Extraval; minns hur det gick i sept - och varför!

Del 1. Vad hände?
En besviken, närmast bitter s-ledare Stefan Löfven, tänker utlysa extraval till den 22 mars - men med en liten brasklapp som säger att han formellt fattar det beslutet den 29 december om inget oförutsett inträffar. Vilket han, i en bisats, antyder kan vara att "någon" kontaktar honom vilket skulle göra valet onödigt.

Den bittre Löfven (vilken, som många s-politiker, anser det närmast oförskämt och obegripligt att inte oppositionen stödjer en s-regering utan egen majoritet) skyller på alliansen och alliansens ledare, liksom SD, skyller på Löfven och hans regering.

Alla har rätt! Det vill säga alla har del i skulden, alla partier - och väljarna, som röstade fram den riksdag vi fick, vilken inte lyckades få fram en fungerande regering med tillräckligt underlag. Möjligen p g a att väljarna bl a ville att blockpolitiken skulle brytas. Men så skedde ju inte.

Del 2. Varför blev valresultatet som det blev i sept?
Valet i september var ett missnöjesval.
a) Väljarna gav alliansen, dess politik och valprogram en rungande örfil. Alliansen förlorade stort! Inte bara moderaterna. Nu verkar alliansens ledare ha förträngt detta. Likaså blundar de för att "budgetsegern" inte var deras utan att den skedde med SD:s aktiva stöd.
b) De rödgröna vann inte! Väljarströmmarna är komplicerade, men det var med knapp nöd som s+mp fick några mandat fler än de förlorande allianspartierna sammantaget.
c) De enda som verkligen vann, och det stort, det var sverigedemokraterna, SD. Vilka inga andra vill ta i. Och SD fick ju ingen egen majoritet, vilket de inte tycks inse. Och inte heller dess väljare...

Besvikna tidigare alliansväljare gick till en del till SD, från m och c, en del pga invandrarfieltlighet, en del pga oro över höga kostnader för invandringen, en del pga allmän värdekonservatism, en del pga de orättvisa skatterna för pensionärer som SD sa sig vilja rätta till. En del kd-are gick till SD pga att de tyckte att kd ville framtona mera "liberalt" i st för att vara det klart värdekonservativa parti som de väljarna vill ha.
En hel del tidigare fp och c-väljare var nog trötta på att deras partier helt underordnat sig moderaterna i alliansen, och gick till sossarna med förhoppningen att fp/c skulle frigöra sig från m och att s menade allvar med att söka samarbete över blockgränserna.
Besvikna s-väljare hoppades till en del också på samarbete över blockgränserna, men vart de tog vägen är oklart. Andra "vänstersossar" gick till vänstern och en hel del gick till sd, som ju lovade att reparera en del orättvisor för pensionärer t ex. En och annan sosse gick nog till sd pga ren främlingsfientlighet också. En och annan som tänkt rösta på mp ångrade sig och stannade kvar hos sitt gamla parti då de inte gillade att mp skulle kompromissa bort sig i ett samarbete med s och framförallt med v. De hade nog hellre sett att mp samarbetat med något av mittenpartierna.

Jag konstaterar att många väljare röstade emot något, men ytterst få för något.

Del 3. Men vart leder det, nu inför extravalet?
Det är oerhört svårt att veta eller ens gissa hur det går i extra-valet. Om det nu blir något, minns Löfvens brasklapp (se ovan). Fastän i dagsläget verkar ingen nappa på denna brasklapp.

Det kan gå precis hur som helst. Men en farhåga är att det inte kommer att bli några större ändringar, och då är vi kvar i samma situation. Och ev skillnader emot sept-valet kan bero på hur de olika partierna lyckas få "sina" väljare till valurnorna. Röstbenägenheten lär ju kunna påverkas av årstiden (vinter i st f höst), och det politikerförakt som inte precis minskar av den senaste tidens cirkus.

