Klarläggande (?) teve-debatt 10 maj 2015

Jag följde den stora partiledardebatten igår i andra halvlek, och mina kommentarer grundar sig "bara" på den biten. Under den första timmen dominerade ämnen som invandringspolitik och bostäder, och där lyckades sd-ledaren Jimmie Åkesson ta stort utrymme, vilket han skickligt utnyttjade.

Nå, andra halvlek då, med åtta partiledare, med vikarierande kd-ledare och premiär för Anna Batra, m.
En spretig debatt, där flera partiledare kom i skuggan av, ja, av vem då? På sätt och vis var Åsa Romson, mp, mycket i farten, men inte på ett sätt som gav henne några pluspoäng. Jan Björklund fick hålla tyst, vilket kanske var bra för fp. Ändå det han sa var inte så tokigt. Löfven var blek på sitt sammanbitna sätt, Jonas Sjöstedt körde sin vanliga trall på ett sätt som om han bad om ursäkt för vad han sa. Kd-killen verkade kunnig, men fick inte ordet så ofta. Det bestående intrycket av honom var nog att han var mera "anständig" kd-are i stil med Göran Hägglund, inte någon extrem svensk tea-party-variant som den nya högerkvinna. Anna Batra sa inte mycket som man minns, hon nickade mest bifall till en del inlägg från Annie Lööf. Och Jimmie Åkesson, ja han är sig lik, skicklig debattör med en slags aggressiv men samtidigt inlindad argumentering. Det är obehagligt, men skickligt.

Nej, det som debatten gjorde helt klart för mig, det var detta: Det finns ingen enighet inom regeringssidan. Visst, de försökte, i vart fall Löfven, ibland ge sken av det, men Jonas Sjöstedt och hans parti ska ju utgöra en del av regeringsunderlaget, men mycket av det han sa var skarp kritik av regeringen. Och mångordiga Åsa Romson slingrade sig som en hal ål för att låtsas vara enig med s, och samtidigt hålla fast vid mp-linjen, ex-vis betr vapenexport och energipolitik. Nej, det var faktiskt beklämmande att se och höra.
Men det finns ingen allians heller. Även där försökte man tona ner skillnaderna, och ibland nicka bifall när en "kollega" sa något, men det hjälpte inte. Man har olika åsikter om det mesta, och det spretar åt olika håll, från fråga till fråga. Dessutom såg jag ingen klar ideologisk förklaring till skillnaderna, det skulle ju vara en god "ursäkt", nej, skillnaderna var/är nog mesta försök till blygsam profilering och i någon mån för att behålla eller återvinna gamla väljare, som genom allianssamarbetet försvunnit eller blivit tveksamma.

I grunden finns det alltså, av debatten att döma, inga block, trots att man frenetiskt från båda håll försöker påskina det. Och skillnaderna, sprickorna, de är inte ideologiska i egentlig mening och finns inom "blocken" minst lika mycket som mellan "blocken".  Och, anar man, finns även i hög grad inom både socialdemokratin och inom moderaterna.

Samtidigt visar detta att skillnaderna mellan partierna går kors och tvärs, från fråga till fråga. Jag kunde inte se möjligheten till något nytt, djupare samarbete som skulle möjliggöra underlag för en stabil ny regering, vare sig blocköverskridande eller enl traditionellt mönster. Framtiden är mycket oviss.
Och i bakgrunden lurar sverigedemokraterna för att fånga upp förvirrade väljare. Ett sd som dessutom alltmer står i förgrunden.

Wallenbergarna och vapenaffärer med Saudi etc

För drygt ett par år sedan avslöjades en del märkliga vapenaffärer med diktaturens Saudiarabien som dåvarande sosseregeringen godkände och skrev under 2005. Avtalet finns på denna länk. Några år senare hamnade frågan, främst med betoning på den vapenfabrik som Saudi ville ha byggd,  på alliansregeringens bord, främst då hos Sten Tolgfors som då var försvarsminister, men tvangs att avgå p g a just denna affär. Jag har skrivit om affären, med de frågor som den reser,  bl a även på denna länk

Saudiarabien är ju en diktatur, tveklöst, och Sverige ska inte enl lag sälja vapen till diktaturer, och även till demokratier kan det finnas vissa begränsningar. Om detta skrev jag även 2012 på denna länk.

