Demokratifesten = förnedringsteve

Jag skrev igår om teves s.k. demokratifest. Nu ser jag att en av de deltagande f.d.politikerna också tyckt till om programmet. Det är Birger Schlaug, en av miljöpartiets skarpaste profiler, som betecknar programmet som förnedringsteve.

Jag vill faktiskt tro att tanken bakom programmet var god. Dvs att det fanns en vilja att sprida budskapet att demokrati är viktigt och därför också att det är viktigt att rösta. Att man samtidigt gjorde det som underhållning, och det så eftertryckligt att man la det på bästa sändningstid en fredagkväll, kanske var det det som gjorde att det kantrade så ordentligt?

Jag gissar att medelsvensson (en person som inte existerar annat än i statisk och som målgrupp för reklam) ändå tyckte det var hyfsat underhållande. Det var ju en del roliga inslag, framför allt av skickliga imitatörer à la Godmorgon världens Public service.
Eller kanske inte, eftersom satiren nog inte gick fram hos annat än mera politiskt insatta och orienterade lyssnare/tittare.

Jag vill gärna tro att väljarna inte är korkade, utan att de är intresserade och medvetna. Men det är intervjuer av det slag som detta program bjöd på, som får mig att undra. Som Birger Schlaug bitskt anmärker så innebär demokrati skyldigheter också,
"att demokrati är mer än att medborgare skall matas med lättsmält föda, som är kul och pubertal. Medborgare som säger att de inget får veta, får faktiskt skylla sig själva. Matborden är dukade, det är bara att ta för sig. Och matborden finns överallt och nästan dygnet runt. Det räcker inte med att gapa och låta någon annan stoppa in sötat godis i munnen. Man får ta sig till att själv stoppa maten i munnen.
---
också skyldigheter. Skyldigheter att emellanåt tugga sådant som är svårsmält och som kräver långa tankar. Som åtminstone är längre än 30 sekunder."

Och visst håller jag med Schlaug. Men hur ska vi nå dit? Den generation "mumiepolitiker" som satt på podiet hade nog lite mera av pedagogisk fostraranda i sig än dagens. Numera är det PR-byråer och spin-doctors som präglar politiken. Ansvaret för det är också medias. Förflackningen av media är monumental. De politiker som satt på podiet, men aldrig fick tala till punkt, de representerade 6 av de 7 riksdagspartiera. Centern fick komma till tals genom en hyfsad parodi på Maud Olofsson. Gudrun Schyman lyckade få in F! i en kommentar. I övrigt kom programmet aldrig i närheten av att på allvar nämna sakfrågorna i valet, och allra minst diskussionen om integritet - eller piratpartiet.

Betr medias roll och viljan att ta till sig information. En av de tonårsflickor som intervjuades sa sig sakna frågor som ungdomar är intresserade av. Jag väntade med spänning på om svaret skulle vara något om integritet eller liknande. Men icke, hon saknade skolfrågan! Jösses, det är ju en av de mest vanliga frågorna, speciellt hos folkpartiet. Hur kan hon ha missat det?

Men hon använde tydligen internet. Saknade politisk debatt på bloggarna, om jag hann uppfatta henne rätt. Hoppsan, det finns ju hur många politiska bloggar som helst! Då måste man dock lämna mode- och kändisbloggarna... vilket kanske är mer än vad som många orkar.

Vad var det för mening med att låta s.k. experter uttala sig om "politikers" kroppspråk och klädsel? Det är väl mera en intern skolningsfråga för politikerna, om de nu tror att det är ytan som är så viktig! Klädsel? Experten där var ju verkligen själv löjligt klädd, gav knappast förtroende. Politiker ska inte prata och klä sig som artister eller tonåringar. De ska koncentrera sig - på alla sätt - på att föra ut sitt budskap på ett förtroendeväckande sätt.

Om de har något budskap.
Det är inget fel i att ha humor, med lustifikationerna ska inte vara det enda budskapet.

Lärdomen av programmet är att demokrati inte passar som lättsmält underhållning. Att media måste inse att demokrati ska behandlas seriöst. Det behöver därför inte göras tråkigt.
Det är medias uppgift att finna ut hur det ska kunna ske. Inte att göra politiker till pajaser eller driftkuckun. Inte att politiker ska dansa med kossor heller.