Alex Riel trio i Piteå - med Mette Juul.

Dessa rader om söndagens jazzspelning på Kårhuset i Piteå är mesta till stöd för mitt eget minne. Ändå vet jag inte riktigt hur jag ska börja, för när jag lägger in det på bloggen kommer andra att läsa det. Också.

Men OK då. En gång i min gröna ungdom for jag ett tre somrar (1965-67) till jazzfestivalen i Molde, Norge. En lång och spännande resa, som skedde olika vägar och på olika sätt varje år. Moldefestivalen hade då bara varit igång ett fåtal år, men var redan berömd både hos musiker och jazzvänner. Det blev fantastiska upplevelser för mig, och sedan dess har jag längtat dit i stort sett varje sommar, men det har aldrig varit lämpligt eller möjligt.

Ett som det verkade stående inslag dessa år var Kenny Drews trio, med Kenny på piano, självaste Niels-Henning Örsted-Pedersen NHÖP kallad,  på bas, ung men redan värlsberömd, och så Alex Riel på trummor. Det var en väldigt samspelt trio, av högsta klass, som dels hade egna framträdanden, dels fungerade som husband/komp för olika solister. Och dessa solister var sannerligen inte fy skam heller. Några exempel ur högen: Ben Webster, J J Johnsson, Freddie Hubbard. (Ett minne. Jag stod precis bakom Ben Webster vid ett jam i Alexandrakällaren, där J J Johnson och Roland Rashaan Kirk höll på att riva hela etablissemanget med sin fantastiska musik!)

Både Kenny Drew och NHÖP har varit avlidna i många år, men Alex Riel lever och spelar än idag. Det var alltså honom jag ville höra i första hand nu, när han och hans trio var kompband till sångerskan Mette Juul.

Efter en superkort paus efter det att förbandet, några elever från Framnäs jazzlinje spelat klart, så sitter plötsligt Alex Riel vid trummorna och en liten tjej med gitarr bekantar sig med mikrofonen, det måste ju vara Mette Juul. Henne hade jag aldrig sett förut, bara hört lite smakprov på internet.

Vad finns då att säga om detta? Nja, sångerskan blev inte min favorit. Verkade i o f sig trevlig, chosefri, hon har en klar, säker och ljus röst, som i o f sig då och då kan få lite mörkare klang och djup. Snyggt och prydligt, men spännande kan man knappast säga om hennes framträdande. I synnerhet som hon mest sjöng långsamma ballader. Lite bättre blev det i något snabbare tempon. Som helhet kändes programmet ändå för jämntjockt.  Pianisten Heine Hansen spelade habilt, men inte mer, och med skapligt sväng i några solon.

Nej, de klart lysande stjärnorna var - förstås - basisten Jesper Lundgaard, en av dessa danske superbasister som kommit fram strax efter NHÖP,  och Alex Riel. Det var de som stod för kryddorna i den anrättning vi serverades denna söndagseftermiddag i november. Så t ex spelade Jesper med stråke på sin stora ståbas i ett nummer. Det är kanske inte helt ovanligt i dessa dagar, men han spelade dessutom sitt solo i uptempo - och bra!
Alex Riel kompade smakfullt med vispar i balladerna, där fanns inte utrymme för mer än så. I några låtar i medium eller uptempo fick han dock chansen till mera livfullt spel i några trumsolon. Där kunde man känna igen honom som den drivne, fantasifulle och musikaliske trumslagare som han är.  Där var det gnista och nerv i musiken.
Synd bara att inte ett par av de såsigare balladerna bytts ut till medium eller upptempolåtar. Det skulle gett Riel, Lundgaard fler tillfällen att visa sina kvaliteter. Och Mette Juul skulle kommit bättre till sin rätt också.  Som exempelvis i avslutande Come Rain or Come Shine. Men då var det som sagt slut.