Däremot anser jag att Sverige ska hjälpa befrielserörelser emot diktatur och bistå i kampen emot diktatur på olika sätt. Något som till och från även varit regeringens och riksdagens linje, mera nedan.

Nu framkommer fler aspekter på Saudiaffären. SR/Ekot uppger att det var Marcus Wallenberg som utövade påtryckningar på regeringen  för att fullfölja den kritiserade försäljningen. Det uppges också (i radiosändningar)  att Carl Bildt var drivande i regeringen för att göra som Wallenberg önskade.  Men det var Sten Tolgfors som sedermera fick silkessnöret.

Jag är inte förvånad över Wallenbergs agerande.  Det är ju inte första gången som Wallenbergs ser till sina egna intressen och sätter dem före att t ex arbeta för demokratiska värderingar.  Wallenbergs har ju ett visst anseende som industrimän, som näringslivsmän som t o m inte tar (officiell) ställning politiskt.  Samtidigt kan man konstatera att "Wallenbergare" (inkl deras VD:ar) i hög grad tar ställning för moderat politik, och i allt högre grad sätter vinstintresset högst, men gärna under åberopande av att det gäller "svenska jobb".

Jag vill också påminna om hur Wallenbergs agerade under den tid som inte minst fp-politikern Sven Wedén, och därefter Olof Palme, ville stödja ANC, den sydafrikanska befrielserörelsen i dess kamp emot boer-regimen och det vita förtrycket.  Wallenbergs emotsatte sig starkt bojkotten mot sydafrikanska varor. Och det för att den skulle skada Wallenbergs affärsintressen.  Sven Wedén däremot lät sin tångfabrik bojkotta affärer med Sydafrika.
Hela denna affär beskrivs utförligt i Hans Lindblads nyligen utkomna biografi över den socialliberale fp-politikern Sven Wedén, titel: Kärlek, TBC och liberalism. Ekerlids förlag.

Man kan alltså konstatera att Wallenbergs sätter egna intressen före landets, genom den politiks om Sverige genom riksdag och regering vill föra för demokratiska värderingar. Och inte bara det, de tvekar inte att påverka och pressa på olika regeringar att göra som Wallenbergs vill.  Och i detta fall verkar, enl media, även utrikesminister Carl Bildt varit öppen för deras påtryckningar.

Skamligt, men bra att det kommer till allmän kännedom. Att Wallenbergs även hade goda kontakter med tidigare s-regeringar är ju inte heller någon hemlighet.

Ser nu att kritiska kommentarer också kommer från t ex Allan Widman (fp) och från v-ledaren Jonas Sjöstedt. Det är bra, byken verkar behöva tvättas än en gång.

---
Saudiaffären som blev en Tolgforsaffär kommentera jag och Hans Lindblad även på denna länk fr 2012.

Extremisters hejarklackar mm

Vill som uppföljning till gårdagens text om extremvänstern "rädda" Eric Erfors ledarartikel i Expressen om Jonas Sjöstedts problem med våldshyllande undomar i  Ung vänster. Jag citerar hela artikeln här. Men mera följer under den.
"Jonas Sjöstedt har ett allvarligt problem. 
I Vänsterns ungdomsförbund finns en stor hejarklack åt de autonoma våldsverkarna. Men för varje gång Sjöstedt kritiserar våldsvänstern så retar han upp ytterligare ett antal ledande personer i Ung Vänster. På nätsajten Nyheter 24 skriver nio kvinnliga medlemmar, nuvarande och tidigare, att Sjöstedt lever i en privilegierad tillvaro med sina Säpovakter på Östermalm. Och så hyllar de Revolutionära fronten, RF, och Antifascistisk aktion, AFA.

Bland undertecknarna finns tre distriktsstyrelseledamöter från Uppsala, två distriktsstyrelseledamöter från Västmanland och en från Blekinge, Denize Mathisson.

