Var C G Ekman miljöpartist?

I min genomgång av serien ”Sveriges statsministrar under 100 år” (Bonniers) har jag nu hunnit till volymen om C G Ekman, frisinnad liberal politiker och statsminister i två omgångar, och fällde ett antal regeringar av annan kulör, under en tid då minoritetsregeringar och s.k. vågmästeri var vanligt.

Han var i många avseenden mycket framgångsrik under sin levnad, men samtidigt – och därför - avskydd av sina politiska motståndare, som dock ”tvangs” att samarbeta med honom och hans parti, de frisinnade”. Tyvärr fick han avgå snöpligt efter att först förnekat en partistöd av Ivar Kruger. Att partierna fick bidrag från olika håll var ju vanligt och tillåtet, men Ekman trasslade in sig... och det blev hans fall – och har blivit det som präglat hans eftermäle och fördunklat hans insats och vad han stod för.

Vem var han då – denne den förste kroppsarbetaren som blev statsminister, uppväxt under mycket fattiga förhållanden, men som sparade för att gå i skola utöver folkskolan. Som snabbt blev ledande inom den då starka och inflytelserika nykterhetsrörelsen, och inom frisinnet och det liberala parti som sprack på förbudsfrågan. Nära medarbetare till Karl Staaff, men som hade svårt för Nils Edén (som var emot alkoholförbud och mera försvarsvänlig än Ekman, vars frisinne inte gillade militarisering).

Om detta handlar boken, och jag ska därför bara skissa en del och samtidigt lyfta fram några aspekter som i vart fall jag inte stött på tidigare.

Under de tre första decennierna under 1900-talet som Ekman – och liberalismen i olika tappningar var inflytelserika, om än med starkt varierande underlag i riksdagen, så var det tre stora frågor som dominerade den politiska debatten.
1) Demokratiseringen av samhället med införande av allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor. Där var liberalerna eniga och framgångsrika.
2) Försvaret. Där liberalerna var eniga om att det försvar som skulle finnas skulle vara demokratiskt förankrat, och inte kungens och högerns. Däremot var det en del liberaler (ex-vis Nils Edén) som gärna såg ett starkare försvar än vad Karl Staaff – och C G Ekman och de frisinnade, med stark förankring på landsbygden och bland enklare folk, ansåg nödvändigt.
3) Alkoholfrågan - Sverige var ju på god väg att gå under i superiet under slutet av 1800-talet. Där nykterhetsrörelsen lyckades – tillsammans med frikyrkorna – få en vändning och nog kan sägas fick Sveriges folk på fötter. Men nykterhetsrörelsen vill så att säga stadfästa och permanenta en folknykterhet genom ett alkoholförbud. Och det var i linje med de frisinnades linje. Däremot var dock de som ansåg att folkomröstningsresultatet, men ett knappt men ändå nej till förbud (där männens röster var emot förbud, men kvinnornas var för förbud) skulle respekteras och i stället skulle spriten ransoneras (Brattsystemet).

För liberaler och frisinnade var också sådant som bättre skolor, också för vanligt folk, och olika sociala frågor/förbättringar viktiga frågor, där de var eniga. Samtidigt var de eniga i sitt motstånd emot såväl socialisering som högerns försvar av kungamakten och överklassens privilegier.

I de frågor där det fanns olika åsikter inom den liberala rörelse så var C G Ekman först och främst frisinnad. Folkligt frisinnad, för demokrati, nykterhet och sociala reformer – och för statsmaktens neutralitet mellan arbetsmarknadens parter, som skulle förhandla utan statlig inblandning. Vilket ju inte var en självklarhet, för högern ansåg ju att staten (som skulle vara konservativ) skulle stå på arbetsgivarnas sida, medan socialisterna (sossar och kommunister) ville att staten (som givetvis de ville se som socialistisk) skulle hävda fackföreningarnas intressen.

Så såg det ut, och där stod C G Ekman. Som en stabil företrädare för en ”borgerlig vänster”, dvs som ickesocialist på vanligt folks sida. Ett begrepp som inte använts eller funnits på lång tid. Nu är ju en tid då det bara finns två sidor, anser de ”tunga partierna”. Antingen är man höger vilket ses som borgerlig och ska vara smärre varianter av moderaterna. Eller så är man vänster, vilket innebär sosse eller vänsterpartist – och dit miljöpartiet fogats in genom samarbetet med sossarna.

