Kan demokratins fiender bli demokratiska? Vad visar historien? Apropå högern, kommunisterna och SD.

I dagarna (men i det fördolda en något längre tid) har  fd  nya moderaterna, numera nygamla moderaterna (dvs högern) fört hemliga samtal med SD (med det oegentliga namnet sverige-demokraterna). Detta för att sammanjämka sin politik och få SD:s röststöd i riksdagen för en "moderat" politik. Med syfte att ge ett alternativ till dagens rödgröna regering. Jag ifrågasätter om det kan bli ett demokratiskt alternativ.  Liksom att moderaterna borde hålla sig för goda för att flörta med SD med tanke på deras åsikter och ideologiska anti-demokratiska  grund.

Den fd fp-riksdagsmannen Hans Lindblad, med gedigen kunskap om bl a demokratins genombrott och partiernas historia,  har mot den bakgrunden kartlagt om odemokratiska partier kan ändra sig, och i så fall hur lång tid det tar.  Och han sätter in SD i sammanhanget, har en fråga och fundering om hur dagens moderater tänkte när de på förintelsedagen bjöd in SD till samtal.  Han gör också en kort notis som tangerar Trump.
Lindblads genomgång har karaktären av ett-email till AB:s ledarskribent Anders Lindberg, där Lindblad nämner att hans genomgång tangerar en planerad text inför demokratijubileet 2018.  Jag citerar, med en lätt inledande redigering, hela Hans Lindblads text.
-----
I sin ledare behandlar Anders Lindberg de tre stora antidemokratiska partierna i svensk modern historia, alltså högern, kommunisterna och sverigedemokraterna. Lite förvånande är att din (AB/Anders Lindbergs) huvudpoäng är att visa skillnaden mellan de två senare just nu. Mer intressant är väl likheten mellan de tre partierna och frågan om och i så fall hur ett ickedemokratiskt parti kan byta till motsatsen, alltså att bejaka och aktivt verka för demokrati. Det tog mycket lång tid för både moderater och kommunister, i båda fallen kring 30 år eller mer. Det skulle förmodligen ta betydligt längre tid för SD, men inget tyder på att de ens kommer att söka inleda en sådan process.

De två politiska riktningar som drev igenom parlamentarism och allmän rösträtt var liberalerna och socialdemokraterna. Det blev en lång och hård politisk strid (ungefär från 1890 till 1918), varför Sverige sist av Nordens länder fick demokrati. Det är dock fel att säga att högern hade hela skulden, eftersom familjen Bernadotte ledde motståndet och högern i mycket var marionett till kungafamiljen. Jag hade anledning att beskriva detta närmare i min bok ”Karl Staaff – försvaret och demokratin” som utkom inför hundraårsminnet 2015 av Staaffs bortgång.

Kungaparets och högerpressens lögn- och hatkampanjer mot Karl Staaff 1914 har i generationer framstått som den värsta bottennoteringen i modern svensk historia. Staaff mordhotades och beskylldes för att vara rysk spion. Först de senaste åren har vi tvingats uppleva ett högerextremt näthat som nått ned till bernadottsk ondskenivå.

I år är det hundra år sedan Nils Edéns koalition mellan liberaler och socialdemokrater tillträdde i oktober 1917, sedan högern förlorat stort i valet till följd av den hungersnöd som till stor del skapats av kungaregeringen Hammarskjöld. Edén vägrade att bilda regering om inte kungen först lovade att inte längre ha högerledarna som sina hemliga rådgivare. Den nya regeringen satte som främsta mål att införa demokrati. Högermajoriteten i första kammaren fällde dock våren 1918 regeringens proposition om kvinnlig rösträtt. Sedan också den tyske kejsaren (liksom tidigare ryske tsaren) tvingats bort ställde Edén i samband med en urtima riksdag på hösten samma år ultimatum till högern att acceptera ett principbeslut inom införande av kvinnlig rösträtt och lika kommunal rösträtt (som skulle ta bort högermajoriteten i första kammaren). Skulle högern en gång till rösta nej var det sannolikt att också Sverige skulle få en revolution.

Riksdagen har beslutat (efter en motion från Leif Pagrotsky) att hösten nästa år högtidlighålla hundraårsminnet av demokratins införande. Han tänkte sig nog en historisk manifestation, men genom högerextremismens tillväxt i både Europa och USA bör jubileet naturligtvis breddas till ett mycket starkt försvar också i nuläget av demokrati och mänskliga rättigheter. De väldiga kvinnoledda demonstrationerna världen runt mot Trump kan vara inledningen till något mycket stort. Så stora manifestationer för demokrati har inte förekommit sedan de folkliga resningarna i Centraleuropa. Alltså de som ledde till Sovjetväldets sammanbrott.