Men min största farhåga är att partierna, samtliga partier, kör en repris på förra valrörelsen. I princip samma program, samma profilering (eller brist på profilering), samma låsta blocktänkande.
Möjligen kommer SD än klarare att betona att det som de står för är den negativa politiken gentemot flyktingarna. Och att alla (?) andra kommer att se till att denna inhumana negativism lyfts fram. Vart det leder vet ingen, SD tror/hoppas det gynnar dem, men det är inte så säkert. Möjligen kan det gynna mp att nu SD utmålar dem som sin största fiende. Tidigare har ju SD mest älskat att hata folkpartiet som det alltför invandrarvänliga.

Nå, att alliansen åter går till val som en tätt sammansvetsad Allians, som det verkar, det visar ju att de inget lärt av väljarnas dom i september. Jag vill påminna alla partiledare och partikanslier inom de fyra partier som samarbetade under m i åtta år; alliansen förlorade valet! Ni fick underkänt som allians! 
Jag vill också påminna sossarna och miljöpartiet om att ni inte vann valet. Att då köra fram en budget som visserligen hade en del goda inslag, men som i stort ändå var så långt åt vänster (och vänsterpartistisk), det är obegripligt. Och att angripa allianspartierna (alla) för bristande samarbetsvilja och därmed förlusten i budgetomröstningen, det är dålig taktik och insikt om hur politiska förhandlingar går till. Att prata om samarbete, men till och med bryta träffade överenskommelser över blockgränserna, det inger inget förtroende varken hos andra partier eller hos väljarna. Speciellt som den rödgröna politiken har en slagsida åt vänster. Samarbete måste ske mot mitten.
Det är en läxa som jag vill ge till både sossepartiet, miljöpartiet, folkpartiet och centern, och möjligen även kd (även om dess berättigande är att ge värdekonservativa en hemvist).
Vare sig vänsterpartiet eller moderaterna eller sverigedemokraterna inser detta. Eller rättare sagt, de vill inte inse det, då de vill ha ytterkantspolitik som de dikterar.

Inom kort lär vi få se om partierna dragit några lärdomar av senaste valet. Jag befarar att extravalet kommer för snabbt för att de alla ska förmå det.

Politisk profil och/eller samarbete?

Jag har under ett flertal år efterlyst klarare profiler profiler (politiska visoner, hos partierna, att de vis
ar den ideologi som de, i vart fall i högtidstal, säger sig stå för. Inte minst, men inte bara, från folkpartiets sida.
Behovet växte för vart år under allianspartiernas regeringsperiod (*2006, + 2014).
Efter årets val har vi situationen att de rödgröna, som inte varit speciellt klara före valet, framstår som allt suddigare. Både som partier och som regering. En regering som består av socialdemokrater och miljöpartister, men som alltmer framstår som en vänsterpartiregering.

Väljarna sade nej till en ideologiskt otydlig alliansregering. Och fick en otydlig s+mp-regerings som lutar åt vänster, men säger sig vilja ha stöd från mitten. Dock utan att gå denna mitten till mötes ens tuppfjät. Hittills.

Den ännu aktive socialliberalen  Olle Wästberg (och ännu i fp), tidigare bl a statssekreterare i finansdepartementet under Ann Wibbles tid, har skrivit om förhållandet ideologisk tydlighet - samverkan i NU under rubriken "Nära samarbete suddar ut profilen". Han flaggar också för detta i sitt månadsbrev för oktober. Jag citerar från månadsbrevet:

"Just nu är svensk politik tämligen stökig. Jag skulle tro att den kommer att så förbli, även om jag också tror att Stefan Löfven kommer att gå till val som statsminister 2018.

För regeringen gäller det att finna bra och fungerande samordningsmekanismer. Det tog de borgerliga flera regeringar innan man fann det, så lätt är det inte.

För oppositionen är det viktiga att partierna återfinner sin identitet efter ett långt samregerande. Nära samarbete suddar ut ett partis egen profil och partier kan inte sällan komma att förväxla kompromissen med sin ursprungliga uppfattning.

