Om terrorism, snabba domar och hat

Den tragiska händelsen i fredags eftermiddag, då en lastbil mejade ner ett antal människor på Drottninggatan och slutligen körde in i Åhlens och fattad eld, har utlöst en mängd kommentarer av de mest skilda slag.
Jag känner att jag måste kommentera detta, bl a med ett antal frågor.

1. Var det ett terroristdåd? Utförd av en terrorist? Det är möjligt, MEN i skrivande stund långtifrån klarlagt. Det var ett massmord. Men uppfyller det alla kriterier för att beskrivas, både språkligt och juridiskt (vilket inte verkar helt överensstämmande) som ett terroristbrott?
Hade den misstänkte gärningsmannen (eller om någon/några andra till slut befinns skyldiga efter utredning och en rättssäker domstolsbehandling) för avsikt att ta död på folk som hen anser skyldiga till att vara "otrogna" gentemot islam eller emot IS/Daesh-ledningens maktlystna gäng? Var avsikten att skrämma de som bor/vistas i Sverige, oavsett nationalitet?

Jämförelse. Bussolyckan i Härjedalen nyligen, där dog flera personer och flera skadades. Var det en olycka? Eller ett terroristbrott p g a antalet döda och skadad? Eller var det en olyckshändelse orsakad av brott - utan terrorism?

2. Har någonsin ett terroristangrepp skadat en nation, ett lands självständighet? Nej, jag kan inte erinrar mig det. Det har dött en hel del människor, men inte skadat landets säkerhet eller självständighet.
Däremot har de i accellererande grad lett till inskränkningar i integrietet och andra mänskliga fri- och rättigheter, som anses omistliga i en fungerande demokrati.
Inskränkningar som kan leda till minskad yttrande-  och åsiktsfrihet, och rörelsefrihet, direkt eller indirekt, genom omfattade övervakning av hela befolkningen, både av all mänsklig kommunikation och genom fysisk övervakning och kontroll. Alltså inte bara av de som kan misstänkas komma vilja begå terroristbrott.

3. Är det rätt och rimligt att media och/eller myndigheter  (inkl polisen, ministrar etc) uttalar sig självsäkert både om brottets art eller en misstänkt förrövare? Långt innan man vet vad det är eller vem det är, kan vara?
Jag menar att media i det aktuella fallet spred en del rykten och var sena att dementera dem. Det ledde till mycken oro och förvirring. Myndigheter ska inte heller bidra till förvirring och förhastade kommentarer eller spekulationer, som föregriper en rättssäker utredning - och dessutom kan tas som orsak för en del personer att sprida hat och fördomar.
Sans och besinning är viktigt att behålla även i en krissituation. Det som är viktig just när det hänt eller händer, det ska göras snabbt och effektivt.  Och verkar, i stort sett,  ha gjorts i detta fall.
Men inte att döma eller sprida fördomar. Det hör inte till.

4. Om det nu, efter utredning, befanns vara ett terroristbrott, hur ska då sådana förhindras bättre i fortsättningen? Dvs inte bara tas omhand just när det sker.
Jag vill nog mena att det grundläggande och mest effektiva är att utrota orsakerna till att terrorism uppstår! Alltså; bekämpa okunnighet, orättvisa förhållanden i världen - inte minst avskaffande av alla sorters akutoritära styren och ren diktatur!   Det är svårt och långsiktigt - men det som måste ske! Diktatur leder till förttryck, följer inte folkviljan, leder till korruption och både inbördeskrig och krig med andra länder.

5. På kort sikt måste dessutom möjlighetern för terrorister att verka motverkas. Det innebär att göra det svårare att resa, att begränsa tillgången till vapen och sprängmedel, inkl att stjäla fordon att använda som mordvapen. Det är också viktigt att aktivt sprida kunskap om vad som skapar terrorism, både hos den breda allmänheten  och hos de som kan utgöra en rekryteringsbas för terrorism. Det innebär en bättre integration, där inte grupper ställs åt sidan och känner sig diskriminerade.
En viktig faktor är göra det svårare (och olagligt!) att sprida rasistiska eller diskriminerande och felaktiga budskap, som ju kan ses som en förberedelse för terrorism emot de utsatta. 
Men hur det ska ske, det är en annan fråga. 
I debatten efter dådet har bl a påpekats att det behövs säkerhetsåtgärde för att göra det svårare att stjäla lastbilar/tunga fordon. På senare tid har det ju ofta varit så att en terrorist stulit/kapat ett tungt fordon, och med det mejat ner människor som kommit ivägen för det. Samtidigt sägs det att på många  håll har det redan försvårats för tjuvar att komma över och köra iväg i sådana fordon. Men, det är möjligt att det behövs mera av det. Om det går att göra det fullt effektivt. En fråga är dock hur länge trenden med lastbilsdåd håller i sig. Det  har i o f sig förefallit rätt enkelt, men samtidigt så är det troligt att terrorister (och deras inspiratörer) byter metod efter omständigheterna - och för att inte  "fienden" ska tro att de ska vara säkra på hur det sker nästa gång.

