Konservatism och "nyliberalism"

I den svenska debatten användes ofta(st) begreppet nyliberalism rätt oreflekterat som en slags utveckling av liberalismen åt höger och med tyngdpunkt på ekonomisk politik.

Jag vill nog hävda att denna s.k. nyliberalism har fått fel beteckning. I likhet med Hans Lindblad ser jag att den mera korrekta benämningen är nykonservatism.
Varför då det?
Jo, konservatismens fundament är ju respekt för det hävdvunna, en strävan att bevara det som varit. Eller om utvecklingen gått "för långt", att återskapa det gamla. Tradition, kyrka, stat, nation, kungamakt är det viktiga, det man kritiserar är utveckling och förnuftsmotiverade samhällsförändringar. Därigenom får konservatismen en kollektivistisk syn, som har likheter med den socialistiska, men är helt skild från liberalismens betoning av individen, personlig frihet och framtidstro. Det dröjde långt in på 1900-talet innan det konservativa högerpartiet fullt ut tog ställning för demokratin som styrelsesätt. Under 1900-talets första decennier var högern aktiv motståndare till rösträtt och demokrati. Och även därefter hade ledande konservativa, som högerledaren Jarl Hjalmarsson en mycket kritisk syn på demokratin.  Som en motvikt till de liberalas (och så småningom socialdemokratins) intresse för sociala frågor så utvecklades ett sociallkonservativt synsätt. Ett ovanifrån perspektiv på arbetarklassen som kollektiv.

Idag har konservatismen dock erkänt vissa kapital-liberala ideer i ekonomin. Vilket i länder där liberalalism är en  positivt term (som i Sverige) har lett till att högerpartier kallat sig liberala. Och i Sverige döpt om sig till moderater. I länder där konservativ är en mera positiv term har man kallat den uppdaterade inriktningen för "neoconservatism".   Det, menar jag, visar att dagens konservativa, vad de än kallar sig i allt väsentligt är nykonservativa. De skulle aldrig drömma om att kalla sig socialliberaler, eftersom det innebär en ide med socialt ansvarstagande utifrån den enskilde individens perspektiv. En frihet i gemenskap. Konservativa idag vill visserligen ha frihet, men ser den ur ett i första hand ekonomiskt och kollektivistiskt perspektiv. Och i övrigt har kvar betydande element av den klassiska konservatismens traditionsbevarande beträffande t ex monarki, familj etc etc.

Värt att notera är också att när liberalismen fick en alltmer socialt ansvarstagande prägel så kallade de sig nyliberaler. Att skilja från de klassiska liberalerna. Med tiden kom dock den beteckningen på liberaler med socialt ansvar att ändras till socialliberaler. Vilket givetvis inte har det minsta med socialism att göra. Socialliberala inslag hade redan det liberala parti som kallade sig de "Frisinnade", men redan dessförinnan fanns föregångare i denna riktning, såsom Adolf Hedin med flera. Med Bertil Ohlin, som systematiserade begreppet över vidare fält, kom socialliberalismen att vara folkpartiets ideologi, även då den bara kallades liberalism. De som kom att praktiskt definiera socialliberalismen i var förutom Ohlin också sådana personer som Waldemar Svensson, arbetarliberalen Henning Gustafsson, Sven Wedén, Gunnar Helén, Per Ahlmark, Ola Ullsten och Bengt Westerberg.

Nyliberalismen härbärgerades under några decennier  inom moderaterna, på senare år tillsammans med den nyväckta socialkonservatism i förening med allmän högerpopulism som är "nya moderaterna" under Fredrik Reinfeldt. Från millenieskiftet har också de nyliberala, dvs nykonservativa, idéerna fått starkt fotfäste inom det tidigare socialliberala folkpartiet. Även om inom fp termen "socialliberal" fortfarande har god klang, så har innebörden tunnats ut och är till och från svår att skilja från just den nykonservativa linjen (oavsett hur dess anhängare än föredrar att etikettera den).

Det intressanta är de fundamentala skillnaderna mellan konservatism och liberalism (inklusive socialliberalism). Synen på demokrati, kollektiv versus individ, samhällsbevarande ("statsbärande") versus radikalism och utvecklingsoptimism. Nationalism visavi internationalism, tolerans och samarbete mellan länder och  folk.

