PDOL-jazz 2018

En liten aning jazz var det i alla fall under PDOL i år. PDOL = Piteå dansar och ler. En kväll spelade Swinging Wheel Big Band på stora scenen, ett lokalt, riktigt bra storband, som jag tyvärr inte hade möjlighet att lyssna på.
Lördag bjöd dessutom JiP, dvs Jazz i Piteå, på tre korta konserter (gratis!) på Kaleido, dagtid. Den första, med Hugo Lööfs kvartett,  missade jag, däremot kollade jag in de två senare.

Märta Dahlström Kvartet var Märta på sång plus fyra musiker. Alla unga. Märta D är en bra sångerska, som nog kan bli riktigt bra. Hon hölls sig i huvudsak till standardlåtar ur the Great American Song-book. Härliga, "tidlösa" låtar. Ändå fastnade jag nog mest för "Farfars vals", av Lars Fernlöf, för en större publik nog mest känd genom Monica Zetterlund. Och "Isn´t She Lovely" var i en snabb, svängig version var inte heller fy skam. En sak skämde dock konserten, ljudteknikerna hade inte förstånd att balansera instrumenten, utan hade alldeles för hög, mycket för hög volym på basen. Basisten var i och för sig mycket fingerfärdig, men volymen dränkte både sångerskan och de andra instrumenten. Men man kunde ana att både gitarristen och trumpetaren var goda musiker. Liksom förstås Märta.

En som inte lät instrumenten dränka sin sång var Kicki Enquist, som med sin kvartett stod för lördagens sista jazzstund på Kaleido. Kicki är ett rutinerad proffs, som också i hög grad körde standardlåtar, plus Bedårande Sommarvals och en kraftfull och svängig "Georgia On My Mind".  Kärlek i olika former var temat för låtvalet, presenterade med små humoristiska knorrar.  Kickis höga nivå överraskar mig inte, det gjorde däremot Johan Tegheim med sitt fina pianospel. Jag har genom åren hört honom både på trummor och piano, men aldrig så bra som denna gång.

Båda konserterna var knappa timmen, men kunde gott ha varit lite längre. Betr konserten med Märta Dahlströms kvartett så hade jag dock helst sett att den haft en ljudtekniker som bättre behärskat balansen mellan de medverkande.

Fullsatt med Gällivare Hot Five

Det var gitarrjazz på Kaleido i Piteå på lördagseftermiddagen 20 jan. Här några personliga reflexioner.
 Ännu en kall dag, ännu en dag med snöfall, om än inte av värsta slag. När vi kommer till lokalen en halvtimme i förväg så var det fullsatt. Och kö till kassan. Gitarrjazz á la Django Reinhardt verkar locka en stor publik, i vart fall en äldre publik och en lördageftermiddag i centralt belägen lokal. Ja, det var tillströmning ända till konserten började. Mer än fullsatt alltså, med många extrastolar.

Django Reinhardt

Gällivare Hot Five har tagit detta namn för att deras musik vill påminna om Franska Hot-kvintetten, som leddes av den legendariske zigenske jazzgitarristen Django Reinhardt 1934 och innehöll också violinisten Stephane Grappelli, tidvis i stället också en klarinettist. Det vill säga en sättning som i mycket liknade hur zigensk folkmusik spelades, gypsy music. Idag säger man förstås romsk musik. Men Reinhardt gjorde jazz av det, svängig, melodiös, rytmisk och ekvibilistisk.

Gällivare Hot Five har en sättning som något avviker från Franska Hotkvintetten. Tre gitattister, en bas (ståbas) plus en sångerska, Kicki Enqvist. Ingen violin, ingen klarinett. Men visst fångar de rätt stämmning ändå. Basen ger en stadig grund, och gitarristerna leker fingerfärdigt fram en hel del solon, även om gruppkänslan är det viktiga. Repertoaren både i gypsyjazz-traditionen och några melodier av senare datum, men upphottade.

Det som gav mig mest, det var ändå Kicki Enqvists sång. Den gav en extra dimension åt gitarrjazzen.

Kicki Enqvist

Och hennes version av bluesen "Why Don´t You Do Right", den var knappst gypsyjazz, men gav angenäma vibbar som fick mig att minnas en av mina tidiga jazz/blues-LP där Lil Green sjöng låten. Idag är det nog inte många som känner till henne, men hon var BRA, och hade med sig bl a legendariske Big Bill Broonzy på gitarr. Den som gjort låten mera känd är dock Peggy Lee, en gång i tiden mycket populär för en bred publik.
Tack Kicki för att du tog fram låten, och gjorde det så bra!

Publiken trivdes hörbart. Men nog var progremmet lite snålt tilltaget, kunde ha varit minst ett-par tre nummer till. Inledningsvis så spelade en grupp musikstudenter några "snälla" standardlåter.

Sedan bar det av ut igen i snövädret och halkan, till ett barnkalas.

Swinging Wheel Big Band på Kårhuset (plus bilder)

 Lite bilder tillagda.