Nyligen tvingades Ung Vänster att sparka sin distrikts- ordförande Erik Drottman i Blekinge. Orsak? Han hade i en intervju i SVT uttalat sitt stöd för RF. När kickas Denize Mathisson?

Förbundets ordförande Stefan Lindborg har ett gigantiskt problem.

Det handlar alltså inte om några enstaka omdömeslösa individer. I Örebro uteslöts Ung Vänsters distriktsordförande Markus Allard på grund av sitt stöd för RF. Efterträdaren Axel Frick fick också gå, och av samma anledning!

Åtta av förbundets 22 distrikt har krävt att Allard ska få komma tillbaka in i vänstervärmen.

Varje ung vänsterpartist som ger den svenska skolkrisen ett ansikte och uttalar sitt stöd för Joel Bjurströmer Almgren och hans lärjungar i Revolutionära fronten förstår inte heller att det oundvikligen spiller över på Jonas Sjöstedt.

Fredrik Reinfeldt behöver inte jagas för kommentarer om Muf:are som stöder våldsamma högerextremister.

Bjurströmer Almgren dömdes nyligen till 6,5 års fängelse för knivattacken mot en nazist under demonstrationen i Kärrtorp. Vi behöver väl inte chockeras över att just en representant för DN Kultur, Niklas Wahllöf, vill relativisera det vänsterextremistiska våldet och tycker att Janne Josefsson och "Uppdrag granskning" ägnar sig åt en kålsuparteori när de nu granskar RF.

De stackars slovakiska byggjobbare som råkade befinna sig i närheten av RF:s stormtrupper och blev brutalt misshandlade, lär inte hålla med DN:s skribent.

Ametist Azordegan är programledare i Sveriges Radio och en uppburen hiphopskribent. Hon lät meddela på Twitter att: "Kan inte Janne Josefsson bara komma ut som nazist/SVP en gång för alla."

För när Josefsson dragit ner brallorna på hennes hiphopkompis Sebbe Staxx i Kartellen brast det för Azordegan.

Det vänligaste man kan säga om Sebbe Staxx är att han definitivt fungerar avskräckande: Håll er borta från tyngre droger, gott folk, det kan påverka intellektet! I Kartellens video till låten "Underklassmusik" medverkar kamraterna i Revolutionära fronten. Våldsvänstern har en hängiven supporter i Staxx.

Och bandets konsertarrangör United Stage skryter med att "Kartellen jämförs med legendariska och provokativa svenska pionjärer som Latin Kings och Ebba Grön".

Visst, det finns ju pengar att tjäna för alla inblandade parter på att "provokativt" flirta med det politiska våldet. Får RF en del av gaget?

På Ung Vänsters hemsida finns ett uttalande från förbundsstyrelsen om att "Det nazistiska våldet måste stoppas".

Får vi någonsin se förbundets handlingsprogram mot det vänsterextrema våldet och en absolut nolltolerans mot medlemmar som uttrycker sitt stöd för våldshandlingar?

Skulle inte tro det. Trots att det är partistödet som finansierar våldets hejarklack i Ung Vänster." 

Jag tror nog att Jonas Sjöstedt vill och försöker hålla rent i detta. Men det är onekligen ytterst besvärande för honom och v att det finns så många som anser sig vara vänsterpartister eller "vänstersinnade" som inte bara slätar över våldsvänsterns extremism utan till och med hyllar den och anser att den är demokratisk och ideologiskt rätt. 

På min Facebook har Lucas Lux lagt in ett långt " försvarstal" från RF, där de försöker bemöta Uppdrag gransknings program. Det är ett ynkligt försvar, men väldigt belysande för hur de och deras anhängare ser på våld som en rättfärdig arbetsmetod i sin "kamp".  Och hur alla som inte stöder deras våldsideologi är fiendet.
Jag väljer att citera hela texten, därefter följd av Lucas Lux klara och ytterst detaljerade analys. Jag behöver inte säga mer till den som läser Lux analys. 