Ekman däremot ville inte se det så, han såg tre krafter, högern (dit bondeförbundet också hörde), mitten som var borgerlig vänster (dvs frisinnade och liberaler som rekryterade sina väljare inom de stora folkrörelserna för nykterhet, frikyrka och till en del även arbetare och hantverkare och småbönder och andra på landsbygden, och så vänstern (s och kommunisterna).
Och det var naturligt att den borgerliga vänstern kunde samarbeta med partier både till höger och vänster, beroende på vad frågan gällde.

Och så gjorde han – vilket förstås irriterade de som ville se de frisinnade som hemmahörande på endera sidan – permanent. Vågmästarpolitik kallades det, och vingleri.

Nå, var han då liberal? Nja, i mångt och mycket, men ändå tveksamt om man ser det för strikt. Han var definitivt inte liberal i alkoholfrågan. Och inte helt klar betr frihandeln, då han gärna ville stöda landsbygden och bönderna när så ansågs behövligt för landets överlevnad.

Men han var frisinnad, som det definierades då – och som idag närmast skulle kunna beskrivas som socialliberal.

Men så tillkommer en sak till. När han ombads beskriva hur han ville se sitt drömsamhälle, då kom ord som ”lycka” in, hur man blir lycklig. Och som kan ses som ett försvar för kompromissandet. Att personligheten skulle få utvecklas, solidaritet och välfärd, rättvisa, fredlig samlevnad, framtidstro.

Och när han skulle mera konkret beskriva hur hans samhälle ser ut, då blir det en del ”gröna” tongångar. Som har landsbygdsprägel, med enkelt ursprung. Småskalighet, självförsörjning.
Jordbruk i små enheter som försörjer en man (familj). Avskaffande av storindustrin – göra den till hemindustri där var och en är sin egen. Och så helnykterhet förstås.

En trettiotalets helnyktra miljöpartist?
Grön tyngdpunkt som inte hör hemma till höger eller vänster?  

Anonyma partibidrag - m emot alla andra? uppdat

Partifinansieringen har länge varit en het fråga. En gång i tiden fanns inget offentligt, skattefinansierat partistöd. Medlemsavgifter, lotterier och insamlingar samt bidrag från LO-facken var finansieringen. Insamlingarna bestod i huvudsak av att medlemmar skänkte en extra slant till partiet, men framför allt för högern/moderaterna bidrag också från företag. Framför allt socialdemokraterna fick pengar från fackförbund och genom tvångsanslutning av LO-medlemmar samt genom lotterier. Centern/bondeförbundet fick stöd av organisationer och företag som stod lantbrukarna nära. Alla bidrag var i princip anonyma, enskild bidragsgivare namngavs inte i redovisningen, framför allt på att skydda valhemligheten.

Att skydda den anonyma och fria rösträtten är fortfarande ett starkt skäl emot öppen redovisning av enskildas bidrag till politiska partier. Däremot kan det inte vara ett skäl för att hemlighålla bidrag från organisationer och företag. 

När offentligt partistöd började utges var det dels för att förbättra partiernas resurser för att föra ut sin politik, dels för att minska beroendet av stöd från främst näringsliv, organisationer och fackförbund.  Och stödet från näringslivet har, så vitt man vet, minskat kraftigt från näringslivet. I vilken mån det eventuellt minskat från olika organisationer och fackförbund är mera osäkert. Den tvångsmässiga kollektivanslutningen avskaffades sent omsider, men samtidigt ökade många fackförbund sina direkta bidrag till socialdemokratiska partiet. Något som inte precis uppskattas av fackförbundsmedlemmar som inte är sossar.

Emot anonymiteten talar att det inte går att se om bidrag ges med eller utan mer eller mindre uttalade krav från bidragsgivaren mot partiet/mottagaren att föra en viss politik, som gynnar givaren. Vilket ju i hög grad kan innebära en risk för korruption. I vart fall folkpartiet införde redan på 70-talet en bestämmelse om att inte ta emot bidrag från utomstående/anonyma över en viss gräns. Jag har för mig att gränsen var några tusen kr. Det var en självpåtagen begränsning, som fp menade kompenserades av partistödet.  Såvitt jag minns införde i vart fall inte moderaterna någon sådan begränsning. Socialdemokraterna har inte heller tvekat det minsta att ta emot bidrag från fackförbund!

