Flyktingkostnader, vilka då?

Jag har försökt tränga igenom det komplex som kallas kostnader för flyktingmottagande. Problemet är just dels att det är en svårgenomtränglig materia, dels att det sker en mängd sammanblandningar av olika saker - och en mer eller mindre medveten fel"information" från många, främst flyktingfientliga (och allmänt invandringsfientliga och SD-inspirerade) debattörer. Ett sådant trick från desinformatörerna är att dubbelräkna samhällets kostnader genom att dels räkna de ersättningar som utgår direkt till asylsökande (och nyanlända som fått asyl) och som går till kommunerna, och dels vad i detta som passerar genom de kommunala kassorna. Men obs, bara passerar, inte belastar den kommunala budgeten då det täcks av statliga bidrag. Ett annat trick är att aldrig ta med några plusposter för samhället i form av skatteinbetalningar från de som skaffar sig jobb och inte heller den stimulans för samhällsekonomin som sker genom att flyktingarna ju konsumerar sina direkta bidrag, dvs t ex handlar mat, kläder, etc etc.
Ett tredje trick är att räkna ihop alla möjliga (och omöjliga) bidrag och ersättningar som en flyktingfamilj kan få, rent teoretiskt, trots att de till en del är sådant som alla "svenskar" också får. Dels bortser ifrån att ev ersättningar är tidsbegränsade, utgår efter redovisning från den sökande, och inte kan kombineras med andra bidrag, är beroende på speciella situationer och kringgärdade av regler och begränsningar.

Nå, i min lokaltidning har också förekommit en del debatt och frågor kring detta. I dagens tidning var ett inlägg från ett av kommunalråden, Helena Stenberg (s), där hon svarar på frågan om kommunala kostnader. Flera insändarskribenter har uttryckts en rädsla för att flyktingkostnaderna drabbar den kommunala verksamheten.

Till detta har jag idag sänt in ett slags replik till PT, som jag lätt redigerad, citerar nedan.
---
Tack Helena Stenberg för din redovisning i PT (4 dec) betr flyktingkostnader mm, och hur de ersätts och fördelas. Jag ser där att de ersättningar som kommunen fått för 2014 (som ju är det senaste redovisningsåret) är hela dryga 31,3 miljoner kronor. Plus  drygt 400 000 extra till Överförmyndarnämnen. (OBS, Piteå har tills ifjol tagit emot förhållandevis få flyktingar, men nu tar emot många fler.)  Det är alltså det kommunen fick från staten (via Migrationsverket)  Du (Helena Stenberg) konstaterar också att för 2015 så kommer kommunen få mycket mera, eftersom i år tagits emot fler flyktingar, dessutom så får kommunen nu ett EXTRA bidrag på 17,2 milj kronor - för arbete med administration och organisation av flyktingmottagande och etablering! 

Av detta kan man utläsa att de kommunala "kostnaderna" för flyktingar i princip helt täcks av statsbidrag. Det gäller även för de ensamkommande flyktingbarnen, ersättningar som är mycket generösa - och som med en vettig organisation och upphandling av boende och tjänster mer än väl täcker de faktiska kostnaderna.

Även om en del (statliga) bidrag till kommunerna bygger på antal platser så är det självfallet inte möjligt att redovisa vad varje person kostar. Många kostnader är gemensamma, andra varierar mellan de olika fallen/personerna - och kommer som klumpsummor från staten och kan inte, i vart fall inte utan en våldsamt tidskrävande och komplicerad, byråkratisk bokföringsadministration, redovisas per person.  

Bidragen från staten fördelas ju dessutom på  flera kommunala nämnder, där huvudparten går till Samhällsbyggnadsnämnden (för samordning, SFI, flyktingbarn etc), men där avsevärda belopp går också till BUN/"skolstyrelsen", Socialnämnden och Överförmyndarnämnden.

Rent administrativa omkostnader kan möjligen till en (mindre) del falla på kommunen och vissa ersättningar kommer med viss fördröjning (efter rekvisition). Men, som jag uppfattar det, så är det alltså egentligen en administrativ/organisatorisk belastning som kommunen (-erna) får vidkännas, inte en ekonomisk.

Att staten har och får stora kostnader, det är en annan sak - inte något som kommer på kommunalskatten. Som givetvis ska redovisas, och som görs av statens myndigheter. Det är dock inget som motiverar att dubbelräkna samhällets kostnader, som en del debattörer (inte minst på sociala medier) gärna gör.  De höga statliga kostnaderna beror på de regler som fastställts (och dyra upphandlingar, där vissa firmor och "förmedlare" skor sig). Däremot är de ersättningar, som de asylsökande får direkt, små och skall nödtorftigt täcka dagliga utgifter, är tidsbegränsade och kringgärdade av en massa regler och förbehåll.

Sammantaget ska kostnaderna för flyktingmottagande dessutom ses som en investering som med tiden kommer att ge en god avkastning.  Detta då förutsatt att de får permanenta uppehållstillstånd, inte tillfälliga, och får och tillåts ta jobb relativt snabbt. D v s snabbare än idag.

Att nu regeringen (och fr f a moderaterna) säger att Sverige inte orkar mera just nu, det ser jag som att de byråkratiska apparaten inte orkar. Inte att det är "för dyrt", inte ens kortsiktigt.

Men vi behöver faktiskt en invandring, även av flyktingar, för att klara vår välfärd. 

Dessutom är det en plikt att visa humanitet och medmänsklighet att ta emot flyktingar som behöver skydd för krig, inbördeskrig och terror.

Lars-Erick Forsgren.
(Insändaren publicerades i PT den 10 dec.)