Högern lade ned sina röster hösten 1918 för att släppa igenom regeringens förslag. Det var väl knappast någon människa som bytte åsikt till demokrati just då. En folkmajoritet med liberaler och socialdemokrater hade länge önskat demokrati. Högern ville undvika en revolution men tog naturligtvis inte demokratin till sitt hjärta. En av ytterst få högermän som under 20-talet öppet bejakade demokratin var Gunnar Heckscher. Jarl Hjalmarson som senare blev partiledare före Heckscher agiterade i stället hårt mot demokrati och fann de orimligt att godta den i en tid när Mussolinis fascism visade en annan väg. Hjalmarson skrev 1926 att ”konservatismen står mot demokrati. Demokratin kan inte godtas eftersom den är ett utslag av liberal individualism”.

Professor Rolf Torstendahl har sin ”Mellan nykonservatism och liberalism. Idébrytningar inom högern och bondepartierna 1918-1934” (1969) visat hur Lindman och andra inom högern aldrig talade väl om demokratin under dessa år. Så länge riksdagen haft konservativ majoritet talade konservativa inte negativt om den, men när vi fick allmän rösträtt såg högern riksdagen som något negativt och skadligt.

Det är sant att Lindman ansåg att partiets ungdomsförbund gick för långt genom att bejaka nazismen. Det ledde 1934 till brytning mellan parti och ungdomsförbund. Det senare bildade ett nytt parti, nazistiskt. Några högermän i riksdagen övergick till nazismen, men ingen av dem återvaldes 1936. Under Hitlers tid tog sig ingen svensk in i riksdagen på en nazistlista. Den typen av personer har kommit in i parlamentet först genom sverigedemokraterna.

Under kampen mot demokratin var Tyskland idealland för kungahus och högerparti. De som var unga under striden mot Staaff var ju på 30-talet ungefär 20 år äldre och hade efter Hitlers mattillträde väl ofta kvar samma beundran för det tyska. Högerledaren Gösta Bagge var aktiv för att stoppa judar från att komma till Sverige.

Under beredskapsåren var Bagge ecklesiastikminister med ansvar för utbildning och kyrkofrågor. I min biografi om Sven Wedén har jag berört hur Bagge ville ta efter Hitlertyskland genom att i gymnasiet minska läroämnen och i stället införa mer av ideologisk skolning. Förakt för bildning var ju ett nazistiskt kännetecken. I första hand önskade Bagge en kraftig ökning av propagandan i skolan för Svenska kyrkan. Han drev detta inom 1940 års skolutredning där han var ordförande. Det blev tio betänkanden på närmare 4 300 sidor. Bagge ville minska kunskapsförmedling till förmån för ”karaktärsdaning”. Där ingick ”trohet mot vårt lands traditioner”. Professor Gunnar Richardson har visat (i boken ”Hitler-Jugend i svensk skol- och ungdomspolitik”) att i Bagges utredning fanns i kapitlet om ”skolan i samhället” ordet ”demokrati” inte på med på något enda ställe.

När Bagge avgått som statsråd tog socialdemokraterna ett starkare grepp om utredningen. De bejakade att skolan skulle ägna sig åt karaktärsdaning, men på demokratins grund. Då vände högern på klacken och menade, som före Bagges utspel, att skolan skulle koncentrera sig på kunskapsförmedling.

I årtionden har jag sagt att det är ganska lätt att ange den slutliga omslagspunkten till demokrati för högern, nämligen Hitlers död. Efter den dagen är det svårt att hitta exempel där högermän programmatiskt talat negativt om demokratin, även om själva ordet var fortfarande olustigt för dem. Ordet finns inte i högerns ”handlingsprogram” antaget i maj 1946. Där sägs att partiet ”sätter fosterlandet först, dess trygghet och oberoende över alla andra politiska omsorger”. (Trump fick samma idé långt senare.)

Gösta Bohman började på 70-talet hävda att införandet av demokratin i Sverige var högerns förtjänst. Vi blev starka personliga ovänner då jag menade att han spred lögner om Staaff. Bohman blev förbannad och utmanade Gefle Dagblads ledarredaktion till offentlig debatt, något även moderata tidningar tyckte var ett konstigt sätt av en partiledare. Men när Bohman 1976 besökte Gävle hade vi ändå en debatt inför moderat publik rörande demokratins införande. Det enda publiken uppfattade var nog hur starkt vi avskydde varandra. Han har nämnt vår fiendskap i sina memoarer, utan att ange vad ämnet gällde.

Sofia Arkelsten (m) kom att upprepa Bohmans lögner, men lade också, som du visar, till också jämställdhet och apartheid. Där gick hon längre än Bohman, som aldrig skulle ha sagt att hans parti var för jämställdhet.