När man då lägger till prefixet "ny-" så visar det sig att visserligen har nykonservatismen i någon mån förnyat sig framför allt i synen på en kapitalistisk marknadsekonomi, men att nyliberalismen med hull och hår svalt ekonomiska teoretiker som Milton Friedman, men i övrigt är i stort sett konservativa. En riktigare benämning på de nyliberala är således nykonservativa.

Föraktet emot Bertil Ohlin, om dagens nykonservativa fp

Jag vill börja med att ge er en toppenbra artikel ur tidskriften NU (fp´s medl-blad). Det är Hans Lindblad, alltid pålitlig socialliberal, som med skärpa polemiserar emot hur "nutida" liberaler i fp förvanskar historien. En av de han bemöter heter Björn Hasselgren (vem nu det är?), och som tydligen bl a gått till attack mot Svante Nycander (tidigare chefred i DN, som nyligen skrev en artikel i DN, som dagens fp-are ogillat). Hans bemöter även Johan Norberg (som är ett slags icon för unga "nyliberaler") och förre m-ledaren Gösta Bohman. 
Läs och njut. Och kommentera gärna. 

Tidn "Nu" satte rubriken "Hasselgren förvanskar historien"
men Hans egen rubrik var: "Föraktet mot Bertil Ohlin", vilket jag sätter som rubrik för denna bloggpost. 

"Under årtionden i Folkpartiet har jag inte tidigare upplevt så aggressiva försök från personer som kallar sig liberaler att bryta alla band bakåt till Adolf Hedin, Karl Staaff och Bertil Ohlin. Likaså till de socialpolitiska pionjärerna i Centralförbundet för socialt arbete (Ernst Beckman, G H von Koch, Emilia Broomé m fl) och till de frisinnade kvinnliga rösträttspionjärerna som fortsatte i Fogelsta och Tidevarvet. Hela den liberala historien förnekas.

Johan Norberg har länge visat att hos honom räknas inte folkrörelserna, inte striden för religionsfrihet, rösträtt, parlamentarism, inte Fridtjuv Bergs och andras kamp för folkbildning och en god skola. Vill man inte ha någon stat blir riksdagen överflödig och då behövs ju inte heller någon rösträtt.

Adolf Hedin underkändes som liberal av Norberg därför att han gjorde något så vedervärdigt som att motionera om arbetarskyddslagstiftning. Att barn och vuxna dödades eller skadades genom livsfarliga maskiner var ointressant om det enda som räknas är total frihet för kapitalet. Geijer utgick från personlighetsprincipen, inte penningpåsen, likaså Martin Luther King.

Björn Hasselgrens artikel mot Svante Nycander bör kunna få upp ögonen på fler om hur föraktet mot socialliberalismen numera bedrivs. Den stora politiska striden i Sverige efter andra världskriget stod mellan Bertil Ohlins socialliberalism och sossarnas program från 1944 med socialisering och planhushållning. Hesselgren nämner inte Ohlin utan söker framställa det som att egentligen bara en person stod den svenska socialdemokratin emot, österrikaren Hayek. Hur många svenskar hade honom i tankarna när de lämnade sina valsedlar? I många socialdemokratiska memoarer är oron för Ohlin ofta påtaglig. Men jag har inte sett någon socialdemokrat ange Hayek som hot mot deras maktinnehav. Hasselgrens artikel är nog den värsta historieförvanskningen hittills i NU. Jag och andra i FPU läste Hayek på 50-talet, tog en del intryck men det påverkade inte vår syn på Ohlin.

”Nyliberaler” fick sådant inflytande över förslaget till nytt centerprogram att medlemmar chockades. Ett par av upphovsmännen hade tidigare sökt göra samma sak i Folkpartiet men lämnade tack och lov. "Nyliberaler" brukar ange Thatcher och Reagan som ideal, två hårdföra högerpolitiker med "liberal" som skällsord. 

Ofta berömmer de också den reaktionäre Gösta Bohman. Jag har aldrig haft så hård debatt mot någon annan politiker som när han - på ett förvirrat sätt - i sitt hat mot liberaler attackerade Ohlin och Staaff. Bohman ledde ett parti där man aldrig talat demokrati, så partisekreteraren hade inte blekaste aning om vilka partier som slogs för respektive mot demokrati i Sverige.

