Sd har nu kommit överens med sina lydpartier (m, kd och L-partiet) att invandringens kostnadet ska utredas. Jag ser inte att de vill utreda elller kartlägga vad "invandringen" ger för intäkter för Sverige, vare sig ekonomiskt eller moraliskt/mänskligt eller anseendemässigt i vår omvärld.
Jag citerar från Tomas Hubinette (på FB).
"Nu har ännu en av SD:s drömmar gått i uppfyllelse tack vare det uppdaterade Tidöavtalet som nu innefattar SD:s mångåriga krav på att utreda totalkostnaden för invandringen och naturligtvis också för invandrarna och dessutom på individnivå uppdelat på ursprungsland så att partiet därefter ska kunna säga att en syrisk flykting kostar si och så och en somalisk anhöriginvandrare så och så mycket o s v.
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
Visar inlägg med etikett invandring. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett invandring. Visa alla inlägg
07 december 2023
Det är fientligheten (SD m fl) emot invandrare som kostar.
Internt inom SD har detta krav som partiet har drivit sedan 90-talet kallats för ett "mångkulturellt bokslut" och genom åren har SD krävt ett "mångkulturellt bokslut" på både kommun-, region- och riksnivå i vid det här laget 100-tals och åter 100-tals motioner liksom i otaliga tal och debattinlägg.
År 2023 hörsammas nu slutligen SD:s mångåriga krav på ett "mångkulturellt bokslut" och dessutom på nationell nivå av M, KD och L p g a det uppdaterade Tidöavtalet.
Det både ironiska och tragiska i kråksången är avslutningsvis att genom årtiondena har mängder av borgerliga politiker inte bara konsekvent röstat nej till SD:s krav på ett "mångkulturellt bokslut" i de olika kommunala och regionala församlingarna liksom i riksdagen utan också ställt sig upp i talarstolen och fördömt detta krav från SD:s sida och inte minst åtskilliga L-politiker men också en hel del KD-politiker och även M-politiker har uttryckt att det är ett krav som stinker av främlingsfientlighet och rasism."
Jag kommenterar. "
Etiketter:
allsidig utredning,
flyktingar,
invandring,
synen på Sverige
25 augusti 2018
Invandringen kostar - men skattefusket kostar ännu mer
Att invandringen kostar, det vet vi ju. Hur mycket kan man tvista om, beror på hur man räknar, kortsiktigt eller långsiktigt. Och om man blundar för de positiva effekterna den också har.
Men här hittar jag i DN en jämförelse som är intressant.
Jag citerar rakt av:
"Invandringen kostar mindre än skattefusket"
Men här hittar jag i DN en jämförelse som är intressant.
Jag citerar rakt av:
"Invandringen kostar mindre än skattefusket"
DN DEBATT 21/8. Den utomeuropeiska invandringen pekas ut som främsta orsak till dagens problem. Moderaterna uppskattar kostnaden för invandringen till 40 miljarder i år. Men överklassens undangömda förmögenheter kostar samhället mer än så i förlorade skatteintäkter. I en ny bok ser vi tio viktiga förklaringar till dagens politiska situation, skriver Daniel Suhonen och Göran Therborn.
I debatten målas nu de senaste årens utomeuropeiska invandring ut som den främsta orsaken till Sveriges problem. I boken ”Kapitalet, överheten och alla vi andra” som utkommer i dagarna menar vi att det finns andra viktigare förklaringar till dagens politiska situation.
Här sammanfattar vi de tio viktigaste:
1
Sverige vänder mot ojämlikhet 1980. Omkring 1980 skedde en historisk vändning i en lång svensk samhällsutveckling som började på 1860-talet med ståndssamhällets avskaffande. Den fortsatte med folkrörelsernas genombrott, den allmänna rösträttens införande för 100 år sedan och med reformpolitiken från 1930-tal till 1970-tal. Riktningen var under cirka hundratjugo år minskat fåvälde, minskad ojämlikhet och utvidgade sociala rättigheter. Från 1980-talet, med tilltagande hastighet från 1990-talet till i dag, har samhället styrts i motsatt riktning. Mellan 1930–1980 skedde en utjämning av inkomsterna. Sedan vänder kurvan, för att under 2000-talet vara tillbaka på det tidiga 1940-talets nivå. Ett halvt sekels inkomstutjämning var utplånad.
2
En ny överhet. Efter det demokratiska genombrottet försvann stegvis det gamla Överhetssverige. Politiken och staten demokratiserades men den nyliberala motreformationen från 1980 som skulle närma staten till ”kunderna”, skapade i stället en ny politisk överhet. Politik förvandlades från förtroendeuppdrag till karriär vilket lett till en växande sammansmältning av politik, byråkrati och näringsliv och ett växande avstånd till vanliga medborgare. Det viktigaste målet för politiker och ämbetsmän, verkar numera vara att berika sig. I kölvattnet av denna utveckling och en rad korruptionsskandaler har förtroendet för demokratin urholkats.
3
Nya geografiska klyftor. Det skiljer 23–24 procent mellan det län som har högst respektive lägst medianinkomst, men det skiljer omkring 60 procent mellan de rikaste och fattigaste kommunerna. I Danderyd är antalet barn i hushåll som lever i varaktig fattigdom 2 procent, i Malmö femton gånger större. Skillnaderna i medellivslängd är åtta år för män (mellan Danderyd och Överkalix) och sex år för kvinnor (mellan Lidingö och Åsele). Avståndet i livslängd inom vårt land är därmed ungefär lika stort som mellan Sverige och Thailand.
4
Välfärdsstaten en kassako för kapitalet. Enligt SCB var medianvärdet av avkastningen på eget kapital 2015 för företag inom skola, vård och omsorg 32 procent. Inom hela tjänstesektorn var avkastningen bara 23 procent. År 2015 levererade skattebetalarna 133 miljarder kronor till vård- och skolkapitalet. Men ingenting tyder på att välfärden blivit bättre, medan klasskillnaderna i sjukvård, medellivslängd och skolresultat fortsätter att öka.
5
Finanskapitalets dominans. Avregleringen av bankerna i mitten av 1980-talet ledde till en enorm kreditexpansion, i fast penningvärde en fördubbling mellan 1985 och 1990. Börsvärdet steg från 12 procent av BNP 1980 till 68 procent 1989 och upp till maximinivån 181 procent före den senaste finanskraschen, för att sedan gå ner något. Det är mer än i USA och Storbritannien, som gått i spetsen för ideologin om ”aktieägarvärde”.
6Arbetsmarknaden polariseras allt mer. Såväl höglönejobben som låglönejobben blev fler till antalet, medan medelinkomstjobben blev färre eller ökade långsammare. Antalet högre tjänstemän ökade åren 2000–2015 med 122 procent och antalet lägre tjänstemän med 44 procent, medan antalet tjänstemän på mellannivå minskade med 7 procent. De tillsvidareanställda utgör 75 procent av de sysselsatta medan de tidsbegränsat anställd eller egenanställda utgör 15 procent av arbetskraften som tillsammans med de 6 procenten arbetslösa bildar ett återskapat svenskt prekariat.
7
Fördelningspolitikens borttynande. Mellan 1981 och 2016 har den rikaste hundradelen av befolkningen mer än tredubblat sin andel av hushållens disponibla inkomster, från 2,5 till 9,0 procent. Värdet av det samlade ojämlikhetsmåttet, Ginikoefficienten, växte med 60 procent, från 0,20 till 0,32. Sedan krisen 1991–1993 har andelen fattiga ökat från 7,3 till 14,4 procent år 2016 och andelen välbeställda från 3,5 till 6,9 procent.
Avståndet mellan medelklass och överklass har ökat kraftigt. Den rikaste tusendelen har 38 gånger högre disponibel inkomst än medianmedborgaren. Dagens svenska inkomstfördelning kan i vissa avseenden mäta sig med Englands 1688. Två tredjedelar av inkomstklyftornas fördjupning har skapats av den förda politiken.
8
Europas ojämlikaste land. Finanskapitalets kapning av folkhemmet har lett till en enorm anhopning av rikedom hos ett litet fåtal. På 2000-talet har förmögenhetsfördelningen i Sverige skilt ut sig från resten av Europa och Norden och blivit lika snedfördelad som i USA, Brasilien och Sydafrika. Mellan 1983 och 1997 ökade den rikaste hundradelens förmögenhet med 81 procent, medan den minskade med 129 procent för de fattigaste 40 procenten av befolkningen. Dessa skuldsatte sig i stället för att hålla konsumtionen uppe. År 2012 hade de minst förmögna 60 procenten av den vuxna befolkningen tillsammans ingen nettoförmöghet alls, utan skulderna övervägde.
Sedan år 2002 har den rikaste hundradelens andel av förmögenheterna ökat från 18 procent till 42 procent, och den rikaste tiondelens andel från 59 procent till 78. Inte på drygt tvåhundra år, sedan 1810, på tröskeln till industrikapitalismens uppkomst i Sverige, har de privata förmögenheterna varit så stora i förhållande till nationalinkomsten som nu, 465 procent.
9
Invandringen kostar mindre än skattefusket.Integration verkar bli det viktigaste slagordet i årets val. Men integration 2018 handlar inte om solidaritet och jämlikhet utan om att få de fattigaste och mest långväga invandrarna att hitta till låglönejobben. Om vi vågar tro Moderaterna kostar invandringen i år 40 miljarder kronor netto. Det är 0,9 procent av Sveriges nationalinkomst. Den svenska överklassens undangömda förmögenhet utomlands uppskattas av Sveriges ledande förmögenhetsforskare till omkring 500 miljarder kronor eller omkring 10 procent av nationalinkomsten. I samband med den så kallade Paradisläckan beräknades att 43 miljarder kronor varje år undandras i skatt.
10
Digitalt ståndssamhälle? Vi står bara i början av en stor teknologisk omvälvning, som hittills helt kontrolleras av kapitalet. Utan en demokratisk reglering kan vanliga löntagare vänta sig kraftigt förstärkt otrygghet, ständigt digitalt övervakade arbetsplatser och en allt mindre del av nationalinkomsten.
Kärnfrågan i valet borde vara hur vi ska förhindra att dagens extrema förmögenhetskoncentration i kombination med automatisering skapar ett nytt ännu värre klassamhälle. Ska vi fortsätta utvecklingen mot ett nytt ståndssamhälle eller styra mot jämlikhet igen?
Daniel Suhonen och Göran Therborn.
-------------- Nu har jag en del invändningar emot en del resonemang, men låt det vara. Jämförelsen är ändå intressant, hur man än analyserar motiv för och värderingar av orsakerna till klyftorna etc.
Daniel Suhonen och Göran Therborn.
-------------- Nu har jag en del invändningar emot en del resonemang, men låt det vara. Jämförelsen är ändå intressant, hur man än analyserar motiv för och värderingar av orsakerna till klyftorna etc.
Etiketter:
Daniel Suhonen,
DN-debatt,
Göran Therborn,
invandring,
Invandringens kostnader,
skattefusk
19 november 2016
Amerika och Sverige, viktig gemensam historia (+Tillägg)
Det är märkligt hur tankebanorna kan gå. Eller kanske inte så underligt.
Jag skrev för tre veckor sedan att jag (genom Olle Wästbergs månadsbrev) fick upp ögonen för boken Swede Hollow (Ola Larsmo, Albert Bonniers). Beställde den omedelbart och hade den i handen en vecka senare, och började läsa. Intensivt.
Samtidigt pågår ju dels en intensiv debatt om invandring - och i USA "vinner" Donad Trump på ett förvirrad populistiskt program (?) presidentvalet, dvs valet om elektorsröster, där kärnan är invandrarfientlighet, främlingsrädsla, protektionism, isolering av USA från omvärlden mixat med "löften" om att fixa jobben. Man tar sig för pannan och undrar om USA glömt sin historia.
Och jag undrar om svenskarna glömt hur deras förfäder och -mödrar i stora skaror flydde Sverige i hopp om att skapa sig en bättre framtid i Amerika. En av de som for var, som framgår av min länkade text, min far.
I nutidsdebatten om USA-valet hittar jag på Facebook en text där en senator Elizabeth Warren ställer ett antal skarpa frågor till Trump och ställer honom mot väggen för redan brutna vallöften "Baserat på offentliga rapporter, omfattar ditt övergångsteam och ditt potentiella kabinett över tjugo personer från Wall Streeteliten, industriinsiders och lobbyister, vilka kan fatta beslut med stora konsekvenser för sina kunder eller arbetsgivare. De omfattar bland många andra, en tidigare Goldman Sachs chef, som ryktas bli en handplockad finansminister; en betald konsult för Verizon, som fattar viktiga beslut på din administrations Federal Communication Commission; en "top lobbyist" vars företag lobbade på uppdrag i frågor angående Trans-Pacific Partnership och som nu formar ditt Arbetsdepartment och en förnekare av klimatförändringar, av oljeindustrin betald tankesmedjaanställd, som leder ditt miljölags övergång". Mycket skarpa frågor som knappast torde få något tillfredställande svar.
Hos mig uppstår dessutom frågan om hon kan vara släkt med den avlidne Earl Warren, bl a domare i Högsta domstolen i USA, liberal republikan som aktivt bekämpade segregrationen och ö h t syns ha varit en viktig liberal kraft. En man vars namn jag minns från min ungdom. Jag googlar honom, nej Elizabeth och Earl är inte släkt.
Men hittar några fakta om honom som gör mig intresserad. Bland annat hans födelseår, 1891. Det är samma födelseår som min far hade.
Earl Warren var son till en norsk far/immigrant (Varren) och en svensk mor. Han föddes i Los Angeles, Californien och arbetade som ung som järnvägsarbetare (liksom fadern och många av de fattiga svenska invandrarna som hamnade i Swede Hallow). Inte ett statusjobb precis, men tung och hårt. Hans far mördades under ett rån.