Jag vet inte vilken utbildning Arkelsten fått. Men hon har uppenbarligen gått igenom skolor utan att ha det ringaste begrepp om hur Sverige blev demokrati. Detta trots att striden för och emot demokrati pågick länge och var den särklassigt mest brutala konflikten någonsin i vårt land.

Det är inte hennes fel att skolan ägnar så ringa intresse åt hur Sverige blev demokrati. I Norge kan nog varenda skolunge hur ombuden i Eidsvoll efter att den 17 maj ha antagit grunnloven tog varandra i hand och uttalade ramsan ”enige og tro til Dovre falder”. (Alltså eniga och trofasta tills Dovrefjäll faller.) När jag besökt Eidsvoll har guiden frågat barn, och alla har kunnat ramsan.

Den nuvarande moderatledaren A K Batra kan helt på egen hand (utan att innan rådgöra med partistyrelse och riksdagsgrupp) göra konstiga utspel. Men jag undrar om ens hon skulle komma på tanken att under demokratijubileet nästa år följa Bohmans och Arkelstens exempel och hävda att det var högern som införde demokratin. Det tog alltså ungefär 30 år efter 1918 innan högern godtog demokratin. Jag har intrycket att de flesta moderater inte kan redogöra för personer och händelser bakom hur demokratins införande i Norden. Ännu värre är naturligtvis att liknande obildning nog också kan finnas hos en del i andra partier. Pratar man om att demokrati är viktig måste man väl åtminstone bekväma sig att lära sig åtminstone något om hur Sverige gick över till parlamentarism och rösträtt för alla.

Vad gäller kommunisterna fanns säkert ingen enda medlem under Hilding Hagbergs tid som ville ha demokrati. Skulle Sverige ha blivit kommunistiskt skulle det som för andra europeiska stater naturligtvis förutsätta ett anfall från Röda armén. Politiker ur alla andra partier skulle likvideras, skolor och universitet predika kommunism, pressen likriktas, rättsväsendet ställas i kommunistpartiets tjänst.

Den fanatiske Stalinbeundraren C H Hermansson sökte lite plagiera Aksel Larsen i Danmark när denne ville fjärma sig från Kreml. Men i Sverige blev det långt mer halvhjärtat. Namnbyten och annat gjorde att det ändå kom in personer som inte önskade diktatur. Men ännu under Werner var partiet lojalt med Sovjet, och Ohly fortsatte att kalla sig kommunist. Så småningom blev det nog fler demokrater än diktatursvärmare i partiet. Den som fortfarande tror på diktatur håller förmodligen tyst, utom i fråga om Castro. Detsamma gäller nog moderater som fortfarande skulle önska personlig kungamakt. Om man tänker sig att personer går med i ett parti vid 20 års ålder och är kvar livet ut kan en total omsvängning av ett parti ta 50 år eller mer. Exemplen moderaterna och vänsterpartiet talar för att omsvängningen för majoriteten i ett parti tar åtminstone 30-40 år.

Inte minst moderater brukar kritisera vänsterpartister för att mörka partiets antidemokratiska förflutna. Men i den genren är moderaterna snarast värre. Det har ju också skrivits  mer om kommunistisk antidemokratism än om konservativ och monarkistisk sådan.

För Sverigedemokraterna tar det rimligen längre tid, eftersom en sådan process ännu inte påbörjats. Den som offentligt lovordar gaskamrar och antisemitism kan uteslutas, men nog mest för att Åkesson tycker att det PR-mässigt inte är till fördel för partiet att de är kvar. Det är en konstig tanke att ju fler som utesluts ur ett parti på grund av hatattacker mot människor på grund av kön, etnicitet, religion etc desto mer demokratiskt skulle partiet framstå.

Ska ett parti kallas demokratiskt måste det i alla sammanhang stå upp för människovärde, demokrati, tolerans och bildning. Ingen hos sverigedemokraterna har förmodligen tänkt att SD en gång i framtiden kan bli ett sådant parti.

Det skulle vara intressant att veta hur moderaterna tänkte när de på förintelsedagen berättade om det kommande mötet med SD.
-----
Så långt Hans Lindblad.

Jag ser Lindblads text som en gedigen historisk genomgång av högsta aktualitet som det ser ut i Sverige idag. Och även betr utvecklingen i USA, där Trump "kidnappat" det republikanska partiet, som i och för sig sedan några decennier blivit alltmera konservativs/neoconservativt, men som under Trump fått en del rent extrema inslag, som knappast hör hemma i ett demokratiskt parti som försvarar mänskliga rättigheter.  Både betr Sverige och USA visar det hur ett parti, för maktens skull, är berett att svika demokratiska ideal.  / Lars-Erick Forsgren

Reinfeldts samtal med andra toppledare

Fredrik Reinfeldts samtal med fyra andra toppledare, mer el mindre avgångna, har rönt en hel del kritik.