På senare år har det med allt större styrka krävts öppen redovisning från partierna om hur de finansieras.  Främst för att förhindra korruption eller risk för att partierna tar ovidkommande hänsyn. Offentlighet ger även frånsett detta en bättre bild av partiernas totala ekonomi - och hur stor andel som är skattemedel resp andra inkomster.
Den stora motståndaren emot öppen redovisning har alltid varit moderaterna.  Och är alltjämt.

Efter segdragning och stor motvilja har regeringen den 20 januari i år lag en proposition om vissa ändringar betr partistöd och -finansiering.  Detta är dock otydligt och oppositionen ser en stor brist i att anomyma bidrag inte förbjuds. I en debattartikel idag i DN lägger tre röd-gröna företrädare därför fram ett alternativt förslag, som är intressant.

Citat. " Vi lägger nu fram ett motförslag, där bidrag ska nekas partier som accepterar anonyma gåvor. Vi måste minimera risken för korruption, skriver tre KU-ledamöter från S, MP och V.

Miljöpartiet de gröna, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet lämnar i dag, onsdag, in en gemensam motion till riksdagen. I motionen lämnar vi ett eget lagförslag som innebär att partier som tar emot anonyma bidrag inte ska få partistöd från staten.

För att bibehålla förtroendet för det politiska systemet ska det framgå vems intressen ledamöter och partier tjänar. Är det väljarens, ett företags eller någon annans intressen? Vi menar att det är viktigt inför årets två val att vi politiker gör vad vi kan för att minimera riskerna för korruption bland partier och riksdagskandidater. Ett sätt att hantera detta är att införa krav på offentlig redovisning av hur partier och riksdagsledamöter finansierar sin verksamhet och sina valrörelser." 

Emot detta har jag inga invändningar. Möjligen bör det förtydligas att medlemsavgifter eller smärre bidrag från enskilda, inte ska redovisas med namn. Detta i den anonyma rösträttens namn. Dessutom torde det idag vara närmast försumbara belopp i sammanhanget. Och anonymitet i det avseendet ska inte leda till att partistödet av skattemedel bortfaller. 

Däremot ska andra bidrag, dvs från företag, organisationer etc, liksom större bidrag från enskilda, redovisas om redovisas. Om anonyma bidrag i övrigt tas emot, så får partiet inget partistöd från staten. Alltså, anonyma stöd får tas emot, men inget partistöd. 

Artikeln innehåller ännu en intressant upplysning om hur frågan behandlats i regeringen. Citat "intressant att notera att beslutet om regeringens proposition togs vid ett extra regeringssammanträde den 20 januari 2014 med endast moderata statsråd närvarande. En extremt ovanlig företeelse i en svensk regeringskoalition, där grundlagen kräver kollektiva beslut och gemensamt ansvar.

      Det innebär samtidigt att de övriga tre regeringspartiernas ledamöter i riksdagen rimligen kan känna att de är fria att rösta efter sitt eget partis ståndpunkt i frågan i stället för en överenskommen hållning i regeringen. Regeringens förslag är egentligen en rent moderat proposition."

Om nu de andra partierna, både i och utom alliansen, menar vad de sagt tidigare så borde saken alltså vara klar (ev med något förtydligande betr smärre medlemsbidrag) - en massiv majoritet för ett beslut i enlighet med motionen från de röd-gröna tre i konstitutionsutskottet. 
-----
Uppdat 6 febr. Något förvånande öppnar en m-ledamot i KU för att moderaterna också hoppar på tåget och (något opreciserat) accepterar motionen ovan. 
Noterbart i sammanhanget också en notis i Di idag. Om hur mycket LO och facken skänker till s-partiet... 70 milj har s från de senaste 5 åren från LO och olika LO-fackförbund. 

