Makten SKA granskas, men makten ska inte granska folket

 Uppdrag granskning är viktigt. Det påminns man om till som tätt, som i programmet i onsdags. Både den politiska och den ekonomiska. På alla plan. Lokalt, På rikssplanet och internationellt.

Detta orkar inte pressen alltid med, som den borde. Men UG har konstatera att MAKT-havarna inte låter sig intervjuas. I bästa fall så skickar de fram "pressekreterare" eller "kommunikatörer". Som sällan "vet" något, inte får säga något. UG redovisade en mängd fall från senare år. Jag har nog sett de flesta, om jag inte vart borta eller varit sjuk (på sjukhus). Jag tycker nog att dagspressen har blivit för mjäkig, ofta. Noterar dock att min lokaltidning (PT) bitvis har en del granskande journalistik, kanske inte så mycket betr de lokala politiska makthavarna i Piteå, men mycket betr t ex de sociala myndigheterna i en grannkommun (Älvsbyn). Och också om indragen assistans betr tolkning för en dövblind. Nå, tendensen numera varkar vara att det är MAKTEN (politisk, ekonomisk och offentliga myndigheter) som vill kolla den enskilda, lilla människan. Staten ska bestämma, jfr den aviserade angiverilagen. Lärare, sjukvårdspersonal etc ska tvingas ange t ex om någon inte "har rätt" att vara i landet, inte ska undervisas, inte vårdas. Ja, SD (och därigenom den underdåniga "regeringen") vill uppenbarligen inte bara att det ska bli möjligt att frånta svenska medborgare sitt medborgarskap (t ex gm brister i "vandeln") och utvisas. De vill också (SD och nickedockorna) kunna göra medborgare statslösa! !! Jag upprepar, det är makten som ska granskas. Staten och myndigheterna ska skydda oss medborgare från att skadas av Makten! Det måste finnas rättssäkerhet och integritet för medborgare. Det är grundläggande demokratiska principer.

Jag upprepar dessa visdomsord "”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.” (Lord Acton, liberal) Det gäller fortfarande.

Tavelträff, men ingen tia, Stig-Björn!

Måste bara kort kommentera Stig-Björn Ljunggrens krönika i dagens PT (9/9) med rubriken Blockblockering.

Där påstår Stickan Ljunggren att partierna inte skiljer sig så mycket åt. Samt att blockpolitiken är fördummande.  Rätt, så långt, men ändå lite snett.

I sakfrågorna och i det allmänna flummet är de alla lika, med undantag för galningarna i SD, som skyller allt på invandrarna men ändå låtsas vilja dölja sin främlingsfientlighet genom att i stället prata om svältande åldringar och hög skatt på pensioner.
Samtidigt så säger man att man är såå oense, att man ger klara alternativ. Dock, hur mycket de ("alla") tjatar om skillnader så ser vi att det alla vill ha är makten, men inte varför de vill ha den. Dvs vi kan inte urskilja någon ideologisk klarhet eller konsekvens.
Då blir vi väljare väldigt trötta och besvikna på politikerna.
Vi vill veta vad partierna står för, vilken värdegrund, vilken kompass de har. Inte bara vad de tycker i en del sakfrågor som just nu diskuteras.

Vet vi vad de står för i grunden, då vill vi gärna att de samarbetar efter valet,  för att kunna hitta kompromisser som vi kan leva med.  För att visa om man kan hitta gemensamma vägar för de mål man möjligen är ense om.

Alltså. Ge oss klarhet om era ideologier, om ni har några. Så vi kan rösta utifrån det, och vår egen övertygelse. När det är gjort kan ni samarbeta för breda överenskommelser över blockgränserna. Sedan kan vi i nästa val betygsätta er.

Visa korten, och visa ansvar.

Varning till folkpartister (med flera)

Ur Olle Wästbergs senaste månadsbrev väljer jag att citera en artikel han skrev redan 1978, den heter Risker med regerandet.
Under folkpartiets landsmöte fick Olle Karl Staaff-medaljen, i guld. Finaste utmärkelsen en folkpartist kan få. Och Olle har varit med, alltid liberal - dvs socialliberal. "Trots" att han i hög grad ägnat sig åt ekonomi i politiken, marknadsekonomi. Men i botten ännu mera så viktiga frågor som ideologi med tonvikt på demokrati, mänskliga rättigheter, jämställdhet och socialt ansvarstagande.
År 1978 satt folkpartiet i regering, ensamt. Med nödvändighet att samarbeta med andra partier för att få majoritet för sina förslag i riksdagen. Det gick bra, förvånansvärt bra. Fp lyckades få igenom sina förslag genom samarbete åt båda hållen - utan att kompromissa bort ideologin!
Dessförinnan satt fp i regering tillsammans med centern och moderaterna efter valet i sept 1976. Även då lyckades man att hålla regerandet utan snedsteg åt högerhåll.