En del kritiker tycker att Reinfeldt inte var journalistiskt kritisk, och/eller nog "vänster" som en del av hans kritiker anser att SVT-journalister ska vara. En del gissar att SVT med de programmen ville ge en motvikt till att SVT anses vara vänstervridet (vilket är en överdrift).

Jag tycker att programmen, som helhet, var bra och intressanta. Faktiskt oväntat bra.  Och att kritiken inte är berättigad.

För det var en fd statsminister som frågade ut sina intervjuoffer. Jag tror inte med ambitionen att vara journalist. För det är han inte. Och även om han inte intervjuade som en kritisk journalist (det ska ju journalister vara!), så fick han fram rätt mycket av intresse, som gällde just de  som  han intervjuade. Men visst, ibland skymtade det ju fram vad Reinfeldt själv tyckte och var han stod. 
Det var kanske onödigt, eftersom programmen ju inte skulle behandla honom.

Jag såg programmen som samtal som fördes mellan en avgången statsminister och med några personer som han träffat under sin tid som politiker. Personer som haft viktiga positioner, tre av fyra har varit statsministrar (motsv) och en topprådgivare åt president Bush. Reinfeldt kunde inte, och det avsågs säkert inte, ställa hårda journalistfrågor, men att han mött dem tidigare i sin positon som statsminister gjorde att han ändå kunde få fram mycket av intresse om hur de såg på själva. Och till en del sådant som vi vanliga, om än politiskt intresserade, människor kanske inte kände till. Jag menar, så hårt har man inte "bevakat" alla dessa.

Tappade min grundliga genomgång, en timmas arbete.  Försöker göra en starkt förkorta grej i st.

Alltså, kritiska intervjuer ska journalister göra. Kritiska och analyserande oavsett journalistens egen politiska-ideologiska hemvist. Reinfeldt samtal visadeds andra sidor av samtalsparterna, men också hur Reinfeldt, trots att hans och den han pratade med olika ideologier, sökte hitta likheter med dem. Och att han gärna vill visa att han och den andre stod för något slags "modernitet", förnyelse av politiken.

Nå, Condoleezza Rice var rådgivare och utrikesminister åt George W Bush, mycket intelligent, vad man än anser om hennes poliltik. Och visade en bredare bild än man fått i teves nyhetsinslag. Republikan ja, och statsvetare. Och redovisade vilka aspekter hon faktiskt tog in innan hon tog ställning. 
Danske Fogh-Rasmussen, ideologiskt en mix av nykonservatism och bondeliberal (Venstre är ju ett bondeliberalt parti, som gått åt höger unde senare decennier.) Som också samarbetat med populistiska Dansk Folkeparti, Glistrups skapelse.  Men framför allt en väldigt trogen USA-vän.
Jag kan se hans styrkor, men inte är jag odelat positiv till honom. Inte alls, hans attityd irriterar mig.

Jens Stoltenberg, socialdemokrat. Som fick hantera Utöya... och förnyade sitt parti så raskt att han förlorade makten efter bara 17 mån som statsminister. Men som kom tillbaka. En sympatisk man, som trots allt han gjort - och fortsätter göra - ändå känns lite blek, Och som generalsekreterare för NATO har han en viktig roll, men som gör att han var väldigt försiktig när Reinfeldt försökte pressa honom på hur han uppfattade Trump.

Tony Blair var ju den som för en ovanligt lång period lyckades bryta torys regeringsmakt och samtidigt reformerade det gamla stela Labour till något som mera låg i tiden. Labour blev Nya Labour. Vilket uppenbarligen inspirerade Reinfeldt att göra moderaterna till Nya moderaterna. Försök alltså att från två håll omforma partierna mera till "mitten".  Man får väl säga att Blair lyckades bäst och för en något längre tid, men att idag har nog Labour tappat en del av sin förnyelse, är mera av gråsossar igen. Och nya moderaterna är för fullt på reträtt från sina (bitvis) modernare linjer tillbaka till en mera gammelkonservativ linje, ok med en del nyliberalism också - vilket ju är ett slags neokonservatism.
Tony Blairs eftermäle har inte blivit så positivt, trots väldiga framgångar inrikes betr att skapa ett modernt, närmast socialliberalt,  välfärdssamhälle. Blair ställde ju upp på George W Bush sida betr Irakkriget, trodde på Bush och säkerhetstjänsternas uppgifter att Saddam Hussein hade kärnvapen. Det var en felbedömning, av både Bush och Blair, men Blair har fått sota mest för den. Som sagt, det var en felbedömning, av stora mått.
Mitt intryck av Tony Blair och hans tid som regeringschef är dock i det mesta övriga mycket positiv, när man får en snabbrepetition så här, Och kan se den mot bakgrund av vad som hänt i Storbrittanien och dess förhållande till omvärlden - inte minst betr EU - hur hans efterträdare vid makten handlat.