I Wikipedia ser jag också ett foto på Earl W som ung officer, 1918. I den enkla uniformen ser jag likheter mellan honom och min far. Och erinrar mig att precis den tiden var också min far inkallad till militärtjänst (-utbildning) också i Californien. Det är ju helt möjligt att Earl Warren och min far stötte på varandra under militärutbildningen... Men i och med fredsstilleståndet så slapp båda att skeppas över till Europa. P g a militärutbildningen så blev min far av med sitt "homestead" - och Earl W återgick till sin akademiska karriär (juridiken), som i sinom tid resulterade i att han blev guvernör i Californien och domare i Högsta Domstolen.
Samtida, med enkelt ursprung, något år geografiskt på samma plats. Och med vissa "vibbar" som får mig att tänka på Swede Hallow.
Min far nämnde St Paul, Minnesota. Men jag kan inte direkt erinra mig att han sagt något om att han hamnade i Swede Hallow, eller ens kände till det. Trots att hans tid i USA sammanfaller med den tid så de tyngsta kapitlen i boken utspelar sig. Och boken omfattar, med korta bilder, ju flera decennier även efter 1890-1920-talen. Förutom det min far berättade så kommer mina ungdomsårs kunskaper om ut- och invandringen av förstås Vilhem Mobergs böcker (som mina föräldrar tyckte jag var för ung för att läsa), där jag faktiskt fick en av volymerna som skolpremie, plus de berättelser som då spreds i svensk press om företrädesvis farmgångsrika svenskamerikaner. Men numera vet vi ju att alla verkligen inte skar guld med täljknivar, utan levde hårda liv. Det bör vi bör känna till.
En del återvände till Sverige efter några år, andra aldrig, och många lämnade rätt få spår efter sig. Ola Larsmo har gjort en viktig insats som lyckats gräva fram även hur dessa levde - och dog.
Praktiskt taget alla har vi väl någon slags relation till utvandringen och de utvandrades historia. Läs därför boken. Möjligen kan den ge lite relief till och förståelse också för dagens migrationsrörelser.
---
Tillägg, betr Swede Hollow.
Svenska dalen kallades det. Men läser man boken och studerar kartbilden (stadskartan) som finns på omslaget så känns det riktigare att kalla det Svenskhålet. Varför? Ja, som jag uppfattar det så var/är det ett hål, inte ravin, där de fattigaste hamnade - och där många (de flesta?) förblev i hela sina liv. Ett gytter av träskjul, en del visserligen nödtorftigt förbättrade om den/de som bodde där hade möjlighet till det. Inga egentliga gator, en farlig stig upp till den riktiga staden, alternativt genom en trång, farlig tågtunnel. Och en plats, närmast avstjälpningsplats, inte bara för svenska invandrare, även om de utgjorde en stor del, utan också för irländare och italienare m fl.
Boken handlar om en familj, plus några i deras närhet. Från ankomsten sent 1890-tal och i princip till ca 1930, men med ögonblicksbilder med något decenniums skillnad. Korta, gripande, belysande.
Handlar om vardagen, livet, det mödosamma, hårda. Om stark kärlek, ofta en kärlek som inte hade ord. Om förödande kärlek, som leder till uppoffringar av skilda slag - och fördärv. Också om brott och straff. Där straffen ofta var kallhamrat grymma - och där brotten också kunde vara grymma, men inte alltid skulle betraktas som allvarliga sedda med dagens ögon. Om fördomar, om hur lynchningsstämning piskas upp. Om stolthet - "fattig men stolt". Om vänskap. Om en tid och en utveckling där människorna, speciellt de som kommit ett halvt trappsteg upp, kände en kluvenhet inför sin bakgrund, sin historia.
Ja, läs boken.
Jag skrev för tre veckor sedan att jag (genom Olle Wästbergs månadsbrev) fick upp ögonen för boken Swede Hollow (Ola Larsmo, Albert Bonniers). Beställde den omedelbart och hade den i handen en vecka senare, och började läsa. Intensivt.
Samtidigt pågår ju dels en intensiv debatt om invandring - och i USA "vinner" Donad Trump på ett förvirrad populistiskt program (?) presidentvalet, dvs valet om elektorsröster, där kärnan är invandrarfientlighet, främlingsrädsla, protektionism, isolering av USA från omvärlden mixat med "löften" om att fixa jobben. Man tar sig för pannan och undrar om USA glömt sin historia.
Och jag undrar om svenskarna glömt hur deras förfäder och -mödrar i stora skaror flydde Sverige i hopp om att skapa sig en bättre framtid i Amerika. En av de som for var, som framgår av min länkade text, min far.
I nutidsdebatten om USA-valet hittar jag på Facebook en text där en senator Elizabeth Warren ställer ett antal skarpa frågor till Trump och ställer honom mot väggen för redan brutna vallöften "Baserat på offentliga rapporter, omfattar ditt övergångsteam och ditt potentiella kabinett över tjugo personer från Wall Streeteliten, industriinsiders och lobbyister, vilka kan fatta beslut med stora konsekvenser för sina kunder eller arbetsgivare. De omfattar bland många andra, en tidigare Goldman Sachs chef, som ryktas bli en handplockad finansminister; en betald konsult för Verizon, som fattar viktiga beslut på din administrations Federal Communication Commission; en "top lobbyist" vars företag lobbade på uppdrag i frågor angående Trans-Pacific Partnership och som nu formar ditt Arbetsdepartment och en förnekare av klimatförändringar, av oljeindustrin betald tankesmedjaanställd, som leder ditt miljölags övergång". Mycket skarpa frågor som knappast torde få något tillfredställande svar.
Hos mig uppstår dessutom frågan om hon kan vara släkt med den avlidne Earl Warren, bl a domare i Högsta domstolen i USA, liberal republikan som aktivt bekämpade segregrationen och ö h t syns ha varit en viktig liberal kraft. En man vars namn jag minns från min ungdom. Jag googlar honom, nej Elizabeth och Earl är inte släkt.
Men hittar några fakta om honom som gör mig intresserad. Bland annat hans födelseår, 1891. Det är samma födelseår som min far hade.
Earl Warren var son till en norsk far/immigrant (Varren) och en svensk mor. Han föddes i Los Angeles, Californien och arbetade som ung som järnvägsarbetare (liksom fadern och många av de fattiga svenska invandrarna som hamnade i Swede Hallow). Inte ett statusjobb precis, men tung och hårt. Hans far mördades under ett rån.
I Wikipedia ser jag också ett foto på Earl W som ung officer, 1918. I den enkla uniformen ser jag likheter mellan honom och min far. Och erinrar mig att precis den tiden var också min far inkallad till militärtjänst (-utbildning) också i Californien. Det är ju helt möjligt att Earl Warren och min far stötte på varandra under militärutbildningen... Men i och med fredsstilleståndet så slapp båda att skeppas över till Europa. P g a militärutbildningen så blev min far av med sitt "homestead" - och Earl W återgick till sin akademiska karriär (juridiken), som i sinom tid resulterade i att han blev guvernör i Californien och domare i Högsta Domstolen.
Samtida, med enkelt ursprung, något år geografiskt på samma plats. Och med vissa "vibbar" som får mig att tänka på Swede Hallow.
Min far nämnde St Paul, Minnesota. Men jag kan inte direkt erinra mig att han sagt något om att han hamnade i Swede Hallow, eller ens kände till det. Trots att hans tid i USA sammanfaller med den tid så de tyngsta kapitlen i boken utspelar sig. Och boken omfattar, med korta bilder, ju flera decennier även efter 1890-1920-talen. Förutom det min far berättade så kommer mina ungdomsårs kunskaper om ut- och invandringen av förstås Vilhem Mobergs böcker (som mina föräldrar tyckte jag var för ung för att läsa), där jag faktiskt fick en av volymerna som skolpremie, plus de berättelser som då spreds i svensk press om företrädesvis farmgångsrika svenskamerikaner. Men numera vet vi ju att alla verkligen inte skar guld med täljknivar, utan levde hårda liv. Det bör vi bör känna till.
En del återvände till Sverige efter några år, andra aldrig, och många lämnade rätt få spår efter sig. Ola Larsmo har gjort en viktig insats som lyckats gräva fram även hur dessa levde - och dog.
Praktiskt taget alla har vi väl någon slags relation till utvandringen och de utvandrades historia. Läs därför boken. Möjligen kan den ge lite relief till och förståelse också för dagens migrationsrörelser.
---
Tillägg, betr Swede Hollow.
Svenska dalen kallades det. Men läser man boken och studerar kartbilden (stadskartan) som finns på omslaget så känns det riktigare att kalla det Svenskhålet. Varför? Ja, som jag uppfattar det så var/är det ett hål, inte ravin, där de fattigaste hamnade - och där många (de flesta?) förblev i hela sina liv. Ett gytter av träskjul, en del visserligen nödtorftigt förbättrade om den/de som bodde där hade möjlighet till det. Inga egentliga gator, en farlig stig upp till den riktiga staden, alternativt genom en trång, farlig tågtunnel. Och en plats, närmast avstjälpningsplats, inte bara för svenska invandrare, även om de utgjorde en stor del, utan också för irländare och italienare m fl.
Boken handlar om en familj, plus några i deras närhet. Från ankomsten sent 1890-tal och i princip till ca 1930, men med ögonblicksbilder med något decenniums skillnad. Korta, gripande, belysande.
Handlar om vardagen, livet, det mödosamma, hårda. Om stark kärlek, ofta en kärlek som inte hade ord. Om förödande kärlek, som leder till uppoffringar av skilda slag - och fördärv. Också om brott och straff. Där straffen ofta var kallhamrat grymma - och där brotten också kunde vara grymma, men inte alltid skulle betraktas som allvarliga sedda med dagens ögon. Om fördomar, om hur lynchningsstämning piskas upp. Om stolthet - "fattig men stolt". Om vänskap. Om en tid och en utveckling där människorna, speciellt de som kommit ett halvt trappsteg upp, kände en kluvenhet inför sin bakgrund, sin historia.
Ja, läs boken.
Etiketter:
1891,
Amerika,
brott och straff,
Elizabeth Warren,
invandring,
migrationsrörelse,
Ola Larsmo,
Svenska dalen,
Svenskhålet,
Sverige,
Swede Hallow
28 oktober 2016
Amerikafebern - den tid som svenskarna i stora massor utvandrade och blev invandrare
"Amerika" - det var dit de flesta svenskar emigrerade från medio 1800-talet och ett par decennier in på 1900-talet.
Sverige var ett fattigt land, som inte orkade försörja sin befolkning. Landsbygdens befolkning levde uselt, och alla fick inte plats i den begynnande inhemska industrin, vilken i första hand var skogsindustri och gruvindustri. Landet var försupet - och samtidigt härskade Statskyrkan över själarna i ett Sverige som inte hade tillstymmelse till religionsfrihet. Statskyrkan var verkligen ett överhetens organ för kontroll av landets innevånare. Och frikyrkorna sågs som farliga, demokratiska förvillelser.
Många emigranter hade flera skäl att lämna Sverige: fattigdom, inget arbete, religionsförföljelse - det var friare att vara baptist eller frikyrklig av något annat slag, i det stora landet i väster. Värnplikten var inget som lockade, en del var emot militärtjänst, och krigsmakten var helt kungens och överhetens/adelns, inte ett folkets försvar. Sverige var ingen demokrati.
En av de som for var min far, som dock återvände hem efter ca 7,5 år när han fick besked (brev) om att hans far, min farfar var svårt sjuk.
Amerika, det var i hans fall först några år i Canada, arbete på rancher, farmer och skogsarbete i björntäta skogar i British Columbia, sedan över gränsen till USA (tjuvåkte tåg - pengar fanns ju inte), skulle bli farmare genom att odla upp en jordplätt och få ett "home-stead", men blev inkallad till militärtjänst, utbildning, utanför San Fransciso. Han skulle just skeppas över som kanonmat till Europa när han räddades av det stridsuppehåll (WW1) som ledde till freden. Men något homestead fick han ju inte, han hade ju inte kunnat odla upp jorden när han låg på västkusten för militärutbildning. - F.ö. var oviljan att göra "lumpen" en av anledningarna - förutom arbetslöshet och religiösa skäl - att han med båt och via England for över Atlanten.
Amerika var lyckoriket, med chansen att få ett bättre liv, med demokrati och religionfrihet - motsatsen till det fattiga klassamhälle som det odemokratiska Sverige var.
Pappa var bara en av många förstås, och han for utan kunskaper i engelska, men köpte ett lexikon, och tog sig fram. Vi har hört många berättelser om svenskarnas liv i Amerika. Inte bara Vilhem Mobergs Utvandrarna/Invandrarna, utan även på andra sätt. Ofta om de mera framgångsrika, där en del kom på semester till det gamla landet. Men de flesta var inte framgångsrika, många klarade sig mera torftigt och en del gick det inte alls bra för, t o m riktigt dåligt. Om dem vet vi inte så mycket.
Ett av SVT:s mer intressanta program är "Allt för Sverige". Ett underhållande program med lekfulla tävlingsinslag, men samtidigt med en hel del glimtar om historien bakom en del människoöden, där "svenskamerikaner", nyfikna på sin bakgrund, får veta mera inte bara om dagens Sverige utan också om just sin släkthistoria, både före sina förfäders avresa och en det till.
Olle Wästberg rekommenerar i sitt månadsbrev Ola Larsmos bok " Swede Hallow", som ska vara en gripande bok om fattiga, tidiga svenska utvandrares tid i Amerika. Som ni kanske förstår beställer jag nu boken, den måste jag läsa.
Man kan aldrig få veta för mycket om denna tid, och hur det var för våra förfäder. Det kan ge viktiga kunskaper om vår nutid också och om hur livet förändras. Liksom tankar om hur dagens invandrare/utvandrare hade det, eller kan ha det.