I svensk politik var "nyliberal" beteckningen på Hedin och andra som vid tvåkammarriksdagens start talade för en liberalism med ökat socialt ansvar. De som vill radera ut Bertil Ohlin ur historien bör hellre kallas "nykonservativa". 
---
Så långt Hans Lindblads avrättning av de historielösa och om socialliberalismen ideologiskt okunniga som idag präglar dagens folkparti. 

Jag vill  dock framhålla hur märkligt det känns att dagens "nyliberaler" (stundtals) kallar sig just det. Då "nykonservativa" vore en mera adekvat benämning. Liksom den vore det för en del av de inom fp som bara till namnet kallar sig för liberaler eller t o m socialliberaler. 

Jag var under femtio år fp-medlem, men eftersom jag fortfarande är socialliberal (i Ohlins anda) så är jag inte folkpartist sedan ett antal år. Och trots att jag fortfarande äger några aktier i tidskriften NU (vem skulle vilja köpa aktierna?), så prenumererar jag inte längre.
Hans Lindblads inlägg visar hur långt det gått i folkpartiets nedförsbacke. Ska den gå lika brant ner som för centern, ett annat parti som drabbats av  "nyliberal" smitta?

Det hoppingivande är att det ändå finns riktiga socialliberaler kvar, sådana som Hans Lindblad. Till och med några inom folkpartiet. Men om fp går att rädda är tveksamt.  Samtidigt så är vi socialliberaler hemlösa, i vart fall vad gäller valmöjligheten bland de nuvarande riksdagspartierna.

Vad är idag en "nyliberal" eller "nykonservativ"?

Bloggaren Populisten frågar i en kommentar till min blänkare om Hans Lindblads syn på de som kallas nyliberala i Sverige, om det är detsamma som "neocons" i USA. Lindblad anser ju att nykonservativ är en mera rättvisande term än nyliberal, för de i Sverige som anser sig mera "moderna" än socialliberalerna.

"Pops" fråga är berättigad. Jag har inte direkt ställt den till Hans L, utan utgår i det följande i stort från hur vi hittills diskuterat definitionen och dess innehåll. Dock måste först betonas hur olika innehåll och status orden "liberal" och "konservativ" har i Sverige resp USA. I Sverige har i stort sett ordet liberal en positiv klang av modernitet och öppenhet, även om liberaler och liberalism angrips från olika håll. Att vara konservativ anses mera negativt, som bakåtsträvande - utom av en del konservativa, förstås.

I USA är det ungefär tvärtom. Att stämplas som liberal är snudd på att anses vara kommunist, en farlig omstörtare. En konservativ anses i USA som mera tryggt, stabilt. Och i båda de stora partierna i USA finns såväl liberaler som konservativa. Dock har skillnaderna succesivt blivit tydligare under senare decennier att flest liberala finns i det demokratiska partiet, och flest konservativa hos republikanerna.

"Pop" menar att både nyliberaler och neocons (nykonservativa) är lika i sin totala ideologiska blindhet. Det kan ju tyda på att de är samma andas barn... Och/eller på att det som skenbart syns som motsatser har stark släktskap i sin syn på människa och demokrati. Som t ex även kommunism och nazism.

Hans Lindblad påpekar att "nyliberal" är en benämning som knutits till den konservativa "Chicagoskolan" (Milton Friedman), Thatcher och Reagan.
"För Reagan och andra konservativa republikaner är "liberal" ett skällsord, nästan i nivå med "kommunist". Thatcher skulle aldrig själv beteckna sig som liberal. I Sverige kom Bohman att använda ordet "liberal" om just Thatcher och Reagan, samtidigt som han talade illa om Karl Staaff och hans tids liberaler och ännu mer illa tyckte han om moderna socialliberaler.
(Jag hade ett antal bataljer med Boman om hur totalt inkonsekvent han var i det han skrev om svenska liberaler.)" Bohmans liberalism var inte djupare än att han i sina memoarer ondgör sig över att folkpartiet inte ville göra följe med honom och kräva fortsatt politiskt inflytande för familjen Bernadotte, alltså den familj som generation för generation ledde den konservativa kampen mot en liberalisering och demokratisering av Sverige."