Varför var det så (relativt) lite folk då (runt ett 30-tal)? Tja Mette Juul är inget känt namn i Sverige. Inte ens Alex Riel är ett namn som ens alla jazzintresserade känner till numera. Trumslagare blir sällan några kändisar, även om de, som Riel, är i snudd på världsklass. Sen det faktum att konserten ägde rum på eftermiddagstid i st för som utannonserat på kvällstid, det var nog en och annan som missat. Själv kom jag på det av en slump bara ett par dagar före.
Och så var det ju skyltsöndag, då folk brukar föredra att gå ut och frysa och se i skyltfönster...

Swinging Wheel Big Band på Kårhuset (plus bilder)

 Lite bilder tillagda.

Jag är inte den som springer på Kåren i "onödan" precis. Jag måste erkänna att, trots att jag under ett antal år skrev en massa konsertrecensioner om bl a jazzkonserter i Piteå i olika tidningar, så var det före det att Kårhuset vid Musikhögskolan byggdes. Så senast jag var på "kåren" det var 1975-76 och inte i Piteå utan på Norrlands Nation i Uppsala. Tiden går. Gissa vilka jag hörde där! Ja, bland andra Benny Waters, då ca 75 år, och Eva Taylor också ungefär i den åldern då. Det ansågs vara gammalt då...  Och båda hade erfarenheter från jazzstorheter från 1920-talet, Benny Waters t ex från King Olivers orkester, dock ej samtidigt som Louis Armstrong spelade med King Oliver, och Eva Taylor som sjungit med Clarence Williams Blue Five med t ex Sidney Bechet och Louis Armstrong.
Men även om tiden går så har jazzen en föryngrande verkan på många musiker - och lyssnare. Så blev väl Benny Waters bortåt hundra år och höll på nästan in i det sista...

Varför då denna utläggning? Tja, säg det. Lite nostalgi är det, men om bra musik och fantastiska musiker. Och sådana minnen väcks när jag går på "Kåren" ffg efter många år. Om än i Piteå. Orkestern Swinging Wheel Big Band som spelande innehåller visserligen några musiker i mogen ålder, om än inte riktigt i den åldersklass som Waters var i på mitten av 70-talet. Många av musikerna i storbandet av 2013 har faktiskt väldigt många decennier kvar tills de kommer i närheten av de nämnda veteranerna. Tänk så mycken skön musik de har tid att spela!

Det här är ingen regelrätt recension. Låt mig ändå säga att jag gillade konserten. Repertoaren var mycket blandad, från sådant som Shiny Stockings i lätt moderniserat Basie-stuk till eviga standardlåtar som Lullabye of the Leaves, Fly Me to the Moon,  låtar av Jaco Pastorious och Chick Corea och några original av orkestermedlemmar - som extranumret Fat Rat av Gunnar Ullberg. Och där emellan lite hardbop och soulfunkigt.

Storbandet är i grunden ett fritidsband, med start 2004 i halvstort format, men som med tiden vuxit till ett fullstort big band med ett mycket vasst brass på fyra tp, tre tb, fem saxar (flera goda solister) och fullt komp på fyra man. Jag ska inte rabbla upp alla solister, och i stort byggde de instrumentala numren mest på ensemblespel, men jag vill ändå nämna Jerry Winblad von Walter på altsax och flöjt. All Day Long var ett lyriskt featurenummer för trumpet och i Works Song, ja 50-talsklassiskern! - var det massor av trombone. Arret av Daniel Nolgård (f.ö. son till musikledaren Janrik Nolgård, som jag arbetade tillsammans med en gång i tiden. Som sagt, tiden går... )

Grädden på moset var gästande helproffsiga Kicki Enqvist, som jag skrev första gången om för sådär 25 år sedan...  Yes, det var bra, hon satsade hårt redan från början med ösig, kraftfull mogen sång. Varierade med lite mera visaktig balladsång på svenska, allt av första klass och utan tvekan.

Trevligt att Piteå har fått ett storband igen, som vågar friska på, med blandad repertoar och stor spelglädje.

Konserten varade runt två timmar inkl en kvarts paus på lyssnarvänlig eftermiddagstid och Kårhuset var fullsatt. Arrangör: Jazz i Piteå.