Sverige var ett fattigt land, som inte orkade försörja sin befolkning. Landsbygdens befolkning levde uselt, och alla fick inte plats i den begynnande inhemska industrin, vilken i första hand var skogsindustri och gruvindustri. Landet var försupet - och samtidigt härskade Statskyrkan över själarna i ett Sverige som inte hade tillstymmelse till religionsfrihet. Statskyrkan var verkligen ett överhetens organ för kontroll av landets innevånare. Och frikyrkorna sågs som farliga, demokratiska förvillelser.
Många emigranter hade flera skäl att lämna Sverige: fattigdom, inget arbete, religionsförföljelse - det var friare att vara baptist eller frikyrklig av något annat slag, i det stora landet i väster. Värnplikten var inget som lockade, en del var emot militärtjänst, och krigsmakten var helt kungens och överhetens/adelns, inte ett folkets försvar. Sverige var ingen demokrati.
En av de som for var min far, som dock återvände hem efter ca 7,5 år när han fick besked (brev) om att hans far, min farfar var svårt sjuk.
Amerika, det var i hans fall först några år i Canada, arbete på rancher, farmer och skogsarbete i björntäta skogar i British Columbia, sedan över gränsen till USA (tjuvåkte tåg - pengar fanns ju inte), skulle bli farmare genom att odla upp en jordplätt och få ett "home-stead", men blev inkallad till militärtjänst, utbildning, utanför San Fransciso. Han skulle just skeppas över som kanonmat till Europa när han räddades av det stridsuppehåll (WW1) som ledde till freden. Men något homestead fick han ju inte, han hade ju inte kunnat odla upp jorden när han låg på västkusten för militärutbildning. - F.ö. var oviljan att göra "lumpen" en av anledningarna - förutom arbetslöshet och religiösa skäl - att han med båt och via England for över Atlanten.
Amerika var lyckoriket, med chansen att få ett bättre liv, med demokrati och religionfrihet - motsatsen till det fattiga klassamhälle som det odemokratiska Sverige var.
Pappa var bara en av många förstås, och han for utan kunskaper i engelska, men köpte ett lexikon, och tog sig fram. Vi har hört många berättelser om svenskarnas liv i Amerika. Inte bara Vilhem Mobergs Utvandrarna/Invandrarna, utan även på andra sätt. Ofta om de mera framgångsrika, där en del kom på semester till det gamla landet. Men de flesta var inte framgångsrika, många klarade sig mera torftigt och en del gick det inte alls bra för, t o m riktigt dåligt. Om dem vet vi inte så mycket.
Ett av SVT:s mer intressanta program är "Allt för Sverige". Ett underhållande program med lekfulla tävlingsinslag, men samtidigt med en hel del glimtar om historien bakom en del människoöden, där "svenskamerikaner", nyfikna på sin bakgrund, får veta mera inte bara om dagens Sverige utan också om just sin släkthistoria, både före sina förfäders avresa och en det till.
Olle Wästberg rekommenerar i sitt månadsbrev Ola Larsmos bok " Swede Hallow", som ska vara en gripande bok om fattiga, tidiga svenska utvandrares tid i Amerika. Som ni kanske förstår beställer jag nu boken, den måste jag läsa.
Man kan aldrig få veta för mycket om denna tid, och hur det var för våra förfäder. Det kan ge viktiga kunskaper om vår nutid också och om hur livet förändras. Liksom tankar om hur dagens invandrare/utvandrare hade det, eller kan ha det.
Etiketter:
Allt för Sverige,
Amerika,
amerikafeber,
Canada,
emigration,
industrialisering,
invandring,
religionsfrihet,
statskyrkan,
USA,
utvandring,
WW1
Amerikafebern - den tid som svenskarna i stora massor utvandrade och blev invandrare
"Amerika" - det var dit de flesta svenskar emigrerade från medio 1800-talet och ett par decennier in på 1900-talet.
Sverige var ett fattigt land, som inte orkade försörja sin befolkning. Landsbygdens befolkning levde uselt, och alla fick inte plats i den begynnande inhemska industrin, vilken i första hand var skogsindustri och gruvindustri. Landet var försupet - och samtidigt härskade Statskyrkan över själarna i ett Sverige som inte hade tillstymmelse till religionsfrihet. Statskyrkan var verkligen ett överhetens organ för kontroll av landets innevånare. Och frikyrkorna sågs som farliga, demokratiska förvillelser.
Många emigranter hade flera skäl att lämna Sverige: fattigdom, inget arbete, religionsförföljelse - det var friare att vara baptist eller frikyrklig av något annat slag, i det stora landet i väster. Värnplikten var inget som lockade, en del var emot militärtjänst, och krigsmakten var helt kungens och överhetens/adelns, inte ett folkets försvar. Sverige var ingen demokrati.
En av de som for var min far, som dock återvände hem efter ca 7,5 år när han fick besked (brev) om att hans far, min farfar var svårt sjuk.
Amerika, det var i hans fall först några år i Canada, arbete på rancher, farmer och skogsarbete i björntäta skogar i British Columbia, sedan över gränsen till USA (tjuvåkte tåg - pengar fanns ju inte), skulle bli farmare genom att odla upp en jordplätt och få ett "home-stead", men blev inkallad till militärtjänst, utbildning, utanför San Fransciso. Han skulle just skeppas över som kanonmat till Europa när han räddades av det stridsuppehåll (WW1) som ledde till freden. Men något homestead fick han ju inte, han hade ju inte kunnat odla upp jorden när han låg på västkusten för militärutbildning. - F.ö. var oviljan att göra "lumpen" en av anledningarna - förutom arbetslöshet och religiösa skäl - att han med båt och via England for över Atlanten.
Amerika var lyckoriket, med chansen att få ett bättre liv, med demokrati och religionfrihet - motsatsen till det fattiga klassamhälle som det odemokratiska Sverige var.
Pappa var bara en av många förstås, och han for utan kunskaper i engelska, men köpte ett lexikon, och tog sig fram. Vi har hört många berättelser om svenskarnas liv i Amerika. Inte bara Vilhem Mobergs Utvandrarna/Invandrarna, utan även på andra sätt. Ofta om de mera framgångsrika, där en del kom på semester till det gamla landet. Men de flesta var inte framgångsrika, många klarade sig mera torftigt och en del gick det inte alls bra för, t o m riktigt dåligt. Om dem vet vi inte så mycket.
Ett av SVT:s mer intressanta program är "allt för Sverige". Ett underhållande program med lekfulla tävlingsinslag, men samtidigt med en hel del glimtar om historien bakom en del människoöden, där "svenskamerikaner", nyfikna på sin bakgrund, får veta mera inte bara om dagens Sverige utan också om just sin släkthistoria, både före sina förfäders avresa och en det till.
Olle Wästberg rekommenerar i sitt månadsbrev Ola Larsmos bok " Swede Hallow", som ska vara en gripande bok om fattiga, tidiga svenska utvandrares tid i Amerika. Som ni kanske förstår beställer jag nu boken, den måste jag läsa.
Man kan aldrig få veta för mycket om denna tid, och hur det var för våra förfäder. Det kan ge viktiga kunskaper om vår nutid också och om hur livet förändras. Liksom tankar om hur dagens invandrare/utvandrare hade det, eller kan ha det.
Sverige var ett fattigt land, som inte orkade försörja sin befolkning. Landsbygdens befolkning levde uselt, och alla fick inte plats i den begynnande inhemska industrin, vilken i första hand var skogsindustri och gruvindustri. Landet var försupet - och samtidigt härskade Statskyrkan över själarna i ett Sverige som inte hade tillstymmelse till religionsfrihet. Statskyrkan var verkligen ett överhetens organ för kontroll av landets innevånare. Och frikyrkorna sågs som farliga, demokratiska förvillelser.
Många emigranter hade flera skäl att lämna Sverige: fattigdom, inget arbete, religionsförföljelse - det var friare att vara baptist eller frikyrklig av något annat slag, i det stora landet i väster. Värnplikten var inget som lockade, en del var emot militärtjänst, och krigsmakten var helt kungens och överhetens/adelns, inte ett folkets försvar. Sverige var ingen demokrati.
En av de som for var min far, som dock återvände hem efter ca 7,5 år när han fick besked (brev) om att hans far, min farfar var svårt sjuk.
Amerika, det var i hans fall först några år i Canada, arbete på rancher, farmer och skogsarbete i björntäta skogar i British Columbia, sedan över gränsen till USA (tjuvåkte tåg - pengar fanns ju inte), skulle bli farmare genom att odla upp en jordplätt och få ett "home-stead", men blev inkallad till militärtjänst, utbildning, utanför San Fransciso. Han skulle just skeppas över som kanonmat till Europa när han räddades av det stridsuppehåll (WW1) som ledde till freden. Men något homestead fick han ju inte, han hade ju inte kunnat odla upp jorden när han låg på västkusten för militärutbildning. - F.ö. var oviljan att göra "lumpen" en av anledningarna - förutom arbetslöshet och religiösa skäl - att han med båt och via England for över Atlanten.
Amerika var lyckoriket, med chansen att få ett bättre liv, med demokrati och religionfrihet - motsatsen till det fattiga klassamhälle som det odemokratiska Sverige var.
Pappa var bara en av många förstås, och han for utan kunskaper i engelska, men köpte ett lexikon, och tog sig fram. Vi har hört många berättelser om svenskarnas liv i Amerika. Inte bara Vilhem Mobergs Utvandrarna/Invandrarna, utan även på andra sätt. Ofta om de mera framgångsrika, där en del kom på semester till det gamla landet. Men de flesta var inte framgångsrika, många klarade sig mera torftigt och en del gick det inte alls bra för, t o m riktigt dåligt. Om dem vet vi inte så mycket.
Ett av SVT:s mer intressanta program är "allt för Sverige". Ett underhållande program med lekfulla tävlingsinslag, men samtidigt med en hel del glimtar om historien bakom en del människoöden, där "svenskamerikaner", nyfikna på sin bakgrund, får veta mera inte bara om dagens Sverige utan också om just sin släkthistoria, både före sina förfäders avresa och en det till.
Olle Wästberg rekommenerar i sitt månadsbrev Ola Larsmos bok " Swede Hallow", som ska vara en gripande bok om fattiga, tidiga svenska utvandrares tid i Amerika. Som ni kanske förstår beställer jag nu boken, den måste jag läsa.
Man kan aldrig få veta för mycket om denna tid, och hur det var för våra förfäder. Det kan ge viktiga kunskaper om vår nutid också och om hur livet förändras. Liksom tankar om hur dagens invandrare/utvandrare hade det, eller kan ha det.
Etiketter:
Amerika,
amerikafeber,
Canada,
emigration,
industrialisering,
invandring,
religionsfrihet,
statskyrkan,
USA,
utvandring,
WW1
28 september 2014
Acceptera och t o m respektera SD, eller rent av förbjuda partiet.
Eftervalsdebatten behandlar minst lika mycket Sverigedemokraterna och deras framgångar som regeringsbildandet, i vilket inget annat parti vill blanda in SD.
Sverigedemokraterna är ett vidrigt parti men en grundsyn som vi andra anser är mycket osmaklig, odemokratisk, diskriminerande och till och med rasistisk. Hur ska vi andra förhålla oss till SD då?
Dessutom så aktualiserar SD:s framgångar hur man ska behandla dem när de med sina framgångar kan göra anspråk på viktiga poster i riksdagen - och i någon mån även i kommuner och landsting, inte minst som möjliga vågmästare om man tänker i blockpolitik.
Låt mig försöka analysera - och därmed komplicera bilden.
1) SD har rasistiska rötter. Andra partier har en mörk historia också, om än oftast en bra bit bort i tiden och som är mer el mindre förlåten. Dessutom, även om en historia inte är förlåten så behöver den inte vara oroande i dagens läge.
2) SD:s ledning försöker på olika sätt tvätta bort denna i demokratiska salonger mindre passande stämpel. Bär kostym som de värsta moderater, vill inte låtsas om brunskjortan under.
3) Men kärnväljarna vet och känner i kroppen vad SD står för, dvs rasism i en eller annan mening.
4) SD är invalda i demokratisk ordning.
5) Och SD´s breda väljargrupper är komplicerat sammansatta. En del, även utanför kärngruppen har mer el mindre (dolda) rasistiska motiv, även de. Andra, många andra, blundar för det, vill tro på Åkessons försäkringar om att SD inte är rasistiskt, "bara" vill "minska" invandringen eftersom den är så dyr att den förhindrar förbättringar på andra områden. "Vi måste ju ändå först och främst se till att de gamla får bra pensioner och äldreomsorg." Därför minska invandringen och ställ högre krav på invandrarna.
Hur vi, som betraktar oss som demokratiska och antirasister, ska förhålla oss till SD, det avgörs om vi ser denna komplicerade helhet.
Ska vi respektera SD:s åsikter och ideologi eftersom de är invalda i demokratisk ordning? Eller ska vi skilja på detta, att alla har rätt att ha sin åsikt och få välja parti efter egen vilja, från att respektera denna åsikt?
Och ska/bör vi skärpa till detta med att den åsikt de har, inte bara strider emot vår åsikt, utan konstatera att den också är odemokratisk - och i strid med FN:s konvention om att förbjuda organisationer som främjar rasdiskriminering.
Kan vi lösa den knuten? Jag vill koppla resonemanget till vad som skriv i dagens DN-debatt, i en artikel med rubriken "Följ FN-lag mot rasism och tvinga SD att bekänna färg"
En intressant precisering i artikeln är detta resonemang. "Vi menar att spridningen av rasismen är utbredd i dagens Sverige och Europa. Denna rasism är sällan av biologiskt slag, som tror på fasta rasskillnader och rashierarkier. Den bygger snarare på uppfattningen att människor av olika skäl är till den graden olika att detta legitimerar att de ska hållas isär och behandlas olika. Huruvida det är etnicitet, kultur eller religion som påstås göra människor olika spelar här mindre roll. Det avgörande är att olikheterna ursäktar eller rent av uppmuntrar till att vissa utesluts från rättigheter som andra har. Denna rasism existerar och växer i dagens Sverige. Den drabbar invandrare och flyktingar liksom unga svenskar som växer upp i segregerade områden och av många ”med-borgare” uppfattas som icke-svenskar."