Jag är inte den som springer på Kåren i "onödan" precis. Jag måste erkänna att, trots att jag under ett antal år skrev en massa konsertrecensioner om bl a jazzkonserter i Piteå i olika tidningar, så var det före det att Kårhuset vid Musikhögskolan byggdes. Så senast jag var på "kåren" det var 1975-76 och inte i Piteå utan på Norrlands Nation i Uppsala. Tiden går. Gissa vilka jag hörde där! Ja, bland andra Benny Waters, då ca 75 år, och Eva Taylor också ungefär i den åldern då. Det ansågs vara gammalt då...  Och båda hade erfarenheter från jazzstorheter från 1920-talet, Benny Waters t ex från King Olivers orkester, dock ej samtidigt som Louis Armstrong spelade med King Oliver, och Eva Taylor som sjungit med Clarence Williams Blue Five med t ex Sidney Bechet och Louis Armstrong.
Men även om tiden går så har jazzen en föryngrande verkan på många musiker - och lyssnare. Så blev väl Benny Waters bortåt hundra år och höll på nästan in i det sista...

Varför då denna utläggning? Tja, säg det. Lite nostalgi är det, men om bra musik och fantastiska musiker. Och sådana minnen väcks när jag går på "Kåren" ffg efter många år. Om än i Piteå. Orkestern Swinging Wheel Big Band som spelande innehåller visserligen några musiker i mogen ålder, om än inte riktigt i den åldersklass som Waters var i på mitten av 70-talet. Många av musikerna i storbandet av 2013 har faktiskt väldigt många decennier kvar tills de kommer i närheten av de nämnda veteranerna. Tänk så mycken skön musik de har tid att spela!

Det här är ingen regelrätt recension. Låt mig ändå säga att jag gillade konserten. Repertoaren var mycket blandad, från sådant som Shiny Stockings i lätt moderniserat Basie-stuk till eviga standardlåtar som Lullabye of the Leaves, Fly Me to the Moon,  låtar av Jaco Pastorious och Chick Corea och några original av orkestermedlemmar - som extranumret Fat Rat av Gunnar Ullberg. Och där emellan lite hardbop och soulfunkigt.

Storbandet är i grunden ett fritidsband, med start 2004 i halvstort format, men som med tiden vuxit till ett fullstort big band med ett mycket vasst brass på fyra tp, tre tb, fem saxar (flera goda solister) och fullt komp på fyra man. Jag ska inte rabbla upp alla solister, och i stort byggde de instrumentala numren mest på ensemblespel, men jag vill ändå nämna Jerry Winblad von Walter på altsax och flöjt. All Day Long var ett lyriskt featurenummer för trumpet och i Works Song, ja 50-talsklassiskern! - var det massor av trombone. Arret av Daniel Nolgård (f.ö. son till musikledaren Janrik Nolgård, som jag arbetade tillsammans med en gång i tiden. Som sagt, tiden går... )

Grädden på moset var gästande helproffsiga Kicki Enqvist, som jag skrev första gången om för sådär 25 år sedan...  Yes, det var bra, hon satsade hårt redan från början med ösig, kraftfull mogen sång. Varierade med lite mera visaktig balladsång på svenska, allt av första klass och utan tvekan.

Trevligt att Piteå har fått ett storband igen, som vågar friska på, med blandad repertoar och stor spelglädje.

Konserten varade runt två timmar inkl en kvarts paus på lyssnarvänlig eftermiddagstid och Kårhuset var fullsatt. Arrangör: Jazz i Piteå.

Sommarjazz i Badhusparken med Kicki E

Det var en skön jazzkväll som JiP bjöd på igår kväll i Badhusparken i Piteå. Lagom ljum sommarkväll. Mycket folk och fin musik. Som vanligt jazzklubbens husband, och med Kicki Enqvist som sångsolist.
Som vanligt, hm, tyvärr bestod sommarens jazzkvällar bara av två. Den första två veckor tidigare och då var inte vädret det bästa, tyvärr. Även om nu, enl uppgift, danspaviljongen i parken ska rivas, så hoppas jag verkligen att sommarjazzen återkommer och att det blir minst 4-5 ggr per sommar.
Husbandet spelade kompetent, med ett extra plus för Sigge Löf på tenor och sopransax.

Kicki är dock den klart lysande stjärnan. Hon har rutin och en ledig scenvana som ger perfekt publikkontakt. Men framför allt rösten. Att hon föredrar att lyfta fram (svenska) visor, eller svenska texter till amerikanska standardlåtar gör inget. Allt blir skön jazz, och det märks att hon gillar det hon gör. Sången är en del av henne själv. Det är inget påklistrat eller anstängt, som hos en del andra sångerskor.
Hon framförde låtar förknippade med både Monica Zetterlund (Att angöra en brygga) och med Toots Thielemanns (Bluesette/Bedårande sommarvals), Love for sale (med svensk text!) och gamla "budskapsjazzlåten" Doodlin´, på engelska (!).

Kicki har sannerligen inte blivit sämre sedan hon för omkring tjugo år sedan vann SJRs jazztävling tillsammans med Basse (Hagström, el-bas).