Men inför valet 1979 ville Olle Wästberg ge några varningens ord till sina partivänner, att inte bli för sugna på makten. Att ideologin var viktigare än att sitta vid köttgrytorna. Att man inte fick bli för nöjd.

Jag ska inte citera artikeln, utan vill be er läsa den genom att klicka på länken.
Varningarna är minst lika befogade idag som då. Ja, egentligen ännu mera. Med tanke på att fp i hög grad avvikit från sin socialliberala ideologi, för att få makten eller för att kunna sitta kvar i moderaternas knä, det kan diskuteras. Och nu har fp suttit vid maktens bord i över sju år.

Låt mig som vanligt påminna om Lord Actons klassiska ord. "”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.” 

Att sälja sin röst. Politik i praktiken, del 2.

Se detta gärna som en uppföljning till föregående inlägg.

Politik är ett komplicerat spel. Egentligen borde det inte vara ett spel, om man ser det ur ett moraliskt och ideellt perspektiv. Men även om det finns många i grunden goda människor är människan inte alltid en ängel (för att syfta på Johan W och hans husgud I Kant).

Nya partier har oftast burits upp av engagerade människor, människor med idéer om att göra något gott. Idéburna partier skapades. Nu liksom tidigare. I vart fall i Sverige och i andra "gamla demokratier". Det senaste sagt därför att i nya demokratier har partier ofta i stället byggts som plattformar för enskilda personers maktsträvan. Ideologin har saknats eller varit helt underordnad maktsträvan.

Jag har många gånger, med beklagan, uttryckt som min mening att idag i Sverige är vi i en situation där partierna endast använder sina gamla ideologiska beteckningar som ett camoflage för ren maktpolitik.
Betyder det att vi nu är i det läge som finns i nyblivna, yrvakna demokratier, där röster går att köpa? Då menar jag inte bara genom att ge några kilo ris till väljaren, eller genom att lova bidrag riktade till vissa väljargrupper.

Detta är illa i sig. Men än värre (?) är om riksdagsledamöter, eller partier, är beredda att sälja sina röster för att uppnå egna mål.

En anledning till att jag ser med viss skepsis på piratpartiet är att (pp) inte bara saknar ett någorlunda täckande partiprogram utan att de inte deklarerat någon ideologisk grundsyn, som kunde tillämpas på fler frågor än de idag tagit ställning till. Och de har till och med sagt sig kunna "sälja" sina röster till de som köper (pp)s egna frågor. Att flera av (pp)s kandidater verkar vara rejäla och hyggliga personer förändrar inte detta grundproblem.

Oavsett hur man värderar frågornas vikt ger detta mig dåliga vibrationer.
Ty, även om kompromissande är något av den svenska traditionen, som även i hög utsträckning används i europaparlamentet, så anser jag att man dels inte kan kompromissa om allt, exempelvis grundläggande demokratiska rättigheter, dels så sker kompromissandet utifrån något slags idé, någon grundinställning.

Jag har väldigt stor sympati för (pp)s inställning betr integritetsfrågor och rättssäkerhet, men jag vill ju veta vad jag får (eller drabbas av) när partiet säljer sin röst för att uppnå detta.

Men, som alla förstår, de andra alternativen med sin allt råare maktprofil, och allt mindre av ideologisk grund gör inte heller valet lättare för mig.

Tid för demokrati? - Eller drunknar demokratin i informationen?

En liten replik av bloggaren Anders Widén ( http://djingis.blogspot.com/ ) fick igång mig till dessa rader.

Anders skrev: "Det var inte de dumma politiska besluten som dödade demokratin, utan den svällande informationsmängden."

Hur en blogg ser ut varierar oerhört mycket. En del är pinsamt nakna i sin layout. En del är överlastade, med rosor och krusiduller och mer eller mindre spännande bakgrunder. Röriga och svårlästa och med massor av annonser. Lyckligtvis är det oftast då inte så mycket att verkligen läsa heller där... Och så alla däremellan. Som även de varierar både i upplägg och innehåll. Strama eller utsmyckade inom rimliga ramar.