6. I det aktuella fallet är den misstänkte gärningsmannen från Uzbekistan. Det är möjligt att han är den (eller en av de) skyldige/a. Men jag skulle inte säga det så tvärsäkert. Uppenbarligen så är det fler som använt samma identitet, vilket gör tolkningen av indicierna tveksam. Och jag vill veta mera innan jag skulle godta Uzbekistanska totalitära myndigheters uttalanden om IS-stämpel på mannen som sanning. Regimen är ju en av de värsta diktaturerna som är väldigt snabb med att terroriststämpla alla som på ett eller annat sätt är oppositionella emot regimen, att bara vara muslim räcker ofta. Inte heller är detta att regimen kallas honom "kriminell" en sanning. Det krävs en svensk utredning. Men visst kan han vara "terrorist", men det kan finnas förklaringar, om än de inte är en ursäkt för dådet.
Som sagt, vi får inte vara lika snabba att sätta terroriststämpel som man är i dikaturer. Assad i Syrien kallar ju all oppositon för terrorister. Och detsamma verkar Putin göra, han och hans regim anser att alla som är emot Assad är terrorister och därmed är det även IS-terrorister.
Och uttalanden på Facebook med sympati för IS gör inte honom automatiskt till IS-terrorist. Hans sympati kan vara förorsakad av just hur oliktänkande behandlas i Uzbekistan. Och/eller som en konsekvens av hur han behandlats av MIV, dvs fått avslag på sin asylansökan och skulle avvisas - till Uzbekistan.
Jag försvarar inte mannen, men innan han döms ska man vara säker på hans identitet (dvs ocskå veta om det är han och inte någon annan som använt hans namn för uttalanden på Facebook) - och även om det inte ursäktar hans brott (om det kan fastställas att det är han) - så kan det finnas förklaringar som lett till det, och att det inte är "uzbekistanska" påståenden som binder honom till brottet. Terroristforskare är ju mycket skeptiska till Uzbekistanska myndigheter som pekar ur verm som helst som islaminst.  

7.  Förstärka polisen då¨? Kan det vara nått... Just nu verkar partierna (även det med den mest brottsbelastade riksdagsgruppen) springa ikapp för att föreslå "hårdare tag" i synnerhet emot terrorister. Och då med att kraftigt och ganska snabbt (de måste väl ändå utbildas?) öka på antalet poliser.  Detta efter att polisen under många år utökats kraftigt. Dock utan att fler brott klarats ut. Och utan att fler poliser syns på gatorna. (Utom de senaste fem dagarna.)
Det är möjligt att fler poliser behövs. Men viktigare är väl att de klarar av både att förebygga brott och bli duktigare på att utreda och lösa brott?  Jag är alltså tveksam till att just antalet poliser gör förhållandena bättre. Bättre utbildning - och fortbildning - och högre kvalifikationskrav vid antagande till polisutbildningen kanske skulle ge bättre effekt?

8. Kriminalisera "samröre" med, eller "deltagande" i planering eller stimulans av terrorism, det har lancerats (igen) de senaste dagarna. Tja, det låter sig sägas. Men reser en massa frågor. Självklart får ju vem som helt tycka vad som helst. Men gränsen för när det blir eller kan bli något farligt rent konkret, den är svår. T ex hur ska man bevisa vad som planerats, och av vem, om ett terrorbrott misslyckats? Om ej det går är det ju bara en defensiv åtgärd, för at, om möjligt" straffa någon för något som redan gjorts. Svåra gränsdragnings- och tolkningsproblem också betr vad som är "samröre med" eller "deltagande i" planering. Bevisföring?

9. Hur ska dessutom detta "samröre" eller "deltagande"  kopplas till en organisation? Är det 2 eller fler som kommer överens om att begå ett brott så är det ju ett samarbete, ett "organiserande", där de alla kanske rent praktiskt genomför det, men det också kan vara så att några "bara" initierar och planerar brottet, medan några andra genomför det. Eller ska det göras en avgränsning, eller precisering i vad som är en organisation (praktiskt och juridiskt) - och geografiska preciseringar? Integritetsfrågan?
Vad är - och hur precisera, vad som är t ex att initiera, att stimulera till, propagera för åtgärder och åsikter som kan leda till t ex "vanlig" terrorism, och sådant som är rasism och diskriminerade förföljelse av oliktänkande. 
Och att sprida hat - det är, anser jag, ett sätt att initiera allvarliga brott emot mänskliga fri- och rättigheter.
Var går gränsen? och finns det en gräns? Och var går gränsen för att förespråka en idologi som förhärligar och uppmuntrar även fysiskt våld,  från mera teoretisk åsiktsfrihet. OBS, ett partis verkliga avsikter är inte alltid desamma som de skriver i fina programskrifter... men syns desto mer i praktiskt handlande och buskpropaganda.

Jag undrar alltså hur "man" tänkt sig detta? Om man tänker igenom allt, med möjliga konsekvenser, och då inte bara för det som man avser göra det svårt för, utan även andra.

Jag utesluter inte viss lagstiftning betr detta, MEN inser svårigheterna att göra det på rätt sätt, på ett sätt som inte inskränker yttrande- och åsiktsfrihet. Men som får stopp på rasism och terror, vilket väl ofta är sammanfallande begrepp... 