Frågar man väljarna vill de ha mindre tjafs och gräl i politiken och mer samarbete. Men när de ska rösta är det tydlighet som gäller. Kompromisser, koalitioner och uppgörelser är nödvändiga i en demokrati. Men de måste ske utifrån en ideologisk styrkeposition."

Visst, så är det. Partierna måste finna sina vägar. Men också samarbeta. Otydliga valresultat torde vi få leva med. Av Olles  text kan man tolka det som att nu måste partierna (framför allt allianspartierna och kanske allra mest fp) först och främst hitta sina ideologier. Samarbete måste vänta tills man vet vad man vill.

Det är en bestickande åsikt. Jag menar att landet behöver samverkan redan nu. Och att bl a fp borde tagit chansen att påverka politiken. I synnerhet på ett sätt som inte kunde ske i allianssamverkan!
Men på sätt och vis har Olle rätt. Inte minst de små partierna, som nu hamnat i opposition, kan inte utan vidare låta sig kramas sönder av Löfvens socialdemokrater. För de är inte mogna för det, tyvärr. Och Löfvens kramvillighet verkar inte så övertygande heller. Löfven behöver nog några månader för att inse att hans vägval nu var både taktiskt och praktiskt/politiskt fel. Och fp (m fl allianspartier) behöver analysera vad som egentligen hände. Var det en socialliberal politik de medverkade till i alliansen, när de samtidigt ivrigt försökte ställa sig till höger om "nya" moderaterna?  Var det inte så att de suddade ut sin egen profil och kom att förväxla kompromissen med sin ursprungliga uppfattning? 

Jag ville gärna tro att fp (och c) hade den inre styrkan och ideologiska klarheten för att kunna klara att samarbeta med Löfven, men det var nog ett önsketänkande. Risken nu är dock att som partierna hittills agerat (genom Björklund och Lööf) så tror de att de kan vinna tillbaka sina förlorade väljare genom att fortsätta som sönderkompromissade partier i en allians under moderaterna. Det är en risk och en felsyn.
Väljarna kräver klarhet, att partierna tydligt visar sin ideologiska hemvist. Först därefter kan väljarna med förtroende ge partierna fullmakt att kompromissa ihop sig - eftersom de är övertygade om att det sker i enlighet med resp partis ideologi.
Men som sagt, det kräver att partierna hittar tillbaka till sina rötter. För fp:s del  till socialliberalismen, och då inte bara genom att döpa om jämställdhet till feminism, utan att ha en vision över hela det politiska spektrat. Med frihet och socialt ansvar i samverkan, integritet, rättssäkerhet och respekt för mänskliga rättigheter.

Det är dock, för att lyckas, bråttom. Regeringsfrågan kan snabbt kräva en bättre lösning. Sverige kräver en bättre regering, och partierna måste ha den inre styrkan att våga ta ansvar. 

Samarbete kräver tydliga ideologiska profiler hos de samverkande partierna. Inte att ett parti dominerar och de andra underkastar sig bara för att "få makt", illusorisk makt. 

Ger valrörelsen någon ledtråd?

Piteå den 26 aug 2014, Knappt tre veckor till valdagen.

Jag är rätt så less redan på den de facto just börjande (och snart överståndna) valrörelsen. Beror det på att jag är rätt så luttrad efter ett otal valrörelser, oftast dessutom som mycket aktiv själv? Eller finns andra orsaker? T ex att partierna är otydliga i sina budskap, och/eller otydliga i sina grundideologier, om de har några? Jag vet inte, kanske finns flera samverkande orsaker.

Visst, det känns intressant och spännande hur valet ska gå. I alla tre valen. Ska sossarna sitta kvar  i orubbat bo i min hemkommun Piteå? Och i så fall varför? Är de så duktiga - eller är det en tandlös opposition?
Landstinget, det bortglömda valet trots stora viktiga uppgifter. Sitter det i ryggmärgen att rösta rött trots alla brister?

Och ska alliansen lyckas klamra sig kvar eller blir det någon annan koalition. Och blir det i så fall en röd-grön regering där vänsterpartiet (ex-kommunisterna) får stort inflytande?

