När jag såg Bengt-Urban Fransson (Bubben) senast så verkade han lätt stressad och inte så pigg. Men ändå kom det som en total överraskning budet om att han avlidit. "Plötsligt" stod det, och det kändes det.
Bubben var politisk chefredaktör för socialdemokratiska Piteå-Tidningen. Otvetydigt en sossetidning, men en sossetidning som undvikit att dras ned av samägande med andra partiblaskor. Och till och från en lokaltidning, som inte uteslutande var/är en partimegafon. Vilket kan ha bidragit till att PT överlevt och fortfarande lever.
Bubben var socialdemokrat, ingen tvekan i det. Men han var inte dogmatisk, han förbehöll sig rätten att tänka och tycka själv. OK, under valrörelser så fungerade han, som ledarskribent och utåt, som en god propagandist för sossepartiet. Men däremellan så kunde han vara en kritisk nagel i ögat på sitt eget parti och dess företrädare när han ansåg att det behövdes. Då var han, om inte oberoende, så självständig och öppen på ett sätt som inte är så vanligt bland socialdemokratiska profiler, inte ens bland ledarskribenter.
Emellanåt så kunde han frankt uttrycka sympati för förslag och idéer som kom från andra partiföreträdare eller andra icke-sossar. Det gjorde honom intressant som debattör.
Jag kan i långa stycken instämma med PT-veteranen Jan Lundqvists minnesord i PT över Bengt-Urban Fransson. Mina kontakter med Bubben var i huvudsak ett utbyte av åsikter och föranledda av Bubbbens ledare eller krönikor i PT, eller av mina bloggtexter (och någon ggn Facebookinlägg) eller debattartiklar i PT. Vi var verkligen inte alltid överens, men förvånansvärt ofta visade det sig att vi var det, eller i vart fall låg väldigt nära i omdömen och slutsatser. Och det var diskussioner som höll sig till saken.
Jan Lundquist skriver att Bubben hade en närmast ekumenisk inställning vid beslutsfattande. Det vet jag inget om, men det är fullt klart att han kunde komma överens även med folk från andra partier eller med annan än socialdemokratisk inställning, på ett fruktbart sätt. Han sa vad han tyckte, vad han stod för. Och därmed kunde han säkert reta en del partivänner, men samtidigt skapa respekt och sympati även hos andra.
Hans ärlighet och sätt att vara verkar ha gjort honom omtyckt av många.
Det känns väldigt onödigt att han bara skulle bli 46 år.
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
1 kommentar:
Tack för dina fina minnesord, Lars-Erick! Jag mötte aldrig Bengt-Urban personligen, men följde hans karriär som politiker och skribent med stort intresse. Så sorgligt att han redan är död! Själv är jag inte mycket yngre än han.
Å andra sidan var det ju med Bengt-Urban som med Skellefteås förste borgmästare, Arvid Hörnell, död i 32-årsåldern, att han var så snabb i starten att han ändå hann vara verksam på hög nivå rätt länge. Ibland tycks ordspråket stämma: "Den är inte äldst som levat längst."
Men som sagt - sorgligt ändå.
Skicka en kommentar