10. Det kanske inte går att helt utesluta något slags skärpt eller om formulerad lagstiftning. Men om det anses nödvändigt så ska den rimligen omfatta även den slags terrorism som rasistiska hel- eller halvnazistiska organisationers budskap står för.
Samtidigt är jag väldigt skeptisk till att, med allmän hänvisning till "terroristhot" genomföra begränsningar av integritet och andra demokratiska fundamenta. (Se även denna länk kring detta. ) Terrorister kan skada oss fysiskt, men det är bara vi själva som kan ge oss på åsiktsfriheten, föreningsfriheten och skada våra egna grundlagar.

_ Jag avslutar denna text här. Men avser att återkomma med fler aspekter i en senare bloggpost.

Löfvens åtgärder betr flyktingkrisen verkar halvhjärtade och tafatta

Så har regeringen till slut haft en presskonferens där de visar vad de tänker göra i det som Löfven kallar den värsta krisen efter andra världskriget. Han har givetvis rätt i att EU i sig måste ta sitt ansvar, och då alla medlemsländer.  Samtidigt menar jag att detta rop på att andra ska ta ansvar inte legitimerar att Sverige inte tar sitt ansvar. Som stat, som kommuner - och alla som bor här, på ett eller annat sätt.

Självfallet är det viktigt att inse att det krävs kraftåtgärder för att ta hand om anstormningen av flyktingar. Men jag blir inte imponerad av det regeringen nu presenterar, och inte dämpas min oro av det som Löfven/regeringen säger om hur man vill möta krisen.

Nej, nej, tältläger, icke. Även om de sägs vara "vinterbonade". OK, som en beredskap. Men icke i någon större utsträckning och bara för mycket kort tid, som sista åtgärd. Jag är rädd att om det blir något vanligt så blir det snabbt "normalt", inte en sista åtgärd. Det blir en kapitulation.

Lägre standard när man söker fler boenden, det kan nog visa sig nödvändigt, för en inte alltför lång tid, medan man söker bättre och mera långsiktiga lösningar. Jag tror nog att man i viss mån kan engagera de nyanlända flyktingarna i att bygga eller bygga om eller bygga nytt. Det skulle ju för kortare eller till och med på lite mera sikt lösa sysselsättningen för dem, en del av dem.  En smartare användning av ROT-avdragen (med lite ändrade regler)  kunde nog också ge en del lättnad vad gäller boende. 

Och givetvis måste man möta de skenande kostnaderna. Det är inte acceptabelt att profitörer ska kunna ta vilka priser som helst. Jag misstänker att  det inte räcker med att hänvisa till deras samveten, men det måste ändå göras. Och stoppas på något sätt. Rekvirera tomma bostäder till ett pris som inte är högt över det normala?
Såg någonstans en antydan om att kunna godta boenden, mer el mindre ideellt upplåtna, men det verkade åberopas en del formella skäl, att det skulle ta tid. Jag undrar om man inte gör det för krångligt - och då blir det krångligt. 

En form av stödboende för ensamkommande flyktingbarn tänker man sig tydligen också. Det kan bli bra, om man tänker till på rätt sätt. Jag har inte sett några preciseringar än...  Men man får Inte krångla till det och samtidigt se till barnens bästa - och utan att släppa in profitörer. 

Ett s.k. snabbspår för att lärare med utbildning från ett annat land snabbt ska kunna börja jobba inom den svenska skolan vill regeringen också se. Men det är lättare sagt än gjort med de regler och myndigheter vi har. Så både det, och annat, kräver att regeringen snabbt får fart på regelmodifieringar och praktiskt samarbete. Idag finns ju faktiskt bl a de som har en utländsk lärarutbildning, som inte får anställas då svenska myndigheter inte kan eller inte vill validera dem som likvärdig svensk (att den skulle kunna vara bättre än svensk lärarutbildning, det finns ju inte i deras föreställningsvärld). Vore intressant att se vad Fridolin (regeringen?) tänker i detta...
Betr skolgång för flyktingbarn vill jag även påminna om att det finns glesbygdsskolor som hotas av nedläggning p g a elevbrist. Där finns ledig kapacitet. På orter som troligen också har lediga bostäder... Möjligen inte lediga jobb i överflöd, men om befolkningen ökar så skapar det ju jobb i sig. 

För i mycket verkar regeringens åtgärdspaket både lite tafatt, senkommet och halvhjärtat i det de först nu kommer med. 
Och dessutom ett onödigt fokus på att leta upp och skicka ut papperslösa och de som fått nej. De som inte fått ja kostar rimligen inget extra. Och det är inte olagligt att vara papperslös. Att nu sätta in polisresurser på att leta upp och skicka iväg dessa människor, det förefaller mig vara en dålig prioritering i dagens läge. 
Är den hårda tonen emot icke-godkända asylsökande ett frieri till SD-sympatisörerna? 
Eller än värre, är det så Löfven och regeringen ser på folk som kommer från annat håll? 

Att leta efter misstänkta terrorister är en helt annan sak. Och det ska ske på ett intelligent sätt, inte genom att stämpla asylsökande som grupp. 

Inget extra val i mars, är det bra det?

Nej, idag tredjedag jul så får vi då veta att det inte blir något extraval i mars. Och att de två regeringspartierna, som inte lyckades få igenom sin budget, de har nu gjort en "decemberöverenskommelse" med alliansblocket som ska göra det möjligt att regera för en minoritetsregering utan att dess budget fälls i riksdagen. Under vissa förutsättningar...