Hans Lindblad påpekar, och jag instämmer, att när nykonservativa (som gärna kallar sig nyliberaler) för fram sina teser så handlar de främst, ja nästa uteslutande om ekonomi. Om en totalt fri ekonomi, där det inte finns utrymme för människovärde. Detta är helt främmande för den liberala traditionen i Sverige, liksom i USA. Bl a därför är nykonservatism en mera rättvisande beteckning för dessa än en term som innehåller ordet liberal.

Hans Lindblad skriver:
"Jag har i det jag skriver aldrig använt ordet "nyliberal" och kommer aldrig att använda det. Jag skriver själv alltid "nykonservativ" om dessa tankar. Johan Norberg har skrivit en bok om "liberalism" med Reaganglasögon.
Religionsfrihetskampen nämns inte i hans bok, och självfallet inte de folkrörelser som gick i spetsen för att demokratisera landet.
Frågan om rösträtt och parlamentarism tas inte med. Den mest kämpande av alla svenska liberaler, Adolf Hedin, blir en hatfigur för Norberg. Adolf Hedin har begått ett av de största politiska brott han (J Norberg) kan tänka sig, nämligen att motionera om en lagsiftning om arbetarskydd. Dödade och skadade vuxna barn i fabrikerna är inget som (enl Norberg) angår staten, friheten består i att företagare ska få tjäna maximalt med pengar, inga ska bry sig om att maskiner saknar skydd och arbetsmiljön innebär exponering för dödliga gifter.

Demokrati, mänskliga rättigheter, folkbildning, omsorg om barn och socialt ansvar räknas inte när det enda är pengar. Med pengar som heliga blir frågan om knark enbart en, den att till varje pris slå vakt om affärsmöjligheterna, alltså knarkförsäljarna. Människoliv, natur eller vad som helst annat blir i princip noll om liberalism enbart definieras som att få göra affärer.
Men de hundratusenals svenskar som själva angivit sig som liberaler har utgått från människovärdet. Detsamma gäller Storbritannien, i andra europeiska länder och i USA, där har praktiskt taget alla liberaler utgått från människovärdet."

Lindblad påminner om att den moderatledare som verkligen hade liberala drag var Gunnar Heckscher. Han var ganska ensam på den konservativa sidan att bejaka demokratin på 20-talet, i polemik mot Jarl Hjalmarson som menade att konservatismens främsta fiende inte var socialismen utan liberalismen/demokratin. Men Heckscher nämns aldrig av moderata som vill kalla sig liberala.

Det blev, enl Lindblad, helt fel när ordet "nyliberal" i Sverige kommit att användas för tankebanor som borde kallas "nykonservativa". I mycket var det ett förnekande av Keynes och Ohlin, alltså av en aktiv konjunkturpolitik. I praktiken drog dock Reagan och George W Bush upp enorma budgetunderskott genom att höja försvarsanslag och göra väldiga skattesänkningar, i huvudsak för välbeställda. När George W Bush gick in med skattemedel i amerikanska konkursbanker illustrerades hur orimligt det blivit när storkapitalets agerande inte övervakats.

Jag vill inte heller undanhålla er att Hans Lindblad ger ett historiskt perspektiv på hur ordet nyliberal använts tidigare, och hur fel det därför blir att idag använda det på det som egentligen är nykonservatism.

"I Sverige användes ordet "nyliberal" av Adolf Hedin och hans vänner i mitten av 1860-talet, som kontrast mot de äldre liberalerna Lars Hierta m fl. Bland annat ville nyliberalerna ha en mer aktiv socialpolitik. Hedins motion om arbetarskydd och pensioner kan sägas var inledning till både arbetarskyddslagstiftningen och de svenska socialförsäkringarna, som kom att omfatta pension och sjukförsäkring men fortfarande - skandalöst nog - inte arbetslöshetsförsäkring. De som kom att driva fram både socialförsäkringar och modern socialtjänst var ett antal liberaler kring sekelskiftet 1900, främst Ernst Beckman, G H von Koch och Emilia Broomé. Centralförbundet för socialt arbete grundades, och Ernst Beckman var den förste ordföranden i både den och Frisinnade landsföreningen. Det har de senaste tio åren kommit flera doktorsavhandlingar om denna sociala pionjärtid. Jag skrev en artikel om detta i Frisinnad Tidskrift i nr 9/2003. Liberalerna fick vad en historiker kallar ”problemformuleringsmonopol” på socialpolitiken i Sverige, eftersom alla andra var ointresserade.
Högern hade inte behövt vara det, för den kunde ha lärt av Bismarck som ville stoppa kraven på demokrati genom att visa också en auktoritär stat kunde visa socialt ansvar. Men den svenska högern var alltså motståndare till både demokrati och sociala reformer."

