Bankdirektörer är anställda med större makt än ägarna.

"Förr eller senare smäller det igen", så säger Carl Rosén i en DN-artikel nyligen med anledning av finans- och bankkrisen. Rosén är chef för en lobbyorganisation som företräder pensionsförvaltare och med ett förflutet inom AP-fonderna.

Och varför skulle det smälla igen då? Jo, aktieägarnas makt är för liten, menar Rosén. Jag är benägen att hålla med, har funderat i de banorna en tid. Rätt länge föresten.

I den allmänna debatten buntas lite förenklat ägare ihop med direktörer. Och direktörer älskar för övrigt att själva beteckna sig som företagare. Vilket sannerligen inte är en allmän sanning. Tvärtom. I vart fall inte vad gäller storföretagen.

Jag menar att regeringen/alliansen i stort hanterat finanskrisen rätt bra - mera tveksamt är hur de hanterat lågkonjunkturen i sig. Jag håller också med Anders Borg om att bonussystemen i bank- och finansvärlden har en stor skuld till den finanskris som startade i USA. Och liksom Anders Borg vill jag ha kraftigare och effektivare åtgärder emot bonusar och andra belöningssystem, som bygger på kortsiktighet och blåser under onödigt risktagande.

Det är ju så att för att kapitalismen ska fungera riktigt som en välståndsskapande kraft, då måste det finnas spelregler så att inte konkurrensen sätts ur kraft. Likaså måste det finnas regler (lagar eller frivilliga regler) som gynnar långsiktighet och missgynnar kortsiktighet.

Jag är övertygad om att de flesta "vanliga" aktieägare (förutom daytraders då) prioriterar långsiktighet och en rimlig avkastning före kortsiktiga risktaganden och bonusar till direktörerna. Det kan därför synas märkligt att framför allt de större bolagen ofta drivs av andra krafter. Vilka är dessa andra krafter? Jo, jag vill, i likhet med Carl Rosén mena att det är företagsledningarna, dvs VD-arna och deras närmaste, uppbackade av styrelserna, som är de skyldiga.

Direktörerna är anställda, men inte vilka anställda som helst. De är toppchefer, som leker med andras kapital. Inte det egna, annat än i ytterst begränsad mån. Och har de egna aktier är det oftast som belöning, som grädde på moset, de fått sig beviljat av välvilliga styrelser.

Hur ser styrelserna då ut? Jo, de utgörs av direktörer och fd direktörer i det egna eller i närstående företag. Inte främst av ägarna.
OK, en del företrädare för ägare finns då och då, sådana som själva satt sig som direktörer. Men i denna egenskap så är de inte representativa för den stora mängden aktieägare, som satsat sina sparpengar, ex-vis för att trygga sin ålderdom.
De som sitter i styrelser och som VD-ar är inte i första hand intresserade av utdelningar och långsiktig tillväxt. De har ju i hög grad utformat ersättningar, bonusar och annat, som går till dem själva - inte till de övriga aktieägarna. Och dessa bonusar har en märklig tendens att gynna kortsiktighet och risktagande.

Och det har lett till att en liten grupp direktörer lever ett liv helt vid sidan av det som gäller för samhället i övrigt.

Vilket har lett till ett högt, alltför högt, pris för både aktiesparare, banksparare och samhällsekonomierna.

Aktieägarna måste ta tillbaka makten från direktörerna och byta ut folket i styrelserna så att de blir mer representativa för de som vill se långsiktighet och ansvarstagande.

Ideella arvoden

Det var väl sådär ett halvt eller ett år sedan som det aktualiserades med de höga lönerna och arvodena i några av de ideella hjälporganisationerna, ex-vis Röda korset, Rädda barnen m fl. Tyvärr blåste det förbi rätt så snabbt. Jag tyckte det var märkligt att både ordföranden och generalsekreterare, som chefstjänstemännen brukar kallas, har löner/arvoden som ligger snubblande nära de i storföretagen.

Jag tror att detta faktiskt beror på att just storföretagens lönesättning utgör en referensram för alltfler. Man sneglar dit och tycker sig vara värd lika mycket. Det avspeglar sig i politiken (för heltidarna där, inte för fotfolket), men också i det offentliga livet i övrigt. Liksom även i en del ideella organisationer.

Smittan kommer alltså från storföretagen och inte minst från bankerna. Man kan ju mena att bolag kan sätta de löner de själva vill. Men riktigt så enkelt är det inte. Pengarna kommer ju då från oss konsumenter/bankkunder pga för höga priser - och bristande konkurrens. Smittan driver upp löner som inte borde vara lika höga, och samtidigt driver det upp prisnivån. Och så håller det på. Därmed försämras konkurrenskraften gentemot utlandet. Samtidigt som löneklyftorna, och än mer inkomstklyftorna, ökar.

