholm.) En och annan musiker kom jag lite närmare in på livet, trots min blyghet. Nej, inte Lasse Werner, men t ex Kurt Lindgren (tyvärr sedan länge bortgången som så många andra i de årgångarna) som också hade en hel del intressanta och givande synpunkter på hur SJR skulle arbeta. Dvs som ett slags allmänt "jazzfrämjande", musikerna hade ju Emanon och FSJ.

Inledningssidorna visar att Lasse Werner tycks ha haft en fin och kärleksfull uppväxt, i en välbärgad övre medelklassfamilj, där musiken fanns men knappast var det som fångade honom. Tvärtom, han avskydde lektionerna för pianotanten och att tvingas höra Tjajkovskij. Han hade planer på att bli ingenjör/tekniker. Tills han fick höra Dizzy Gillespie, och han blev frälst på den moderna jazzen. Köpte allt av Dizzy han kunde komma över och sprang på Nalen så ofta han kunde - trots att han egentligen var för ung. Övergav scoutlivet och modellplansbyggandet. Blev jazzmusiker. Och en känd och uppskattad och nydanande sådan inom den tyvärr minskande skaran av jazzlyssnare.

Så nog var han "en lycklig skit" på det sättet. Han spred glädje, musik ska ju byggas utav glädje, och av ett slag som inte bara var yta utan innehöll kvalitativa djup. Samtidigt visste, eller anande jag att det fanns mörkare moln också på hans himmel. Han kunde inte sköta spriten, var nog tidvis alkoholist  och fick diabetes, som han inte skötte om. Hade många svåra år under 80-talet, och dog alltför ung 1992. Boken redovisar tydligen dessa svår förhållanden och år också ärligt.

Nu ska jag försöka fortsätta läsningen av boken. Och vid lämpligt tillfälle även kolla in CD-n och DVD-n. Liksom kolla in även diskografin som ingår. Noterar att förutom broder Mats så skriver en mängd andra vänner och kollegor till Lasse i boken också. I  ett slags introduktion så uttrycker t ex sångerskan Monica Borrfors sin saknad efter Lasse Werner. Hon saknar hans färg, idag är det för mycket av stajlande, grönsaksätande karriärister på jazzscenen, hon saknar det milda vansinnet och det egna uttrycket som Lasse Werner hade.

Jag instämmer.

(Bilden ovan visar Lasse W till vänster och "själsfränden" Christer Boustedt till höger)

Spotify - inget för de som LYSSNAR på musik?

Media har i hög grad uppmärksammat att Spotify fyllt fem år. Med hyllningsartiklar.

Varför det? OK, det är ett företag som överlevt. Och många menar att det gett musiklyssnarna ett alternativ till att ladda ner musik på internet utan att känna sig som snyltande pirater. Dvs, upphovsrättsmaffian har inte längre någon anledning att själva eller låta polisen jaga folk som lyssnar på musik genom datorn.  Det lär idag finnas ungdomar som inte ens förstår vad man menar när man talar om piratnedladdningar. Vad är det, de lyssnar ju på Spotify. Och "alla" tycks mena att ingen lyssnar på musik på skiva.  Och levande musik räknas liksom inte, trots att det är där som i vart fall de populärare artisterna tjänar storkovan.

Dan Backmans analys i SvD idag (9 okt 2013) är avstamp för mina funderingar kring detta. Hans rubrik är: Ligger ansvaret för historien på oss skivnördar?  Läs det.

Dan Backman påpekar , liksom i förbigående, att artisterna fortfarande får oanständigt lite betalt för sin musik, dvs via Spotify. Det är nog riktigt, men det fick de väl även tidigare? Förutom de som sålde mest skivor förstås. Vilka är de som skrikit högst för minskade inkomster pga piratnedladdningarna. Men visst är Spotify ett slags tröst och möjligen en orsak till att det privata privatnedladdande minskat till nära nog försumbart. Lite är i alla fall mera än ingenting. Särskilt om detta lilla i högre grad kan kanaliseras förbi den snyltande upphovsrättsbyråkratin och gå mer eller mindre direkt till artisterna. Om jag nu ska lufta en drömsituation.
Musik, framför allt populärmusik finns ju alltid omkring oss nu. Och vi får ju dessutom betala ett slags skatt så fort vi köper dataminnen. En avgift som ska gå till musikerna, vilket är minst sagt en överdrift. Men avgiften betalar vi trots att vi inte använder minnena till att lagra musik.

Dock var det inte det som var min (eller Dan B:s) poäng betr Spotify. Och skivköpandet skulle nog ha avtagit oavsett både Spotify och piratnedladdningar.
Nu är det ju så att man inte behöver ladda ner musiken. Den kan man lyssna på ändå, även via Spotify.
Musik fyller nämligen olika behov. För många är musiken en ljudtapet, som de inte kan vara utan, men som de egentligen inte lyssnar på. En hädisk tanke, hur många skulle lyssna (LYSSNA) på Melodifestivalen om den gick i radion. Nej, numera SER man på musik i teve. Och det mesta av den s.k. populärmusiken skulle falla platt ner utan showen, bilden - och mediaskriverierna omkring den. Och de som köper populärmusik idag har bilden av showen med sig i hjärnan.

Hårddrar jag? Kanske, men bara en aning. Och visst är det så att musikupplevelsen kan förstärkas av man har sett musikerna spela, sångaren sjunga etc även för annan musik. Jag vill t ex påstå att det som kallas Nutida musik ("konstmusik") också gör sig mycket bättre om man ser den också, inte bara hör den.

Jag fortsätter dock att köpa skivor. Trots att de är dyra. För jag vill inte höra ljudtapeter, som andra skapat.. Jag vill välja själv, och utan reklamavbrott. Utan att "tipsas" om att köpa annan musik. Tips som dessutom möjliggörs av att mitt Spotifyspelande registreras (det avskyr jag) och de datoriserade tipsarna inte verkar veta något om musik. I vart fall inte min musik.
Som Backman påpekar så är Spotify en mycket enkel skivspelare  med mycket sämre ljudkvalitet än både LP-skivor och CD (fysiska skivor). Och som skvalar på.
Och denna internetskivspelare bara spelar, den ger ingen information om musiken. Vi kan inte studera skivomslagen, vare sig i form av text eller bild. Om man nu inte räknar de frimärkssmå bilder som kan förekomma.  Till och med Youtube brukar ge mera information om musiken än Spotify.

Erkännas ska dock att denna informationsfrånvaro i någon mån finns även på en del av de fysiska lågprisskivor som numera marknadsförs. Det gör dock inte saken bättre. Överväger man att köpa en box med 10 CD av en artist, så vill man nog veta lite mera än melodititlarna. I vart fall vill jag det. Ex-vis när spelades de in, har du funnits på någon LP eller CD tidigare och i så fall vilken? Blir det motsvarande åtta LP-dubbleringar, eller bara två?

Spotifys framgång och CD:ns nedgång har dessutom lett till att det är svårare att hitta en del slags musik. Smala genrer blir mer och mer exklusiva, dyra. Dvs Spotify är inget bra alternativ för oss som verkligen vill lyssna på musiken, men inte behöver se den, och som inte har råd att specialimportera musiken i fysisk form, och inte har tid att leta fram eventuella alltmer svåråtkomliga skivor.

Men - det är väl meningen att vi ska sitta och spela våra gamla skivor. Och de lär ju för oss musiknördar räcka till längre än vår eventuellt återstående livstid. Vi får sitta i gungstolen, med specialinprovade hörapparater och använda förstoringsglasen för att läsa den mikroskopiska texten på CD-konvoluten.