Revolutionära Fronten RF skriver på sin FB-sida:
"I dagens Uppdrag Granskning (2014-05-07) gör Janne Josefsson sitt bästa för att föra fram lika goda kålsupar-teorin, teorin där man försöker likställa socialister med nazister och fascister. I sitt försök till detta drar sig Uppdrag Granskning inte för att undanhålla sanningen och komma med falska påståenden.

Vi väljer här att bemöta några av de värsta påhoppen/påhitten. I anslutning till en demonstration som hölls av ett nazistiskt parti i Stockholm hösten 2013 upptäcktes och konfronterades två nazister. Uppdrag Granskning vill göra gällande att de som konfronteras var helt oskyldiga gästarbetare. Uppdrag Granksning väljer dock att vifta bort att den ena av de konfronterade männen hade en tröja från den fascistanstrukna slovakiska huligangruppen North Brigade. En tröja som även hade en nazistisk symbol i form av en SS-Totenkopf. Huliganerna i North Brigade har även vid andra tillfällen poserat med totenkopf-symboler och anti antifa-plakat (anti antifascism).

Vidare påstås en person som i en film blir konfronterad när denne kör bil vara en vanlig arbetargrabb som kör svarttaxi. Även här visar Uppdrag Granskning prov på att inte vilja gräva så långt i sin journalistik, utan att snarast söka efter någonting som passar deras hypotes. Personen som kör bilen heter Patrik Lundberg och är nazist, det var därför han konfronterades. Han har på sin Facebook poserat med en tröja som haft såväl kelterkors- och hakkorsflagga designat på ett vis som tydligt är en utmaning mot den logotyp Antifascistisk Aktion använder sig av. Bilden finns helt öppen för alla på hans Facebook-sida, så om det gått under reportrars radar så bör dessa journalister ifrågasätta sin yrkesskicklighet. Vi vet även att Patrik varit på resor till vit makt-spelning tillsammans med den då aktiva nazisten Joakim Nordin.

I programmet intervjuas Eskilstuna-Kurirens journalist Mathias Ståhle som någon slags expert. Det krävs dock bara en snabb granskning av hans reportage för att inse att han inte är en expert på "vänsterextremism" på något sätt. Bland annat har han ljugit om att en aktiv nazist dömd för politiska brott var en oskyldig före detta flickvän till en nazist. Han påstår även att SvP:s demonstration i Eskilstuna 2012 var startskottet på en antifascistisk offensiv som sedan spred sig i landet. Självsäkert hävdar han att det "tog nästan ett halvår innan man lyckas formera sig till någon sorts organiserad motattack". Det han verkar ha missat är att Revolutionära Fronten funnits och varit aktiva i tolv år. Redan tio år innan kravallerna i Eskilstuna började vi kontinuerligt utföra vår antifascistiska verksamhet, och innan dess andra organisationer och nätverk.
Ståhle har även påstått att vi har hotat honom på grund av hans arbete. Detta hot ska enligt honom ha bestått av ett klistermärke på en lyktstolpe utanför porten till hans hus. Något som ter sig väldigt löjligt då vår propaganda är extremt framträdande i Eskilstunas gatubild, och det finns få lyktstolpar i staden som inte pryds av våra klistermärken. Man behöver inte heller vara speciellt insatt i vår verksamhet för att förstå att om vi vill hota någon så har vi ett betydligt högre våldskapital än ett klistermärke på en stolpe, eller för den delen att vi inte skulle ha någonting att vinna på att ge oss på journalister. Vi tror att även Ståhle inser att klistermärket helt enkelt är en slump, men den sanningen säljer inte lika många lösnummer. Dessa exempel är långt ifrån allt han hittat på, överdrivit eller grovt vinklat för att främja sin egen liberala agenda. Att denna person får framträda som en "expert" eller ens det minsta tillförlitlig källa är inte seriös journalistik, även om det ger sensationella TV-program och spännande rubriker.