När nu Roger Akelius, finansmannen, skänker 100 milj på ett bräde till SOS barnbyar på Haiti så passar han på att säga att han valt en organisation som är effektiv med låga kostnader, och ger en känga till Röda korset. RK har ju dels råkat ut för en förskingrande topptjänsteman, dels har både dess ordförande och generalsekreterare väl tilltagna ersättningar. Så Akelius har slutat ge bidrag till Röda korset.

Nu har givetvis inte Bengt Westerberg själv satt nivån på sitt arvode. Men runt 800.000 per år är mycket pengar. Och chefstjänstemannen Christer Zettergren har ännu mera. Också för mycket. Rent känslomässigt borde både förtroendeuppdrag som ordförande och i vart fall vissa tjänster i ideella organisationer som denna antingen vara ideella eller mycket mera modest arvoderade.

De ska inte jämföras med näringslivet. Jag menar att även om man självfallet vill ha kvalificerat folk som ska sköta hjälporganisationer, så bör deras engagemang faktiskt visa sig också i att de inte har för höga löner.
Folks vilja att arbeta ideellt på basplanet, liksom givmildheten skadas allvarligt om man ser att en del får för bra betalt eller att inte pengarna helt går till det ändamål som de samlats in till.

Hjälporganisationernas styrelser måste inse detta. Givetvis kan det ibland vara befogat med smärre arvoden, liksom omkostnadsersättningar, när det rör sig om mycket stora arbetsinsatser.
Om inte annat så finns det mängder av f.d. direktörer med utomordentligt goda pensioner som borde kunna ställa upp ideellt, utan att kräva arvoden.

SOS barnbyar och några till klarar sig uppenbarligen bra med ideellt arbetande styrelser, det borde alla kunna göra. Och hitta bra topptjänstemän som inte kräver fantasilöner.

Det är faktiskt de helt ideella tanterna som bär upp de flesta hjälporganisationer. De har inga arvoden och skulle aldrig drömma om att ta emot något. De ger, för de har hjärta även om deras pensioner är ytterst blygsamma.

Girighetsbubblan

Hax uppmärksamar (http://henrikalexandersson.blogspot.com/2009/03/margot-i-smoret.html ) liksom Dagens Industri (http://di.se/Avdelningar/Artikel.aspx?stat=0&ArticleID=2009%5c03%5c23%5c330024&SectionId=Ettan&menusection=Startsidan;Huvudnyheter ) att EU-kommissionären Margot Wallström haft en minst sagt hyfsad lön och att hon får en lika gyllene pension den dag hon slutar.
Margot tillhör inte favoritobjekten för min kritiska granskning av makten. Hon verkar ju vara en ganska sansad kvinna, som inte gör för många dumheter. Samtidigt kan väl sägas att någon klart lysande stjärna har hon inte heller varit (annat än inom den stjärnfattiga socialdemokratin).
Trots att jag inte är speciellt avundsjuk över höga löner, dvs om de beror på hårt och intelligent jobb, anser jag knappast att hon gjort rätt för den lön hon haft. Och än mindre för sin pensionsfallskärm.
Ett avgångsvederlag på fem milj kr samt en pension på 1,2 milj per år från 65 år är i saftigaste laget. Till detta lär då komma de pensioner hon får för sin tid som riksdagsledamot och minister. Liksom "vanlig" grundpension.

Även politiker (eller tjänstemannapolitiker, som i detta fall) och direktörer, bör inte ha andra "fallskärmar" än de vanligt folk har, dvs A-kassa med de tak som finns i den. De får förutsättas ha kunnat sätta av buffertar (och försäkringar) som klarar övergången till nästa jobb, från sina rejäla löner. Att lägga speciella pensioner på topp av de övriga känns också stötande.

Varför inte i vanlig ordning räkna in deras inkomster för reguljär pension? En bra lön under några år höjer ju den vanliga pensionen också. Till detta får de, som alla andra, ta privata pensionsförsäkringar, som de själva betalar.

Det brukade sägas, främst från direktörssidans försvarare, att höga löner för dem inte har någon reell betydelse, totalt sett.
Nu ser vi dock sedan några år att direktörslönerna sprungit iväg så att EN dir-lön kan motsvara alla, eller nästan alla övriga anställdas.

Till det kommer då den psykologiska effekten. Alla underhuggare, mellancheferna vill också ha högre lön. Och ministrarna - inte ska de ha så mycket mindre än en direktör? Och riksdagsmännen. Hur ska man kunna rekrytera kunnigt folk till riksdagen om de inte har "ordentliga" löner?
Men, med tanke på hur riksdagen ser ut idag får jag nog tillåta mig konstatera att den strategin varit tämligen misslyckad.
Jag menar desstom att girigheten är en dålig metod för urval av politiker. Det stora intresset hos en politiker bör väl vara att arbeta för ett bättre samhälle för andra, utifrån olika ideologiska plattformar! Eller?

Och dessa enormt kunniga människor, fondförvaltarna, kreditgivarna och andra inom finanssektorn. De hanterar ju gigantiska summor, de ska givetvis ha gigantiska löner och bonusar. Eller hur?