Att det inte blir ett extraval, det överraskar mig inte lika mycket som det verkar ha gjort för en del kommentatorer, det fanns ju en brasklapp i Löfvens första uttalande i frågan.  Jag tycker mig ha förstått att det pågått intensiva förhandlingar eller i vart fall kontakter både kors och tvärs under ett par veckor drygt. Även andra än mellan de åtta personer som ställde upp på den extra presskonferensen idag. Däremot trodde jag nog att, om en slags överenskommelse skulle komma till stånd, så skulle den komma ett par-tre dagar senare.
Nå, men nu är vi där. Och mycket av spekulationer och "önskningar" som förevarit under hand, bortfaller nu. Vi får i stället försöka analysera det uppkomna läget. I skrivande stund ser jag det såhär.

Det är BRA att det inte blir ett extraval nu i mars. Det känns väldigt osäkert vad det skulle kunna ledat till. Det kunde till och med ha lett till att läget inte blivit klarare än idag, men inneburit att SD gått än starkare ur det valet. Vilket bara glatt SD själva. Det jag önskat vore ju att partierna kunnat inse att blockpolitiken borde brytas. Men det förefaller osannolikt att den insikten skulle infinna sig i god tid före ett val i slutet av mars.  Frågan är hur lång tid det kommer att ta nu efter denna "decemberöverenskommelse", som lär ska gälla intill valet 2022. Trots att det faktiskt ska komma ett ordinarie val 2018 också... 

Det finns, som jag ser det, ett antal dåliga saker med denna uppgörelse. En är  att syftet helt verkar ha tillkommit för att bibehålla nuvarande maktstruktur, i det uppenbara (men inte klart uttalade) syftet att utestänga SD från inflytanden. 

Jag är, som alla bör veta, inte en vän av SD utan tvärtom, men att utestänga SD genom någon form av "tekniska karteller" känns mycket odemokratiskt. Även om man uttrycker sig som om avsikten är att politikens innehåll ska vara det viktiga. 
Dels kan "reglerna" (som i o f sig är informella och möjliga att tolka lite hur som helst) snabbt slå tillbaka på de 6 pariterna, snabbare än de anar, dels är syftet att cementera blockpolitiken. Även om just denna överenskommelses om div "samtal" går över blockgränserna.

Det är ju inte uteslutet att både SD och Löfven får bättre opinionssiffror p g a denna uppgörelse. SD då de kan spela ännu mera på att de är det enda partiet i opposition, det enda som tar folks oro på allvar. SD blir än mer det enda parti som de väljare som misstror såväl alliansen som de rödgröna kan vända sig till. Allianspartierna kan säga att de nu "tagit ansvar", genom att släppa fram Löfvens regering (trots att den - och vi väljare - får leva med en alliansbudget i vart fall 4-5 månader till).  Men kommer det att ge några pluspoäng hos tveksamma väljare? 

Ser vi på själva uppgörelsen så anger den (på en mycket kort skriven text)  (1) Statsministerkandidaten släpps fram (vilket ju i sig inte är något nytt mot praxis,
(2) minoritetsregeringen får igenom sin budget, vilket i praktiken innebär att alliansblocket inte lägger något eget förslag eller lägger ner sina röster vid en votering för att inte riskera att SD stödjer dem för att fälla regeringens budget.
(3) det går inte att bryta ut delar ur budgeten, Som skett när s+SD gick ihop en ggn, men som alliansen starkt ogillade. Nu lovar alliansen att inte göra så emot s+mp. Men också s+mp lovar att inte göra så om det blir en alliansblockregering efter nästa val.
(4) tre sakpolitiska områden för samarbete nämns särskilt, nämligen: försvar, pension och energi. Utifrån detta så innebär det att regeringen kommer att få igenom sina skattehöjningar till senvåren när de lägger fram en ny budgetproposition("vårproppen"). 
Att bara dessa tre sakområden nämns känns rätt så ynkligt, som ett förhandlingsresultat rörande regeringsmakten. Visserligen kan de ses som viktiga, men det som sagts innebär i stort sett bara att mp släpps in på riktigt, de har ju varit mer el mindre vid sidan om betr dessa områden. Det kan förstås se som en "seger" för miljöpartiet.
Samtidigt så är formuleringarna något otydliga och talar mest om "samtal", inte att det måste ske ordentliga förhandlingar där de inblandade ska nå en överenskommelse (med större eller mindre kompromissinslag).

Kommer det att finnas utrymme för fler "samtal" i andra frågor? Kommer det ske några förhandlingar betr tillämpningen av den alliansbudget som riksdagen (alliansen och SD) tagit, eller är det hugget i sten?

Som jag uppfattat det så är överenskommelsen faktiskt bara ett sätt att komma förbi att det dels finns åtta partier i riksdagen, dels att man i sakfrågorna faktiskt skiljer sig. Och då inte bara mellan blocken, utan även inom blocken. Vilket gör att jag vill påminna om att senaste valet var en förlust för allianspolitiken, utan att de rödgröna vann tillräckligt (nytt) gehör för sin politik.