(Jag vill här inflika att Bismarcks synsätt liknar det som de socialkonservativa har i Sverige, det om den "gode patronen" som från sin upphöjda position i välvilja tar hand om sina underlydande. Bara de inte mopsar upp sig emot överheten. Ett synsätt som inte bara finns inom vissa moderata kretsar... )

Men Lindblad kommer också in på socialdemokratins m fl syn på socialpolitiken.
Jag citerar: "En del är kanske förvånade (men de flesta är förmodligen helt ovetande om historia) över att socialdemokratin länge visade så ringa intresse för socialpolitik. (Observera att sossar brukar tala om Gustaf Möller från 1932 och framåt, som socialpolitiken, men partiet hade ju bildats 1889!) Orsaken till att socialdemokraterna länge var så svala ifråga om socialpolitik var att man såg den som ett sidospår. För marxister, och därmed kongressdebatter och den ideologiska debatten i partiet, gällde näringslivet, alltså produktionsförhållandena. Marknaden och enskilda företag skulle bort, förstatligande och planhushållning skulle lösa alla problem.
Jag konstaterar att Beckman var en de liberaler som både verkade för en bra folkskola, alltså utbildning för alla barn, och socialpolitik. De byggde i båda fallen på samma barnperspektiv. Det var barnen som drabbades mest av fädernas alkoholmissbruk, det var barn som mest dog i TBC genom miserabla bostäder. Konstigt nog verkar inte många historiker ha sett det ideologiska samband mellan skol- och socialpolitik. Liberaler såg skola och socialpolitik som två parallella folkuppfostringsprojekt. Det var därför man ställde motkrav i både socialtjänst och socialförsäkringar (alltså avgifter). Dessa motkrav var i sak ofta små, men det var viktigt att de fanns. Det var egentligen under 70-talet som ett antal socialchefer tog bort allt detta och samtidigt raserade mycket av alkoholpolitiken. Tanken om "krav" i skola och socialtjänst är gammalt, men genom att kunskapen bakåt är så dålig har folkpartiets tankar om "krav" setts som konstiga. För Beckman och Broomé var socialt stöd och "hjälp till självhjälp" en sammanhållen tankegång, med ansvar för barnen som grundläggande."
"Det är synd att så få i Folkpartiet, inklusive riksdagsgruppen, vet att liberalerna varit helt dominerande för att lansera och värna socialförsäkringar i Sverige."

(Hans Lindblad skriver bl a också om arbetslöshetsförsäkringen och om glömda liberaler, men det kanske jag återkommer till senare. )

Min kommentar blir: för mig liksom för ex-vis Hans Lindblad (och nyligen avlidna Ingrid Segersted Wiberg m fl) är liberalismen en ideologi som utgår från människovärdet. Människan får inte kränkas.

Vi kallar den liberalismen för socialliberalism, om det behövs en precisering. Och den är långt ifrån nykonservatism/neoconservatism hur mycket dessa riktningar än kallar sig "nyliberala".

Nyliberalerna är nykonservativa

Jag har i mina kommentarer ofta använt ordet nyliberal på det sätt som är vanligt i dagens något oreflekterande språkbruk. (Jfr även länkarna ovan med rubrikerna Liberalism och Socialliberalism)

När jag diskuterar detta med Hans Lindblad, den skarpsynte och våldsamt kunnige och brinnande liberalen och fd fp-riksdagsmannen, så menar han att detta är en felaktig benämning. De borde kallas nykonservativa i stället.

Givetvis har Hans Lindblad rätt! Jag ska försöka återkomma till detta snarast på denna blogg.

Jag ser gärna en debatt här också om liberalismen och dess ställning i svensk politik. I vilken mån den finns, speciellt då det som vi kallas socialliberalismen (och hur den ska definieras).
Om folkpartiet går att rädda.
Eller - om socialliberalismen, som vi känt den, måste finna andra vägar för sin återkomst som en reell kraft i svensk politik.
Och hur och var finner vi den ideologiska grunden för socialliberalismen, vilka är de, vad har de sagt och kämpat för?