Tills girighetsbubblan spricker. Och staten (dvs vi skattebetalare) måste gå in med stöd för att rädda de krisande företagen... av alla slag. Dvs sätta igång sedelpressarna. Höja skatterna.

Allt detta skapar inflation. Vilket framför allt drabbar de med låga inkomster.

Marknadsekonomi och direktörslöner, Citibank, Volvo

Jag tror att marknadsekonomin är bästa vägen för att skapa välstånd. Det är jag inte ensam om, inte ens i dessa tider. Trots att det är en och annan socialist som vädrar morgonluft när det krisar och blir lågkonjunktur.

Det som känns märkligt är att så många av marknadsekonomins förespråkare är så snabba att springa ifrån sina principer så fort det börjar blåsa eller när det gäller det egna företaget. Små som stora företag är snabba att söka, ja till och med kräva, bidrag så fort det yppar sig en chans.
Företagen bidragstagarna...

Samtidigt som de föraktfullt talar om bidrag så fort löntagare är tvugna av omständigheterna att söka A-kassa (en försäkring) och ersättning från sjukförsäkringen. Dubbelmoral är ordet.

När företag blivit stora nog så är deras strävan att nå en monopolsituation, för att kunna maximera vinsterna. Men vart tog vurmen för konkurrens vägen?
Och säg det mindre företag på en mindre ort som välkomnar konkurrenter.

Men när det är fråga om löner till direktörerna, då är det "marknaden" som bestämmer. Och man hänvisar till den internationella marknaden, men menar USA. Och de som de facto avgör det är andra direktörer som gärna vill ha en högavlönad kollega att peka på i sina egna löneförhandlingar.

Fri marknad, konkurrens, lön efter prestation. Se där några nyckelord. Så uppstår en kris. Företag hotar slå igen. De lönar sig inte. OK, de var inte bra nog, andra var bättre.
Men det hotar ju jobben! Asch då, är det ett stort företag? Ja, då måste vi ropa på staten.
Bankerna i kris, ropa på staten. Dagens stora nyhet: Citibank räddas av statliga miljarder.
Dagens industri: Staten måste köpa Volvo personvagnar...

Så länge det går bra, då värnar man den fria konkurrensen, för andra. Då tar cheferna ut höga löner.
Dåliga tider, då får jobbarna och tjänstemännen sparken. Direktörerna ropar på staten och fortsätter att lyfta höga löner och bonusar. Var är konsekvensen?

F.ö. anser jag att FRA-lagarna ska rivas upp.
Likaså blir Jan Guillou alltmer tragisk. Den f.d. kämpen emot rättsröta står nu på den andra sidan. Pengar och makt korrumperar.

Postchefen har direktörskollegor, vad tänker de nu då?

Nordbanksdirektörerna, de verkar inte ta intryck av vare sig opinionen eller inse att nu lever Sverige och de flesta av landets invånare i början av en lågkonjunktur. Denna har förstärkts av finanskrisen och torde därför bli både längre och djupare än ”normalt”. Till och med Anders Borg, som länge höll masken, talar nu om att det blir något av det värsta sedan trettiotalets depression.

Jag är nog inte ensam om bedömningen att finanskrisen till stor del skapades av ovarsamma och giriga bankdirektörer och deras kollegor i finansbranschen. Att de då tydligen tänker fortsätta med sina guldkantade pensionsavtal och inte vill avstå från bonusar (hur kan det finnas bonussystem som ger utdelning när hela banksektorn är i kris och bara räddas av statliga ingripanden?), det är ju synnerligen märkligt och stötande.

Men postchefen tog intryck av kritiken mot hans höga lön. Han vill inte framstå som girig, och avstår hela lönen under det halvår han ska sitta. Det är ett föredömligt agerande, Lars G Nordström!

Det man kan fundera över är vad den nye postchefen kommer att få för lön? Nog vore det läge att justera ner den, dels pga att direktörslönerna stuckit iväg alldeles för mycket, dels med tanke på att i en ekonomi på nergång är det extra rimligt att de högst avlönade avstår en del av sina redan höga löner.

Vad gäller de som är på topposter inom bank- och finansbranschen så har det ju dessutom visat sig att de inte alls var så duktiga som deras löner antyder att de borde vara. Rejäla sänkningar vore motiverade just där.

Även i övrigt vore det välkommet om toppdirektörerna drog konsekvenserna av hur dålig konjunkturen är och att bolagen går sämre. Det kan ju inte bara vara så att det är fotfolket som ska drabbas av de dåliga tiderna?

Att sedan vissa idrottsstjärnor också tjänar snuskigt mycket är självfallet tokigt det med!
En viktig skillnad är dock att diretörer som misskött sig de får med sig en generös fallskärm. Misslyckade idrottare får ta med sig det de tjänat, men inget extragodis. Och ev kommande kontrakt för dem blir sällan guldkantade.

F.ö. anser jag att FRA-lagarna bör rivas upp!