Därmed, menar artikelförfattarna, "bör tillträdande regering i sin regeringsförklaring deklarera att Sverige avser följa den FN-konvention vi undertecknat men aldrig verkställt, och som förpliktar oss att ”förbjuda organisationer och organiserad och annan propaganda, som främjar och uppmanar till rasdiskriminering”.
Alltså: förbjud SD.
Nå, om vi gör så, förbjuder SD som en organisation som främjar rasdiskriminering, har vi då löst problemet?
Nej, SD kanske klyvs eller återuppstår i annan skepnad. Och fångar upp de som är trötta och besvikna på dagens politiska etablissemang, och vill se ett antal frågor lösta, som SD vill finansiera eller lösta på andra sätt genom att drastiskt minska invandringen.
Och, OBS, detta måste vi inse, och bemöta, oavsett hur vi ser på och behandlar dagens SD - i talmansval, i bemötande, eller genom lagstiftning.
Sverigedemokraterna är ett vidrigt parti men en grundsyn som vi andra anser är mycket osmaklig, odemokratisk, diskriminerande och till och med rasistisk. Hur ska vi andra förhålla oss till SD då?
Dessutom så aktualiserar SD:s framgångar hur man ska behandla dem när de med sina framgångar kan göra anspråk på viktiga poster i riksdagen - och i någon mån även i kommuner och landsting, inte minst som möjliga vågmästare om man tänker i blockpolitik.
Låt mig försöka analysera - och därmed komplicera bilden.
1) SD har rasistiska rötter. Andra partier har en mörk historia också, om än oftast en bra bit bort i tiden och som är mer el mindre förlåten. Dessutom, även om en historia inte är förlåten så behöver den inte vara oroande i dagens läge.
2) SD:s ledning försöker på olika sätt tvätta bort denna i demokratiska salonger mindre passande stämpel. Bär kostym som de värsta moderater, vill inte låtsas om brunskjortan under.
3) Men kärnväljarna vet och känner i kroppen vad SD står för, dvs rasism i en eller annan mening.
4) SD är invalda i demokratisk ordning.
5) Och SD´s breda väljargrupper är komplicerat sammansatta. En del, även utanför kärngruppen har mer el mindre (dolda) rasistiska motiv, även de. Andra, många andra, blundar för det, vill tro på Åkessons försäkringar om att SD inte är rasistiskt, "bara" vill "minska" invandringen eftersom den är så dyr att den förhindrar förbättringar på andra områden. "Vi måste ju ändå först och främst se till att de gamla får bra pensioner och äldreomsorg." Därför minska invandringen och ställ högre krav på invandrarna.
Hur vi, som betraktar oss som demokratiska och antirasister, ska förhålla oss till SD, det avgörs om vi ser denna komplicerade helhet.
Ska vi respektera SD:s åsikter och ideologi eftersom de är invalda i demokratisk ordning? Eller ska vi skilja på detta, att alla har rätt att ha sin åsikt och få välja parti efter egen vilja, från att respektera denna åsikt?
Och ska/bör vi skärpa till detta med att den åsikt de har, inte bara strider emot vår åsikt, utan konstatera att den också är odemokratisk - och i strid med FN:s konvention om att förbjuda organisationer som främjar rasdiskriminering.
Kan vi lösa den knuten? Jag vill koppla resonemanget till vad som skriv i dagens DN-debatt, i en artikel med rubriken "Följ FN-lag mot rasism och tvinga SD att bekänna färg"
En intressant precisering i artikeln är detta resonemang. "Vi menar att spridningen av rasismen är utbredd i dagens Sverige och Europa. Denna rasism är sällan av biologiskt slag, som tror på fasta rasskillnader och rashierarkier. Den bygger snarare på uppfattningen att människor av olika skäl är till den graden olika att detta legitimerar att de ska hållas isär och behandlas olika. Huruvida det är etnicitet, kultur eller religion som påstås göra människor olika spelar här mindre roll. Det avgörande är att olikheterna ursäktar eller rent av uppmuntrar till att vissa utesluts från rättigheter som andra har. Denna rasism existerar och växer i dagens Sverige. Den drabbar invandrare och flyktingar liksom unga svenskar som växer upp i segregerade områden och av många ”med-borgare” uppfattas som icke-svenskar."
Därmed, menar artikelförfattarna, "bör tillträdande regering i sin regeringsförklaring deklarera att Sverige avser följa den FN-konvention vi undertecknat men aldrig verkställt, och som förpliktar oss att ”förbjuda organisationer och organiserad och annan propaganda, som främjar och uppmanar till rasdiskriminering”.
Alltså: förbjud SD.
Nå, om vi gör så, förbjuder SD som en organisation som främjar rasdiskriminering, har vi då löst problemet?
Nej, SD kanske klyvs eller återuppstår i annan skepnad. Och fångar upp de som är trötta och besvikna på dagens politiska etablissemang, och vill se ett antal frågor lösta, som SD vill finansiera eller lösta på andra sätt genom att drastiskt minska invandringen.
Och, OBS, detta måste vi inse, och bemöta, oavsett hur vi ser på och behandlar dagens SD - i talmansval, i bemötande, eller genom lagstiftning.
23 september 2014
Detta med flyktingar, antal, kostnader och välfärdsbygge. Demokratisk debatt, det är svårt det.
Demokrati är svårt det. I praktisk tillämpning. Och likaså att diskutera om den, med bibehållande av de demokratiska principernas hållfasthet.
En sådan debatt är om ett i demokratisk ordning invalt (och numera än större) parti (SD) som anser sig vara demokratiskt, men i sitt program och även i sin allmänna framtoning visar allvarliga brister i demokratiskt hänseende - och i sin historia. Är det ett "vanligt" parti p g a sitt röstetal? Ska ett sådant parti kunna besätta en (vice) talmanspost. Besätta poster som ordförande i riksdagens utskott? Besätta nämndemansposter i domstolarna?
Till och med kunna få bidrag för "biståndsarbete" i demokratisyfte?
Betr det sista säger jag definitivt NEJ. Om reglerna tillåter det, måste de ändras så de stämmer med avsikten och andan för sådan biståndsverksamhet. I övrigt känner jag tvekan och motvilja även de, med motvilja och tvekan, "måste" erkännas kunna tillsätta en vice talmanspost.
En annan debatt är den som man vill föra om SD som parti, respektive deras väljare och sympatiers åsikter och bevekelsegrunder. Där menar jag att en mindre del av sd-väljarna är rasister i egentlig mening. Men det finns en glidande skala via allmänt flyktingfientliga och främlingsrädsla till de som "bara" är rädda för kostnaderna för "invandrare" (som de oftast kallar flyktingarna), Dvs en ovilja att se flyktingfrågan ur humanitär synpunkt, och en ovilja att se mottagande av flyktingar (och andra invandrare) som en investering som med tiden "förräntar" sig och faktiskt skapar välfärd.
Ett exempel från en FB-debatt denna dag. En sd-sympatisör reagerade negativt på en artikel av ett par ledande sossar med en rubrik som sa att SD ska blockeras. Det var givetvis en provocerande rubrik för sd-sympatisörer som ansåg det vara s-hyckleri och att det inte var demokrati att inte SD godtas som ett parti som de andra (fastän lite bättre). Det tyckte jag var överdrivet, och menade att har man inte majoritet så måste man komma överens, och att det inte kan vara ett tvång för andra att gå med på saker hos SD som man inte gillar.
Det föranledde ett inlägg som, med citat från en anonym källa, sökte beräkna kostnaderna för flyktingarna, som klagade över att de andra inte ställer upp på SD:s "fakta" etc och ifrågasatte om de andras agerande och åsikter är demokratiska. En summerings som slutade i en kostnad (inga inkomster) på drygt 122 miljarder plus ytterligare 87 miljarder, bara för bostäder. Samt de 42 miljarder ytterligare som MIV sagt sig komma behöva vid ökad flyktingström.
Till det invände jag ungefär detta, något förkortat:
Jag är skeptisk till att åberopa anonyma fb-källor. Samtidigt vet jag ju att det kan vara tidsödande att snabbt hitta objektiva källor till det man tror sig veta, har i sin hjärna. Men, det den anonyma fb-källan skrivet är inte bara "fakta" utan faktiskt till stor del subjektiva bedömningar som grund för räkneexempel, som jag till viss del starkt ifrågasätter.
Exempel. Om jag godtar påstående att 14 000 pers väntar på bostad så betyder det inte att det är = 10.000 lägenheter. Alla kvinnor lever inte i parrelationer. Det finns singlar, och dessutom är nog en del "barn" som bor med sina föräldrar. (Vilket jag ju ser när jag möter dem "på stan" etc.) Jag räknade inte på det, men påpekade att mina invändningar innebär ett kraftigt mindre behov av lägenheter jfrt påståendet. Men förnekade inte att ökat antal flyktingar medför ett behov av fler bostäder.
De kostar att bygga, och delvis i "drift" initialt (där tiden varierar), men där flyktingen givetvis betalar hyra (el köper hus el lgh) när hen skaffat sig jobb. Därför är det självfallet viktigt att de får jobb, helst i det de är utbildade för.
(En bekant, i det privata näringslivet, sa en ggn att Sverige kunde/behövde snabbt ta in säg 5 milj ryssar hit. Vi har plats i detta glesbefolkade land. De skulle ju snabbt försörja sig själva. Genom t ex att bygga bostäder, ge varandra service, starta affärer och större el mindre företag. Och därmed öka Sveriges ekonomi, skatteintäkter och välfärd. - Ett liknande resonemang kan man nog föra för flyktingarna, med reservation för att 5 milj pers kan vi inte ta emot på 3-5 år, samt att flyktingars utbildning är mera blandad än "normal arbetskraftsinvandring".)
Nå, p g a de grymma krig som pågår just nu så MÅSTE Sverige ta emot flyktingar. Om än det blir fler än vi varit vana några år. Av humanitära skäl. Krigen slutar inte för att vi stänger gränserna. Enda sättet att få stopp på och förhindra krig är att hjälpa till att avsätta krigstokiga diktatorer och bygga upp demokratiska styren världen runt. Vilket innebär utbildning och handel och bistånd. Men det är långsiktigt, tyvärr, inte något som gör det onödigt att ta emot dagens flyktingar. Av vilka, trots allt, ändå bara en rännil kommer till Sverige, jfrt med närområdena. Men hur ska de klara av, som Turkiet nu, att ta emot 130.000 flyktingar på 3 dygn och där strömmen fortsätter så länge det finns överlevande kvar... och där Turkiet redan har minst en miljon flyktingar som kommit på relativt kort tid. Liknande situation finns i många andra grannländer, t ex i lilla Libanon.
Sverige måste anstränga sig, och akut skulle jag gärna se att privatpersoner kunde ta emot flyktingar under akutläget. Många har nog utrymme i sina kåkar när barnen flyttat ut, och som kan upplåtas utan att de begär el får några överdrivna ersättningar. Det finns tomma hus också, som kan användas till ringa kostnader under en övergångstid, tills bostäder på orter där det finns jobb har fixats. Om vi bjuder till kan nog mycket fixas till rimliga kostnader. Och tills bostäder byggts. Vilka som sagt, där hyror kommer in som med tiden betalar investeringen. Och vi har fått nya invånare som bygger upp och förbättrar Sveriges välfärd.
Detta svar gillade inte sd-sympatisören. Som skrev (förkortat) att den anonyma källan är en vän som vill förhålla sig anonym när jag lägger ut uppgifterna och som jag har mycket stort förtroende för. I övrigt håller jag inte med dig ett dugg, speciellt inte din ton. Jag lägger upp en artikel och ger mina åsikter till den. Du går i argumentation utan anledning, Hon menade att jag argumenterade på gränsen till otrevlig, eftersom hon "inte har de minsta förståelse" för vad jag skrivit. Förstår inte mig, är ingen offentlig person, politiker eller debattör, jag är bara en vanlig liten arg medborgare som uttrycker mina åsikter, p g a den ilska jag känner. Jag är inte intresserad av att argumentera med personer som inte överhuvudtaget förstår mina ståndpunkter och åsikter, det överlåter jag åt de personer som kallar sig offentliga debattörer. Jag har rätt till mina åsikter, skrev hon.
Jag tyckte allt att jag hade en lugn och resonerande ton, utan överord. Och menade att måste kunna diskutera lugnt och behärskat. Även om man inte tycker samma sak. Jag skrev att jag förstår hennes åsikter, men det betyder inte att jag delar dem, utan förbehåller mig rätten att diskutera dem. Lugnt och behärskat, utan att någon ska bli arg för att vi har olika åsikter.
Vilka slutsatser kan man då dra av detta? (Och även mot bakgrund av andra jag resonerat med.)
Först och främst detta att hur demokratin och det demokratiska samtalet bör fungera, det har många ingen större förståelse för. Nu är ju detta bara ett exempel, men jag har mött mängder liknande tidigare.
Sverigedemokraternas väljare och sympatisörer är en mycket blandad skara. Kärnan och partiledningen är givetvis starkt fientlig emot alla typer av invandring och invandrare, möjligen med något undantag för andra nord-européer. Där finns klara rasistiska inslag.
Men hur mycket rasism finns i den stora väljarskaran? Det är svårt att mäta. Men, som sagt, klart är ändå att det är en blandad skara. En del har mer eller mindre rasistiska sympatier, eller i vart fall drag i den riktningen. Men ofta är det inte helt klart för dem själva, och dessutom så motiverar de sin ståndpunkt med oro för kostnaderna för invandringen - vad den medför för olika delar av välfärden.