Intressanta progam, som blev samtal mellan (avgångna) makthavare av olika bakgrund ideologiskt. Där möjligen Reinfelt kunde ha hållit sig själv lite mera i bakgrunden, för det skulle ju inte handla om honom. Men där han inte skulle vara något slags skjutjärnsjornalist.
Faktiskt en typ av program jag gärna skulle se mera av. För allsidighet i samhällsbevakningen. Och som komplement till den kritiska journalistiska bevakningen, som också är SVTs och övriga medias uppgift.
 

Vilken värld vill Du ha? Om den nakna terrorn och hoten emot rättssäkerhet och demokrati

Det som byggts upp med tålamod kan raseras på ögonblick.
  Så lyder rubriken till en DN-artikel, av Ola Larsmo,  jag vill "rädda". 

PUBLICERAD i DN  2016-12-03

Under de senaste månadernas politiska tumult har några klassiska strofer av William Butler Yeats fått ny och dramatisk aktualitet. Ola Larsmo återvänder till en profetisk dikt.

Things fall apart, the center cannot hold” – det är nog de mest kända versraderna i hela William Butler Yeats författarskap. Det senaste året har de med ens blivit den mest citerade diktstrofen på sociala medier. En dikt från 1919 används överallt som samtidskommentar. I en artikel i Wall Street Journal (23/8) räknar Ed Ballard med hjälp av databasen Factiva ut att citat ur dikten nått verkliga spikar i alla slags medier under 2016; i samband med terrorattackerna i Paris och Bryssel, men också efter Brexit-resultatet. Och återigen dagarna efter Trumps valseger. Inte minst raderna ”de bästa saknar övertygelse” återkommer som en refräng. Dikten tycks ha blivit en fixeringsbild för ett internationellt stämningsläge.

Det är ju inte svårt att förstå varför. De som använder strofen ”Things fall apart, the center cannot hold” syftar oftast på sönderfallet av demokratiska institutioner som det tagit decennier eller ett århundrade att bygga upp, och vi ska återkomma till det. Men det finns också anledning att påminna sig hur Yeats själv tänkte.

”Auld Willie” var vid den tid han skrev ”Återkomsten” djupt inne i en ockult, teosofisk världsbild där man lekte med tankar på alltings upprepning och tyckte sig se hur dunkla, andliga krafter styrde världen. Trots sin närhet till radikala nationalistiska kretsar på Irland betraktades Yeats av dem på grund av sin flummighet som politisk idiot – vilket inte hindrar att han formulerade några av de starkaste lyriska kommentarerna till frigörelsen från Storbritannien, som i ”Easter 1916”, efter påskupproret, med raderna om att ”A terrible beauty is born”.

”Återkomsten” är skriven 1919 under det irländska terrorkriget mot kolonialmakten. Den nya fristaten Irland kommer inom några år i sin tur att rämna i ett inbördeskrig vars följder först nu kanske håller på att läka ut (om inte Brexit ställer saker på ända). Irlands frigörelse från Storbritannien blev samtidigt ett första steg i koloniernas stegvisa väg mot självständighet – vilket också är en sida av att ”the center cannot hold”. Yeats värld präglades av ett sönderfall av gamla ordningar, men också av ett hopp om en ny frihetlig demokrati på väg att ta form – som motsatsen till den auktoritära nationalism som blev fascismen: två svar på den gamla världens upplösning som vart och ett utesluter varandra. Många saker blir möjliga, auktoritära såväl som frihetliga, våldet såväl som det fredliga samförståndet.

Nej, vi lever inte i en parallell situation till den ockulte Yeats. Inbördeskrigen pågår förvisso i Syrien, Irak, Afghani­stan – och påverkar hela världsordningen. Men den som i dag läser dikten och känner en kall kåre av igenkännande längs ryggraden tänker på andra centrum som brister: demokratiska institutioner som mödosamt snickrats ihop och som i dag ifrågasätts då ett mycket stort antal väljare, med rätta eller felaktigt, menar att de inte längre levererar välstånd och grundläggande trygghet. EU brast under flyktingvågen; alla länder ville ha medlemskapets fördelar, men helst inget annat. FN, som bedriver ett fullständigt nödvändigt underhållsarbete världen över, utan vilket hundra­tusentals människor skulle gå under, tappar i förtroende och skakas av trovärdighetskriser. Och så vidare in i de nationella parlamenten. Vem levererar stabilitet?