Anders Widén är författare - och "datanörd", håller igång flera bloggar. Den jag oftast kollar bär hans namn och nås på länken ovan. Det är en snygg och personlig blogg, både i innehåll och layout. Levande utan att vara överlastad. Och Anders brinner för demokratins innehåll och blir "fantasur" över FRA. (Se hans bloggpost om fantasur.)

Informationen dödar demokratin. Oj, det är en tanke att tänka vidare på.
Media is the message, sa Marshall McLuhan (stavade han det så?) på sjuttiotalet.
Jag suckar.
Nu lever vi redan på 2000-talet. Internet är en massa information, och en massa desinformation. Så visst är där en uppenbar risk att vi drunknar. Och med oss demokratin, kanske?
Vi ser ju hur vi vanliga medborgare översköljs av information, till och med om vi inte skulle surfa på internet. Men vi som läser detta, vi befinner oss på nätet.

Piratpartiet bygger på, lever på internet. Detta internet, som är så farligt att riksdagsmännen känner sig drunkna i den mail-flod de råkar ut för. Jämför hur t ex Camilla Lindberg i ett inlägg på bloggen "Same Same but different" (länk: http://samesamebutdifferent.se/2008/11/06/fra-hjaltinnan-camilla-gastbloggar-pa-ssbd/ ) berättar hur många riksdagsledamöter anser sig översvämmade av mail och sätter in spam-filter. De flesta orkar nog inte kolla något annat än mailen. Om ens det. Stundtals kan jag förstå dem.

Jag har sagt upp min dagliga papperstidning. Den blev för dyr. Jag saknar den. Men min tid tas ju upp av internet. Ändå, jag läser och skriver om "viktiga saker", så det är väl legitimt? Men det anser ju även de skriver/läser uteslutande om barn och familj, eller om medicin, om sex, om bilar, om att gå ut och parta, om smink och mode... Våra preferenser är olika.

Ja, internet ger oändliga och fantastiska möjligheter. Men den ger inte per automatik oändligt genomslag i form av läsare eller sympatisörer. Ibland önskar jag att jag vore två personer, en som fixade vardagen och en som höll igång på internet med att förändra och förbättra världen. Inte minst för familjens skull. Både världsförbättrandet - och att det funnes två av mig.

Jag tror faktiskt att många, kanske de flesta riksdagsmän (jag ska kanske använda ordet riksdagsman i st f -ledamot, det senare ordet är så långt. Och vi säger ju ombudsman även om hon är en kvinna) är ärliga och vill det bästa, vill jobba för en bättre värld. Men de styrs av andra, och av tidsbrist. Styrs av specialiseringen i partierna, av att tvingas ha förtroende för vad andra i partiet kommer fram till. Sen kan oviljan att svara på "samurajernas" frågor om FRA-lagen bottna i att de i någon mån inser sin begränsning, men inte kan hantera den. De har tubbats till ett ställningstagande men vet inte hur de ska svara. Då blir de irriterade över dessa envetna medborgares frågor... De orkar inte delta i en dialog.

Handlar allt om att vi inte kan hantera tiden och informationsflödet och inte får tid till den dialog vi vill ha? Eller är det så illa att de flesta riksdagsmän föredrar monologen?

Anders Widén skriver om att ha en portal som ett forum för samlad diskussion om de för oss viktiga frågorna om demokrati, om integritet, om rättssäkerhet. Visst vore det bra?!

Men skulle den bli besökt som den förtjänar? Hittar folk den? Kan och vill vi avstå från våra egna bloggar för portalen? Hur mycket tid tar det att jobba med portalen - tid som tas från annat? Vad ger bäst effekt?

Jag vet inte svaren. Men jag vet att jag prioriterar att skriva på min blogg. Nya texter liksom att kommentera andras kommentarer. För dialogens skull. Därför är jag sparsam med "godis" i form av att lägga in bilder eller med extrafunktioner i sidospalten. Och har - hittills - inte länkat in något från Youtube eller liknande. Men jag läser mängder av andras bloggar, kommenterar.

Som vanligt kvarstår frågan: kan informationsflödet dränka demokratin, göra att tiden inte räcker?
Men vi måste ju ha information, även vi som vill ha dialog i stället för monolog. Makten må använda informationen för att dränka oss.
Vi som vill ha dialog mellan människor, vi får försöka vara smarta så vi inte dränks av maktens finurligheter.

(Och precis i samma ögonblick som då jag skulle pinga detta inlägg, så kom en varning från mitt antivirusprogram om att en trojan försökt komma in, men lagts i karantän. Vad är det som pågår?)

För övrigt anser jag... etc.