Jag har sålunda mött mycket respektabla personer som är genuint oroliga för kostnaderna, en del kan inte nog ekonomi för att se helheten, en del överdriver kostnaderna, en del vill inte se att finns en inkomstsida också, trots att de nog förstår ekonomi. Många har svårt att se de humanistiska aspekterna, de försvinner ur synfältet på grund av deras uppfattning om kostnaderna.
Och inte minst de förutsätter att de är orsak till de välfärdsbrister som finns. Och då blir man "arg på invandrarna", dvs vill låsa gränsen för flyktingar. I detta ligger dock inte som det viktigaste att kostnaderna uppstår (menar de) pga flyktingarna. De känner, eller befarar, välfärdsbristerna så mycket att det är det som väger tyngst. Och då köper de SD:s argument. För att få lägre pensionärsskatt, bättre sjukvård, bättre äldreomsorg, bättre och högre sjukpeng och a-kassa. Och i vissa fall, för att få lägre skatt dessutom.
Samtidigt känner de att de gamla politikerna, de etablerade partierna "inte lyssnar" på dem. För politikerna sitter i sitt glashus. Och gör som de vill, inte som folk vill...
Att de inte får som de vill måste ju innebära att partierna inte vill lyssna, menar de. Och när inte det går fram, vill de inte diskutera heller. För de blir ju bara emotsagda, "mobbade", blockerade. En känsla och attityd som SD skickligt profiterar på och blåser under. För, menar SD och dess väljare, ett så stort parti som dessutom är vågmästare, det borde ju bestämma... det anser de "demokratiskt".
De klara och tydliga rasisterna tror jag inte det går att övertyga, de är förlorade. De är ändå inte så många, men det farliga är när de lyckas få sympatisörer, som visserligen till en del kan ligga i ett gränsfält, men som ändå mest är oroliga för välfärdsbristerna i samhället. Och det är något som alla övriga partier, de etablerade, måste inse och förhålla sig till.
De demokratiska partierna måste upp till bevis att det demokratiska systemet inte bara garanterar (?) fria, demokratiska val, utan även är det system som bäst skapar välfärd för alla. Det klarade inte de demokratiska partierna i Tyskland mellan WW1 och WW2. Och det har inte de sju partierna i riksdagen klarat av heller. I folks ögon.
Att få in en kil mellan SD/kärntruppen och de med mera "lösa" sympatier, det måste vara den riktiga vägen.
Då duger det inte att bara "blockera" SD, att manövrera bort SD och partiegoistiskt gynna sig själva. Då måste man gemensamt försvara de demokratiska värdena på ett sätt som också alla (eller i vart fall 95-97% av) väljare förstår och uppskattar. Och samverka för att reparera de sprickor och välfärdsbrister som uppstått under de senaste två decennierna.
En sådan debatt är om ett i demokratisk ordning invalt (och numera än större) parti (SD) som anser sig vara demokratiskt, men i sitt program och även i sin allmänna framtoning visar allvarliga brister i demokratiskt hänseende - och i sin historia. Är det ett "vanligt" parti p g a sitt röstetal? Ska ett sådant parti kunna besätta en (vice) talmanspost. Besätta poster som ordförande i riksdagens utskott? Besätta nämndemansposter i domstolarna?
Till och med kunna få bidrag för "biståndsarbete" i demokratisyfte?
Betr det sista säger jag definitivt NEJ. Om reglerna tillåter det, måste de ändras så de stämmer med avsikten och andan för sådan biståndsverksamhet. I övrigt känner jag tvekan och motvilja även de, med motvilja och tvekan, "måste" erkännas kunna tillsätta en vice talmanspost.
En annan debatt är den som man vill föra om SD som parti, respektive deras väljare och sympatiers åsikter och bevekelsegrunder. Där menar jag att en mindre del av sd-väljarna är rasister i egentlig mening. Men det finns en glidande skala via allmänt flyktingfientliga och främlingsrädsla till de som "bara" är rädda för kostnaderna för "invandrare" (som de oftast kallar flyktingarna), Dvs en ovilja att se flyktingfrågan ur humanitär synpunkt, och en ovilja att se mottagande av flyktingar (och andra invandrare) som en investering som med tiden "förräntar" sig och faktiskt skapar välfärd.
Ett exempel från en FB-debatt denna dag. En sd-sympatisör reagerade negativt på en artikel av ett par ledande sossar med en rubrik som sa att SD ska blockeras. Det var givetvis en provocerande rubrik för sd-sympatisörer som ansåg det vara s-hyckleri och att det inte var demokrati att inte SD godtas som ett parti som de andra (fastän lite bättre). Det tyckte jag var överdrivet, och menade att har man inte majoritet så måste man komma överens, och att det inte kan vara ett tvång för andra att gå med på saker hos SD som man inte gillar.
Det föranledde ett inlägg som, med citat från en anonym källa, sökte beräkna kostnaderna för flyktingarna, som klagade över att de andra inte ställer upp på SD:s "fakta" etc och ifrågasatte om de andras agerande och åsikter är demokratiska. En summerings som slutade i en kostnad (inga inkomster) på drygt 122 miljarder plus ytterligare 87 miljarder, bara för bostäder. Samt de 42 miljarder ytterligare som MIV sagt sig komma behöva vid ökad flyktingström.
Till det invände jag ungefär detta, något förkortat:
Jag är skeptisk till att åberopa anonyma fb-källor. Samtidigt vet jag ju att det kan vara tidsödande att snabbt hitta objektiva källor till det man tror sig veta, har i sin hjärna. Men, det den anonyma fb-källan skrivet är inte bara "fakta" utan faktiskt till stor del subjektiva bedömningar som grund för räkneexempel, som jag till viss del starkt ifrågasätter.
Exempel. Om jag godtar påstående att 14 000 pers väntar på bostad så betyder det inte att det är = 10.000 lägenheter. Alla kvinnor lever inte i parrelationer. Det finns singlar, och dessutom är nog en del "barn" som bor med sina föräldrar. (Vilket jag ju ser när jag möter dem "på stan" etc.) Jag räknade inte på det, men påpekade att mina invändningar innebär ett kraftigt mindre behov av lägenheter jfrt påståendet. Men förnekade inte att ökat antal flyktingar medför ett behov av fler bostäder.
De kostar att bygga, och delvis i "drift" initialt (där tiden varierar), men där flyktingen givetvis betalar hyra (el köper hus el lgh) när hen skaffat sig jobb. Därför är det självfallet viktigt att de får jobb, helst i det de är utbildade för.
(En bekant, i det privata näringslivet, sa en ggn att Sverige kunde/behövde snabbt ta in säg 5 milj ryssar hit. Vi har plats i detta glesbefolkade land. De skulle ju snabbt försörja sig själva. Genom t ex att bygga bostäder, ge varandra service, starta affärer och större el mindre företag. Och därmed öka Sveriges ekonomi, skatteintäkter och välfärd. - Ett liknande resonemang kan man nog föra för flyktingarna, med reservation för att 5 milj pers kan vi inte ta emot på 3-5 år, samt att flyktingars utbildning är mera blandad än "normal arbetskraftsinvandring".)
Nå, p g a de grymma krig som pågår just nu så MÅSTE Sverige ta emot flyktingar. Om än det blir fler än vi varit vana några år. Av humanitära skäl. Krigen slutar inte för att vi stänger gränserna. Enda sättet att få stopp på och förhindra krig är att hjälpa till att avsätta krigstokiga diktatorer och bygga upp demokratiska styren världen runt. Vilket innebär utbildning och handel och bistånd. Men det är långsiktigt, tyvärr, inte något som gör det onödigt att ta emot dagens flyktingar. Av vilka, trots allt, ändå bara en rännil kommer till Sverige, jfrt med närområdena. Men hur ska de klara av, som Turkiet nu, att ta emot 130.000 flyktingar på 3 dygn och där strömmen fortsätter så länge det finns överlevande kvar... och där Turkiet redan har minst en miljon flyktingar som kommit på relativt kort tid. Liknande situation finns i många andra grannländer, t ex i lilla Libanon.
Sverige måste anstränga sig, och akut skulle jag gärna se att privatpersoner kunde ta emot flyktingar under akutläget. Många har nog utrymme i sina kåkar när barnen flyttat ut, och som kan upplåtas utan att de begär el får några överdrivna ersättningar. Det finns tomma hus också, som kan användas till ringa kostnader under en övergångstid, tills bostäder på orter där det finns jobb har fixats. Om vi bjuder till kan nog mycket fixas till rimliga kostnader. Och tills bostäder byggts. Vilka som sagt, där hyror kommer in som med tiden betalar investeringen. Och vi har fått nya invånare som bygger upp och förbättrar Sveriges välfärd.
Detta svar gillade inte sd-sympatisören. Som skrev (förkortat) att den anonyma källan är en vän som vill förhålla sig anonym när jag lägger ut uppgifterna och som jag har mycket stort förtroende för. I övrigt håller jag inte med dig ett dugg, speciellt inte din ton. Jag lägger upp en artikel och ger mina åsikter till den. Du går i argumentation utan anledning, Hon menade att jag argumenterade på gränsen till otrevlig, eftersom hon "inte har de minsta förståelse" för vad jag skrivit. Förstår inte mig, är ingen offentlig person, politiker eller debattör, jag är bara en vanlig liten arg medborgare som uttrycker mina åsikter, p g a den ilska jag känner. Jag är inte intresserad av att argumentera med personer som inte överhuvudtaget förstår mina ståndpunkter och åsikter, det överlåter jag åt de personer som kallar sig offentliga debattörer. Jag har rätt till mina åsikter, skrev hon.
Jag tyckte allt att jag hade en lugn och resonerande ton, utan överord. Och menade att måste kunna diskutera lugnt och behärskat. Även om man inte tycker samma sak. Jag skrev att jag förstår hennes åsikter, men det betyder inte att jag delar dem, utan förbehåller mig rätten att diskutera dem. Lugnt och behärskat, utan att någon ska bli arg för att vi har olika åsikter.
Vilka slutsatser kan man då dra av detta? (Och även mot bakgrund av andra jag resonerat med.)
Först och främst detta att hur demokratin och det demokratiska samtalet bör fungera, det har många ingen större förståelse för. Nu är ju detta bara ett exempel, men jag har mött mängder liknande tidigare.
Sverigedemokraternas väljare och sympatisörer är en mycket blandad skara. Kärnan och partiledningen är givetvis starkt fientlig emot alla typer av invandring och invandrare, möjligen med något undantag för andra nord-européer. Där finns klara rasistiska inslag.
Men hur mycket rasism finns i den stora väljarskaran? Det är svårt att mäta. Men, som sagt, klart är ändå att det är en blandad skara. En del har mer eller mindre rasistiska sympatier, eller i vart fall drag i den riktningen. Men ofta är det inte helt klart för dem själva, och dessutom så motiverar de sin ståndpunkt med oro för kostnaderna för invandringen - vad den medför för olika delar av välfärden.
Jag har sålunda mött mycket respektabla personer som är genuint oroliga för kostnaderna, en del kan inte nog ekonomi för att se helheten, en del överdriver kostnaderna, en del vill inte se att finns en inkomstsida också, trots att de nog förstår ekonomi. Många har svårt att se de humanistiska aspekterna, de försvinner ur synfältet på grund av deras uppfattning om kostnaderna.
Och inte minst de förutsätter att de är orsak till de välfärdsbrister som finns. Och då blir man "arg på invandrarna", dvs vill låsa gränsen för flyktingar. I detta ligger dock inte som det viktigaste att kostnaderna uppstår (menar de) pga flyktingarna. De känner, eller befarar, välfärdsbristerna så mycket att det är det som väger tyngst. Och då köper de SD:s argument. För att få lägre pensionärsskatt, bättre sjukvård, bättre äldreomsorg, bättre och högre sjukpeng och a-kassa. Och i vissa fall, för att få lägre skatt dessutom.
Samtidigt känner de att de gamla politikerna, de etablerade partierna "inte lyssnar" på dem. För politikerna sitter i sitt glashus. Och gör som de vill, inte som folk vill...
Att de inte får som de vill måste ju innebära att partierna inte vill lyssna, menar de. Och när inte det går fram, vill de inte diskutera heller. För de blir ju bara emotsagda, "mobbade", blockerade. En känsla och attityd som SD skickligt profiterar på och blåser under. För, menar SD och dess väljare, ett så stort parti som dessutom är vågmästare, det borde ju bestämma... det anser de "demokratiskt".
De klara och tydliga rasisterna tror jag inte det går att övertyga, de är förlorade. De är ändå inte så många, men det farliga är när de lyckas få sympatisörer, som visserligen till en del kan ligga i ett gränsfält, men som ändå mest är oroliga för välfärdsbristerna i samhället. Och det är något som alla övriga partier, de etablerade, måste inse och förhålla sig till.
De demokratiska partierna måste upp till bevis att det demokratiska systemet inte bara garanterar (?) fria, demokratiska val, utan även är det system som bäst skapar välfärd för alla. Det klarade inte de demokratiska partierna i Tyskland mellan WW1 och WW2. Och det har inte de sju partierna i riksdagen klarat av heller. I folks ögon.
Att få in en kil mellan SD/kärntruppen och de med mera "lösa" sympatier, det måste vara den riktiga vägen.
Då duger det inte att bara "blockera" SD, att manövrera bort SD och partiegoistiskt gynna sig själva. Då måste man gemensamt försvara de demokratiska värdena på ett sätt som också alla (eller i vart fall 95-97% av) väljare förstår och uppskattar. Och samverka för att reparera de sprickor och välfärdsbrister som uppstått under de senaste två decennierna.
29 augusti 2014
Kdu-ordf på villospår. Med tillägg.
KDU:s ordförande Sara Skyttedal har i en DN-debattartikel försökt sig på samma bransch som Fredrik Reinfeldt, om än från en annan vinkel. Att se "balanserat" på flyktingpolitiken.