Utvecklingen öppnar i dag dörren för samma slags höger­populister och öppna fascister som decennierna efter första världskriget utnyttjade nyfattigdom och rädsla för att bekämpa den demokrati som då trots allt segrade i länder som USA och Sverige – och förlorade i Spanien, Tyskland och Italien. Men de som i dag läser Yeats med oro ser sig om utan att finna någon Franklin D Roosevelt, Aristide Briand eller Per Albin Hansson – och ser en brist på övertygelse och trovärdighet hos de politiska rörelser de representerade och som tydligt och trovärdigt stakade ut en demokratisk väg till stabilitet för folkflertalet. Rädslan är det största hotet, som Roosevelt sade, och många människor tycker sig i dag ha anledning att vara rädda och känner sig avskurna från det framsteg och löfte om ett friare, tryggare liv som en gång var demokratins levande löfte. ”De bästa saknar all övertygelse/de sämsta fylls av intensiv passion.”

Det är också alltför lätt att låta sig förföras av Yeats dikt. Ingenting upprepar sig. Men det som tålmodigt byggts upp raseras mycket lätt.

Åren efter andra världskriget var tiden efter Förintelsen och Stalingrad, efter folkmorden och slakten på slagfälten. I en lucka i tiden mellan Nürnbergrättegångarna och den kommunistiska Pragkuppen 1948 (då kalla kriget var en realitet) skymtade tanken på en värld byggd på internationella principer om rättvisa. I Paris snickrade det rebootade FN på en deklaration om mänskliga rättigheter. Samma FN antog en deklaration om folkmord som ett brott. Ett arbete som Elisabeth Åsbrink skildrat i boken ”1947”.

Något liknande skedde också under åren 1989–2001, mellan murens fall och 11 september. En lucka uppstod där ett internationellt regelverk skymtade som en möjlighet, en idé om konkret rättvisa – som tog form i Krigsförbrytar­tribunalen, Sanningskommissionen i Johannesburg eller de internationella tribunalerna i Rwanda. Rättvisan som praktisk möjlighet – eller var det egentligen, med Yeats ord, bara ”oskuldens ceremonier”?

11 september och det efterföljande ”kriget mot terrorismen” ändrade allt detta. Det går inte att bortse från följderna av att demokratiska stater upphävde internationella juridiska regelverk, och följderna i Guantánamo eller på landningsbanan i Bromma. Genèvekonventionen ifrågasattes öppet. (Och terrorismen då? Varför nämner du inte terrorismen, pk-jävel? Därför att den moderna demokratins redskap från början smiddes för att besegra den nakna terrorn, utan att man skulle bli en spegelbild av sin fiende. Terrorismens syfte är att underminera rättsstaten och den lyckas alltför ofta.)

De flesta kan nog, utan att förfalla till förenklingar, se sambandet mellan den på falska grunder orkestrerade invasionen av Irak och dagens politiska moras. Och allt färre statsöverhuvuden, från Putin till Erdogan, tycker sig längre behöva bry sig om så kallade internationella principer och överenskommelser. Och vilken ”best som släpar sig mot Betlehem för att födas” vet alla som vågar tänka så långt.
Nästa ”centrum” som riskerar att brista är den sedan 1948 etablerade tanken på övergripande rättigheter: de principer som länkar samman världen till ett samhälle. Vid det sam­europeiska ultranationalistmötet på Grand Hôtel, arrangerat av Sverigedemokraterna, formulerades en tanke vi snart får höra igen – en tanke central för den svarta international som vuxit fram. ”Mänskliga rättigheter” är i själva verket ett hot mot ”medborgerliga rättigheter”. De idéer som värkte fram i Paris 1947–48, i ett långsamt samtal över kulturgränser om en gemensam värdegrund för ett internationellt samfund, är vad svarthögern nu urskilt som måltavla. Tror du på gemensamma idéer om människovärde förnekar du samtidigt fattigpensionärens rättigheter här och nu. Så formuleras argumentet redan på de vanliga webbsajterna.

Det är nog ingen slump att angreppet riktar sig mot just dessa idéer om gemensamma demokratiska värden som förenar oss alla. De var kärnan i den vision som Franklin D Roosevelt höll upp för det samhällsbygge som höll fascismen borta från USA – och som påverkade även svenska socialdemokrater och socialliberaler mer än vi förstår. I sitt ”State of the union”-tal 1941 slog han fast de ”fyra friheter” ”människor överallt, i hela världen” skulle erkännas efter andra världskriget: mötes- och yttrandefrihet, religions­frihet, frihet från svält – och frihet från rädsla. Det sista kan lika gärna översättas som det ofta förlöjligade begreppet ”trygghet”. Det var tankar som fann sin väg in i arbetet med FN:s deklaration. Därför att detta är vad människor behöver. Vi kommer att vända oss till dem som vi tror kan leverera det. I allra värsta fall till dem som vill motsatsen och har just skräcken och lögnen som sin politiska livsluft.