Några andra som lyfts fram som exempel på oskyldiga offer är nazisten Daniel Åbergs föräldrar, som fick sitt hem vandaliserat förra året. Vad de inte nämner är att sonen fortfarande står bokförd på adressen. Inte heller framkommer det faktum att han dagen innan varit i Stockholm och deltagit i det nazistiska "medborgargarde" som, i samband med Husby-kravallerna, misshandlade oskyldiga invandrarungdomar i helt andra förorter än just Husby. I media har det påståtts att Daniel attackerades på grund av att han inför valet 2010 stod som femte namn på Sverigedemokraternas vallista till kommunfullmäktige. Detta påstående stämmer alltså inte, även om det är uppseendeväckande att SD låter nazister kandidera för partiet.

Det är anmärkningsvärt att ett program som utger sig för att vara grävande missar denna enkelt tillgängliga information. Upplägget tyder på att programmet helt enkelt är en del i den politiska strategin att utdefiniera utomparlamentarisk politisk aktivitet, och att i enlighet med den mycket kritiserade rapporten om så kallad politisk extremism söka jämställa, i grunden helt olika, ideologier enbart med den gemensamma nämnaren våld. Att Sveriges parlamentariska partier själva, genom den borgerliga staten, står för den största fysiska våldsanvändningen genom militär, polis, ordningsvakter och väktare diskuteras däremot inte som extremt. Att dagens nyliberala marknadspolitik medför ett psykiskt och psykosocialt våld som drabbar allt fler utförsäkrade, fattigpensionärer, barn som inte får äta sig mätta på privatiserade förskolor, underbemannade vårdarbetare, arbetslösa och ungdomar som växer upp i hopplöshet och ser ett samhälle som bara monteras ned framför deras ögon nämns inte som extremt. Att det fortfarande dör nästan 50 personer per år i arbetsplatsolyckor för att vinst går före människoliv, för att inte tala om alla som dör på grund av självmord eller brottsligheten som är en direkt följd av dagens stratifierade kapitalistiska samhälle, ses inte som extremt.

Vi i Revolutionära Fronten lever i verkligheten. Vi vet att arbetarklassen dagligen utsätts för våld. Våld från en repressiv stat, ett ekonomiskt system som tvingar oss in i löneslaveri för att få mat på bordet och fysiska angrepp mot våra organisationer från fascister. Därför har vi inga som helst moraliska förpliktelser mot dagens ekonomiska system eller de fascistiska grupperingar detta skapar. Vi kommer fortsätta kampen, med de medel som situationen kräver. "

Det var RF det. "Med de medel som situationen kräver".  Vilket uppenbarligen inbegriper våld. 

Nu Lucas Lux analys och svar - också på RF-s FB. Men där redigeras och tas bort friskt. Därför "rädda" denna och ovanstående text.
""Våld är en central del av fascism, de ser våldet som en nödvändig sak för att människan ska drivas till "sina högsta höjder" och "härdas i kamp" osv." Om man byter ut ordet "fascism" i det uttalandet mot "Revolutionära Frontens kampmodell" och propaganda till sina unga medlemmar som lärs upp i våldets väg och hur våldet är den enda äkta kampen, enda sättet att göra något på riktigt... Att det springer runt "troll" som Erik, Kajsa och Sara och får den svenska antifascismen att framstå som våldälskande intoleranta demokratihatande fascistsvin är givetvis beklämmande. Speciellt när de verkar så hemblinda och självgoda att de komiskt nog blir förolämpade och kommer med ovidkommande svammel om kapitalisms förtryck, förolämpningar och hot, eller gruvligt vaga uttalanden om vad de tror fascism är och hur det skiljer sig från deras egen ideologi, doktrin och metod när det påpekas att det de säger, gör och står för ekar klassisk fascism.

Att läsa den här kommentarstråden och ser diskussionen mellan alla från olika politiska infallsvinklar som försöker tala om demokratiska, fredliga och lagliga lösningar och den radikala knivvänstern som svarar hånande och hathyllande om hot och misshandel ger avsmak. Speciellt när fronten dels låter bli att svara på alla de tydliga och riktade frågorna som slår för hårt in, och när de så ofta "gör en sd" och tar bort inlägg och misskrediterar medlemmar som går utanför den välpolerade mallen och råkar tala för mycket klarspråk. Så försöker man att få dom som inte tror på våldsupptrappning som lösning att framstå som veka, inaktiva eller mesiga. Suck.
"Vad har du någonsin gjort mot X,Y,Z" upprepas gång på gång samtidigt som man pissar på den demokratiska processen. Som att enda värdiga kampsättet är med yxa och att ord och val är odemokratiska. Ja, inte stolt uppmuntrat dom, fått dom att beväpna sig och startat nån sorts jävla krig med civila offer på gatorna iaf.