Sammantaget så ser jag inte överenskommelsen som att partierna kastat prestigen över bord, utan bara som ett sätt att behålla blocktänkandet även där ingetdera blocket inte har majoritet. Det är inte landets bästa de tänkt på utan på en kortsiktigt metod för att inte behöva komma överens, maskerad som ett sätt att sätta sverigedemokraterna åt sidan. Självfallet ska en opposition kritisera regeringen!
Ekonomiskt kanske det inte leder till någon katastrof, om än det finns områden som råkar i kläm. 

Man kan tycka att väljarna får skylla sig själva, som röstat fram denna situation. Men borde inte partierna tänka efter om de inte har ett ansvar också? Ett ansvar för att ge väljarna faktiska alternativ. Alternativ som inte bara innebär två block (om än till namnet med några partier i varje block), två block som envist kör med en politik som inte tar hänsyn till valresultat och där det enda alternativen för de som inte gillar blockpolitiken är sverigedemokraterna, soffan eller att försöka taktikrösta för att motverka en icke-önskad politik. 
Jag ser det som en politisk dumhet, en halsstarrighet som bortser från både ideologi och sakläget att, som Jan Björklund menade (om jag minns rätt)  att opposition skall bedrivas av ett block! Om så vore är det lika bra att slopa dagens partier! Mp och v in under sossarna. Och fp, kd och c in under moderaterna. Sluta att tala om partier, sluta prata om ideologier i någon begriplig mening. Säg att det bara finns två vägar. Nej tack, det är inget som gör det lättare att välja. Det är fördummande och ökar bara politikerföraktet. Och bereder vägen för populism och extremism av olika slag.

Ideologiskt, demokratiskt, politiskt är det en tveksam väg partierna valt. Som socialliberal skulle jag hellre se en politik som ligger närmare socialliberala värderingar, vilka jag är övertygad om att en majoritet av väljarna stöder, dvs ett samarbete i mitten utan vare sig höger- eller vänsterkantring. 
Och ur demokratisk synpunkt är farligt att trixa med tekniska överenskommelser som utestänger partier.  
Partierna ska kämpa och försöka övertyga väljarna om sin egen politik. Om de har någon. Som partier, inte block. Klarar de inte att nå tillräckligt stöd för det så får de söka finna sakpolitiska kompromisser för att att kunna regera. I olika former av koalitioner eller samverkan. 

Där har de nu visat att de misslyckats.

Politisk profil och/eller samarbete?

Jag har under ett flertal år efterlyst klarare profiler profiler (politiska visoner, hos partierna, att de vis
ar den ideologi som de, i vart fall i högtidstal, säger sig stå för. Inte minst, men inte bara, från folkpartiets sida.
Behovet växte för vart år under allianspartiernas regeringsperiod (*2006, + 2014).
Efter årets val har vi situationen att de rödgröna, som inte varit speciellt klara före valet, framstår som allt suddigare. Både som partier och som regering. En regering som består av socialdemokrater och miljöpartister, men som alltmer framstår som en vänsterpartiregering.

Väljarna sade nej till en ideologiskt otydlig alliansregering. Och fick en otydlig s+mp-regerings som lutar åt vänster, men säger sig vilja ha stöd från mitten. Dock utan att gå denna mitten till mötes ens tuppfjät. Hittills.

Den ännu aktive socialliberalen  Olle Wästberg (och ännu i fp), tidigare bl a statssekreterare i finansdepartementet under Ann Wibbles tid, har skrivit om förhållandet ideologisk tydlighet - samverkan i NU under rubriken "Nära samarbete suddar ut profilen". Han flaggar också för detta i sitt månadsbrev för oktober. Jag citerar från månadsbrevet:

"Just nu är svensk politik tämligen stökig. Jag skulle tro att den kommer att så förbli, även om jag också tror att Stefan Löfven kommer att gå till val som statsminister 2018.

För regeringen gäller det att finna bra och fungerande samordningsmekanismer. Det tog de borgerliga flera regeringar innan man fann det, så lätt är det inte.

För oppositionen är det viktiga att partierna återfinner sin identitet efter ett långt samregerande. Nära samarbete suddar ut ett partis egen profil och partier kan inte sällan komma att förväxla kompromissen med sin ursprungliga uppfattning.

Frågar man väljarna vill de ha mindre tjafs och gräl i politiken och mer samarbete. Men när de ska rösta är det tydlighet som gäller. Kompromisser, koalitioner och uppgörelser är nödvändiga i en demokrati. Men de måste ske utifrån en ideologisk styrkeposition."

Visst, så är det. Partierna måste finna sina vägar. Men också samarbeta. Otydliga valresultat torde vi få leva med. Av Olles  text kan man tolka det som att nu måste partierna (framför allt allianspartierna och kanske allra mest fp) först och främst hitta sina ideologier. Samarbete måste vänta tills man vet vad man vill.