Citat: "För få bostäder. För att integrationen ska fungera räcker inte positiva attityder. Vi måste ha balans mellan antalet asylsökande och vår mottagningskapacitet. Vi måste nu seriöst börja diskutera var gränsen går för hur många vi kan ta emot och utifrån det pressa andra EU-länder, skriver KDU-ordföranden Sara Skyttedal."
Därmed har hon också "lyckats" att i likhet med Jimmie Åkesson bortse från de humanistiska skälen i frågan har hamnat i ett kollektivtänkande och statistik.
Hennes DN-artikel är lång och ordrik, men är i allt väsentligt ett slags ursäkt för att eftersom vi saknar bostäder och jobb för flyktingarna så "räcker inte välvilja, I stället menar hon att det krävs en balans i Sveriges strukturella kapacitet för flyktingmottagande och hur många som ska tas emot. I dag råder det brist på hyresrätter i landet. Samtidigt har arbetsmarknaden höga trösklar vilket gör det svårt för många flyktingar att få arbete. Kombinationen av de två faktorerna skapar risker, "
Alltså, menar hon, vi måste sätta stopp, vi/Sverige klarar inte fler. Som Åkesson säger, det är för dyrt med flyktingar. Tänk så "balanserat".....
Jag hävdar att, enl erfarenhet, så ger flyktingmottagande på sikt en vinst för Sverige, både ekonomiskt och humanitärt. Därför är Reinfeldts "känslosamma" snack om kostnader lika illa som Jimmie Åkessons och Sara Skyttedals snack om gränser och strukturella brister.
Om man, som Skyttedal ändå anser, vill ha en human flyktingpolitik, så bör slutsatsen av hennes farhågor (?) bli en annan.
Betr andra länder. Givetvis ska Sverige söka förmå andra rika länder att öka mottagandet av asylsökande flyktingar.
Betr Sverige. Sänk handläggningskostnaderna betr de asylsökande. Vi har en omfattande byråkrati som fördyrar. Bygg fler bostäder, snabbt - för det behövs fler - och låt inte hyresvärdar tjäna enorma summor på att hyra ut till överpriser. Skapa fler jobb, och låt flyktingarna komma ut och få söka jobb tidigare.
Att välvilja inte räcker, där har Skyttedal rätt. Men därför ska vi inte ge upp och stänga gränserna. Sverige (och kdu-ordföranden) måste vidta konkreta åtgärder för att ge plats för och arbete till flyktingar. Det är en humanitär flyktingpolitik. Och vi behöver även flyktinginvandrare, utan dem skulle stora sektorer bl a inom den offentliga sektorn, braka ihop. Och på sikt ger de en samhällsekonomisk vinst för Sverige.
---
Tillägg: Såg detta på FB, skrivet av Karl Beijbom, som påtalar
"den stora boenderesurs som villorna i vårt land utgör, i synnerhet i villahushåll där barnen flyttat hemifrån.
Om ögonen öppnades för detta, hos både myndigheterna och villaägarna, så borde det vara till stor hjälp, i vart fall övergångsvis, för det akuta behov som kan uppkomma snabbt. Men givetvis måste också det byggas mera, för både "svenska" och "nysvenskar", (Det ger ju jobb också. )
Citat: "För få bostäder. För att integrationen ska fungera räcker inte positiva attityder. Vi måste ha balans mellan antalet asylsökande och vår mottagningskapacitet. Vi måste nu seriöst börja diskutera var gränsen går för hur många vi kan ta emot och utifrån det pressa andra EU-länder, skriver KDU-ordföranden Sara Skyttedal."
Därmed har hon också "lyckats" att i likhet med Jimmie Åkesson bortse från de humanistiska skälen i frågan har hamnat i ett kollektivtänkande och statistik.
Hennes DN-artikel är lång och ordrik, men är i allt väsentligt ett slags ursäkt för att eftersom vi saknar bostäder och jobb för flyktingarna så "räcker inte välvilja, I stället menar hon att det krävs en balans i Sveriges strukturella kapacitet för flyktingmottagande och hur många som ska tas emot. I dag råder det brist på hyresrätter i landet. Samtidigt har arbetsmarknaden höga trösklar vilket gör det svårt för många flyktingar att få arbete. Kombinationen av de två faktorerna skapar risker, "
Alltså, menar hon, vi måste sätta stopp, vi/Sverige klarar inte fler. Som Åkesson säger, det är för dyrt med flyktingar. Tänk så "balanserat".....
Jag hävdar att, enl erfarenhet, så ger flyktingmottagande på sikt en vinst för Sverige, både ekonomiskt och humanitärt. Därför är Reinfeldts "känslosamma" snack om kostnader lika illa som Jimmie Åkessons och Sara Skyttedals snack om gränser och strukturella brister.
Om man, som Skyttedal ändå anser, vill ha en human flyktingpolitik, så bör slutsatsen av hennes farhågor (?) bli en annan.
Betr andra länder. Givetvis ska Sverige söka förmå andra rika länder att öka mottagandet av asylsökande flyktingar.
Betr Sverige. Sänk handläggningskostnaderna betr de asylsökande. Vi har en omfattande byråkrati som fördyrar. Bygg fler bostäder, snabbt - för det behövs fler - och låt inte hyresvärdar tjäna enorma summor på att hyra ut till överpriser. Skapa fler jobb, och låt flyktingarna komma ut och få söka jobb tidigare.
Att välvilja inte räcker, där har Skyttedal rätt. Men därför ska vi inte ge upp och stänga gränserna. Sverige (och kdu-ordföranden) måste vidta konkreta åtgärder för att ge plats för och arbete till flyktingar. Det är en humanitär flyktingpolitik. Och vi behöver även flyktinginvandrare, utan dem skulle stora sektorer bl a inom den offentliga sektorn, braka ihop. Och på sikt ger de en samhällsekonomisk vinst för Sverige.
---
Tillägg: Såg detta på FB, skrivet av Karl Beijbom, som påtalar
"den stora boenderesurs som villorna i vårt land utgör, i synnerhet i villahushåll där barnen flyttat hemifrån.
Det finns säkert 100 000 villor med plats för någon eller några asylflyktingar, bara villaägarna ville öppna sina hjärtan. Det gäller villaägare i Täby, Danderyd, Vellinge...men också i Köping, Älvkarleby, Tranås och Åmål.
Allra viktigast är att ensamkommande flyktingbarn får bo i familj. Flera tusen ensamkommande flyktingbarn bor i baracker, med varandra.
Den som får bo i familj i stället för i barack integreras snabbare och lättare."
Allra viktigast är att ensamkommande flyktingbarn får bo i familj. Flera tusen ensamkommande flyktingbarn bor i baracker, med varandra.
Den som får bo i familj i stället för i barack integreras snabbare och lättare."
Om ögonen öppnades för detta, hos både myndigheterna och villaägarna, så borde det vara till stor hjälp, i vart fall övergångsvis, för det akuta behov som kan uppkomma snabbt. Men givetvis måste också det byggas mera, för både "svenska" och "nysvenskar", (Det ger ju jobb också. )
Det borde även bli billigare. Många skulle nog upplåta plats utan ersättning, men självfallet bör en ersättning utgå för den eventuella merkostnad som ett upplåtande kan medföra. Inget i höjd med den hyra som flera av dagens hyresvärdar för asylboende kräver dock.
27 augusti 2014
Den "humane" Jimmie Åkesson
Reinfeldts klantighet gynnar Åkessons SD.
SD-ledaren Jimmie Åkesson är en skicklig politiker. Verbal och hal som en ål. Det är inte minsta tvekan om att hans s.k. sverigedemokrater vilar på och kommer ur nazistiska och rasistiska rörelser och tankevärldar. Det vill inte Åkesson kännas vid. Han klär sig och uppträder prydligt och belevat, han bemödar sig om att argumentera i stället för rabbla alltför förenklade slagord, som snabbt skulle avslöja hans fördomar. Han har vunnit framgångar, och han når fler väljargrupper med sitt dubbla budskap.
TV-utfrågningen av honom visade hans skicklighet att klara detta, men också budskapets brister. Märkligt nog blev Åkesson lite överrumplad av utfrågarnas inledning, där de ifrågasatte SD:s beräkningar av vad deras förslag betr A-kassan skulle kosta. Han gled undan och sa sig inte minnas vad SD beräknat kostnaderna till, men det visste ju utfrågarna som också hade beräkningar som andra gjort, som visade att SD gjort glädjekalkyler på flera miljarder. Detta gjorde att många borde erinra sig att SD i sina, ofta populära förslag, inte "kan" räkna eller väljer underlag ytterst selektivt för att få "sin" budget att gå ihop. Trots att partiet alltid svepande hänvisar till att minskad invandring (dvs att sluta ta emot flyktingar) skulle ge resurser till allt de föreslår. Kostnaderna är ju, enl SD, enorma, och skulle enl Reinfeldt bli än större de närmaste åren. Något Åkesson självfallet villigt upplyser om.
Åkesson menar att Sverige inte ska "släppa in" så många flyktingar, p g a kostnaderna. De har han sagt från början, om än kostnaden inte alltid varit huvudskälet utan mera grumligt främlingsfientligt. Numera förnekar han ihärdigt att han skulle vara rasist utan en socialkonservativ nationalist. Alltså värnar han om Sverige genom att "minska" invandringen och anser det mera humant att skicka pengar till flyktingarnas närområde. Dvs till de länder, ofta fattiga, som ligger i omedelbar närhet till det land där krig och förföljelse pågår. Och där det oftast är mer än överfullt av flyktingar, som lever under svåra förhållanden och med risk för nya angrepp från förföljaren. Att det, trots allt, bara är en liten rännil av dessa flyktingar som efter svåra umbäranden når Sverige nämner han inte, tvärtom. Han ville inte heller svara på frågan om han själv, i samma situation som flyktingarna, skulle vilja stanna i dessa flyktingläger eller sträva efter att komma till mera trygga förhållanden. Han ville inte se hur det är för den enskilda människan, utan såg bara statistik över antal och faran i att ta emot "för många". Så var det med hans humanism.
Det är fullt klart, syns det mig, att det allt överskuggande målet för Åkesson och hans SD är främlingsfientlighet, rasism, en vilja att "hålla Sverige rent" från alla sorters invandrare, vare sig de är flyktingar, arbetskraftsinvandrare, s k kärleksinvandrare eller bara ha en aning mörkare hudfärg än "riktiga svenskar". Sveriges rasrena folkstam ska bygga på färre aborter...
Allt detta förnekar han ivrigt, och skyller på kostnaderna. I kalkylerna tas då inte med de inkomster som Sverige får (även i skatter) när flyktingarna etablerat sig och fått (eller skaffat sig, t ex genom egna företag) arbete. Att kostnaderna bara är initiala utgifter för något som mera kan ses som en investering i framtiden, det blundar han och SD helt för. Han vill ju inte heller att invandrarna ska ha jobb. Att stora delar av t ex vård och omsorg i Sverige skulle braka ihop utan de utlandsfödda, det förnekar han också. Det är inte relevant i sammanhanget, menar han... Att det finns mänskliga, humana skäl för att ta emot flyktingar, det kan han inte se. Och det är sannerligen inte lätt att få asyl i Sverige. Det är svårt att ta sig hit, och prövningen tal lång tid och blir kostsam både för den enskilde och samhället då den sökande inte kan arbeta.
För att inte bara locka de främlingsfientliga och underblåsa rädslan för främlingar och annat som känns nytt, så lyfter SD fram de (kortsiktiga) kostnader som han menar att flyktingarna orsakar Sverige. Och att de pengarna i stället kan användas till sådant som lägre skatt för pensionärer, bättre sjukvård, bättre omsorg och sociala skyddsnät. Eftersom kalkylerna är felaktiga och ofullständiga och inte ser till plussidan så är det ett bedrägligt sätt att låtsas finansiera de i och för sig riktiga och behövliga åtgärder SD föreslår.
Jag har full förståelse för att många blir oroade av de siffror som Åkesson (med Reinfeldts hjälp) presenterar. Men de håller alltså inte. De vilar på gissningar och godtyckligt valda underlag. Det är inte i första hand de förmodade ökade flyktingarnas antal, som kan ge behov av skattehöjningar. Det är en allmänt försämrad konjunktur i kombination med effekterna av för stora skattesänkningar tidigare (genomdrivna av m och stödda av SD) och diverse smärre reformer som partier i båda blocken vill genomdriva, även om de talar tyst om att de kostar pengar. Reinfeldt var otydlig om detta, ja delvis förnekade han det. Och detta gör att Åkesson kan glädja sig åt Reinfeldts "erkännande".
Jag förstår också att många gärna ser att SD:s förslag till förbättringar i olika avseenden genomförs. Men finansieringen håller inte. Det viktiga för SD är att locka väljare med dem, så att SD ska kunna bedriva sin främlingsfientliga politik.
Alltså, den som ser humanitära skäl att ta emot flyktingar, kan inte stödja SD. Inte heller den som som vill främja svensk ekonomi och utveckling. Alla andra riksdagspartier är bättre alternativ.
Den som vill se förbättrad sjukvård, äldreomsorg och bättre villkor för pensionärer etc, de har också bättre alternativ i alla andra partier, om än vägarna att nå dit kan skilja sig.
SD-ledaren Jimmie Åkesson är en skicklig politiker. Verbal och hal som en ål. Det är inte minsta tvekan om att hans s.k. sverigedemokrater vilar på och kommer ur nazistiska och rasistiska rörelser och tankevärldar. Det vill inte Åkesson kännas vid. Han klär sig och uppträder prydligt och belevat, han bemödar sig om att argumentera i stället för rabbla alltför förenklade slagord, som snabbt skulle avslöja hans fördomar. Han har vunnit framgångar, och han når fler väljargrupper med sitt dubbla budskap.