Konservatism och "nyliberalism"

I den svenska debatten användes ofta(st) begreppet nyliberalism rätt oreflekterat som en slags utveckling av liberalismen åt höger och med tyngdpunkt på ekonomisk politik.

Jag vill nog hävda att denna s.k. nyliberalism har fått fel beteckning. I likhet med Hans Lindblad ser jag att den mera korrekta benämningen är nykonservatism.
Varför då det?
Jo, konservatismens fundament är ju respekt för det hävdvunna, en strävan att bevara det som varit. Eller om utvecklingen gått "för långt", att återskapa det gamla. Tradition, kyrka, stat, nation, kungamakt är det viktiga, det man kritiserar är utveckling och förnuftsmotiverade samhällsförändringar. Därigenom får konservatismen en kollektivistisk syn, som har likheter med den socialistiska, men är helt skild från liberalismens betoning av individen, personlig frihet och framtidstro. Det dröjde långt in på 1900-talet innan det konservativa högerpartiet fullt ut tog ställning för demokratin som styrelsesätt. Under 1900-talets första decennier var högern aktiv motståndare till rösträtt och demokrati. Och även därefter hade ledande konservativa, som högerledaren Jarl Hjalmarsson en mycket kritisk syn på demokratin.  Som en motvikt till de liberalas (och så småningom socialdemokratins) intresse för sociala frågor så utvecklades ett sociallkonservativt synsätt. Ett ovanifrån perspektiv på arbetarklassen som kollektiv.

Idag har konservatismen dock erkänt vissa kapital-liberala ideer i ekonomin. Vilket i länder där liberalalism är en  positivt term (som i Sverige) har lett till att högerpartier kallat sig liberala. Och i Sverige döpt om sig till moderater. I länder där konservativ är en mera positiv term har man kallat den uppdaterade inriktningen för "neoconservatism".   Det, menar jag, visar att dagens konservativa, vad de än kallar sig i allt väsentligt är nykonservativa. De skulle aldrig drömma om att kalla sig socialliberaler, eftersom det innebär en ide med socialt ansvarstagande utifrån den enskilde individens perspektiv. En frihet i gemenskap. Konservativa idag vill visserligen ha frihet, men ser den ur ett i första hand ekonomiskt och kollektivistiskt perspektiv. Och i övrigt har kvar betydande element av den klassiska konservatismens traditionsbevarande beträffande t ex monarki, familj etc etc.

Värt att notera är också att när liberalismen fick en alltmer socialt ansvarstagande prägel så kallade de sig nyliberaler. Att skilja från de klassiska liberalerna. Med tiden kom dock den beteckningen på liberaler med socialt ansvar att ändras till socialliberaler. Vilket givetvis inte har det minsta med socialism att göra. Socialliberala inslag hade redan det liberala parti som kallade sig de "Frisinnade", men redan dessförinnan fanns föregångare i denna riktning, såsom Adolf Hedin med flera. Med Bertil Ohlin, som systematiserade begreppet över vidare fält, kom socialliberalismen att vara folkpartiets ideologi, även då den bara kallades liberalism. De som kom att praktiskt definiera socialliberalismen i var förutom Ohlin också sådana personer som Waldemar Svensson, arbetarliberalen Henning Gustafsson, Sven Wedén, Gunnar Helén, Per Ahlmark, Ola Ullsten och Bengt Westerberg.

Nyliberalismen härbärgerades under några decennier  inom moderaterna, på senare år tillsammans med den nyväckta socialkonservatism i förening med allmän högerpopulism som är "nya moderaterna" under Fredrik Reinfeldt. Från millenieskiftet har också de nyliberala, dvs nykonservativa, idéerna fått starkt fotfäste inom det tidigare socialliberala folkpartiet. Även om inom fp termen "socialliberal" fortfarande har god klang, så har innebörden tunnats ut och är till och från svår att skilja från just den nykonservativa linjen (oavsett hur dess anhängare än föredrar att etikettera den).

Det intressanta är de fundamentala skillnaderna mellan konservatism och liberalism (inklusive socialliberalism). Synen på demokrati, kollektiv versus individ, samhällsbevarande ("statsbärande") versus radikalism och utvecklingsoptimism. Nationalism visavi internationalism, tolerans och samarbete mellan länder och  folk.