Det är en bestickande åsikt. Jag menar att landet behöver samverkan redan nu. Och att bl a fp borde tagit chansen att påverka politiken. I synnerhet på ett sätt som inte kunde ske i allianssamverkan!
Men på sätt och vis har Olle rätt. Inte minst de små partierna, som nu hamnat i opposition, kan inte utan vidare låta sig kramas sönder av Löfvens socialdemokrater. För de är inte mogna för det, tyvärr. Och Löfvens kramvillighet verkar inte så övertygande heller. Löfven behöver nog några månader för att inse att hans vägval nu var både taktiskt och praktiskt/politiskt fel. Och fp (m fl allianspartier) behöver analysera vad som egentligen hände. Var det en socialliberal politik de medverkade till i alliansen, när de samtidigt ivrigt försökte ställa sig till höger om "nya" moderaterna?  Var det inte så att de suddade ut sin egen profil och kom att förväxla kompromissen med sin ursprungliga uppfattning? 

Jag ville gärna tro att fp (och c) hade den inre styrkan och ideologiska klarheten för att kunna klara att samarbeta med Löfven, men det var nog ett önsketänkande. Risken nu är dock att som partierna hittills agerat (genom Björklund och Lööf) så tror de att de kan vinna tillbaka sina förlorade väljare genom att fortsätta som sönderkompromissade partier i en allians under moderaterna. Det är en risk och en felsyn.
Väljarna kräver klarhet, att partierna tydligt visar sin ideologiska hemvist. Först därefter kan väljarna med förtroende ge partierna fullmakt att kompromissa ihop sig - eftersom de är övertygade om att det sker i enlighet med resp partis ideologi.
Men som sagt, det kräver att partierna hittar tillbaka till sina rötter. För fp:s del  till socialliberalismen, och då inte bara genom att döpa om jämställdhet till feminism, utan att ha en vision över hela det politiska spektrat. Med frihet och socialt ansvar i samverkan, integritet, rättssäkerhet och respekt för mänskliga rättigheter.

Det är dock, för att lyckas, bråttom. Regeringsfrågan kan snabbt kräva en bättre lösning. Sverige kräver en bättre regering, och partierna måste ha den inre styrkan att våga ta ansvar. 

Samarbete kräver tydliga ideologiska profiler hos de samverkande partierna. Inte att ett parti dominerar och de andra underkastar sig bara för att "få makt", illusorisk makt. 

Valresultatet på riks, vad göra?

En enda vinnare, och en rejält stor sådan, Sverigedemokraterna, det är summa av riksdagsvalet. Ingen vill ta i partiet, men det bekymrar dem inte.

Alliansen gjorde ett väldigt dåligt val, där moderaterna störtdök. Just i valspurten lyckades i viss mån de mindre partierna komma tillbaka, men ingen gjorde något lysande val bland de heller. Kd t ex ligger bara just över spärren och folkpartiet är nu riksdagens näst minsta parti! Det är ett svidande nederlag för den linje Jan Björklund valt för fp, en linje där partiet utöver skolfrågorna i huvudsak underordnat sig moderaterna. Dessutom ville m själva ta hand om alliansens linje i skolfrågorna, utan att det blev bättre opinionsmässigt för det. Väljarna gav ett klart underbetyg till alliansen som sådan, och med extra kraft mot moderaterna.
Att de mindre partierna inte kunde motverka det tror jag beror på just underordningen under m, att de i viss mån försökte profilera sig lite på sluttampen var inte nog. Det kändes inte trovärdigt, och partiledarna betygade att de verkligen inte tänkte ompröva sitt underordnande under m för att t ex genom ett samarbete med andra partier (läs: s) driva igenom det som var (är?) deras hjärtefrågor.

Löfven lyckades inte att nå målet på 35% för s-partiet, hamnade i stort sett på samma resultat som 2010 år katastrofala nivå. Vänsterpartiet gjorde ingen succe heller, men gläds åt att (kanske få ingå i, eller i vart fall få påverka en s-regering. Löfven får en svår sits att hitta lämpliga och villiga samarbetspartners, hur han än vill se positivt på chansen att samverka över blockgränsen.
Miljöpartiet måste vara besviken med sin tillbakagång och frånvaron av plusmandat. Troligen en bestraffning för den socialistiska sväng som mp tagit med de senaste språkrören.

Hur ska Löfven då göra? Hur ska de andra partierna agera?
Tja, han måste samarbeta, över gränsen. Som han flaggat för rätt ofta den sista tiden före valet. Något som inte mp och fr f a inte vänsterpartiet gillat. Nu får de inse att deras stöd inte räcker för en majoritetsregering med s. Hur mycket än v och vänsterflanken inom s vill det. Mp kan nog däremot anpassa sig...  (Liksom kd om de får frågan.)
Fp och centern borde ta den utsträckta handen. Kanske, troligen, kräver det partiledarbyten. Björklund och Lööf har ju alltför mycket svurit tro och loven till Reinfeldt.  Men möjligen innebär Reinfeldts förestående avgång som partiledare en öppning för fp och c att bli lite mera karska. Och samarbetsvilliga med s (+ mp).

Så borde det bli, men tyvärr ser det mörkt ut just nu. Om det inte lossar inom några dagar så kan det bli en långdragen historia med en s-regering med minoritet och att det blir nödvändigt med nyval inom ett antal månader.  Men, det borde inte vara nödvändigt om alla berörda (som jag ser berörda) tar ansvar både för landet - och för sina partiers bästa.


Om jag får tid och lust kanske jag senare analyserar parti för parti  mera noga , utifrån min synvinkel.

