Debatten om pensionärernas behållna inkomst jämfört med löntagares blev en riktig följetång. Det startade med en DN-debattartikel och uppföljning på en av skribenternas blogg Ekonomista. Jag skrev om detta senast igår, där finns länkar. Idag har debatten fortsatt både på Ekonomista och min blogg. Det kan vara intressant att läsa kommentarerna. För att inte tappa bort det hela så skriver jag också denna bloggpost.
Jag vill då lyfta fram några saker. Ekonomerna skriver om det totala skatteuttaget inkl arbetsgivaravgifter för löntagare och jämför det med detsamma för pensionärer. Det kan man givetvis göra, även om det finns många invändningar emot resonemanget i sig.
Ex-vis: pensionärerna har ju redan gjort sina inbetalningar av arbetsgivaravgifter (via arbetsgivaren) innan de pensionerats. Varför ska de betala detta en gång till - vilket ju blir konsekvensen om ekonomerna anser att det annars är en skattefördel för pensionärerna.
I arb-giv-avgiften ingår dessutom förutom pensionsavgift även avgift för a-kassa och sjukpenningförsäkring, saker som inte kommer pensionärerna tillgodo.
Det grundläggande felet med ekonomernas resonemang (som fått applåder av personer med uppenbara sympatier med Sv Näringsliv och/eller är ek-studenter) är att de för ovanstående resonemang, som alltså handlar om totalt skatteuttag för pensionärer resp löntagare, som ett slags bevis för att pensionärerna inte fått det relativt sett sämre än (arbetande) löntagare i och med alliansens skatteförändringar.
Så vilse kan man gå när man ser på saken i sin teoretiska studiekammare - och inte kan låta bli att söka framföra fakta i fel fråga. Blanda äpplen med päron.
Som krydda på moset kan man ju också påpeka att det inte är bara pensionärer som fått det relativt sämre jämfört med friska och arbetande löntagare. Sjuka och arbetslösa har ju inte heller fått något "jobbavdrag". När de blir pensionärer kommer de dessutom att finna att deras pension blir lägre än deras friska, arbetande kollegors blir. Det får dock ses som en uttalad önskad effekt av "arbetslinjen". Eller?
Ännu en "krydda" är att de som, oavsett om de varit långtidssjuka, arbetslösa eller haft turen att vara friska och haft trygga jobb men som fallit för propagandan att de ska pensionsspara själva (privat), de åker på en skattesmäll jämfört med om de inte sparat. Detta har jag skrivit om i föregående inlägg.
Tillägg. Jag vill be er läsa en intressant kommentar till ovanstående av Bengt Svensson, liksom min kommentar till denna. Det finns i vart fall ett undantag från kravet på arbete för att få jobbavdrag. Gissa vilket!
F.ö. noterar jag att i den intensiva debatten på Ekonomistas blogg så får jag mer och mer instämmanden i mina synpunkter.
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
19 augusti 2010
Ekonomer teoretiserar bort vad frågan gäller. Tillägg!
Etiketter:
arbetsgivaravgifter,
löntagare,
pensioner,
pensionssparande,
pensionärer,
skatter
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Sjuka och arbetslösa har ju inte heller fått något "jobbavdrag".
Det där stämmer inte helt. Den som uppbär inkomstgaranti http://www.riksdagen.se/templates/R_Page____6399.aspx har faktiskt rätt till jobbskatteavdrag. Det betyder att arbete inte är ett absolut krav för att arbetslinjen skall gälla.
Bengt Svensson.
Nåja, i stort gäller det jag skrev.
Men du har i ngn mån rätt, Din länk handlar om inkomstgaranti för riksdagsledamöter!
Jag citerar:
"En ledamot som avgår före 65 års ålder efter minst 3 års sammanhängande tjänstgöring har rätt till inkomstgaranti.
Det innebär att riksdagen garanterar en ledamot som avgått en viss månatlig inkomstnivå i syfte att skapa en ekonomisk trygg-het för den omställningssituation som uppstår då han eller hon lämnar riksdagen."
Alltså, det är en gräddfil för riksdagsledamöter, som ju inte har arbetsinkomst utan har arvode, de har ändå jobbskatteavdrag. Och de garanteras en fortsatt inkomst i viss tid och på viss nivå. Oavsett, tydligen; om avgången berott på sjukdom eller ej. Det räcker att ha suttit i riksdagen en tid och inte få jobb genast därefter.
En mjuklandning, som verkligen markant avviker från det på arbetsmarknaden!
Och, som du skriver, arbetslinjen är inte ett absolut krav för jobbskatteavdrag. Inte om man är/varit riksdagsledamot.
För "vanliga" sjuka och arbetslösa (och pensionärer) har jag dock inte hittat något sådant undantag. Rätta mig gärna om jag har fel.
Skicka en kommentar