När man då lägger till prefixet "ny-" så visar det sig att visserligen har nykonservatismen i någon mån förnyat sig framför allt i synen på en kapitalistisk marknadsekonomi, men att nyliberalismen med hull och hår svalt ekonomiska teoretiker som Milton Friedman, men i övrigt är i stort sett konservativa. En riktigare benämning på de nyliberala är således nykonservativa.

Liberala statsministrar - har de funnits?

Det är ingen tvekan om att det för liberalismen katastrofala valresultatet har lett till en diskussion om liberalismens framtid i Sverige. Under den senare halvan av 1900-talet var liberalism detsamma som socialliberalism, vilket var detsamma som folkpartiets politik. Under slutet av 1900-talet kom dock "nyliberala" (ungefär = neoconservativa) strömningar och från sekelskiftet ungefär har fp alltmer glidit bort från i första hand sin socialliberalism och delvis även från klassisk liberalism och till nyliberalism/neokonservatism och allmän pragmatism. Den utvecklingen gör det nödvändigt att definiera bättre vad man diskuterar - parti(er) eller olika tolkningar av liberalism.

Här vill jag ge tips för den vetgirige om de liberala statsministrar som funnits i Sverige under 1900-talet. Kom då ihåg att fram till mitten av seklet användes inte begreppet socialliberalism, men att det faktiska innehållet i den politik som folkpartiet och dess föregångare drev kan betraktas som i långa stycken just socialliberalt, alltså en liberal politik som förenade frihet med socialt ansvar.

I Frisinnad tidskrift nr 2 - 2010 skrev historikern Sverker Oredsson en artikel som påpekar att Sverige haft fem liberala/frisinnade statsministrar: Karl Staaff, Nils Edén, Carl Gustaf Ekman, Felix Hamrin och Ola Ullsten. Statsministerporträtten ingår i en serie som omfattar samtliga statsministrar under 1900-talet, totalt 22 stycken varav endast sju var socialdemokrater...

Jag rekommenderar er att läsa hela artikeln, men vill här ge smakprov betr den förste, Karl Staaff.
"Karl Staaff har i statsministerboxen behandlats av den göteborgske statsvetaren Peter Esaiasson, som bygger mycket på den biografi i två band som skrevs av Leif Kihlberg i början på 1960-talet. Esaiasson ger en klart positiv bild av Karl Staaff, "en av de stora i svensk politisk historia". Han talar också om Staaffs mod och moral, hans integritet, målmedvetenhet, begåvning och allmänna kompetens. I efterhand kan man känna medkänsla med Staaff för att det var mycket lättare att tycka om Branting. Staaff ansträngde sig inte att bli omtyckt personligen."
"Karl Staaffs första stora politiska insats var att han bidrog till att unionen med Norge kunde upplösas fredligt. Hans regering 1911-14 åstadkom en del av bestående värde, främst inrättandet av en ålderspension. Här var Sverige först i världen. Vidare fick landet en Socialstyrelse och en ny lagstiftning för arbetarskydd."
"Staaff ville kombinera allmän rösträtt för män med majoritetsval, vilket givetvis skulle gynna det största partiet. Staaffs tanke var tydligen att den konservativa första kammaren skulle bli ett betydelselöst annex, ungefär som överhuset i England. Staaffs huvudmotståndare Arvid Lindman var betydligt mer fingerfärdig i sin behandling av rösträtts- och valfrågorna. Han förstod att frågan om allmän rösträtt för män måste lösas men han kombinerade detta med proportionellt valsystem, vilket innebar att de svagare partierna också skulle bli representerade. Idag kan vi vara överens om att det bland annat för folkpartiet var väl att vi fick proportionella val, inte majoritetsval. Den brittiska situationen är inte eftersträvansvärd. Till allmän rösträtt och proportionella val lade Lindman till en begränsning av rösterna i kommunala val, så att ingen skulle kunna ha mer än 40 röster. Det tyckte bönderna om; de ville inte att enstaka storbönder eller bolag helt skulle dominera i kommunen. Lindman var också prestigelös så att han accepterade innehållet i en motion av liberalen Daniel Persson i Tällberg att valbarhetsvillkoren för första kammaren skulle sänkas och arvodering ske av förstakammarledamöterna."
"Förvisso var den av Lindman genomdrivna reformen om allmän rösträtt för män vid val till andra kammaren en förändring mot demokrati, och det är märkligt att den föreslogs av en konservativ regering mot liberaler och socialdemokrater. Sverige blev dock inte en demokrati genom denna reform. Det skedde först genom beslut elva år senare, då Sverige hade sin andre liberale statsminister."
"Karl Staaff blev vänsterns hjälte, då han 1914 utkämpade sin stora strid mot Gustaf V, som förlitade sig på inkonstitutionella rådgivare. Staaff förlorade denna kamp. Han fick avgå och efterträddes av regeringen Hjalmar Hammarskjöld. Denna regering skulle snart ha hamnat i en parlamentariskt ohållbar situation, om inte världskriget brutit ut. I detta läge uppträdde både Staaff och Branting lojalt mot regeringen, och Staaff gjorde sin sista viktiga insats i kampen mot dem med drottningen i spetsen som ville att Sverige skulle sluta upp på Tysklands sida i världskriget. Den stora striden mot den personliga kungamakten vanns tre år senare under Sveriges andre liberale statsminister."