Slutdebatten 2014 i SVT

Blockbildningen är olycklig, det visar debatten.
 Dock blev jag positivt överraskad igen av Jan Björklund, och även av Annie Löf. Fr f a Jan var lugn och trygg samtidigt som han var aktiv. Göran Hägglund verkade nervös och skärrad. Reinfeldt blev arg en ggn, och märktes f ö knappt alls. Löfven verkade också lite nervös och hade en svår sits att samtidigt låtsas överens med sina blockkompisar och ändå inte bränna broarna till fp och c. V-ledaren körde sitt race, men lyckades inte så bra, liksom det gröna språkröret med hans svada utan större innehåll. 
Åkesson var rätt nedtonad, kom inte in i debatten trots att han hade förslag som åtminstone ngn av de andra borde gillat. Det stora undantaget var givetvis flyktingpolitiken och invandringen, där Åkesson talade klarspråk om sin inhumana politik, om än han förgäves försökte ge intryck av att han var mest inv-vänlig... Där fick han rejält mothugg av samtliga andra, fullt förtjänat.

Som helhet en mycket intressant debatt, "lagom" livlig.  Upplysande, men gav föga ledning ändå.  Och blir nog en spännande valvaka.   Beroende på dels hur debatten påverkat folk, och hur många som till slut bestämmer sig. Och hur. 

Öppet brev till PT:s politiske chefredaktör

Hej Bubben (Bengt-Urban Fransson),

Du brukar ju till och från vara en rätt resonabel och reflekterande skribent, men nu får Du lugna ner Dig. Var inte så s-propagandistisk bara för att det är valrörelse, som du är PT 9/9 (ledaren), där Du öser galla över fp/Jan Björklund betr skolpolitiken.

Som analyserande ledarskribent, om än s-märkt, borde Du inse - och berätta för läsarna - att dels så kommer alliansen att förlora (om inte en sensation händer de sista dagarna) utan att därför socialdemokraterna egentligen vinner, dels att socialdemokraterna alltmer närmat sig fp inte minst i skolpolitiken (dock ej i Piteå kommun, tyvärr), och dessutom att blockpolitiken gör det svårt att bilda regering.

För att nå det Du egentligen vill, borde Du därför lugnt visa på samverkansmöjligheterna mellan s, mp och fp (t ex inom skolpolitiken).

Att bryta blockpolitiken skulle göra att Löfven (och därmed s) kan bilda en regering. Den skicklige förhandlaren Löfven (som ju skickat ut trevare) får då chansen att lyfta fram de bästa bitarna från de tre partierna. Jo, det finns olikheter också, men det ska en skicklig förhandlare kunna trolla bort för att nå ett för alla bra resultat.

Därmed skulle vi slippa en ytterkantsregering. Moderaterna och vänsterpartiet fick ägna sig åt en förhoppningsvis konstruktiv oppositionspolitik. Och Åkessons inhumana järnrörsgäng fick spela martyrer bäst de ville, så att fler och fler inser att SD inte är något för dem.

Med vänliga hälsningar,
Lars-Erick Forsgren,
socialliberal utan partibindning

Vanföreställnigar (m) om A-kassan -och hur det är...

Jag blir så irriterad över den soppa av fördomar och vanföreställningar som frodas hos personer, som uppenbart sympatiserar med moderaterna, om A-kasseersättningar, att jag känner att jag måste skriva av mig en del fakta om hur det faktiskt är.
Eftersom även fp, c och kd ingår i alliansregeringen, och där medverkar till att urholka trygghetssystemen, så finns troligen samma fördomar, som visar ett förakt för allt som luktar arbetare och sådant vanligt folk som råkar i olycka på ett eller annat sätt. Är det inte "bara" grumliga fördomar så är de ju ren illvilja.

Nå. Det sägs på bl a Facebook att s-ledaren Löfven vill ge folk med A-kassa 20.000 kr/mån. En del uppfattar det till och med som 20 papp skattefritt! Varvid en del hakar på att får man 20.000 i månaden utan att arbeta, så slutar folk jobba. Och de (m-sympatisörerna) skulle självklart göra det. Påstår de.
Samtidigt ondgör sig en och annan över att garantipensionen till de som inte lönearbetat bara skulle vara "6.000 kr till jordbrukarhustrur".

Alltså. Jag ingår inte i Löfvens hejarklack. Men rätt ska vara rätt. (Mina källor är Af och Wikipedia).
Det som framkom i Agenda (16 febr) var att sossarna vill höja TAKET för beräkningen av arbetslöshetsförsäkringens ersättning till 20.000/män, idag är taket 18.700 kr.
Ersättningen är 80% därav, dvs ca 15.000 kr/månad, eller 680 kr/dag, 5 dgr/vecka. Ersättningsperionden är begränsad till 300 dgr. Taket har gällt i tiotalet år.
Citat från Wikipedia.
"Arbetslöshetsersättningen får som mest utgöra 80 procent av medlemmens tidigare lön. Ersättningen har dock ett maxtak på 680 kronor per dag. För att en arbetslös ska ha rätt till ersättning som baseras på tidigare förvärvsinkomster måste denne ha varit betalande medlem av a-kassan i minst ett år samt uppfyllt det s.k. arbetsvillkoret (80 arbetade timmar/månad i minst 6 månader under en period av 12 månader innan arbetslösheten) inom medlemstiden."