Det finns massa sätt att arbeta. Man kan t.ex som organisationen Exit hjälpa folk att lämna Vit maktvärlden och ta avstånd från våldet, eller så kan man få dom att vara noga med att bära kniv medvetna om att terroristerna 'på andra sidan' har det och är ute och letar efter dom. Bland annat. När man talar om att utrota, radera, misshandla, rensning och så vidare och är det svårt för oss från andra socialistiska vänstergrupper att ta er på allvar, ha med er som organisationspartners för event eller ens ha möten med er för risk att ni blir stötta och anfaller nån som tycker fel om nåt.

"Vi är dock den enda rörelsen som strävar efter total demokrati" rimmar inte jättebra med att ni kräks på demokrati hela tiden i sånt som Saras "Vad är verklig politik?? Farsen till val vi har vart fjärde år??? Med politiker som snackar skit, ljuger och inte har människors bästa för ögonen? Vad är rätt politik??" eller när ni helt bortser från det att den demokratiska majoriteten i landet ogillar våld som politiskt verktyg och känner sig otrygga på stan när politiska grupper i mörkret tar till våld och vapen mot folk de tror, vet eller tycker hör till fienden, är associerade med dom eller ser lite så ut på något sätt. När ni struntar i demokratisk process och låter stålet, näven och hatet tala istället för argumenten, kunskapen, orden och demokratin så får ni väl kalla er för något annat än fascister om det nu smakar så illa när man uppfyller sitt hatord själva i kampen mot det och blir det monster man försöker dräpa, men kalla er iaf inte socialister, vänster eller framförallt demokrater. Att ni är antidemokrater är ni ändå rätt långt bort från att kunna förneka så som ni slåss mot demokratin.

När man läser här inne så ser man varför ni valde att inte alls vara med i programmet. Det får vi väl faktiskt tacka för. Det hade varit ett jättestort bakslag för den antirasistiska och antifascistiska rörelsen om ni hade börjat spöa journalisten när argumenten tagit slut. Det är tragiskt när andra antifascistiska grupper ska vara lika rädda för er som för nazisterna och därmed förlora fokus på den fascism som kallar sig extremhöger, som kallar sig nationalister, nazister, patrioter och så vidare. Vi som arbetar mot politiskt våld, mot fascism, mot antirasism och vill kunna gå hem genom en mörk park utan att få stryk av nån av er terrorgrupper från någon politisk vinkel kommer förhoppningsvis att arbeta mer gränsöverskridande och enade och visa att vi sätter ner foten mot terror, oavsett vem den riktas mot och vad personen har för hudfärg, kön, politisk inställning, sexuell läggning, eller någonting annat som används som kategori för att begå brott mot personer som inte är som oss själva.

Resultatet blir att folket känner som Ali Kia här ovanför (" Jag har större respekt för en rasist som med ord försöker sprida sin ideologi än någon som har "den rätta tron"(om det nu finns något sådant) sprider sin ideologi med våld och huliganism. Är ni bättre än SMR? Visa det i handling istället för att prata om eran ideologi."). Vill ni få med er oss alla i andra förbund och organisationer i kampen, och vill ni dela vår kamp med oss, så att vi enade kan tvätta bort hatet, rasismen, rädslan, våldet, inskränktheten, och separationen så måste ni sluta sprida skräck och terror. Men visst, om ni känner att ni är så mycket bättre och mer äkta att ni inte vill samarbeta med andra, och att vi är fienden om vi inte hyllar terror så kanske ni kan klara allting helt själva och stolta och se ner på oss demokrater som istället tror på demokratiska och informativa lösningar. Vi får se. Jag hoppas att antifascismen kan bli enad och demokratisk istället för splittrad och antidemokratisk."