TV-utfrågningen av honom visade hans skicklighet att klara detta, men också budskapets brister. Märkligt nog blev Åkesson lite överrumplad av utfrågarnas inledning, där de ifrågasatte SD:s beräkningar av vad deras förslag betr A-kassan skulle kosta. Han gled undan och sa sig inte minnas vad SD beräknat kostnaderna till, men det visste ju utfrågarna som också hade beräkningar som andra gjort, som visade att SD gjort glädjekalkyler på flera miljarder. Detta gjorde att många borde erinra sig att SD i sina, ofta populära förslag, inte "kan" räkna eller väljer underlag ytterst selektivt för att få "sin" budget att gå ihop. Trots att partiet alltid svepande hänvisar till att minskad invandring (dvs att sluta ta emot flyktingar) skulle ge resurser till allt de föreslår. Kostnaderna är ju, enl SD, enorma, och skulle enl Reinfeldt bli än större de närmaste åren. Något Åkesson självfallet villigt upplyser om.
Åkesson menar att Sverige inte ska "släppa in" så många flyktingar, p g a kostnaderna. De har han sagt från början, om än kostnaden inte alltid varit huvudskälet utan mera grumligt främlingsfientligt. Numera förnekar han ihärdigt att han skulle vara rasist utan en socialkonservativ nationalist. Alltså värnar han om Sverige genom att "minska" invandringen och anser det mera humant att skicka pengar till flyktingarnas närområde. Dvs till de länder, ofta fattiga, som ligger i omedelbar närhet till det land där krig och förföljelse pågår. Och där det oftast är mer än överfullt av flyktingar, som lever under svåra förhållanden och med risk för nya angrepp från förföljaren. Att det, trots allt, bara är en liten rännil av dessa flyktingar som efter svåra umbäranden når Sverige nämner han inte, tvärtom. Han ville inte heller svara på frågan om han själv, i samma situation som flyktingarna, skulle vilja stanna i dessa flyktingläger eller sträva efter att komma till mera trygga förhållanden. Han ville inte se hur det är för den enskilda människan, utan såg bara statistik över antal och faran i att ta emot "för många". Så var det med hans humanism.
Det är fullt klart, syns det mig, att det allt överskuggande målet för Åkesson och hans SD är främlingsfientlighet, rasism, en vilja att "hålla Sverige rent" från alla sorters invandrare, vare sig de är flyktingar, arbetskraftsinvandrare, s k kärleksinvandrare eller bara ha en aning mörkare hudfärg än "riktiga svenskar". Sveriges rasrena folkstam ska bygga på färre aborter...
Allt detta förnekar han ivrigt, och skyller på kostnaderna. I kalkylerna tas då inte med de inkomster som Sverige får (även i skatter) när flyktingarna etablerat sig och fått (eller skaffat sig, t ex genom egna företag) arbete. Att kostnaderna bara är initiala utgifter för något som mera kan ses som en investering i framtiden, det blundar han och SD helt för. Han vill ju inte heller att invandrarna ska ha jobb. Att stora delar av t ex vård och omsorg i Sverige skulle braka ihop utan de utlandsfödda, det förnekar han också. Det är inte relevant i sammanhanget, menar han... Att det finns mänskliga, humana skäl för att ta emot flyktingar, det kan han inte se. Och det är sannerligen inte lätt att få asyl i Sverige. Det är svårt att ta sig hit, och prövningen tal lång tid och blir kostsam både för den enskilde och samhället då den sökande inte kan arbeta.
För att inte bara locka de främlingsfientliga och underblåsa rädslan för främlingar och annat som känns nytt, så lyfter SD fram de (kortsiktiga) kostnader som han menar att flyktingarna orsakar Sverige. Och att de pengarna i stället kan användas till sådant som lägre skatt för pensionärer, bättre sjukvård, bättre omsorg och sociala skyddsnät. Eftersom kalkylerna är felaktiga och ofullständiga och inte ser till plussidan så är det ett bedrägligt sätt att låtsas finansiera de i och för sig riktiga och behövliga åtgärder SD föreslår.
Jag har full förståelse för att många blir oroade av de siffror som Åkesson (med Reinfeldts hjälp) presenterar. Men de håller alltså inte. De vilar på gissningar och godtyckligt valda underlag. Det är inte i första hand de förmodade ökade flyktingarnas antal, som kan ge behov av skattehöjningar. Det är en allmänt försämrad konjunktur i kombination med effekterna av för stora skattesänkningar tidigare (genomdrivna av m och stödda av SD) och diverse smärre reformer som partier i båda blocken vill genomdriva, även om de talar tyst om att de kostar pengar. Reinfeldt var otydlig om detta, ja delvis förnekade han det. Och detta gör att Åkesson kan glädja sig åt Reinfeldts "erkännande".
Jag förstår också att många gärna ser att SD:s förslag till förbättringar i olika avseenden genomförs. Men finansieringen håller inte. Det viktiga för SD är att locka väljare med dem, så att SD ska kunna bedriva sin främlingsfientliga politik.
Alltså, den som ser humanitära skäl att ta emot flyktingar, kan inte stödja SD. Inte heller den som som vill främja svensk ekonomi och utveckling. Alla andra riksdagspartier är bättre alternativ.
Den som vill se förbättrad sjukvård, äldreomsorg och bättre villkor för pensionärer etc, de har också bättre alternativ i alla andra partier, om än vägarna att nå dit kan skilja sig.
31 juli 2013
Invandring och kostnader
Uppenbarligen är det skarpt främlingsfientliga Fria Tider som skapat den senaste (?) vågen av kritik emot kostnaderna för invandringen och skapat en vandringslegend kring detta. Ett internetorgan nära förknippat med Sverigedemokraterna, läser man läsarkommentarerna överflödar de av rasism och nynazism.
För det första, varför används uttrycket invandring schablonartat om varje människa som kommer till Sverige?
Den invandring som har någon volym idag är flyktinginvandringen. Det är alltså flyktingar, som flyr från någon form av förtryck i sitt hemland, som därför ofta är i opposition och förföljs, som därför är rädda för regimen och dess hantlangare och som har svårt att få pass. De som kritiserar "invandring" efterlyser ofta att de som kommer ska ha pass, precis som om de vore något slags turister...
De som kommer och söker asyl i Sverige som flyktingar, de utreds innan de godkänns. Eller avvisas, vilket händer många. Av skäl som ibland verkar väl så hårdhänta. Men, för de som accepteras som flyktingar kan ibland uppstå anhöriginvandring. Vilket ju verkar rimligt.
Arbetskraftsinvandring förekommer knappast till Sverige, förutom de som bor i ett annat EU-land. De lär knappast orsaka några kostnader ens initialt, de arbetar ju och betalar skatt! Reglerna för icke-europeiska arbetskraftsinvandrare är mycket hårda, trots att Sverige går emot en tid då vi behöver allt fler invandrare.
Vilka andra kan komma? Tja, det är bara de som har en svensk partner, alltså ett slags anhöriginvandring som ibland med olika betoning kallas "kärleksinvandring". Ska Sverige förhindra att människor som funnit en partner i Sverige ska kunna komma hit? Dessutom lär dessa knappast orsaka några extra kostnader, och bara initialt, förutom SFI (svenska för invandrare).
Jag får en stark känsla av att många främlingsfientliga använder uttrycket invandrare om alla, eftersom det kan kännas snålt och omänskligt att vara emot flyktingar - och att försvåra för kärleken.
För det andra, varför dessa främlingsfientliga attityder?
Ack ja, för alltför många, men nog trots inte de flesta av de negativa är det ren och skär fientlighet. Man är emot allt främmande, värnar "svenskhet" i sig (vad nu det är), gillar ingen som inte är blond och lätt brunfärgad får man bara bli av solarium eller möjligen under en turistresa till ett exotiskt land. Man hatar alla "utlänningar". Ibland p g a rädsla för det som man inte är van, och man har inga vänner eller bekanta som inte är födda i Sverige. Och har man någon bekant med utomnordisk bakgrund, då gör man undantag för denne, men inte för alla andra. Rasism och nynazistiska åsikter är vanliga i denna grupp.
En annan stor grupp, som nog måste betecknas som främlingsfientliga, är de som tror - och vill tro - att invandrarna (alla kategorier) kostar enorma summor skattepengar. Denna grupp matas oupphörligt med felaktig information från de råa hatarna, om kostnaderna och hur dessas kostnader gör att pensionerna minskar och sjukvården försämras etc. Gruppen ser sig inte som främlingsfientlig i sig, men är negativ på grund av att de skräms av de påstådda kostnaderna. Och de kan nog ibland tycka att "Sverige", men då främst genom frivilliga bidrag, ska hjälpa presumtiva invandrare eller flyktingar där de är, så att de inte kommer till Sverige.... de rasistiska och nynazistiska elementen är färre och svagare än i den första gruppen, men de skymtar ibland fram.
För det tredje. Hur är det då?
På de hatiska negativa hjälper ju inga argument och inga sakupplysningar. Tyvärr. Men det finns faktiskt ett flertal utredningar som visar dels de faktiska kostnader som finns, i vilken mån de skiljer sig från de bidrag som alla svenskar får om de är berättigade till dem. Granskar man detta så visar det sig att de påstådda kostnadsnivåerna är överdrivna, oftast våldsamt överdrivna. Att de ofta är förknippade med förbehåll och krav på olika slag av insatser och ibland ska betalas tillbaka.
Och något som alltid förnekas är det faktum att allt sedan åtminstone 1980-talet och hela tiden framåt så har utredningar visat att invandring av alla slag lönat sig för det svenska samhället.
(Och givetvis finns det otaliga exempel som visar både hur omfattande invandringen varit och hur positiv! Alltifrån det samerna fick "konkurrens" av andra - ok, en del samer kanske inte ser det posivitv, men ändå. Kolla gärna vad t ex Anders Johnson (finns på FB och går att googla fram) fått fram om detta. )
Alltså, självfallet uppstår en del kostnader initialt för främst flyktinginvandring, och marginellt även för en del andra. De som vill tro, eller få andra att tro, att invandringen kostar, de betonar bara de initiala kostnaderna.
De förnekar att på sikt går invandringen med vinst för Sverige, rent ekonomiskt.
Läs gärna denna DN-artikel som refererar en OECD-utredningen om detta. Självfallet grundar den sig på siffror något år tillbaka i tiden. Det måste den ju göra för att ge helhetsperspektivet. Men såvitt jag känner till så har liknande undersökningar gjorts då och då. De aktualiseras regelbundet för att visa den aktuella situationen, inte bara för nyanlända utan även hur det ser ut på några års sikt.
Några faktorer som de negativa "glömmer" bort är att flyktingar m fl oftast har gjort sin utbildning innan de kommer till Sverige, vi sparar alltså in den kostnaden. Likaså att de inte hinner tjäna ihop till full pension. De arbetar och betalar skatt, men kostar inte lika mycket som "svenskar" i pensionsutgifter. En negativ faktor är förstås att det svenska samhället inte alltid gör det möjligt för invandrarna att arbeta i det de är utbildade för, att "vi" inte alltid begriper värdet av deras utbildning eller i onödan kräver tids- och kostnadskrävande (för den enskilde) "kompletteringar" (inte bara i svenska språket). Om Sverige förstod att använda invandrarnas kunskaper skulle vinsten för Sverige bli än större.
Dessutom bör man inse att Sverige inte skulle klara sig utan den arbetskraft som invandrarna är, de som lyckas få arbeten som de infödda svenskarna inte vill ha eller inte räcker till för. Som t ex i äldreomsorgen och i sjukvården...
Så till den "aktuella" grejen som jag på FB kallat vandringsägen. Dvs texten som cirklerar på nätet om hur mycket ersättning invandrare får i etableringsreformen. Här nedan finns påståendena, och fakta i målet från Arbetsmarknadsdepartementet. (Hämtat från bloggen Motargument, som fått fakta från regeringskansliet alltså.)
Där bemöts punkt för punkt det som främlingsfientliga framfört som ett "exempel" .
För det första, varför används uttrycket invandring schablonartat om varje människa som kommer till Sverige?
Den invandring som har någon volym idag är flyktinginvandringen. Det är alltså flyktingar, som flyr från någon form av förtryck i sitt hemland, som därför ofta är i opposition och förföljs, som därför är rädda för regimen och dess hantlangare och som har svårt att få pass. De som kritiserar "invandring" efterlyser ofta att de som kommer ska ha pass, precis som om de vore något slags turister...
De som kommer och söker asyl i Sverige som flyktingar, de utreds innan de godkänns. Eller avvisas, vilket händer många. Av skäl som ibland verkar väl så hårdhänta. Men, för de som accepteras som flyktingar kan ibland uppstå anhöriginvandring. Vilket ju verkar rimligt.
Arbetskraftsinvandring förekommer knappast till Sverige, förutom de som bor i ett annat EU-land. De lär knappast orsaka några kostnader ens initialt, de arbetar ju och betalar skatt! Reglerna för icke-europeiska arbetskraftsinvandrare är mycket hårda, trots att Sverige går emot en tid då vi behöver allt fler invandrare.
Vilka andra kan komma? Tja, det är bara de som har en svensk partner, alltså ett slags anhöriginvandring som ibland med olika betoning kallas "kärleksinvandring". Ska Sverige förhindra att människor som funnit en partner i Sverige ska kunna komma hit? Dessutom lär dessa knappast orsaka några extra kostnader, och bara initialt, förutom SFI (svenska för invandrare).
Jag får en stark känsla av att många främlingsfientliga använder uttrycket invandrare om alla, eftersom det kan kännas snålt och omänskligt att vara emot flyktingar - och att försvåra för kärleken.
För det andra, varför dessa främlingsfientliga attityder?