Detta gäller de första 200 dagarna av arbetslösheten. Dag 201-300 gäller 70% av tidigare lön, fortfarande max 680 kr/dag.
OBS detta är de maximala ersättningarna.

A-kassa är inte något man bara kan få så där. Det förutsätter dels att man varit betalande medlem i försäkringen lång tid. Dela att man är arbetslös. Arbetsvägrare göre sig icke besvär, vilket däremot de som ondgör sig även A-kassan tycks tro. Och, som sagt, det är en tidsbegränsad ersättning för inkomstbortfall.

Jag konstaterar att visserligen har en del, även heltidsarbetande,  en inkomst som understiger 18.700 kr/månad före skatt, men de flesta har en bra bit mera utan att på något sätt vara högavlönade.  Säg en normal inkomsttagare med en bruttolön på 25.000/månad, som blir av med sitt jobb. Den får max 15.000 brutto i A-kassa, och ska på det klara att hålla kvar bilen (t ex för att skjutsa barn till skolan, handla och för att kunna ta ett jobb som kräver bilinnehav) och dessutom betala en hyra på 8-10.000 kr/mån eller att betala räntor och amorteringar på huslånet. Hur tufft  blir inte det? Med Löfven(s) förslag skulle ersättningen stiga med en tusenlapp i månaden, före skatt.  Innebär det ett lyxlirarliv i sysslolöshet? Nej, inget lyx, och man kan inte bara välja det. Man ska ha blivit av med jobbet - och aktivt söka nytt  jobb. Tiden försvinner snabbt.

Såhär beskriver Af reglerna, "Vad måste du göra för att få ersättning?
Här får du veta vad som är ditt ansvar, från att du anmäler dig på Arbetsförmedlingen tills du börjar på ditt nya arbete eller i annan sysselsättning.

Medverka till att upprätta en handlingsplan

Du ska tillsammans med Arbetsförmedlingen göra en handlingsplan där det ska stå vad du ska göra för att så snabbt som möjligt få ett arbete. Om du har godtagbara hinder enligt arbetslöshetsförsäkringen för att inte söka vissa arbeten, ska det stå i handlingsplanen vad du ska göra för att åtgärda dem. Om du inte medverkar till att göra en handlingsplan meddelar vi det till din a-kassa.
  

Lämna aktivitetsrapport

Du som får eller begär arbetslöshetsersättning ska lämna en aktivitetsrapport en gång i månaden till Arbetsförmedlingen. Aktivitetsrapporten ska innehålla aktiviteter som du utfört för att få ett arbete eller annan sysselsättning. Om du inte lämnar in aktivitetsrapporten i tid meddelar Arbetsförmedlingen det till din a-kassa.

Så här går det till att aktivitetsrapportera

Besöka och kontakta Arbetsförmedlingen och kompletterande aktör

Du ska besöka och kontakta Arbetsförmedlingen eller kompletterande aktör vid överenskomna tider eller om du blir kallad till ett möte. Kompletterande aktör är samlingsbegreppet för de företag som utför en kompletterande arbetsförmedlingstjänst på uppdrag av Arbetsförmedlingen. Om du uteblir från ett bokat möte meddelar vi det till din a-kassa.
     

Söka anvisade lämpliga arbeten

Du ska söka arbeten som Arbetsförmedlingen anvisar dig och vara beredd att ta alla slags arbeten som du kan utföra. Om du inte har några hinder som är godtagbara enligt arbetslöshetsförsäkringen, måste du vara beredd att söka lämpliga arbeten på hela arbetsmarknaden. Det gäller redan från första dagen som du får eller begär arbetslöshetsersättning. Det innebär att du kan behöva dagpendla, veckopendla eller flytta. Om Arbetsförmedlingen bedömer att du inte är beredd att ta ett lämpligt arbete meddelar vi det till din arbetslöshetskassa.

Hur bedöms om ett arbete är lämpligt för dig?
     

Aktivt söka arbete

Arbetslöshetsförsäkringen är en omställningsförsäkring och inte en yrkesförsäkring. Du ska själv vara aktiv i ditt arbetssökande, så att du så snabbt som möjligt får ett nytt arbete. Om Arbetsförmedlingen har anledning att tro att du inte vill eller kan ta ett lämpligt arbete meddelar vi det till din a-kassa." 

----

Betr garanti- och andra pensioner får jag ta upp det en annan gång. Men viss håller jag med om att garantipensionen (f.n. drygt 7.800 kr/mån för en ogift) är låg. Men kom ihåg att det är just en minimipension avsedd för de som inte haft beskattat arbete av någon betydelse. T ex de som varit arbetslösa hela livet, och tvingats leva på "försörjningsstöd", som t ex varit gifta med en jordbrukare men valt att låta inkomsten bara gå till maken, eller huvudsakligen levt på kapitalinkomster, eller som jobbat svart....
Det  förutsätts faktiskt att alla ska arbeta och ha beskattad inkomst (= tjänstepension tillkommer), eller delat lön/pension med maken.

Men nog är det orättvist att pensionärer ska ha högre inkomstskatt än de arbetande som inte är pensionärer.