Några reflexioner.
Valaffischerna har synts ännu  mindre än tidigare. De som för bara tjogtalet år sedan nästan dominerade bilde i såväl stad som land.  Kanske lika bra det, för de verkar rätt tama och oprecisa.

De tv-debatter jag sett har gett dålig upplysning om vad partierna står för. Programledarna har varit för dåliga. Dåligt pålästa, dåliga på att följa upp svaren intelligent. Inte lyckats ge oss bilden av partierna på ett heltäckande sätt. Och en del deltagare har pratat i munnen på och tagit ordet från andra = dålig balans.

Och i vilken mån är debattörerna representativa för sina partier? Sålunda gjorde centerpartisten i ekonomidebatten (och i jobbdebatten) ett sju ggr bättre intryck än partiet som helhet gör. Kd-aren var också vass och rätt effektiv. Och sverigedemokraten, av alla människor, gav ett lugnt och sakligt intryck (som inte vare sig programledare eller meddebattörer förmådda rubba), lite blyg men samtidigt med en aning humor i mungipan. Och han "försa" sig bara en gång då han hänvisade till att det var med sänkta utgifter för invandring som han skulle finansiera alla goda förslag han hade...  Bara på den debatten tog nog sd några tiotusne nya väljare. Vilken hemsk tanke.
Nå, Anders Borg i ekonomidebatten var den vanliga pratmaskinen som dock inte förmådde övertyga mig om det riktiga i allt han sa. Och sosse-Magdalena gick inte riktigt fram heller,  hennes sneda, som ironiskt menade, leende nådde nog bara de egna sympatisörerna.
Över huvud taget så har de flesta partiledare och andra politiker, som jag hört, klarat sig riktigt bra, debattmässigt. Men inte alla. Problemet är att de ändå inte övertygar om hållbarheten i sina argument och åsikter. Och de visar inte på att de har någon pålitlig kompass. De serverar sådant de tror passar väljarna, vågar sällan säga något direkt kontroversiellt. Det blir en rätt likartad gröt de serverar, även om de försöker visa att de kryddar den lite olika.

Jag vet således ännu inte hur jag ska rösta. Möjligen i kommunvalet, och då blir det nog p g a kombinationen av en (stor) fråga lokalt och hur den bärs fram av en stark personlighet.

Men rikspolitiken då? Mitt gamla parti, fp, har visserligen försökt ge sken av att i någon mån putsa upp det socialliberala arvet. Men det har varit i för liten grad och inom ett rätt begränsat område, och inte helt övertygande för att jag ska vara nöjd. En del hyfsade kandidater finns, men inte inom min valkrets.  Och så är fp fortfarande ett alltför lojalt stödparti för moderaterna. Inte bara betr FRA-lagen och andra integritetskränkande frågor.
Centern och kd känns inte heller bättre än fp, och jag vill inte se en fortsatt alliansregering.  I vart fall inte i nuvarande mening.

Nå, sossarna då? Nä, de vet ju inte vad de vill, förutom att de vill ha tillbaka makten. De känns inte alls bra i sin ekonomiska politik och inte övertygande betr välfärdspolitiken heller. Möjligen kan man tycka att Löfvens inställning till blockpolitiken, dvs att det vore bra om den kunde brytas, är bra. Han vill ju gärna ha med fp och c tillsammans med mp i en s-regering. Men....   Visserligen gjorde Gustaf Fridolin (mp) ett oväntat bra intryck i teve-utfrågningen i en del frågor, men det räcker inte. Och v, nej tack. Inga ex-kommunister i regeringen.
Sak samma med sd, nej tack. Hur mycket de än försöker slå i oss att de står för en sossepolitik a la 70-talet, "finansierad" av en främlingfientlig invandringspolitik. Så, nej tack.

Bland riksdagspartierna finns inte mitt val. Möjligen utanför, men som opinionsläget ser ut, blir det bara en proteströst. Kanske måste det bli det? Om den når fram.