Men man måste lyfta blicken från Yeats hypnotiska dikt och påminna sig att vi inte lever i hans eviga upprepning. Världen blir vad vi gör den till, inte som andeväsen ordnar den. Och sluta vara så förbannat rädd. Vilken värld vill du ha? En med eller utan mänskliga rättigheter? Inget är förutbestämt. Tänker du låta den där besten komma fram till Betlehem?

Ola Larsmo är författare, ordförande i Svenska PEN och medarbetare i DN. Hans senaste roman är ”Swede Hollow” (Albert Bonniers förlag).
---
Klickar ni på länken i rubriken i denna text så får ni (kanske, om den ligger kvar,) även den dikt av William Butler Yeats som inleder Larsmos artikel.

Är Trump Kvän?

Nog har jag stött på ordet "kvän" tidigare. Men knappast funderat det minsta kring det. Men så plötsligt komplicerar manusförfattarna till "Midnattssol" till det ytterligare. Spelet och spänningarna i den blodiga trillern (SVT1 söndagkvällar) gäller inte bara svenskar och samer och fransmän/algerier inklusive identitetskriser som ryms inom dessa, nu fördes in kväner också. Som liksom samer beskrivs som alkoholiserade och drogberoende och allmänt tjuvaktiga macho-tjuvskyttar. Vilket gjorde att jag än mera undrar över syftet med den onekligen spännande serien som utspelar sig i fjällmiljö, Kiruna, LKAB, div småbyar och mysko kopplingar till Sapmi, nåjer och gamla traditioner (skrock, skulle många säga). Vill de "bara" visa ett spännande drama i exotisk miljö med flytten av Kiruna och eventuell finansiella skumraskaffärer - och kanske en gnutta storpolitik?
Eller vill de säga något mera - t ex just om ursprungsbefolkningar, anpassning eller inte till det omgivande samhället, om fördomar och droger? Eller vad?

Jag vet inte. Men jag googlade snabbt på kväner. Och hittar förstås många långa texter, bl a på Wikipedia. Plus bilder på kväner.
Jag ska inte referera det, men ni får en länk till wikipedia. Den, och än mer om man läser lite av andra dokument också, visar att kväner inte är ett helt lätt och entydigt begrepp. Är det (eller var det) en ursprungsbefolkning - före samerna? Det man möjligen kan säga är det som ses som den geografiska placeringen av kväner - norra Norge, norra Sverige (inte minst Tornedalen) och norra Finland. Men om kväner "bara" var de som bodde där, eller om det var (är) en folkgrupp?
En "blomstringstid" för kvänerna tycks ha varit från 800-talet och till 1100-talet. Nordliga vikingar?
Men de nämns i hävderna, som onekligen är en blandning av sägner, skribenters mer el mindre fantasier och något mera handfast dokumentation. Begreppet förvann under slutet av medeltiden, möjligen p g a att kvänerna försvann (digerdöden långt i norr?) Men återkommer senare... och man undrar varför, var det en nu en beteckning för tornedalingar, finnar och andra - som inte var samer? Jag vet inte.

Då jag så kolla bilder under rubriken kväner hittar jag några kända ansikten. T ex kommunpolitikerna Bengt Niska,  prästen/författare Bengt Pohjanen, skidåkaren Charlotte Kalla... och många fler.
Och scrollar jag ner ännu mera så vad finner jag då? Jo, Donald Trump,  hur har han hamnat där?
Visserligen har jag en känsla av att Trump när han började vilja kandidera till presidentposte kom både med antydningar till någon nordisk bakgrund (norsk?) , men också kraftiga förnekanden betr detta.
Men kvän - kan Trump ha några gener i sig som kommer från Kvänland? (Bilden har en koppling till en text om Barentsregionen.)

Det är en både kittlande - och skrämmande tanke att spekulera i. Så där slutar jag.

Valet i USA 2016, div eftersnack

Skrev igår en snabb text, under morgontimmarna, om valet av Trump, i USA. Nu ett dygn senare har jag en del fler kommentarer och noteringar.

Ja, Trump vann, dvs han fick flest elektorsröster.  Men flest väljare fick Hillary Clinton, några hundra tusen fler än Trump. Valsystemet kan leda till sådana konsekvenser, där elektorerna är de som formellt (och reellt) utser president, och där vinnaren som regel tar alla elektorsrösterna i delstaten. Utom in några fall där även tvåan kan få några elektorer. Och systemet innebär smärre olikheter mellan delstaterna - plus det faktum att man räknar delstaterna var för sig. Ett val som utan omvägar skulle gälla antingen antalet elektorer utsedda på rikssiffrorna, eller ett direktval av president skulle ge ett annat resultat.