Högerfascism och vänsterfascism är lika illa. De är våldsbenägna och odemokratiska.
Att de har, eller säger sig ha, orsaker till sin uppfattning, eller ska vi kalla det "världsbild", det är en annan sak. Som kan "förklara" en del, men som inte legitimerar deras bruk av våld i det de upplever (?) som en politisk kamp. 

Det här med debattstilar - och att väcka förtroende

Hörde riksdagsdebatten idag den 7 maj. Eller rättare sagt, jag hörde vissa fragment här och där.  Till och från verkade den hetta till lite, det är ju valår. Jag ska dock inte recensera den, men det jag hörde föranleder  en del reflektioner.

Var moderatledaren Reinfeldt ö h t med? Det var någon i början som mumlade lite tråkigt, kan det ha varit han? Och sossen, är det Mikael Damberg, hörde jag, utan att jag spetsade öronen. Lät rätt lugn och saklig, men så oerhört ointresserad. Annars gillar jag ju en lugn och saklig debattstil.

Men så var det de andra. Åsa Romson (mp) låter alltid mycket saklig och kunnig, och brusar inte upp eller försöker domdera, det gillar jag. Man lyssnar, i vart fall jag, och kan nästa hålla med, fast riktigt så lättlurad är jag ändå inte. En del av det hon säger är väl OK rent sakligt sett, men långtifrån allt eftersom hon ju ska predika miljöpartiets hela program. Gustaf Fridolin, det andra språkröret lät mera övertygande tidigare, men nu för tiden så känns han mera tunn, och aningen mera aggressiv i sin framtoning. I vart fall som jag minns honom tidigare.

Jan Björklund sa ovanligt mycket bra idag, speciellt då om EU och dess fördelar. Ett klart ideologisk framförande om EU som fredsprojekt och för samarbete i demokratisk anda och emot nationalism och inskränkthet. Men, som vanligt så låter han så skarp och snudd på aggressiv att många utanför den innersta kretsen slutar att lyssna - tar inte till sig det vettiga som han kan säga. Och det  är verkligen synn en dag som denna då samarbete och försvar för demokrati stod i fokus. (I det jag hörde i alla fall.)

Den till vänsterpartist förklädde kommunisten Jonas Sjöstedt är ungefär motsatsen till Jan Björklund. Lugn och behärskad, inte minsta aggressiv så  många låter sig lätt förledas att svälja hans ord utan minsta eftertanke. Ett framställningssätt som kan få lyssnare att inte inse att Sjöstedt och hans vänsterparti förespråkar en nationalism som avskyr samarbetet inom EU. En inställning som i grunden är mycket snarlik det som sverigedemokraterna har till EU. En skicklig demagog, Sjöstedt!

Den unga centerledaren då, Annie Lööf? Svår att begripa sig på. En blandning av mjuk och hård framtoning. Talar rätt snabbt och rappt, men något saknas ändå. Det märks att hon är ung, saknar erfarenhet, men att hon ändå vill prata om det mesta. Och lyssnar man känner man, jag i vart fall, hur ihåligt det låter.

Kd-ledaren Göran Hägglund, märkte jag ö h t inte. Men Jimmie Åkesson kunde jag inte undgå att märka. På sätt och vis är han en skicklig debattör. Som faktiskt söker hålla en både lugn och saklig ton och ändå har en skarp ton med udden emot alla andra partier, och speciellt då i allt som rör flyktingar, invandring, u-hjälp etc. Han försöker spela både på främlingsrädslan och de än värre rena fientliga och i botten nazigrundade strömningarna - och spela på missnöjet både med alliansens och de röd-grönas politik och i stället marknadsföra en sossepolitik från 60-70-talen. En märklig mix, som ändå lockar många. Jag lockas varken av mixen eller hans debattstil. Men andra verkar gå på det.

Det är alltså stor skillnad mellan partiledarnas debattstilar och framtoning i sina framträdanden. En del döljer sina vettiga åsikter med en aggressiv ton, andra döljer sina verkliga åsikter i en mjuk och förledande lågmäld framtoning. En del märks inte alls...