Varför vågar inte partierna stå för idéer, inte bara för (förmodad) röstmaximering i enstaka sakfrågor (kortsiktigt)?
Jag vet vad jag vill, men jag vill se klara alternativ.

Varför vågar inte kd stå för den värdekonservativa och kristna grundsyn om är dess grund och ursprung? Såg en liten folder från kd, ett under av snällhet och välmenande floskler, men utan ryggrad och linje.
Varför kan inte centern hitta en rak linje, antingen ett konservativt bondeparti till glesbygdens stöd, eller ett nyliberalt parti a la Stureplanscentern.
Varför trixar och fifflar moderaterna bort att det är ett parti för storföretagen, för de socialkonservativa samhällsbevararna i överklassen.  Varför denna flört med inte bara den konservativa "nyliberalismen", utan även allmänt men intetsägande prat om liberalism och arbetarvänlighet?
Varför hittar inte sossarna sin väg? Socialismen har de ju (?) skippat, men de vågar inte reformera sig heller. I praktiken är sossarna ett slags "folkligare" kristdemokrater, konservativa kollektivister och allmänt välmenande. Inte kyrkliga förstås. Men en blandning av nostalgiker som drömmer om Palme och Erlander och kompasslösa pragmatiker som vill sitta vid makten.
Vänsterpartiet då? Försöker vinna väljare på att vara snälla vänstersossar, säger att de är socialister, men är i botten kommunister.
På något sätt är kanske ändå miljöpartiet klarast, som ett parti som vill se en god miljö. Men det är diffust som ideologi. Miljöengagemanget känns stundtals lite påklistrat, stundtals verkar det leda fel - och kan drabba de sämst ställda, men inte kosta något för den välbeställda medelklassen i storstäderna. De flörtat med röda idéer ibland, men skyggar då och då för socialism och ser välvilligt på de småskaliga småföretagarna och i vart fall lite valfrihet ibland (t ex ROT och RUT). Ibland t o m lite av socialliberalism.
En delvis motsägande mix som man inte ser en klar linje i.

Nå, SD är ändå minst oklart. De är emot invandrare, de är främlingsfientliga, är rasister om än de förnekar det. Är utvecklingsfientliga nostalgiker, som dessutom försöker dölja sin verkliga vilja genom att lancera sig med idéer (utom betr invandrarna) som är mycket nära vänsterpartiets gammelsossiga.  Så nog försöker SD i vart fall vara oklara...

Hittills har partierna och valrörelsen inte gett mig någon ledtråd om ett klart och anständigt alternativ.

Hälften av alliansens partier under strecket

I den SIFO som publiceras idag ser det inte roligt ut för alliansen. M skvalpar fortfarande under 25%, fp minskar inte frän förra SIFO men ligger klart under förra valet. Och både centern och kristdemokraterna ligger under 4%-spärren.

Inte är det så lustigt för de röd-gröna heller. Sossarna snubblar sig framåt runt ynka 30% (dvs minskar lite) och mp minskar också en aning sen sist men v går fram en aning.  Ändå så leder de skyhögt över alliansen.

SD ligger på 10 % och F! är tillbaka på 2%.  Övriga partier är knappt skönjbara vid horisonten.

För mig är det märkligt att inte alla siffror är ännu mycket lägre både för dagens riksdagspartier och F! Inget av dem gör något väsen av sig, förutom skramlande med tomma burkar.

Visst lutar det åt ett regeringsskifte, men med vilka ingredienser? Vilken riktning?  Pest eller kolera?

Betr folkpartiet vet jag inte vad jag ska önska. Är det bäst att det också trillar ur riksdagen så att partiledningen inser att de måste ta socialliberalismen på allvar tillbaka som ledstjärna? Eller ska jag önska att ett svårt sargat fp ändå ska ta sig i kragen efter valet, sparka Björklund och hans medarbetare, välja ny partiledning och se till att fp ingår i en blocköverskridande regering under s och med mp?

Vilket resultatet än blir så verkar de kommande fyra åren bli förlorade år för de flesta partierna. Och för Sverige och svenska folket.