Nå, för amerikanerna, den hälft som går och röstar, är det i första hand inrikespolitiken som avgör valet. För oss som inte får rösta i USA-valet (så viktigt som det är vem som är president i USA så borde väl vi också få rösta... ) är dock utrikespolitiken inklusive faktorer som styr USA:s ekonomi (störst i världen) och handeln viktigast.
   Att machomännen Trump och Putin verkar gilla, och förstå, varandra är därför illavarslande. Mänskliga rättigheter och respekt för demokrati och folks självbestämmande kommer då i skymundan. Trump och Putin kan då dela upp världen som de vill, utan hänsyn till omvärldens vilja.
Trump anser, i vart ansåg före valet, att dess allierade, ska betala en större del av försvarskostnaderna själva. Och då kan mera skattepengar gå till USA:s egen försvarsmakt.
   Det leder rimligen till kraftigt höja försvarsbudgetar i både NATO-länderna, t ex i Baltikum, och i andra länder som utan NATO-medlemsskap (t ex Sverige) litat på USA (och NATO)-stöd när Putins Ryssland skramlar med sin styrka.
  Att börserna runt om i världen rasade de första morgontimmarna igår, det var fullt förklarligt mot bakgrund av Trumps språk under valrörelsen, det var ju visserligen opreciserat men innehöll mycket som kan bli ett hot mot handel och tillväxt både i och utom USA. Mera märkligt är att vissa börser (både i Stockholm och USA) repade sig efter Trumps segertal. Han tal om tillväxt etc var ju floskelfyllt och utan konkretition som kunde ge anledning till minskad oro. Tvärtom. Nu idag, torsdag verkar flera börser gå upp, samtidigt som alltfler varningstecken reses inför vad en Trumppolitik innebär, t ex betr fastighetsmarknad, räntor - och ökad protektionism.  Märkligt önsketänkande på börserna.
   Spekulationerna om hans ministrar och rådgivare är inte heller positiva, det verkar mest vara mycket konservativa herrar, ibland väldigt hårdföra dessutom.  Jagh förstår att det finns ett önsketänkande hos många om att han ska får vettigare och kunnigare folk omkring sig, som kan balansera Trumps okunniga fladdrande. Men det ser hittils inte bra ut - och vill han verkligen lyssna på andra? Han verkar ju vilja vara den som själv står i fokus.
   Att Trump vill genomdriva sin rasistiska och främlingfientliga politik får man förutsätta. Mur emot Mexico, deportation av tolv miljoner immigranter etc. Möjligen kan det inte bli så mycket elände av hans sexism, men vem vet?  Däremot så lär hans ovilja emot åtgärder för att stoppa miljöförstörings (klimatavtalet) nog få stora och tämligen omedelbara konsekvenser. Hans inställning, att hindra frihandel och höja tullare, i uttalade avsikt att "rädda" amerikanska jobb - den kan ge negartiva effekter för omvärldens export till USA, inga nya jobb i USA men däremot högre kostnader för USAs befolkning. Och en massa konfliktrisker med andra länder.
   Och, visst undrar jag hur Trump nu, plötsligt, vill ena landet. Det stämmer ju inte med hans uttalanden under valrörelsen där han exkluderar  de flesta som inte är som hans "vita, medelålders, konservativa män".  Dock förtår jag de som önsketänker.
  Omvärldens reaktioner är till största del förvånade och fyllda av chock, ängslan. Med några undantag, där mera reaktionära (diktatoriska) regimer som inte själva respekterar mänskliga rättigheter som rättvisa och rättssäkerhet (inte bara Putin), och är mer el mindre nationalistiska,  ser positivt till valet. En av de som gillar Trump är Duterte i Filippinerna, som ju inte gillar Obamas tal om mänskliga rättigheter. Liksom givetvis SD/Åkesson och deras populistiska gelikar här och där närmast jublar åt Trumps seger.

F.ö. noterar jag intressanta, välformulerade och genomtänkta kommentarer i min lokaltidning, Piteå-Tidningen. För kännedom här några länkar där ni kan läsa vidare själva.
Ledaren, som noterar att valet gör världen mera osäker. Av Olof Abrahamsson.
En text om försvarspoliltiska aspekter.
En statsvetare.
Lokala SD positiva till Trump, förstås....
Trump är oberäknelig anser kommunalrådet (s)
En TT-analys på utrikessidan, för dagen utökad 

Jag måste säga att det är en bra bevakning av en lokaltidning.  Det finns lite mer också. Så t ex en kommentar på Sporten, av en chockad Kalla, skidlöparstjärnan. Och på nöjessidan flera kommentarer av nöjeskändisar.