Betr Nils Edén så sammanfattas hans gärning som att han var "historiker, en lysande regeringschef - och en tämligen misslyckad partiledare". Hans parti liberalerna sprack på förbudsfrågan, men som statsminister genomdrev han att rösträtten blev allmän och lika för både kvinnor och män. Hans regering genomdrev också många sociala och arbetsrättsliga reformer.
Läs alltså hela artikeln. Den ger en bra sammanfattning som kan ge en bakgrund till även dagens politiska situation i Sverige.

Medborgarrättsrörelsen pp - och vart går fp?

Ett stort grattis till piratpartiet, dels för den fantasiska medlemsökningen, dels för mediala framgångar.
Piratpartiet, sitt löjliga namn till trots, blir alltmer (=är) en folkrörelse. En modern folkrörelse, en rörelse för medborgarrätt för personlig integritet och för ett rättssäkert samhälle.
Inom bloggarvärlden har det länge varit känt och respekterat. Nu börjar partiet, genom sin kamp för viktiga demokratiska rättigheter även synas alltmer i traditionella media.

Att de gamla partierna misskött sina relationer till sina traditionella väljargrupper är givetvis en grund för piratpartiets framgångar! Det räcker att säga FRA-lagarna och IPRED (fildelningslagen, för att jaga och skrämma Svensson).

Nu är inte piratpartiet (pp) ett liberalt parti. Men det är ett få-frågeparti, som driver liberala frågor!

Det är gissningsvis en nackdel för partiet. De flesta väljare vill veta var partierna står i de flesta för väljaren viktiga frågor. Den bristen kommer gammelpartierna ständigt påminna tveksamma väljare om!
Det intressanta, och för de gamla partierna skrämmande, är att ett stort antal väljare kan komma att bortse från pp´s brist i detta - eftersom pp´s frågor är så viktiga att de väger tyngst! Och pp kan och vill kommunicera. Det har de gamla partierna glömt bort.

När kommer t ex fp, c och m inse vad som håller på att ske?

En gång i tiden skapades folkpartiet i reaktion mot den då rådande maktstrukturen. För att fånga upp och kanalisera de liberala kraven på medborgarrätt, på rösträtt. Partiets symbol är till och med blåklinten, som samtidigt är rösträttsrörelsens symbol.

Men fp, det räcker inte att leva på gamla meriter. Medan fp mixar och taktiserar för makt inom Alliansen har partiets själ gått förlorad. Ett annat parti har tagit hand om några av de klassiska liberala hjärtefrågorna, medborgarrätt, personlig integritet och rättssäkerhet.
Frågor som gravt misskötts av Alliansen och det tidigare liberala fp.

Nu duger det inte med att smutskasta det nya parti som tagit över liberala frågor av högsta aktualitet.
Nu måste folkpartiet välja väg. Antingen en återgång till en levande liberal politik. I praktiken - ord räcker inte.
Eller bli ett allt mindre och diffusare högerparti utan betydelse och utan själ. Ett parti med framtiden bakom sig.