Ack ja, för alltför många, men nog trots inte de flesta av de negativa är det ren och skär fientlighet. Man är emot allt främmande, värnar "svenskhet" i sig (vad nu det är), gillar ingen som inte är blond och lätt brunfärgad får man bara bli av solarium eller möjligen under en turistresa till ett exotiskt land. Man hatar alla "utlänningar". Ibland p g a rädsla för det som man inte är van, och man har inga vänner eller bekanta som inte är födda i Sverige. Och har man någon bekant med utomnordisk bakgrund, då gör man undantag för denne, men inte för alla andra. Rasism och nynazistiska åsikter är vanliga i denna grupp.
En annan stor grupp, som nog måste betecknas som främlingsfientliga, är de som tror - och vill tro - att invandrarna (alla kategorier) kostar enorma summor skattepengar. Denna grupp matas oupphörligt med felaktig information från de råa hatarna, om kostnaderna och hur dessas kostnader gör att pensionerna minskar och sjukvården försämras etc. Gruppen ser sig inte som främlingsfientlig i sig, men är negativ på grund av att de skräms av de påstådda kostnaderna. Och de kan nog ibland tycka att "Sverige", men då främst genom frivilliga bidrag, ska hjälpa presumtiva invandrare eller flyktingar där de är, så att de inte kommer till Sverige.... de rasistiska och nynazistiska elementen är färre och svagare än i den första gruppen, men de skymtar ibland fram.
För det tredje. Hur är det då?
På de hatiska negativa hjälper ju inga argument och inga sakupplysningar. Tyvärr. Men det finns faktiskt ett flertal utredningar som visar dels de faktiska kostnader som finns, i vilken mån de skiljer sig från de bidrag som alla svenskar får om de är berättigade till dem. Granskar man detta så visar det sig att de påstådda kostnadsnivåerna är överdrivna, oftast våldsamt överdrivna. Att de ofta är förknippade med förbehåll och krav på olika slag av insatser och ibland ska betalas tillbaka.
Och något som alltid förnekas är det faktum att allt sedan åtminstone 1980-talet och hela tiden framåt så har utredningar visat att invandring av alla slag lönat sig för det svenska samhället.
(Och givetvis finns det otaliga exempel som visar både hur omfattande invandringen varit och hur positiv! Alltifrån det samerna fick "konkurrens" av andra - ok, en del samer kanske inte ser det posivitv, men ändå. Kolla gärna vad t ex Anders Johnson (finns på FB och går att googla fram) fått fram om detta. )
Alltså, självfallet uppstår en del kostnader initialt för främst flyktinginvandring, och marginellt även för en del andra. De som vill tro, eller få andra att tro, att invandringen kostar, de betonar bara de initiala kostnaderna.
De förnekar att på sikt går invandringen med vinst för Sverige, rent ekonomiskt.
Läs gärna denna DN-artikel som refererar en OECD-utredningen om detta. Självfallet grundar den sig på siffror något år tillbaka i tiden. Det måste den ju göra för att ge helhetsperspektivet. Men såvitt jag känner till så har liknande undersökningar gjorts då och då. De aktualiseras regelbundet för att visa den aktuella situationen, inte bara för nyanlända utan även hur det ser ut på några års sikt.
Några faktorer som de negativa "glömmer" bort är att flyktingar m fl oftast har gjort sin utbildning innan de kommer till Sverige, vi sparar alltså in den kostnaden. Likaså att de inte hinner tjäna ihop till full pension. De arbetar och betalar skatt, men kostar inte lika mycket som "svenskar" i pensionsutgifter. En negativ faktor är förstås att det svenska samhället inte alltid gör det möjligt för invandrarna att arbeta i det de är utbildade för, att "vi" inte alltid begriper värdet av deras utbildning eller i onödan kräver tids- och kostnadskrävande (för den enskilde) "kompletteringar" (inte bara i svenska språket). Om Sverige förstod att använda invandrarnas kunskaper skulle vinsten för Sverige bli än större.
Dessutom bör man inse att Sverige inte skulle klara sig utan den arbetskraft som invandrarna är, de som lyckas få arbeten som de infödda svenskarna inte vill ha eller inte räcker till för. Som t ex i äldreomsorgen och i sjukvården...
Så till den "aktuella" grejen som jag på FB kallat vandringsägen. Dvs texten som cirklerar på nätet om hur mycket ersättning invandrare får i etableringsreformen. Här nedan finns påståendena, och fakta i målet från Arbetsmarknadsdepartementet. (Hämtat från bloggen Motargument, som fått fakta från regeringskansliet alltså.)
Där bemöts punkt för punkt det som främlingsfientliga framfört som ett "exempel" .
Påståendet (som blev en vandringssägen) lyder som följer:
-”Sedan etableringsreformen trädde i kraft får en nyanländ arbetslös invandrarmamma med tre barn följande bidrag varje månad.
6 510 kr i etableringsersättning
4 500 kr i etableringstillägg
4 500 kr i bostadsbidrag
3 754 kr i barnbidrag
2 546 kr i underhållsstöd
= 21 810 kr i månaden skattefritt.
Utöver detta har invandraren rätt till:
259 200 kr i retroaktiv föräldrapenning
12 000 kr i skattefri SFI-bonus.
Invandraren kan själv välja i vilken takt föräldrapengen ska betalas ut. SFI-bonusen betalas ut vid avklarad kurs.
Inget av ovanstående bidrag kan dras in för att invandraren vägrar att ta ett erbjudet jobb.”
Kort samlat svar
Beräkningen baseras på en icke-existerande familj som har konstruerats enkom för att maximera påstådda bidrag per person i familjen. Den innefattar bidrag som är omöjliga att kombinera med varandra, som är delvis beräknade på felaktigt sätt och i något fall bara osannolika. Några av bidragen är inga rättigheter, utan förutsätter en motprestation. För andra måste man ha verkliga kostnader som är högre än bidraget. För att få bidragen enligt exemplet måste den ensamstående mamman plugga svenska och delta i arbetsmarknadsinsatser på heltid. Den verkliga bidragsnivån för en nyanländ familj enligt exemplet är på samma nivå som riksnormen för försörjningsstöd för en motsvarande svensk familj.
Jag ger er alltså också detaljerna här.
Detaljerad genomgång av delarna av svaret
”Sedan etableringsreformen trädde i kraft får en nyanländ arbetslös invandrarmamma med tre barn följande bidrag varje månad”
Svar: Nej, de flesta nyanlända mammor ”får” inte dessa bidrag. Runt 40 procent av alla invandrare till Sverige tillhör kategorier som ha jobb eller annan egen försörjning för att över huvud taget få uppehållstillstånd eller uppehållsrätt i landet (arbetskraft och studenter). Därtill är huvudregeln för ytterligare 20 procent, EU-medborgarna, att de ska kunna försörja sig för att få uppehållsrätt (även om det kan vara komplicerat i praktiken). Flera av bidragen i räkningen gäller inte ”invandrare”, utan endast nyanlända flyktingar och vissa av deras anhöriga under de första två åren i landet. De utgör i runda slängar en femtedel av invandrarna.
För att ”få” etableringsersättning måste man plugga svenska, delta i samhällsorientering och vara med i andra utbildningar eller arbetsmarknadsinsatser på heltid. Man kan inte få föräldrapenning samtidigt. För att ”få” sfi-bonus måste man klara av den högsta nivån på sfi inom loppet av ett år från utbildningsstart. För att ”få” underhållsstöd krävs att den andra föräldern inte bidrar till försörjningen. För att ”få” bostadsbidrag krävs en boendekostnad som är betydligt högre än bidraget.
6 510 kr i etableringsersättning
Svar: Stämmer i stort. Ersättningen är 308 kronor per dag man deltar i aktiviteter på heltid. En månad består ungefär av 21 dagar vilket ger en månadsersättning på 6468 kronor. För att få full ersättning ska man plugga svenska och samhällsorientering samt delta i utbildningar eller arbetsmarknadsåtgärder fyrtio timmar i veckan. Ersättningen finns bara för nyanlända flyktingar och deras anhöriga under de första två åren i landet.
4 500 kr i etableringstillägg
Svar: Detta är maximalt belopp för etableringstillägg, oavsett hur många barn man har. Möjligt om alla tre barnen är minst 11 år gamla (bidraget är mindre för yngre barn), men bara om man av någon anledning inte får underhållsstöd för mer än två av dem. Om man får underhållsstöd för det tredje har man bara rätt till etableringstillägg för två barn. Det här bidraget finns bara för nyanlända flyktingar och deras anhöriga under de första två åren i landet.
4 500 kr i bostadsbidrag
Svar: Teoretiskt möjligt. Familjen kan få 4 500 i bostadsbidrag, om den har en hyra på över 5 700 kronor i månaden och det tredje barnet i familjen helt saknar försörjning. Om det tredje barnet har en pappa som bidrar till försörjningen så kan bostadsbidraget minska, om det i stället har underhållsstöd så minskar etableringstillägget. Maximalt bostadsbidrag för en familj med 3 barn är 4900 kronor oavsett hyreskostnad. Alla bosatta i Sverige har rätt till bostadsbidrag om de uppfyller villkoren.
3 754 kr i barnbidrag
Svar: Stämmer, barnbidraget är lika för alla i Sverige
2 546 kr i underhållsstöd
Svar: Osannolikt, bygger på antagandet att kvinnan bara får underhåll för två av de tre barnen. Underhållsstöd betalas bara om barnens pappa inte bidrar till deras försörjning. Om pappan är med i bilden så försvinner underhållsstödet. Om det tredje barnet har en pappa som bidrar till försörjningen så kan bostadsbidraget minska, om det i stället har underhållsstöd så minskar etableringstillägget.
= 21 810 kr i månaden skattefritt.
Mer korrekt beräkning för en ensamstående mamma som pluggar svenska och deltar i andra insatser på heltid, med tre barn över 11 år utan någon pappa som bidrar till försörjningen är:
6 468 kr i etableringsersättning
3 000 kr i etableringstillägg (om man får underhållsstöd för tre barn )
4 500 kr i bostadsbidrag (förutsatt en hyra på 5 700 kronor i månaden)
3 754 kr i barnbidrag
3 819kr i underhållsstöd (underhållsstöd för tre barn i stället för två)
=21 541 Detta har man rätt i under högst två år, och förutsätter att den ensamma mamman deltar på heltid i utbildningar och andra insatser.
Jämför detta med riksnormen för försörjningsstöd i motsvarande situation(ensamstående mamma, tre barn på 11, 12 och 15 år, ingen pappa som bidrar, hyra på 5 700 kronor i månaden, deltar i någon form av arbetsmarknadsinsatser:
4 500 kr i bostadsbidrag
3 754 kr i barnbidrag
3 819 kr i underhållsstöd
7 967 kr i kompletterande försörjningsstöd (antaget 1 100 kronor i månaden för hushållsel, hemförsäkring, fackföreningsavgifter och kollektivtrafikresor till arbetsmarknadsinsatser m.m.)
= 20 040. Därtill kan man få ersättning för bl.a. tandvård, hälso- och sjukvård, läkemedel, glasögon, underhåll, reparation och inköp av hemutrustning och möbler, flyttkostnader, barnomsorg m.m.
Etableringsersättningen är alltså 1040 kronor högre än försörjningsstödet, men ger inte rätt till ersättning för något av de sistnämnda kostnaderna. En nyanländ invandrare kan i stället få lån för att skaffa hemutrustning. Lånet ska återbetalas och har samma ränta som studielån.
Utöver detta har invandraren rätt till 259 200 kr i retroaktiv föräldrapenning. Invandraren kan själv välja i vilken takt föräldrapengen ska betalas ut.
Svar: Nej. Beräkning ovanför utgår från att barnen är minst 11 år gamla. Då har rätten till föräldrapenning upphört. Nästa år ska också reglerna för föräldrapenning ändras så att 80 procent av dagarna måste tas ut innan barnet fyllt 4 år. Därmed blir det svårare att ta ut långa sammanhängande perioder med föräldrapenning för flera barn som är födda utomlands. I gengäld får de övriga 20 procenten av dagarna sparas tills barnet fyllt 12. Om man har yngre barn och tar ut mycket föräldrapenning under de första två åren så brinner etableringsersättningen och –tillägget inne. Dessutom kan föräldrapenning inte kombineras med full etableringsersättning och etableringstillägg.
Invandraren har rätt till 12 000 kr i skattefri SFI-bonus. SFI-bonusen betalas ut vid avklarad kurs.
Svar: Nej, man har inte rätt till sfi-bonus utan det är något som man förtjänar. Sfi-bonus är ett engångsbelopp. 12 000 kronor är högsta bonus, som bara betalas ut om man klarar den högsta nivån (kurs 3D) av sfi inom tolv månader från utbildningsstart och 15 månader från folkbokföring. Den nivån är ungefär jämförbar med svenska för sjätte klass i en svensk grundskola. Om man klarar sfi på lägre nivåer i samma tid kan man få ett lägre bonus.
Inget av ovanstående bidrag kan dras in för att invandraren vägrar att ta ett erbjudet jobb.”
Svar: Etableringsersättningen kan dras in eller sättas ned om man inte medverkar i sin etableringsplan på heltid. Reglerna är på väg att ändras så att det framgår tydligt att det också betyder att man ska tacka ja till ett lämpligt arbete. Efter de första två åren är det precis samma regler som gäller oavsett om man är invandrare eller infödd.
---------------
Vandringssägnen "bygger" på etableringsreformen, men lägger på annat, blandar ihop och redovisar inte förutsättningarna. Betr texten som reglerar denna reform, se denna länk till SFS. Statskontoret har f.ö. dementerat påstående att de skulle vara källa för påståendena i vandringssägnen (se ovan):
------------
På bloggen Motargument kan man även ta del av denna intressanta länk om invandrares ev bidrag i förhållande till "svenskars" bidrag.
Etiketter:
anhöriginvandring,
asyl,
DN,
flyktingar,
främlingsfientlighet,
invandring,
kostnader,
Motargument,
nynazism,
rasism,
turister
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)